Härjedalsdomen behandlades nyligen vid Högsta domstolen, förmodligen för sista gången. Anledningen var en resningsansökan som inlämnats av en enskild sameby i Härjedalen, Ruvhten Sijte i Tännäs socken. Domstolen avvisade ansökningen genom beslut den 23 februari 2017. Avgörande för beslutet var de villkor för resning som enligt domstolen ska ställas. Dessa är mycket hårda. Mest anmärkningsvärd är enligt min mening följande formulering: ”Relevansen av tidigare åberopade omständigheter ska inte bli föremål för någon ny bedömning och det ska inte heller göras någon fristående omvärdering av den tidigare bevisningen”. Detta innebär att den historieskrivning som låg till grund för Svegs tingsrätts dom i Härjedalsmålet 1996 och hovrättens överprövning 2002 cementeras för all framtid. Om det var något fel på denna historieskrivning berodde det på tillkortakommande eller försummelser av de juridiska ombud samerna anlitade. Dem kan man enligt HD inte rätta upp på.

Domstolens förhållningsätt står i skarp kontrast mot de principer som vanligen gäller inom vetenskaplig forskning. Inom den jobbar man inte, som en initierad samhällsforskare (Torbjörn Sjöström, VD för forskningsföretaget Novus, i SvD 2017-03-05) skriver ”med att kategoriskt cementera fakta, utan fakta är fakta till ny bevisning kommer som visar att fakta måste revideras”. Inga fakta kan heller förstås utan någon form av tolkning av underlaget. Inom historieforskningen är ett klassiskt exempel på detta de två brev från 1397, kröningsbrevet och unionsbrevet, som legat till grund för en synnerligen omfattande nordisk diskussion om Kalmarunionens tillkomst. I den diskussionen är det tolkningarna som är det helt centrala, inte det enkla faktum att breven existerar.

Så resonerar emellertid inte HD. I underlaget till Härjedalsdomen ingår ett kungligt brev 1756 som enligt min mening otvetydigt visar att samerna i Härjedalen hade rätt att vintertid låta sina renar beta på kronoallmänningarna utanför skattefjällen i Härjedalen. Min tolkning avvisas av HD, inte av det skälet att den är orimlig, utan av det skälet att dokumentet förelåg redan vid behandlingen i tingsrätt och hovrätt. Den tolkning som då gjordes är den som ska gälla även idag. Någon omprövning kan inte komma ifråga eftersom det skulle strida mot de processuella ordningsreglerna.

En stor roll i samebyns resningsansökan spelar min bok ”Historien och Härjedalsdomen”. Arbetet med den påbörjades redan 2007, då jag engagerades som sakkunnig för Tåssåsens sameby i en tvist om vinterbetesrätten i Klövsjö och Rätans socknar i landskapet Jämtland. Markägarnas i stort sett enda bevisning mot samebyn var Härjedalsdomen. Detta tvingade mig att göra en mycket ingående kritisk granskning av denna dom. Forskningarna ledde år 2014 till utgivningen av min bok. Den omfattar 267 sidor och är utgiven av Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet. Under arbetets gång, men inte från dess början, kom den att bli använd som bevisning i Ruvhten Sijtes resningsansökan. Eftersom boken utgavs 2014 och inte 1996 då Härjedalsdomen föll, saknar den enligt HD:s resningskriterier, i stort sett relevans i sammanhanget.

HD behandlar visserligen ”Historien och Härjedalsdomen” i sitt utslag, men det sker på ett summariskt och ganska nedlåtande sätt. ”Materialet innefattar”, skriver domstolen, ”vad som framstår som vederhäftiga tolkningar av historiska samband men har inte karaktären av nya vetenskapliga rön”. Formuleringen är märklig. Inom historievetenskaperna kan svaret på ett problem inte frikopplas från sin samhälleliga kontext, men HD viftar bort den som ovidkommande. Jag har i min bok och i mina sakkunnigutlåtanden menat att kontexten och tolkningarna av källorna är mycket viktiga. När domstolarna exempelvis, i markägarnas fotspår, målar upp bilden av en kraftig samisk expansion under 17- och 1800-talen är det en vetenskaplig skyldighet att granska underlaget för denna bild. Vad jag då har kunnat se är, precis som i hela övriga Norrland, en expansion av den bofasta befolkningen längs fjällkedjan som är vida större än den som kan hänföras till samerna.

En fråga man ställer sig vid läsningen av HD:s dom är vad domstolen menar med ”nya vetenskapliga rön”. Dessa kan ju inte vara nya i största allmänhet utan måste förhålla sig till något. För mig har det varit självklart att ”nyheterna” ska ställas i relation till de påståenden som finns i tingsrättens och hovrättens domar. Domstolarna hävdar exempelvis att det i äldre tid fanns en skarp gräns runt skattefjällen (renbetesfjällen) som samerna och bönderna inte fick överskrida med sina respektive näringar. Jag har, efter omfattande undersökningar bl.a. i tidigare outnyttjat källmaterial, kunnat påvisa att så inte var fallet. Bönder använde i stor utsträckning skattefjällen för slåtter, beten och fäbodar medan samer sedan urminnes tider vintertid betat sina renar på de mycket omfattande kronoallmänningarna och i många fall även på enskild mark. Jag har också visat att det omfattande lagstiftningsarbetet i slutet av 1800-talet endast avsåg att sätta en gräns för renarnas betande höst, sommar och höst, inte för vinterbetena. De inköp som kring sekelskiftet gjordes för att utvidga skattefjällen/renbetesfjällen avsåg endast att täcka samernas behov av betesmarker för sina renar under barmarkstiden, inte vintern. Under den årstiden gällde sedvanerätten, och det är högst egendomligt att Högsta domstolen påstår att sedvanerätt till vinterbete uppstod först i och med 1886 års renbeteslag. Den lagen avsåg att kodifiera en redan existerande sedvana, inte att skapa någon ny.

Listan över de ”nya vetenskapliga rön” och de omvärderingar av gamla sanningar (en självklar del i all vetenskaplig forskning), som jag gjort, kan göras mycket lång. Mina olika rön har emellertid inte släppts genom den mur av resningsregler som HD skapat. Jag vill dock bestämt hävda att HD inte genom sin dom åstadkommit den slutgiltiga och sanna tolkningen av samernas och renskötselns i historia i Härjedalen. Därtill har den svenska processjuridikens stelbenta regelverk fått alltför stor plats på den kritiskt granskande historieforskningens bekostnad.