Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Familjestruktur i en förändrad miljö

Flyktingfamiljer från Mellanöstern i Sverige
Family Structures in changing environments: Refugee families from the Middle East in Sweden

Docent i psykiatri vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, läkare, specialist i psykiatri och leg. psykoterapeut. Vd. För Orienthälsan – Stockholm.

Invandrarfamiljer som frivilligt eller genom tvång flyttar till ett nytt land möter ett stort antal utmaningar. Dessa familjer måste anpassa sig till en ny kultur, traditioner, normer, sociala strukturer och nya sätt att leva. Familjer som flyttar till Sverige från länder i Mellanöstern möter nya sätt att organisera familjerelationer, som skiljer sig från de som de själva brukar och som de övats in i/lärt i sina hemländer. För att acceptera det nya sättet att leva på behövs hög beredskap och flexibilitet från alla familjemedlemmar. Familjer med strikt patriarkalisk struktur möter fler utmaningar och svårigheter i sina anpassnings- och integrationsprocesser. Situationen påverkar den psykosocial statusen hos vuxna och barn negativt och ger många psykosociala och psykosomatiska problem. I denna artikel försöker jag illustrera dessa svårigheter och hur de påverkar familjernas interna och externa förbindelser. Mitt fokus är på förändringar i familjestrukturen i allmänhet och de patriarkala familjekonstruktionerna i synnerhet. Denna artikel bygger på lång klinisk erfarenhet från Orienthälsan i Stockholm. Detta har även kompletterats med observationer och utvärderingar/utredningar av invandrarfamiljer från Mellanöstern gjorda på centret. Familjerna remitterades till centret från sociala myndigheter för hjälp med olika konflikter och problem. Vi studerade och analyserade dessa problem och försöker i denna artikel att reflektera över de psykosociala och somatiska konsekvenserna av anpassnings- och ackulturationsprocesserna.

Nyckelord: migration, ackulturationprocess, integration, familjeförhållanden, kulturell identitet

Immigrant families who move voluntarily or by force to a new country meet a huge number of challenges. These families have to adapt to a new culture, traditions, norms, social structures and a new way of life. Families who move to Sweden from Middle Eastern countries meet a new way of family relations, which differ from those they are used to and have practiced in their native countries. To adapt and accept the new way of living requires a high level of preparedness and flexibility from all the family members. Families with strict patriarchal structures meet more challenges and difficulties in their adaptation and integration processes. This situation negatively affects the psychosocial status of adults and children and brings about many psychosocial and psychosomatic problems. In this article, I try to illustrate these difficulties and the way they affect the internal and external relations of these families. Our focus is on the changes in family structure generally and the patriarchal family structure in particular. This article is based on our long-term clinical experience at Orient Medical & Rehabilitation Centre in Stockholm in observing and evaluating immigrant families from the Middle East. These families are admitted to our centre by recommendation from social authorities to help them with different conflicts and problems. We studied and analysed these problems and try in this article to reflect on the psychosocial and somatic consequences of the adaption and acculturation processes.

Keywords: Migration, acculturation process, integration, family relations, cultural identity

Bakgrund/kontext

Jag, Riyadh, är född och uppvuxen i Bagdad i Irak och studerade medicin i Ryssland under Sovjet-tiden. Jag kom till Sverige som flykting på 80-talet förra seklet, för att slippa delta i Irak-Iran kriget som var pågående under denna tid.

1995 grundade jag Orienthälsan i Stockholm och har varit centrets verksamhetschef sedan dess. Orienthälsan är ett svenskt center med multietnisk och multidisciplinär inriktning. Centret arbetar båda med individer och familjer som drabbas av olika psykosociala kriser. Personalen på Orienthälsan är multietnisk och multikulturell och talar tillsammans mer än 7 olika språk. Hälften av personalen och konsulterna på centret har svensk etnisk bakgrund. Under många år har centret arbetat med utredningar och behandlingar av invandrarfamiljer med olika interna och externa problem. Ett stort arbete har centret gjort i frågor om hedersrelaterat våld samt vad gäller hjälp och stöd för familjer under deras etableringsprocess i det nya landet. Centret arbetar idag med bredare ärenden, bl.a. neuropsykiatriska utredningar båda för barn och vuxna, samt arbetsförmågeutredningar. Centret erbjuder psykiatrisk service och psykoterapi.

Sedan ankomsten till Sverige är jag aktiv engagerad i forskning och undervisning i migrationsrelaterade ämnen med fokus bl.a. på de psykosociala förändringar som drabbar individer och familjer i samband med migration och anpassning till ett nytt land.

Inledning

Förflyttning från en plats till en annan är ett naturligt och ganska välkänt fenomen för mänskligheten. Människor är vana att flytta för att finna mat och arbete. Människor kan flytta för att slippa krig och politiska förföljelser. Orsaker bakom flykten kan vara olika men det som är gemensamt är att människan genom denna akt lämnar något bakom sig och söker något annat. Flykten kan vara självvald men ofta är den påtvingad.

När man talar om migration menar man ett komplex av händelser som en individ eller en familj går igenom. Detta sker i olika faser från ögonblicket när individen bestämmer sig för att ge sig av och lämna området eller landet som han/hon är född i. I stort sett är migration kopplat till att bryta upp och separera från något; man bryter visa relationer och sätt att leva och man separerar från platser och människor som man är van att relatera till (Rack, 1993).

Man migrerar av olika orsaker. En del migrerar planerat och frivilligt för att studera, arbeta eller bygga upp ett nytt socialt liv (gifta sig till exempel). Andra tvingas att lämna landet eller sitt område på grund av dåliga ekonomiska förutsättningar, sociala konflikter eller politiska oroligheter. Lokala och regionala krig eller interna förtryck av individen beroende på t.ex. ras, religion och etnisk tillhörighet kan vara orsaker till att många lämnar hemlandet och söker skydd (asyl) i andra länder eller områden. Antalet frivilliga emigranter är inte så stort i jämförelse med det totala antalet emigranter, eftersom dåliga ekonomiska förhållanden i ursprungsområdet kan innebära en tvångsfaktor för dem som söker frivilligt arbete i något annat område (Lader, 1990; Petersen, 1958).

Psykologiskt kan skillnaden ändå vara stor, eftersom de som lämnar landet på relativt frivillig bas har bättre förutsättningar att planera sin resa och valet av land än de som lämnar p.g.a. att ett allvarligt, ofta döds-, hot hänger över individen eller familjen. Planeringen av migrationen för den första gruppen kan vara enkel och okomplicerad, men för vissa (som för t.ex. studenter) kan planeringen vara mer komplicerad och detaljerad. Ju bättre förberedelser desto lättare blir migrationsprocessen (Anwar, 1979).

Mötet med det nya landet aktualiserar minst tre stora utmaningar som påverkar individens nya liv. Den första är mötet med en ny kultur. Man möter en ny folkgrupp som i sin historiska process skaffat traditioner, normer, seder och bruk som reglerar deras vardagliga liv. Den andra är mötet med en ny samhällsorganisation, social uppbyggnad och normativa strukturer. Den tredje utmaningen är mötet med nya arbetsmarknadsvillkor och krav. Det finns flera andra typer av utmaningar som kräver anpassning, men jag kommer att fokusera på de tre som nämnts ovan.

Flyktingfamiljer med strikt patriarkal familjestruktur som är religiöst och/eller kulturellt konservativa i sitt levnadssätt möter enligt våra observationer stora utmaningar i sin anpassning till ett land som Sverige, som socialt och juridiskt inte accepterar deras levnadssätt. Anpassningsprocessen för denna typ av familjer kan vara mer komplicerad och lång, och innehålla fler allvarliga konflikter än för de familjer som är flexibla och liberala i sin levnadsätt.

Anpassning är en process som består av de förändringar och omställningar som sker hos en individ i mötet med nya situationer. Anpassning i denna bemärkelse är en fungerande balans mellan de sociokulturella element man bär med sig från hemlandet och de man möter i det nya landet (Keyes och Kane, 2004; Miller et al., 2002). Att lyckas med denna balans beror mycket på samspelet mellan olika gruppfaktorer (se bild 1).

Figur 1. Anpassningsprocess

I vårt arbete på centret har våra mångåriga kliniska erfarenheter visat oss att flyktingfamiljer och invandrarfamiljer går igenom en rad förändringar när de kommer till ett nytt land. Ankomsten till länder så som de skandinaviska innebär en stor utmaning för alla flyktingfamiljer. Detta har vi erfarit gälla särskilt dem som kommer från Mellanöstern. Vi har erfarit att detta handlar om skillnader i synen på familjen, och dess interna och externa relationer som utgår från andra traditioner och normer än de som tillämpas i Mellanöstern. För att kunna leva och utveckla sig i det nya landet tvingas flyktingfamiljer att vidta olika åtgärder för att anpassa sig till mottagandelandets rådande familjemodell. Vissa familjer lyckas med sin anpassning snabbare än andra, medan vissa familjer behöver längre tid för att påbörja denna process. Även de familjer som strävar efter att bevara de gamla relationerna eller strukturerna intakta i det nya landet tvingas med tiden att gå igenom stora förändringar.

I denne artikeln använder jag begreppet anpassning för att beskriva familjens egen väg och ansträngningar att hantera och bemästra de utmaningar som personerna möter i samband med ankomsten till det nya landet. Jag använder det för att beskriva de psykologiska och praktiska åtgärder som vidtas av familjen på individ- och gruppnivå när de ska hantera de sociokulturella krav som ställs på förändringar. Jag försöker i denna artikel beröra följande frågor och tankar:

  • Vad händer med familjestrukturen i invandrar- och flyktingfamiljerna från Mellanöstern efter ankomsten till Sverige?

  • Kan en flyktingfamilj leva i det nya landet utan att gå igenom förändringar i sin struktur och relation?

  • Vilka typer av familjestruktur skapas i samband med dessa förändringar?

En kris eller konflikt som möter familjen bidrar ofta till olika förändringar i familjerelationer. Separation från ursprungslandet och anpassning till landet man kommer till utvecklar krisartade situationer som sätter i gång en rad förändringar i familjestrukturen. Flyktingfamiljer möter enligt våra observationer dessa kriser med olika förhållningsätt och strategier. En del strävar att bevara den gamla strukturen som garant för att klara av krisen, andra strävar efter att anpassa sin struktur till den modell som tillämpas i det nya landet. En del familjer siktar på att upplösa den gamla strukturen och försöka bygga något nytt.

Hur påverkar alla dessa strategier familjemedlemmarna, både inom den sociala och den psykologiska sfären? Hur ska myndigheter och vi terapeuter som arbetar med problematiken kunna hjälpa familjerna genom den kris som de går igenom? Om förändringarna är så stora, kan då familjemedlemmarna tåla dem och anpassa sig till dem? Vad krävs från samhällets sida för att en upplösning av den gamla strukturen inte ska leda till att allt förvärras vilket påverkar alla familjemedlemmarna och deras utveckling negativt? Familjens interna relationer är i konstant utveckling eftersom de påverkas av den utveckling som sker i samhället omkring dem. Processen går olika snabbt beroende på de sociala, religiösa och kulturella grunder som råder i samhället (Di Nicola, 1997).

Ingen väljer sin ursprungsfamilj, man föds som medlem i en familj och lever i den med önskan att den ska ge styrka och trygghet. En familj som inte tillgodoser medlemmarnas behov hamnar ofta i konflikter. Familjen ska vara tillräckligt flexibel för att ge individen den frihet och självständighet som krävs för individuell utveckling. Jag är övertygad om att familjer som inte når det här målet riskerar att splittras. I konservativa samhällen anses tillhörighet till familjen vara obligatorisk. Medlemmarna har svårt att existera och utveckla sig utan sådan tillhörighet. I och med det blir tillhörigheten ett tvång, även om den inte möter individens behov. Ankomsten till ett nytt land där individuella rättigheter garanteras av samhället sätter nya dimensioner på familjetillhörighet. Tvångstillhörighet oavsett om den sker på religiös, social eller kulturell grund, kommer att skapa motstånd hos den växande generationen, med oundvikliga generationskonflikter.

Vi har erfarenheter av att föräldrar från Mellanöstern tillämpar olika strategier för att möta de nya utmaningar familjen möter i det nya landet. En del av de konservativa föräldrarna fäster sig i det nya landet vid gamla traditioner med hårdare kontroll och tvångsåtgärder än vad de tillämpat i hemlandet. Andra använder religionen som en påtryckningsfaktor för att hindra motstånd bland familjemedlemmar och fortsätta sin kontroll. Vissa tillgriper våld (fysiskt eller psykiskt) för att få kontroll på de revolterande medlemmar som inte vill anpassa sig till de gamla reglerna (Al-Baldawi, 2014). De här strategierna tänker jag medför en rad konflikter som ibland kräver att myndigheterna i det nya landet ingriper för att skydda den enskildes rättigheter. Åtgärder som vidtas av sociala myndigheter i sådana konflikter kan variera till karaktär och innehåll, i extrema fall kan de vara dramatiska, som när barn tas om hand. Tyvärr saknar ofta sociala myndigheter organiserade förebyggande program för att hjälpa föräldrarna i flyktingfamiljer inför det som eventuellt kommer att ske i deras familjer vid ankomsten till ett nytt land. Aktiva ingripanden från myndigheter sker ofta när en konflikt redan är ett faktum. I dessa fall riktas alla myndighetsåtgärder mot att hantera den akuta situationen, med begränsad möjlighet att fördjupa sig i orsaken bakom krisen. Vissa dramatiska åtgärder, som att omhänderta en familjemedlem, är motiverade av att skydda den som far illa. I vissa ärenden som vi på Orienthälsan har varit inkopplade i, har åtgärden varit en snabb utväg för att lösa den akuta situationen i brist på andra åtgärder. Man tar i sådana fall den säkrare vägen i en osäker situation. Föräldrarna å sin sida hamnar vid en kris i familjen ofta i ett försvarsläge, där de har svårare att se sin roll i konflikten och acceptera föreslagna åtgärder.

Bidrar akuta åtgärder till att föräldrarna bättre förstår situationen? Vi har erfarit att svaret kan vara ja i viss mån, då ingripande från myndigheter i en familj är en stor händelse som tvingar familjen till omorientering. Går en sådan omorientering på djupet och kan den skydda andra familjemedlemmar från att hamna i samma situation i framtiden? Eller är den bara en strategi för att hantera och bemästra den aktuella krisen? Jag är tveksam till att enbart tvångsåtgärder ger långvariga förändringar i familjerelationer. Vägen till en djupare förändringsprocess måste gå genom ett ständigt och målmedvetet förebyggande socialt arbete med invandrarfamiljer som flyttar till en kommun. Föräldrautbildning med regelbunden social rådgivning är en viktig åtgärd som bör vara obligatorisk för alla nyanlända flyktingfamiljer. Nya pedagogiska metoder för stöd och social orientering för familjerna behöver utarbetas. Vi är medvetna om att en förändringsprocess i slutänden är oundviklig i alla familjer, oavsett hur konservativa de är. Invandrarfamiljer från Mellanöstern är inget undantag från regeln. Livet i Sverige tvingar dem att revidera och senare avskaffa de gamla strukturerna. Jag är medveten om att förändringar i familjestrukturer ofta är en långsam process. Den kan fortsätta i flera generationer, till dess att man hittar en balans som fungerar i förhållande till det nya samhällets kulturella och sociala levnadsvillkor (Al-Baldawi, 2014).

Det finns två grundläggande förhållningssätt som påverkar och reglerar den sociala organisationen av samhället och som styr individens roll i sociala sammanhang: den individcentrerade och den gruppcentrerade sociala organisationen av samhället (Al-Baldawi, 2014).

Figur 2.

Familjeuppbyggnad i en individcentrerad social organisation

De ovan nämnda tankesätten påverkar alltid den sociala organisationen av samhället och i synnerhet familjerelationerna (Al-Baldawi, 2014). En individcentrerad social organisation ser på individens autonomi och oberoende samt självbestämmande som kärnan för samhällsuppbyggnad. I den här modellen betraktas familjen symboliskt som ett kollektiv av självständiga individer som förenas i ett familjeband utifrån kärlek, intresse och behov av varandra. Grunden i modellen utgår från principen att var och en av familjemedlemmarna oavsett ålder har rätt att bevara sina rättigheter och att kräva förutsättningar för att utvecklas.

Individen ska få hjälp, stöd och uppbackning av andra familjemedlemmar att utvecklas utan inskränkningar så långt det är möjligt. Det här idealet stämmer tyvärr inte alltid överens med det verkliga livet. Även i de mest individcentrerade länderna förekommer inte sällan övergrepp på de individuella rättigheterna. Trots vår kamp i mer än 90 år för jämställdhet i Sverige, och trots de starkt skyddande lagarna, lider många barn och kvinnor av missförhållanden. Fastän Sverige räknas som ett pionjärland i kampen för jämställdhet, behöver vi fortfarande institutioner som skyddar kvinnor. Men om sådana övergrepp på individens rättigheter sker, strider det mot de rådande lagar och regelverk som skyddar individen. Förövaren riskerar rättslig påföljd och ådrar sig omgivningens starka sociala fördömande. Den individcentrerade modellen i Europa har inte vuxit fram utan konflikter genom tiderna, utan den har gått igenom många olika utmaningar och tillämpas på olika sätt i olika länder. Kampen för den kvinnliga rösträtten samt jämställdhetskraven har varit milstolpar i processen. FN-deklarationen om mänskliga rättigheter är baserad på principen att varje individ har autonoma och personliga rättigheter. Deklarationen har haft betydelse över hela världen för att bevara den individuella rätten. Samhällen ska sträva efter att främja de omständigheter som krävs för att nå målet.

Lagar som reglerar familjerelationer i de flesta europeiska länder och i synnerhet i Sverige utgår från den här modellen som princip. Valet att vara med familjen är individens rätt (Dencik, et al., 2008). Frihet att tillhöra försvagar inte familjebandet, tvärtom stärker friheten enligt min mening ännu mer ett sådant band. Bara de människor som känner sig fria att välja strävar efter att utveckla ett äkta och långvarigt band av tillhörighet. Tvång i relationer bäddar alltid för att man siktar mot att bryta bandet.

Jämställdhetsprincipen bidrar till att föräldrar har samma ansvar för familjens utveckling. Båda föräldrarna har rätt att var för sig eller tillsammans representera sin familj i de sociala relationerna och kontakterna. Barnen, som utgör ett subsystem i en sådan modell, lär sig att ta ansvar för sina handlingar och att låta samvetet vara den inre kompassen. Söner och döttrar i en sådan modell växer upp med samma rättigheter och ansvar (Dencik, et al., 2008).

Lagen garanterar vuxna rätten att ingå äktenskap men tillåter också att man lever tillsammans utan formellt giftermål. Friheten att välja sin partner oavsett sexuell läggning har blivit mer utbredd i Europa, och samkönade äktenskap har blivit skyddade enligt lag i många länder.

Rätten att begära skilsmässa är lika för män och kvinnor. Ekonomiska resurser som skaffas inom äktenskapet ska delas lika av båda parter. Tvister i sådana frågor avgörs i domstol. Rätten för båda föräldrarna att ta ansvar och ha vårdnad om sina barn är garanterad, om det inte finns några lagreglerade omständigheter som förhindrar att någon av föräldrarna har vårdnad. Frågan avgörs också i domstol.

Barnen har rätt att välja med vilken förälder de vill bo, men ofta delar föräldrarna på vårdnaden och barnen kan bo viss tid hos vardera föräldern. Vid tvist kan även ett sådant beslut avgöras i domstol. Ett ekonomiskt skydd för barns utveckling är garanterat i lagen, och båda föräldrarna ska bidra med sin del beroende på inkomst för att ge barnen ekonomisk trygghet.

Föräldrar som brister i sin förmåga att ta hand om sina barn och garantera deras psykiska och fysiska utveckling riskerar straff. Myndigheterna kan även besluta att tvångsomhänderta ett barn för att garantera barnets utveckling.

De sociala myndigheterna är den institution i samhället som ansvarar för att hjälpa föräldrar och barn med professionella resurser när de inte kan hantera utmaningar i familjelivet själva (Al-Baldawi, 2014).

Familjeuppbyggnad i en gruppcentrerad social organisation

Utvecklingen i andra delar av världen varierar i frågan. I stora delen av Mellanöstern styrs familjeuppbyggnaden fortfarande av ett traditionellt feodalt förhållningssätt. Samhällen i den här regionen är styrda av en gruppcentrerad social organisation. Det som kännetecknar modellen är att samhällets kärna består av grupper och inte individer. Individen i ett sådant förhållande ska lösa upp sin integritet och sina individuella rättigheter för att vara odelbar del av en grupp (Al-Baldawi, 2014). Bara genom gruppen kan individen existera, få skydd och utvecklas (Al-Baldawi 2002). Gruppens sociala anseende och intresse överstiger dess individuella intressen. Individen betraktas som en odelbar del av en grupp och bara genom gruppen kan hon nå sina intressen. Tillhörighet anses vara grunden för att utvecklas. Självbestämmande och autonoma rättigheter ska vara sekundära – det primära är att höra till. Genom att stärka sin grupp kan man känna sig stark. I den här modellen ska individen identifiera sig som medlem i gruppen först och därefter som medlem i samhället. Utan tillhörigheten är man svag och sårbar. Tillhörighet till en grupp (familj) är både obligatorisk och påtvingad och inte något frivilligt självvalt levnadssätt (Ahmadi 2003). Det är sant att ingen av oss väljer den familj man är född i, men det är viktigt att man har rätt att välja att vara med eller utanför sin familj. Att eliminera den rätten inskränker individens grundläggande rättigheter. Principen om självbestämmande ger möjlighet att frivilligt välja att höra till. Bandet till familjen är starkare ju mer man är fri att välja. I Sverige och andra individcentrerat organiserade samhällen hjälper samhället unga och vuxna att frigöra sig från familjen i de fall då individen känner sig förtryckt eller inskränkt i sina rättigheter (Nyberg 1993). I Mellanöstern anses rätten att själv bestämma att inte höra till en viss familj vara ett av de stora sociala brott en individ kan begå. Samhället ser sådana krav från individer som en stor avvikelse från gällande regler, och det finns lagar och bestämmelser som tvingar individen att underkasta sig familjen eller gruppen i sådana fall. De individer som kräver sina rättigheter mot familjen anses inte vara normala och ibland är deras handlingar olagliga.

Människor som uppfostras i samhällen med så diametralt olika syn på individens rättigheter utvecklar olika strategier för att överleva. Under individcentrerade förhållanden är individen medveten om sina rättigheter och om möjligheten att kunna begära stöd och hjälp för att bevara dem. Under gruppcentrerade förhållanden däremot, kan individen bara existera genom att underkasta sig andras intressen och krav.

Familjer som flyttar till Sverige från Mellanöstern möter en reell utmaning. Sverige blir en arena för konfrontation mellan de två modellerna. Beroende på familjens socioekonomiska bakgrund, utbildningsnivå samt vilken typ av boendeområde i ursprungslandet som familjen kommer från, kan gruppens effekt på individens självbestämmande variera markant. Våra erfarenheter er att ju mer utbildade människor är, och om de därigenom skapat en bra ekonomisk och social status, desto starkare kan de stå emot gruppens förtryck. Detta gäller båda i hemlandet och i Sverige, då god ekonomi och utbildning ger styrka till att stå mot gruppens tryck. Då ser vi att individens självbestämmande ökar kraftigt.

Olika förhållningsätt till ursprungsfamiljestruktur

Sedan starten 1995 har vi på Orienthälsan arbetat med ett stort antal familjer som blivit remitterade till oss av socialmyndigheter. Jag ska nedan presentera våra observationer av 70 familjer från Mellanöstern och försöka beskriva deras förhållande till sin ursprungsfamiljestruktur efter ankomsten till det nya landet (Al-Baldawi, 2014, 2017). Ankomsten till det nya landet med stora socioekonomiska strukturskillnader mot ursprungslandet medför en rad krav på förändringar i familjen som en enhet och i relationerna mellan medlemmarna. Familjen måste omorganisera sina relationer för att överleva. Det är en process som kan ta längre tid för vissa familjer och kortare för andra. Flera faktorer har betydelse i processen, som familjemedlemmarnas utbildningsnivå, särskilt föräldrarnas, deras socioekonomiska bakgrund, deras flexibilitet och beredskap för förändringar, orsaken till deras flykt och deras planer för framtiden. När man bedömer familjens kapacitet att förändras behöver man ta hänsyn till alla de här faktorerna och säkerligen många andra.

Familjer som vill bevara sitt förhållningssätt

Utifrån hur familjen förhåller sig till den ursprungliga strukturen kan familjen strukturera sina interna och externa relationer på följande sätt. Jag summerar relationerna i följande figur

Figur 3.

Den första typen av familjer har ett traditionellt mönster i sina interna relationer, som har strikta kulturella och religiösa grunder. Familjemedlemmarna (särskilt föräldrarna) strävar efter att bevara den struktur de haft i hemlandet intakt i det nya landet. I Orienthälsans material fanns 32 familjer av den här typen, vilket motsvarade 45,7 procent av familjerna. Den höga andelen kan förklaras antingen av att typen är utbredd bland familjer från Mellanöstern eller att den är vanlig i vårt material på grund av den specifika karaktär familjerna i vår analys hade. Familjerna hade redan haft stora sociala problem när de remitterades till Orienthälsan för utredning. Den här typen av familjerelationer är omfattande bland invandrar- och flyktingfamiljer från Mellanöstern. Många familjer känner större trygghet genom att behålla de gamla relationerna intakta som ett försvar mot de nya utmaningarna. I början av livet i det nya landet tenderar många flyktingfamiljer mer eller mindre att behålla den struktur av relationer som de är vana vid från hemlandet (Al-Baldawi 2009). Problemen blir större när vissa familjer försöker behålla det strikta traditionella sättet även efter ett antal år i det nya landet. Just i sådana situationer kan olika konflikter utvecklas – konflikter som ofta handlar om att familjemedlemmarna med tiden utvecklar olika förhållanden till den gamla strukturen. De unga försöker anpassa sig snabbare till det som råder i landet medan deras föräldrar eller äldre syskon sätter sig emot, oavsett familjens religiösa och etniska tillhörighet eller socioekonomiska status. Ofta hittar vi det här mönstret hos marginaliserade familjer med lägre ekonomisk status. De här familjerna lever ofta i invandrartäta områden nära sina landsmän eller delar av den stam eller släkt man tillhör. I figur 4.3 illustrerar jag de gemensamma element som är karakteristiska för den här typen av familjer.

Det bevarande förhållningssättet karakteriseras av följande element:

  • Det bygger på att bevara stabilitet och att trygga familjegrunden.

  • Det vilar på traditionell auktoritet och kontroll med rigida gränser mellan subsystem.

  • Målet är att bevara och föra vidare etablerade mönster.

  • Familjens intresse och anseende kommer i första hand medan individens intressen får underordna sig familjens.

  • Individuella behov tillgodoses genom familjemedlemmarnas obegränsade lojalitet och serviceinställning gentemot familjen.

  • Reglerna är outtalade men förväntas ändå förstås av andra. När regler överträds behöver kommunikationen inte vara verbal. Man kan använda till exempel små skiftningar i ansiktsuttryck och tonfall.

Alla familjer av den här typen har i sina interna relationer strikta patriarkala förhållanden med rigida förhållningssätt. Det är ofta tydliga och hårda gränser mellan familjesubsystemen. Familjens interna relationer präglas av en tydligt strikt hierarkisk struktur. Reglerna tenderar att vara stränga och tydliga för hur medlemmarna ska bete sig. Man är medveten om vem som bestämmer internt och vem som kan representera familjen utåt.

Att bevara den gamla strukturen intakt blir ett mål för alla eller bara vissa vuxna i familjen. Föräldrarna och i synnerhet pappan (patriarken) anstränger sig för att den gamla modellen ska överleva. Det ger en känsla av stabilitet och trygghet som är viktig för familjemedlemmarna. Varje medlem behåller sin traditionella roll på samma sätt som i ursprungslandet, vilket ger en känsla av stabilitet som alla är i behov av i mötet med förändringar i sina liv, åtminstone i början av livet i det nya landet. Att vila på beprövade värden och fortsätta med det etablerade mönstret kan vara en viktig fas i början av familjens anpassning. Det som blir problematiskt är de familjer som strävar efter att behålla modellen av familjerelationer intakt efter många år i det nya landet. Här blir inte att bevara den gamla strukturen en fas för att påbörja förändringar. Tvärtom förvandlas en sådan strategi till ett hinder för familjemedlemmarna (särskilt barnen) att gå vidare och utvecklas. För att nå detta vidtar familjen flera olika åtgärder, bland annat genom att ha en stark och ibland inte nödvändig kontroll. Den hårda kontrollen syftar till att hålla de gamla reglerna aktuella för alla familjemedlemmar (särskilt barn och i synnerhet tonåringar). Medlemmarnas individuella rättigheter kan inskränkas för att bevara familjens identitet och struktur. Reglerna är ofta outtalade, men familjemedlemmarna förväntas ändå följa dem i alla avseenden. Ju starkare strävan efter kontroll är, desto starkare blir ungdomarnas behov av att protestera för att bryta denna kontroll (Micucci, 1998). Protest och motstånd gör att föräldrarna reagerar, kanske med bestraffning. Bestraffningen kan vara fysisk genom aga eller social isolering och även ekonomisk genom att man håller inne veckopengar eller inte köper saker som ungdomarna behöver. Kontrollen kan i flera fall användas av föräldrarna som en primitiv väg att kompensera förlusten av deras tidigare socioekonomiska status efter ankomsten till det nya landet. Föräldrarna får stöd i detta av släkten eller andra landsmän i området man lever i. Därför är det viktigt för familjer som vill leva i en sådan typ av förhållande att flytta till ett invandrartätt område. Det ger familjen det stöd de behöver för att behålla kontrollen – ett stöd som syftar både till att stärka kontrollen och att förhindra eventuella nya förändringar.

Fallbeskrivning

Detta fall er ett utdrag från Al-Baldawi (2017). Familjen Jab kom från ett land i Mellanöstern för sex år sedan. Pappan är 15 år äldre än mamman och paret har tre barn. Pappan arbetade som lärare i hemlandet och var en känd politiker med stort inflytande. Mamman har en skolutbildning som motsvarar mellanstadiet. Hon var tvungen att lämna skolan när hennes familj bestämde att hon skulle giftas bort med mannen. Familjen lämnade hemlandet eftersom det fanns en ökad risk för mannen på grund av hans politiska aktivitet. Ankomsten till Sverige blev ett klart bakslag för mannens självbild och visioner. Med tiden tappade han sitt inflytande i det politiska livet i hemlandet. Han klarade inte att arbeta som lärare i Sverige på grund av sina brister i svenska språket och han lyckades inte heller starta eget. Slutligen fick han prova ett arbete som vakt i ett förråd. Han klarade inte arbetet och blev sjukskriven i långa perioder på grund av högt blodtryck som han lidit av sedan ankomsten till Sverige. Frun bestämde sig för att studera, blev färdig undersköterska och arbetade på ett äldreboende. Barnen (två pojkar som är äldst och en flicka) som alla var med vid vår träff med familjen var tonåringar. Pappan hade utvecklat ett starkt behov av att kontrollera alla barnen och deras kontakter. Han ansåg att barnen skulle begränsa sitt umgänge med andra jämnåriga utanför skolan. Han tillät sina pojkar att spela fotboll men inskränkte deras möjligheter att åka och spela i andra städer. För flickan var kontrollen ännu hårdare. Hon tilläts att bjuda hem några flickor men aldrig att vara hemma hos någon av dem. Flickan blev kär i en pojke som spelade fotboll med hennes bröder. Pappan blev rasande när han fick veta detta av några landsmän i området. Han förbjöd henne att gå ut efter skolan, och han anklagade hennes bröder för att vara hallickar som lät sin syster umgås med en pojke utan att vara gift. Flickan mådde dåligt och en av hennes kamrater informerade kuratorn i skolan om situationen. Kuratorn och rektorn bjöd in flickans föräldrar till ett samtal. Föräldrarna kom tillsammans till det första mötet, men pappan lämnade mötet när han fick information om vilket ämne som skulle diskuteras. Mamman var orolig över flickans situation, och hon var beredd att göra allt för att hjälpa henne. Kuratorn informerade socialtjänsten. Både skolkuratorn och socialsekreteraren beslutade att skicka föräldrarna till Orienthälsan för bedömningssamtal. Nedan återger jag en förkortad del av dialogen med pappan i den fjärde sessionen (nedan är T terapeuten och MH är pappan). Samtalen med pappan fördes direkt på arabiska utan tolk.

T: I de senaste samtalen vi haft har din fru beskrivit dig som en liberal man, som var öppen i relation både till henne och till barnen, men nu verkar du strängare i din attityd. Vad beror det på?

MH: Vad menar du, sträng mot vem och på vilket sätt?

T: Som jag förstått menar hon mot barnen.

MH: Jag måste vara rädd om dem. De är alla tre tonåringar och det är inte lätt att växa upp i dag som tonåring.

T: Vad är du mest rädd för?

MH: Flera saker. När vi bodde i hemlandet, då var de små, och det var mindre problem. I dag är de tonåringar och det finns flera saker som kan drabba dem.

T: Som vad?

MH: Att träffa dåliga kompisar, att börja röka, dricka eller ännu värre att knarka. Det vet jag, att många ungdomar råkar ut för sådant. Du vet vad som händer här i landet i dag.

T: Nej, jag vill höra. Berätta vad som händer!

MH: Kriminalitet och knark är så utbrett, det måste du veta om.

T: Jag vet att knark och kriminalitet alltid finns, men tycker du att din attityd i arbetet med dina barn skyddar dem från detta?

MH: Jag hoppas väl att de förstår att bakom dem finns en pappa som kontrollerar dem.

T: Tycker du att hård kontroll hjälper för att skydda dem mot att hamna i fel kretsar?

MH: Javisst, det är bättre att de vet att det finns en pappa som bryr sig och inte är lätt att lura.

T: Tycker du att de vill lura dig? I så fall på vilket sätt?

MH: Inte tala sanning om vem de träffar och vad de gör.

T: Men om du är så hård som du säger, kommer de att våga dela det som bekymrar dem med dig?

MH: Varför inte? Om de är ärliga mot mig, då behöver jag inte vara hård.

T: Så du menar att om de kommer och berättar för dig vad de vill göra och med vem de vill umgås skulle du tillåta det?

MH: Ja, varför inte om deras planer är bra.

T: För vem är de bra, för dig eller för dem?

MH: För båda. För mig, jag måste veta med vem de umgås och vad de gör, jag vet vad som är bra för dem.

T: Minns du när du var i deras ålder – visste dina föräldrar om allt vad du gjorde?

MH: Nej, men vi gjorde inget. Det fanns så mycket kontroll. Inte bara föräldrar, hela området var på något sätt kontrollerat. Våra grannar och andra föräldrar ingick också i kontrollen.

T: Men ändå kunde du börja röka när du var 15 år gammal som du berättat tidigare. Så trots den hårda kontrollen lyckades ni bryta gång på gång.

MH: Ja, men det var en annan tid och ett annat land. Vi var naiva och ville testa allt, jag är ledsen att jag började röka. Det var inte bra.

T: Min fråga var om du testade flera saker mot dina föräldrars vetande. Var det ett sätt att skapa dina egna erfarenheter?

MH: Ja, det stämmer.

T: Så genom dessa erfarenheter kan du i dag veta vad som var bra eller dåligt för dig?

MH: Ja, men måste jag vänta på att mina barn ska testa saker som jag vet är fel för att de ska skaffa sina egna erfarenheter?

T: Nej, inte när det gäller att informera om vad du ansåg var fel. Men de måste själva komma fram till detta.

MH: Hur, ska jag bara informera?

T: Utbilda och fostra men överlåta till dem att prova livet på sitt eget sätt. Hjälpa dem när de behöver stöd för att klara svårigheter men inte ta över deras sätt att upptäcka saker på sitt eget sätt.

MH: Du menar att jag inte ska kontrollera dem, utan låta dem göra vad de vill?

T: Nej, du överger dem inte. Du delar dina erfarenheter med dem, men tvingar dem inte att acceptera.

MH: Du menar att kontrollen kan ge motsatt effekt?

T: Ja, på samma sätt som det var under din tonårstid.

MH: Menar du att kontrollen gör att de kan gå vilse?

T: Jag menar att den hårda kontrollen och den ständiga bevakningen kan ge motsatt effekt.

MH: Du menar att släppa kontrollen kan ge bättre resultat?

T: Jag tror det, man får mer kontroll genom att släppa den hårda kontrollen.

MH: Det är svårt att förstå men det ligger något i det du säger. Men det kan fungera med pojkarna men inte med min dotter.

T: Varför, vad är det för skillnad?

MH: Hon är tjej, du vet vad det innebär om hon gör fel, det går inte att rätta till.

T: Vilket fel menar du?

MH: Du vet väl hur vår kultur ser på tjejer.

T: Nej, berätta hur du ser på din dotters agerande och vilket fel du anser är det värsta som hon kan hamna i.

MH: Att umgås med en kille och ha en sexuell relation med honom utom äktenskapet.

T: Jag tror alla föräldrar är oroliga för detta, men tror du att ditt sätt att kontrollera henne och förbjuda henne att gå ut och träffa kompisar hindrar henne om hon vill hamna där?

MH: Hon ska inte hamna där, det vet hon och hennes mamma vet att det är viktigast att hindra henne från att förlora sin oskuld.

T: Så du är säker på att genom den här metoden att kontrollera henne kommer du att bevara hennes oskuld?

MH: Jag måste göra detta, annars tappar jag hela mitt anseende bland landsmän, släkten och alla runt omkring mig.

T: Men att vara kär behöver inte alltid kopplas till att man har sexuellt umgänge, väl?

MH: Det finns alltid en risk om unga träffas. Då kan det hända.

T: Men, är det inte hennes beslut som gäller, att vara kär i någon? Tror du att kontrollen kan hindra kärleken?

MH: Kanske inte kärleken men att inte gå vidare och förlora sin oskuld innan man är gift. Här går gränsen. Här är det inte bara jag som har ansvar utan även hennes bröder. Det som gjorde mig ledsen var att de inte agerade.

T: Hur skulle de agera?

MH: Först genom att informera mig, och sedan skulle de hindrat henne från att träffa killen. Jag skulle stödja dem.

T: De ansåg inte att hon har gjort något fel genom att träffa och umgås med en kille de gillar och som är kompis med dem.

MH: Det här är mitt problem, att bröderna inte förstår risken med att låta sin syster umgås med den här killen. Så hela området reagerade, då fick jag information. Det är en miss mina söner har gjort och jag accepterar inte detta.

T: Så dina söner är allierade med sin syster i frågan?

MH: Ja, det verkar så.

T: Då vände du dig med anklagelser mot dina söner?

MH: De ska skydda henne, så ska det vara.

T: Men de kanske skyddar henne genom att respektera hennes val. De kommer närmare henne, och det i sig är ett skydd.

MH: Du menar att skydda henne genom att låta henne göra vad hon vill?

T: Nej, det menar jag inte, men de skyddar genom att visa förståelse för hennes känslor, och det gör att hon respekterar deras åsikt och det är bättre än att sätta sig emot.

MH: Det är mer än vad jag kan acceptera.

T: Men du vill ha kontroll för deras egen skull och inte för din, eller hur?

MH: Självklart.

T: Då ska du få mera «kontroll» genom att uppmärksamma deras behov och respektera deras vilja.

MH: Detta tål att tänka på men är svårt att följa.

T: Låt oss tillsammans hitta olika sätt att nå det, till nästa samtal vill jag att du tänker på vilket sätt du kan vara nära barnen och uppmärksamma deras känslomässiga behov.

MH: Ok, jag ska tänka på saken.

Familjer som strävar efter att anpassa sig

Familjerna som strävar efter att anpassa sig är ofta mer flexibla i relationen till sin kultur och sina seder. De försöker att ha en balans mellan den gamla traditionella strukturen och nya element. Sådana familjer skapar bättre balans i relationerna mellan föräldrar och barn, men de strävar efter att behålla en viss fungerande hierarkisk struktur. Deras interna relationer är ofta relativt stela och de har skarpa gränslinjer. Det i sin tur ökar risken för instabilitet (Minuchin, 1999). Man vill vara jämställd i vissa avseenden men samtidigt behålla gränserna. Det upplevs ofta som otydligt och förvirrar i viss mån familjemedlemmarna. Svårast är det enligt våra erfarenheter för tonåringar att välja sin egen väg när det gäller studier eller att utveckla sina relationer och senare hitta en partner. De här frågorna är ofta laddade och skapar konflikt samt är svåra för föräldrarna att kompromissa om. I sina externa relationer är de här familjerna däremot välorganiserade och flexibla, men med en reserverad attityd mot främmande personer (Al-Baldawi 2017). De har tillräckligt öppen kontakt med omgivningen, oavsett kulturell tillhörighet, men iakttar ändå en viss försiktighet. Nedan summerar jag de mekanismer som jag bedömer är gemensamma för den här typen av familjer i deras interna och externa relationer.

Det förhållningssätt som strävar efter anpassning karakteriseras av följande element.

  • Det försöker integrera den ursprungliga familjestrukturen med det nya samhällets familjeform.

  • Det vilar på stela, skarpa gränslinjer i de interna relationerna, med visst utrymme för flexibilitet och jämlikhet.

  • Det strävar efter att skapa en öppen extern relation med en något reserverad attityd inför främmande människor.

  • Det strävar efter att upprätthålla en balans mellan förändring och stabilitet.

  • Det försöker förena individens och familjens intressen. Det är viktigt att komma fram till gemensamma överenskommelser eller beslut inom familjen.

  • Det betraktar kommunikation och dialog som ett viktigt instrument i hanteringen av interna och externa problem.

Familjer som strävar efter att upplösa sitt förhållningssätt

Det upplösande förhållningssättet finns ofta i familjer som strävar efter att totalt ändra sin ursprungliga familjestruktur. Man försöker att bygga en ny struktur som man tror liknar den som råder hos den inhemska befolkningen. De här familjerna vill på detta sätt assimilera sig i den nya kulturen. De har mer eller mindre jämställda relationer internt. Gränserna mellan subsystemen är ofta otydliga och familjemedlemmarnas roller och funktioner bestäms utifrån slump och behov. När familjen ändrar sitt sätt att relatera till varandra är risken stor att familjemedlemmarna tappar sin traditionella roll, men de skapar inte tillräckliga regelverk för den nya rollen. Modellen misslyckas ofta på grund av olika faktorer. En hel del beror på bristande kunskap om historien bakom familjeorganisationen i det nya landet och de olika versioner av familjestrukturer som tillämpas. Möjligen beror det även på att historiskt ackumulerade erfarenheter saknas, som är nödvändiga för att sådana typer av relationer ska fungera. Familjen imiterar på ett ytligt sätt en familjemodell som de har begränsad information om. Nedan summerar jag de viktiga strategierna i det här förhållningssättet.

Det upplösande förhållningssättet karakteriseras av följande element:

  • Det strävar efter snabba förändringar av den gamla strukturen utan tillräcklig kunskap om det nya samhällets familjestrukturer.

  • Det föredrar förändring, nyheter och originalitet före stabilitet och tradition.

  • Det eftersträvar jämställd självständighet, i den meningen att det ska finnas utrymme för alla att forma sina liv inom familjen.

  • Individuella behov kommer i första hand, medan kollektiva behov möts genom en spontan och uppfinningsrik samordning av individuella initiativ.

  • Familjemedlemmar kan hamna i ett socialt vakuum, till exempel om relationerna till den större släkten och andra landsmän blir spända. Samtidigt får deras sätt att leva inte den acceptans de förväntar sig av samhället och majoritetskulturen.

Den här typen av förhållningssätt observeras i begränsad omfattning i vårt kliniska material. Det finns ofta bland invandrarfamiljer med hög utbildningsbakgrund. De här familjerna representerar många gånger den urbana kulturen i hemlandet. Föräldrarna har haft högt betalda arbeten eller egen rörelse med en förhållandevis bra ekonomisk situation i hemlandet. Många av dem har studerat utomlands innan de flyttar till Sverige som flyktingar. Deras individuella behov är starka och ibland viktigare än att tillhöra till familjen. Att höra till familjen blir för en del medlemmar av denna typ som en ekonomisk och social försäkring utan några stora krav. Medlemmar av den typen av familjer vänjer sig vid att få sina intressen tillgodosedda utan krav på att bidra med något. Denna typ av relationer utvecklar enligt vår observation ett starkt egocentriskt och egoistiskt förhållningsätt hos familjemedlemmarna som ofta styrs av ekonomiska intressen (Al-Baldawi 2017).

I min tidigare bok (Al-Baldawi 2014), har jag tillämpat en fördelning av familjer i förhållande till sin ursprungskultur, tradition och seder till de traditionella, flexibla eller assimilerade typerna. Denna fördelning kan räknas som en dimension. Nu försöker jag se familjer utifrån deras förhållningsätt till sin ursprungsstruktur som en annan dimission. I denna nya dimission kan flyktingfamiljer tillämpa ett bevarande förhållningsätt eller sträva efter anpassning, och i vissa fall kan de även upplösa den gamla strukturen. Följande modell kan förklara de två dimensionerna (Al-Baldawi 2017). Här nedan beskrivs dessa två dimissioner i förhållande till varandra med denna modell.

Figur 4.

I denna modell försöker jag visa att vissa flyktingfamiljer kan förhålla sig till olika dimensioner på sitt eget specifika sätt. En familj med en anpassningssträvande strategi kan under en viss period bevara ett ganska starkt traditionellt förhållningssätt till sin kultur, religion osv. På samma sätt kan en familj med ett bevarande förhållningssätt vara flexibel i vissa relationer. Bedömningen av familjer utifrån denna tvådimensionella modell måste vara nyanserad och inkludera olika versioner. Familjens sätt att relatera till sina ursprungliga seder och normer kan förändras med tiden. Deras grad av involvering i det nya landets sociala liv avgör ofta hur de hanterar relationen till sina gamla vanor. Strikta traditionella och religiösa vanor får minskad påverkan på familjen, ju mer familjemedlemmarna känner sig socialt välkomna i det nya samhället. Utanförskap, marginalisering och social uteslutning stärker familjens band till de gamla traditionerna. Vägen till social inkludering måste innefatta många olika aspekter. Att lära sig språket och hitta ett arbete är viktiga instrument för att skynda på processen mot social inkludering. Men kommunernas insatser ska rikta sig till alla flyktingfamiljer, båda de som redan hittat ett arbete och, ännu viktigare, de som fortfarande är utanför arbetsmarknaden. Alla flyktingfamiljer ska få stöd och uppmärksamhet, så att de känner sig välkomna att vara del av det nya samhället. Initiativ ska tas av både individer/eller familjer och det lokala samhället med sina institutioner, frivilliga organisationer och myndigheter. Det största ansvaret ligger dock på myndigheterna att bryta isoleringen för familjerna (Bursell 2015). Lyckas man med att inkludera dem minskar risken för stora interna eller externa konflikter. Både familjen och samhället vinner i slutänden om man lyckas med en inkluderande process (Schierup 2015). Jag anser att arbetet för att inkludera nyanlända flyktingar främst ska vända sig till de familjer som är kulturellt och/eller religiöst konservativa i sin levnadsstil och relationer. De ska vara det primära målet i det sociala och kommunala inkluderande arbetet. Uppdraget är inte lätt att utföra, men lyckas man med det skapar man förutsättningar för en bättre utveckling för hela samhället. Misslyckas man, kan det resultera i en fördjupad isolering med ökad risk för konflikter i flyktingfamiljerna. Offer för sådana konflikter blir vanligtvis kvinnor och barn (Al-Baldawi 2017).

Jag tycker att alla som kommer att arbeta med flyktingfamiljer, och i synnerhet familjeterapeuter, inte får tappa bort komplexiteten, dvs. att se att det är många faktorer som bidrar till den aktuella krisen. I mina handledningsuppdrag ser jag inte sällan att terapeuter eller tjänstemän som arbetar med familjer fokuserar på den aktuella krisen med den drabbade utan att se samspel mellan olika faktorer som kan ha betydelse i uppkomsten av konflikter. Denna regel är allmängiltig för allt arbeta man gör med familjer, oavsett deras ursprung. Jag anser att arbetet med flyktingfamiljer kräver ännu större kunskap om faktorer som finns i familjens bakgrund och som inverkar i nuet. Det är viktigt att se både familjemedlemmarnas mognad i hantering av en kris och nivån av interaktioner mellan familjemedlemmarna. Utan ett sådant allsidigt förhållningsätt till konflikter du arbetar med, kan konceptualisering av problemet bli ytligt och resultaten av behandlingen blir i bästa fall begränsade. Det räcker inte att skydda och hjälpa den medlem/de medlemmar som drabbas av den aktuella konflikten, ännu viktigare tycker jag är vilken lärdom resten av familjen kan få i samband med dina insatser för att lösa den aktuella krisen. Det viktigaste målet för en behandling är att starta en förändringsprocess i familjens alla subsystem, så att de klarar av att undvika upprepning av sådana konflikter igen i framtiden.

Referenser

Ahmadi, N. (2003). Om jaguppfattningens betydelse för tolkningen av sociala normer. I Ahmadi (red.), Ungdom, kulturmöten, identitet. Stockholm: Liber.

Al-Baldawi, R (1998, 2003). Migration och familjestruktur. I N. Ahmadi (red.), Ungdom, kulturmöte och identitet. SIS, Liber.

Al-Baldawi, R. (2002). Culture, migration and the reconstruction of individual identity and family structure. I N.B. Gomes et al., (red.), Reflections on diversity and change in modern society (s. 217–233). Multicultural Centre, Botkyrka.

Al-Baldawi, R. (2009). Våldmekanismer i invandrarfamiljer med patriarkal struktur. I C.M. Allwood, & P. Johansson (red.), Mänskliga möten över gränser – vård och social omsorg i det mångkulturella samhället (s. 111149). SIS, Liber.

Al-Baldawi, R. (2014). Migration och anpassning – den okända resan. Lund: Studentlitteratur.

Al-Baldawi, R. (2017). Familjen i exil – Flyktingfamiljer i en interkulturell och psyko-social kontext. Lund: Studentlitteratur.

Anwar, M (1979). The myth of return. London: Heinemann.

Bursell, M. (2015). Inkludering och exkludering på den svenska arbetsmarknaden. I M. Darvishpour & C. Westin (red.), Migration och etnicitet: Perspektiv på ett mångkulturellt Sverige (s. 279–302). Lund: Studentlitteratur.

Dencik, L, Schultz Jörgensen, P., & Sommer, D. (2008). Familie og Børn i en opbrudstid. København: Hans Reitzels forlag.

Di Nicola, V. (1997). A stranger in the family. Culture, families and therapy. London: W.W. Norton & Company.

El-Islam, M.F. (1998). Rediscovery of the traditional role of the family. Transcultural Psychiatry Newsletter, 16(3).

Keyes, E., & Kane, C.F (2004). Belonging and adapting: mental health of Bosnian refugees living in the United States. Issues in Mental Health Nursing, 25(8), 809–831.

Lader, M. (1990). Psychiatry and life events: Biological and social mechanisms. Triangle, 29, 57–64.

Micucci, J.A (1998). The adolescent in family therapy. Breaking the cycle of conflict and control. London: The Guilford Press.

Miller, K.E., Worthington, G.J., Muzurovic, J., Tipping, S., & Goldman, A. (2002). Bosnian Refugees and the Stressors of Exile: A narrative study. American Journal of Orthopsychiatry, 72(3), 341–354.

Minuchin, S. (1999). Familjer i terapi – Strukturell familjeterapi i teori och praktik. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Nyberg, E. (1993). Barnfamiljers migration, familjers relationer i en förändrad livssituation. Stockholm: Stockholms universitet, Pedagogiska institutionen (akad. avh.).

Petersen, W. (1958). A General Typology of Migration. American sociological review, 23(3), 256–266.

Rack, Ph. (1993). Race, culture, and mental disorder. London: Routledge.

Schierup, C.U. (2015). Migration, medborgarskap och social exkludering – Ett europeiskt dilemma. I M. Darvishpour & Ch. Westin (red.), Migration Och Etnicitet. Perspektiv på ett mångkulturellt Sverige (s. 125–150). Lund: Studentlitteratur.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon