Exakt 40 år har gått sedan jag mötte Lynn vid den andra internationella familjeterapikongressen i Florens 1978. Jag hade just avslutat min familjeterapiutbildning och reste dit för att uppleva familjeterapeuter som jag studerat under flera år, men överraskades av att ett team från Milano verkade vara kongressens huvudattraktion. Eftersom jag inte förbokat deras presentationer blev det svårt att få grepp om vad uppståndelsen gällde, även om Mara Selvini Palazzoli imponerande när hon i deras öppningsanförande på stora scenen med hög röst proklamerade: «ingen människa kommer ner i en fallskärm!»

Som en skiva kosmisk salami. Visserligen kom jag inte in på Milanoteamets seminarier, men hade ändå turen att höra Lynns utläggningar av vilka möjligheter den nya cybernetiken medförde och hur Milanoteamet med sin forskning visat hur det fungerar i praxis. Hennes metafor var en mycket tunn skiva av vad hon kallade en kosmisk salami; förutom själva korven, historien, ritade hon med hjälp av streckade linjer en förlängning av korven in i framtiden samt själva korvskivan; ett snitt av helheten i nuet som vi iakttar.

Den cybernetiska revolutionen. För Lynn innebar cybernetiken rena revolutionen. Hon hade först kommit in i terapifältet som skribent när hon hjälpte Virginia Satir med boken Conjoint Family Therapy. Senare arbetade hon med Jay Haley och skrev Techniques of Family Therapy tillsammans med honom. Som terapeut trivdes hon dock aldrig med de strategiska metoderna. Inspirerad av bland andra Paul Dell – som tidigt spred Humberto Maturanas varning för att närma sig mänskliga system utifrån en position av makt och kontroll – kom hon att tydliggöra sin behandlingspolitiska ståndpunkt i Beyond Power and Control, 1985.

Redan i Florens hävdade Lynn att Milanoskolans terapiform befriar en från risker som att utöva makt över sina klienter och från illusionen att man kan ta kontroll över andra eller över förändringsprocesserna. Milanomodellen utforskar i stället hur människor är involverade i pågående relationer och interaktionssekvenser över tid, sekvenser som inte har någon given startpunkt och relationer som ingen ensam kan kontrollera. Vidare gäller det att sätta in sådant som blivit negativt denoterat i sin logiska kontext. Där går det att konnotera handlingar och händelser positivt, och en enda ny liten bibetydelse kan medföra skillnader som inte hotar systemets helhet. 1987 kom Milan Systemic Family Therapy, som Lynn och Peggy Penn, skrev tillsammans med Boscolo och Cecchin och där det viktigaste i Milanomodellen belyses med olika fallexempel.

Lynns betydelse för utvecklingen i Sverige. Redan på kongressen i Florens bjöd jag in Lynn till Sverige, och året därpå och gav hon sin första presentation för en mindre grupp i Stockholm. Hon lovade att återkomma om 20 personer började träffas och träna på systemiskt hypotesarbete, cirkulär intervjumetod med mera. Delfingruppen bildades och vi kom att träffas regelbundet i närmare fyra år. Många av oss reste också till Milanos sommarskolor för vidare fördjupning, något som bidrog till en snabb utveckling av det systemiska arbetet i Sverige. När Lynn kom tillbaka hade vi också startat en familjeterapiförening i Stockholm utifrån att jag ville arrangera ett större seminarium med henne. Senare skulle den nybildade föreningen också bjuda in såväl Milanoteamet som många andra ur det milanesiska nätverket till Stockholm, vilket ytterligare bidrog till den systemiska terapins snabba spridning i Sverige.

För Lynn och mig betydde de här intensiva åren början på en 40-årig vänskap med åtskilliga besöksutbyten, brev samt möten vid internationella kongresser och internatveckor med Boscolo och Cecchin. Särskilt minns jag en kväll under hennes första Sverigebesök; jag och mina kollegor Klas Grevelius och Ernst Salamon satt med Lynn framför brasan på Klas landställe. I skenet från elden såg vi hur Lynn tuggade på en konditorbit utan att svälja. Vi smakade också och sa att den inte var okey. Då spottade Lynn ut och brast ut i skratt: «I am trying so hard to be a good guest that I poison myself». För mig är det en typisk ögonblicksbild av Lynn; alltid mån om andra och angelägen om att göra sitt yttersta för harmoniska relationer – inte bara i förhållande till patienter.

Också för mitt livslånga arbete med att utveckla terapi vid anorexi har det varit avgörande att Lynn introducerade mig i Milanoskolan och den cybernetiskt grundade terapin med dess fokus på ett tillnärmande bortom makt och kontroll, då det är synnerligen viktigt vid dessa tillstånd. Med denna skiss över din betydelse vill jag uttrycka min tacksamhet, Lynn. Tack för dina initiativ, din smittande entusiasm och din trofasta vänskap.