Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Om diagnoser och konsten att mötas

Carina Håkansson, PhD. Grundare av Familjevårdsstiftelsen samt Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet. Tillsammans med Jan Pålsson ansvarig för Relations- och Nätverksutbildning vid Ersta Sköndal Högskola. carina@familjevardsstiftelsen.se

  • Side: 346-358
  • Publisert på Idunn: 2015-12-11
  • Publisert: 2015-12-11

Artikeln beskriver betydelsen av att kritiskt granska den egna erfarenheten i att vara människa och psykoterapeut. Det terapeutiska arbetet påverkas av en rad faktorer; egen levd erfarenhet, livshållning och synen på kunskap. Författarens möte med en ung människa som bor i ett familjehem illustrerar betydelsen av att använda ett icke-diagnostiskt språk och förhållningssätt i ett sammanhang som baseras på delaktighet, ett personligt ansvar och närvaro.

Nøkkelord: Icke-diagnos, vardagskunskap, vetenskapssyn, Livshållning och kritiskt tänkande

This article describes the importance of a critical approach towards being a human and a psychotherapist. Therapeutic work is influenced by many factors: one’s own lived experience, life values and ideas about knowledge. The author’s meeting with a young person who stays in a family home illustrates the importance of using a non-diagnostic language and approach in a context which is based on participation, taking personal responsibility and having a presence.

Keywords: Non-diagnosis, ordinary life knowledge, scientific view, life attitude and critical reflexivity

Intryck och uttryck i världen

På mitt skrivbord ligger en bok om den store mästaren Picasso och hans verk (Bernadac & du Boucher, 1993). När jag bläddrar i den funderar jag ibland på vilken psykiatrisk diagnos han skulle ha fått om han uppsökt psykiatrin i Göteborg en vårvinterdag 2015. Förutsatt att han inte var till att känna igen för då hade måhända utfallet blivit ett annat, då hade kanske andra hänsyn tagits än vad som brukligt tas då människor möts av ett manualbaserat frågeformulär för att utreda hur det står till med den som kallas patienten.

I dagens morgontidning står det att ett forskarlag någonstans i Canada har funnit den gen som orsakar «schizofreni». Jag vet inte för vilken gång i ordningen media basunerar ut denna «nyhet». Trots miljardbelopp vad gäller forskning är det ännu ingen som funnit svar på det som inom psykiatrin definieras schizofreni. Ett högst tvivelaktigt begrepp som får stora konsekvenser för framför allt «patienten», men också för allas vårt sätt att tänka kring människor och mänskliga livsdilemman. DSM-systemet som utvecklades i USA för drygt femtio år sedan har kommit att påverka synen på och bemötandet av de som kallas patienter och klienter, inte enbart inom psykiatri utan också inom socialtjänst, skola och i flera terapeutiska sammanhang. En nära nog epidemisk variation av psykiatriska diagnoser har kommit att betraktas som något faktiskt existerande; begrepp såsom schizofreni, bipolär och ADHD. Samma frågor ställs till alla patienter utifrån rådande DSM-system, och syftet är att finna fram till huruvida patienten uppvisar tillräckligt många symptom för att fastställa «rätt» diagnos. Den som ställer diagnosen förutsätts vara en legitimerad läkare, med specialitet i psykiatri, men många allmänläkare skriver också ut psykofarmaka. Det är inte en överdrift att påstå att antalet diagnoser och utskrivning av psykofarmaka har ökat lavinartat.

Den formella kompetensen anses viktig, liksom teoretisk kompetens. Däremot anses inte läkarens egen bakgrund, personlighet eller karaktär ha någon betydelse för hans eller hennes förmåga att bedöma huruvida patienten är sjuk eller inte. Sammanhanget där patienten möter läkaren har heller ingen betydelse, inte heller om läkaren och den som kallas patient finner ett sätt att kommunicera med varandra eller inte.

Vår arbetsplats utgår ifrån ett annat sätt att tänka och att vara i världen

Sedan mer än tjugofem år har jag arbetat på Familjevårdsstiftelsen i Göteborg tillsammans med en rad både lika varandra och olika människor. Redan då vi startade hade vi en idé om att försöka kombinera kunskap från det så kallat vanliga livet med terapeutisk kunskap. Idén föddes ur en stark känsla av att «det måste gå att göra på ett annat sätt». Då förtiden kunde jag inte verbalt förklara vad det innebar, det kan jag bättre idag. Genom många års erfarenhet tillsammans med både de som kallas klienter, deras familjer, familjehem (som är en sorts fosterhem), kolleger på kontoret och ett stort nätverk har jag fått ord att beskriva vad vi tillsammans gör och vilken hållning som ligger till grund för vårt arbete. I min nyligen publicerade doktorsavhandling (Håkansson, 2014) undersöker jag vad som varit det allra viktigaste i mina egna erfarenheter som psykoterapeut i det vi kallar Det utvidgade terapirummet (Håkansson, 2000).

Det utvidgade terapirummet utgår ifrån en annan kunskapssyn och ett annat sätt att förhålla sig till vetenskap än det som sedan ett flertal decennier är förhärskande inom psykiatri och som blivit allt vanligare även i andra vårdprofessionella sammanhang, vilken baseras på manualbaserade frågeformulär som syftar till att fastslå en individuell diagnos.

Vi menar att det inte går att bortse från betydelsen av sammanhang och relation, men heller inte vars och ens närvaro och delaktighet. Istället behöver vi räkna med att var och en av oss påverkar såväl enskilda ögonblick som långvariga processer och anpassa struktur och innehåll därefter. Egen historia spelar roll liksom personlighet, hållning och livsåskådning. Vi berörs av varandra och vi relaterar till varandra. Vi tänker subjektivitet istället för objektivitet. Delaktighet istället för neutralitet. Dynamiska beskrivningar istället för statiska begrepp. Det levande livet inspirerar och påminner om betydelsen av såväl gränser som av rörelse.

Möte med en ung man

För några dagar sedan träffade jag en ung man som kommer för att prata med mig i ett terapeutiskt samtal varje vecka. Vi ses också i gemensamma samtal; han, familjehemmet där han bor, hans föräldrar, en kollega som handleder familjehemmet och jag. Ibland sker dessa möten på vårt kontor och ibland i familjehemmets kök. Vi har åkt bil tillsammans och talat om viktiga saker på promenad och i ett stall. Han och hans familj tog kontakt med Familjevårdsstiftelsen för att han inte längre ville ta den neuroleptika som han är ordinerad sedan tre år tillbaka på grund av diagnosen schizofreni. Han var sjutton är då han diagnosticerades som «schizofren» och blev tillsagd att för resten av sitt liv dagligen ta sin medicin. Detta var enligt behandlande läkare «nödvändigt utifrån hans sjukdom som är kronisk». Detta kunde emellertid vare sig han eller hans familj förlika sig med, och som hans pappa påpekade vid vårt första samtal så är det «helt omöjligt vetenskapligt sett att förutsäga framtiden». Detta visste han genom egen levd erfarenhet, och genom att ha tagit del av andras såväl teoretiska som praktiska kunskaper och erfarenheter. Jag minns att pappan sade att honom veterligen har ännu ingen kunnat förutspå framtiden, det vill säga det torde vara osannolikt att några läkare skulle kunna veta hur hans nu tjugoårige son kommer att leva och vara då han är femtio år.

Den unge mannen tar numera en mycket låg dos neuroleptika och han är fast besluten att helt sluta använda preparaten. Han beskriver för varje vecka som går hur han «känner sig alltmer levande», och att mardrömmarna och den obeskrivliga tröttheten börjar ge vika. Jag påminns om hur han såg ut den första gången vi möttes, som om han inte var närvarande i rummet, en slocknad blick och kraftiga skakningar i båda händerna.

Dessa biverkningar talar han om ibland då vi ses, hur avstängd han kände sig och hur rädd han var för vad som skedde både inom honom och i förhållande till hans omgivning. Ibland pratar han också om sin rädsla för att «bli sjuk igen» för läkarna har sagt till honom att » när han får nästa psykos sammanbrott så kommer det att bli ännu värre än förra gången». Hans läkare på det psykiatriska sjukhuset sa att det finns vetenskapliga belägg för detta.

Att ta tillvara egen och andras levda erfarenhet

Jag lyssnar på hans rädsla men berättar också att det finns en annan kunskap och erfarenhet än den hans läkare talar om, erfarenheter både utifrån praxis och utifrån forskning. I mitt ansvar som hans terapeut ingår också att berätta för honom om de motbilder som finns, men som han inte har fått vetskap om i sin kontakt med psykiatrin. Som hans terapeut har jag en uppgift att träda fram, att ta ett personligt ansvar i mötet med honom. Tack vare det stora internationella nätverk; (The International Society for Psychological and Social Approaches to Psychosis (ISPS), Hearing Voices Network, MadinAmerica) vilket jag och mina arbetskamrater är en del har jag genom åren kommit att träffa många «före detta patienter» som liksom den unge mannen ovan fått veta att de «har en sjukdom och att de måste ta medicin för att livet ska fungera». De är levande bevis på att läkarutlåtande om sjukdom och livslång medicinering inte är en generell sanning. För mig är detta nätverk av allra största betydelse eftersom det är tidvis är förenat med oro och osäkerhet att befinna sig i marginalen och «trotsa» den dominanta medicinska synen som råder idag, inte enbart inom psykiatri men också alltmer inom socialtjänst och skola.

Jag tänker ofta att alla dessa «levande» bevis» i form av människor som jag möter har en avgörande betydelse för mig och därmed även för mina klienter. Det jag menar med det är att mina tankar, känslor och erfarenheter påverkar dem jag arbetar tillsammans med, på gott och på ont. Just därför är det viktigt att ha tillräcklig koll på sig själv som psykoterapeut. Går det att ha koll på sig själv? En i högsta grad berättigad fråga som det finns en rad olika uppfattningar om, såväl som olika teorier.

Jag menar att det i högsta grad är både väsentligt och möjligt – och att det är den avgörande skillnaden mellan att vara en professionell terapeut och att vara «bara» Carina. I min roll som terapeut ingår att kritiskt granska det jag säger och det jag inte säger, det jag väljer att göra och det jag väljer att inte göra. Samt inte minst, att vara öppen för andras kritiska hållning och reflektioner, både avseende min del i arbetet och andras. Att skapa plats för samtal, men också för det som inte går att uttrycka med ord. Det är ett svårt arbete att vara terapeut, att «vara där» med en annan människa som just då behöver mig.

Lögstrup (1971) talar om betydelsen av att «lägga sitt liv i någon annans hand och att bli emottagen». Det är ett stort ansvar och kräver något av båda parter, att i tillit lämna ut något av sig själv och att ta emot den andre. Detta låter sig inte göras utifrån ett distanserat och objektifierande förhållningssätt, utan innebär en öppenhet för att ett möte ska kunna ske – om än inom den terapeutiska ramen med dess begränsningar och maktaspekt.

Upplevelsen av att bli bedömd och dömd till ett liv som patient är något som många av de jag möter i mitt arbete förmedlar och berättar om. Hur de genom kontakt med professionella hjälpare inom psykiatri och socialtjänst utsätts för bedömningar och beskrivs utifrån psykiatriska diagnoser. Många berättar om de avtryck det har satt på såväl självbild som tillit till livet och sig själv.

Betydelsen av en livshållning i det terapeutiska arbetet

Det terapeutiska arbetet är beroende av den hållning, livshållning ska jag kanske kalla det, som terapeuten baserar sitt arbete på. I Det utvidgade terapirummet har frågan om livshållning varit en av de mest väsentliga att förhålla sig till, egen och andras – samt hur eventuellt olika hållningar påverkar det gemensamma. Vi har skapat rum som syftar till att rymma såväl den enskilda som gemensamma hållningen. Eftersom såväl människor som mänskliga fenomen är dynamiska och befinner sig i rörelse är dessa rum inte statiska utan möjliga att påverka och ändra. Det finns inte en och för evig sanning, men många sätt att uppfatta och förnimma en människa eller en situation. Det sätt vi ser på och bemöter varandra är av allra största betydelse. Sammanhang och relation påverkar och utgör en stark kraft, liksom det mänskliga mötet.

Den allra första gången jag mötte mannen som beskrivs tidigare i texten hade en betydelse för oss alla. Vårt möte och vår uppfattning av varandra gör avtryck som lever med oss även i kommande möten, till exempel det första mötet mellan mannen och det familjehem där han skulle komma att bo i nära ett år. På motsvarande sätt har min kollega vars uppgift är att handleda familjehemmet förberett sig själv och dem på vårt första gemensamma möte. Då vi tillsammans med hans familj träder in i familjehemmets vardagsrum har vi en gemensam erfarenhet av att det är möjligt att få kontakt med varandra, och denna väsentliga erfarenhet transformeras under några timmars samtal. Inte enbart genom de ord vi använder, men också genom blickar, kroppsuttryck och «småprat». Detta tillsammans skapar en tillit som blir till ett gemensamt meningsskapande.

Suzanne Osten (2009) beskriver hur en av hennes viktigaste uppgifter som dramatiker är att vara delaktig i ett meningsskapande. Det är också en av de viktigaste uppgifterna i mitt arbete som psykoterapeut, att i närvaro förmedla ett hopp om att livet ska gå an att leva. Detta är av och till ytterst svårt, speciellt när kroppen reagerar med obehag och ställer till spratt som jag i stunden inte har kontroll över. Att möta en annan människa där livet står på spel påverkar mig, både som människan Carina och som psykoterapeut. Som psykoterapeut bär jag på egna upplevelser, och är präglad och påverkad av mitt möte med andra människor i livets olika skeden. I arbetet som psykoterapeut ställs jag dagligen inför en rad frågeställningar i möten med andra människor, men också med mig själv. Egna erfarenheter och föreställningen om dessa har betydelse och påverkar det jag tycker mig se och höra. Den egna tilliten bestämmer hur mycket jag är beredd att träda fram och visa mig själv. Det egna livet som just nu utspelas påverkar också det som sker i mötet med den jag här kallar klienten.

Beskrivning av levd erfarenhet i vetenskapliga sammanhang

I min avhandling beskrivs en tidig erfarenhet då jag tillsammans med min mormor bevittnar hur en man i byn där vi bor blir jagad av en hop människor som skriker elaka saker efter honom. Jag frågar min älskade mormor varför de gör på det sättet och kristallklart minns jag hennes svar; «Människor gör så mycket som inte går att förstå» (Håkansson, 2014, s. 41). Orden rymmer en rad känslor och åtskilliga år senare minns jag vilket avtryck det gjorde i mig, ett avtryck som på en rad sätt levandegörs i möten med de människor jag möter i mitt arbete.

Olika teoretiska skolor inom «människohjälpande» yrken söker efter vetenskapligt belägg för det som sker i mötet mellan patient och «hjälpare». Det är emellertid ytterst svårt att finna vetenskapliga belägg för vad som exakt sker i det terapeutiska mötet och hur såväl «hjälparen» som den som kallas klient påverkas och påverkar det som sker dem emellan. Det mänskliga mötet är svårfångat eftersom det innefattar högst personliga uttryck av känslor och förnimmelser, hos såväl den som kallas klient som hos den professionelle «hjälparen». Det låter sig inte göras att beskriva det mänskliga mötet utan att ta hänsyn till och inbegripa en rad faktorer och omständigheter. Teorier bygger på antaganden, observationer, hypoteser och egna personliga erfarenheter.

Klassisk och modern vetenskapssyn

Vetenskapsfilosofen Karl Popper menade att en kunskapssyn som påstår sig veta något med bestämdhet inte kan kallas vetenskap, eftersom den vetenskapliga hållningen är synonym med självkritik. Han beskriver hur vi behöver förutsätta att våra teorier är felaktiga och har felavvikelser, eftersom de handlar om världen utanför oss och baseras på såväl biologiska som sociala och kulturella föreställningar (Lindseth, 1985b). De grekiska filosoferna som lagt grunden till det vi idag definierar som vetenskap påstod sig inte veta med bestämdhet. Deras inställning var snarare att det mänskliga livet handlar om att utforska och försöka att förstå vad det innebär att vara människa. När Barbro Sandin (1990) disputerar säger hon;

Jag vill bara avsluta med att säga: människan är nu en gång människa. Människan är nu en gång en gränsvarelse, eller med andra ord, en skapande och ansvarig varelse… Det står henne fritt att välja, eller, snarare, det står henne fritt att avstå från sin mänsklighet, välja bort insikten i att vara människa. Hon kan låta sig uppslukas av de byråkratiska system som jag tidigare nämnt. Hon kan låta sig bli en robot eller «bevara» sig i illusioner. Men gör hon det är hon inte verklig utifrån begreppet människa. Alltså – det finns alternativ men- människan har inget val, människans möjlighet är människan. (s. 40)

Aristoteles hade en grundläggande tillit till tänkandets kraft, att människan via tanken kan nå fram till en förståelse genom att ta utgångspunkt i språklig erfarenhet. Såväl Platon som Aristoteles intog en begreppsrealistisk syn, det vill säga allmänna begrepp är inte enbart ord, men något verkligt i sig själv (Lindseth, 1985a).

Under århundraden betraktades vetenskapen på snarlikt sätt och det fanns ingen självklar gräns mellan det vi idag kallar teori och praktik, snarare fanns ett samband mellan dessa storheter, det ena hade med det andra att göra på ett högst påtagligt sätt. Kunskap uppnåddes genom att vara en del i världen, genom det egna deltagandet, och i den egna närvaron.

Det fanns inte en tydlig gräns mellan människan och existensen, snarare var människan en del av existensen och gudomligheten. För Aristoteles var metafysiken och filosofisk teologi de främsta vetenskaperna, inte främst utifrån frågan huruvida själen är odödlig eller inte, snarare sökte han konkret att visa hur olika idéer tar sig uttryck i den verklighet vi möter med våra sinnen. Aristoteles fick en avgörande betydelse för europeiskt tänkande och kultur, och lade grunden till den kunskapssyn som var rådande långt fram i våra dagar (Lindseth, 1985a).

Jag menar att det är utmärkande för stora delar av modern vetenskap och positivism att forskare inte lägger någon nämnvärd vikt vid vetenskapsfilosofiska spörsmål. Forskarens egen delaktighet och närvaro beskrivs som sekundär, undersökningen eller experimentet står för sig självt och det beskrivs inget påtagligt samband mellan forskaren och dennes varande i världen. Neutralitet och generaliserbarhet träder fram som väsentliga begrepp.

Med René Descartes inträder den mekanistiska världsbilden som i stor grad kommit att prägla den moderna vetenskapssynen genom att skapa en syntes mellan den gamla metafysiken och den nya naturvetenskapen. Descartes skiljer mellan två typer av verklighet; tankevärlden och den utvidgade världen. Så skapas en klyfta mellan medvetandet och världen, mellan subjekt och objekt som tidigare inte fanns. Tidigare var verkligheten den subjektivt upplevda, symboliska och meningsbärande världen. Nu skapas ett avstånd, och en alltmer mekanisk världsbild introduceras. Någon annan (forskaren) undersöker och förklarar världen (Lindseth, 1985a, Bengtsson, 1988, Arendt, 1998).

Att inte använda diagnoser eller manualbaserade formulär

Edmund Husserl, fenomenologins fader, ville skapa en förutsättningsfri filosofi som oavsett vetenskaperna gick till «sakerna själva», så som de talar till oss. Huruvida de framträdande fenomenen är oberoende av oss såsom realisterna hävdar eller om de endast finns som subjektiva erfarenheter som idealisterna menar är inte det väsentliga för Husserl. Medvetandet är beroende av samspelet mellan objekt och subjekt. Positivism är enligt Husserl en myt och han menar att forskarens uppgift är att undersöka livsvärlden vilken framträder genom vår delaktighet (Bengtsson, 1988).

Frågan om vad det innebär att vara människa också i ett professionellt sammanhang har en väsentlig betydelse, därför att tanken om mig själv och den andre påverkar mötet. I själva verket utgör den själva grunden för det jag baserar mitt arbete på. Det betyder inte att det finns ett givet svar, men det betyder att det är ytterst väsentligt att som professionell «hjälpare» ställa sig frågan om vad det innebär att vara människa också i det terapeutiska arbetet. Vad det innebär att träda fram och att säga ja till ett möte.

Jag har under många år erfarit en olust i mötet med diagnostiska och manualbaserade frågeformulär och då jag lyssnat på forskare och kliniker som beskriver sin forskning och praxis som om den vore objektivt sann. Som om det som presenteras inte påverkas av sammanhang och av relation eller av forskarens och klinikerns eget varande i världen. I mötet med den unga mannen och hans familj blir denna min olust bekräftad, allt eftersom den unge mannen alltmer träder fram och blir synlig i det nya sammanhanget tillsammans med familjehemmet, sin familj, min kollega som handleder familjehemmet och jag som är hans terapeut. Den bild av honom som presenteras i diagnosen «schizofreni» överensstämmer allt mindre med den person som synliggörs i mötet med oss alla. Det som tidigare tolkades såsom hallucinationer får en annan betydelse för såväl honom som för oss som finns omkring. Det sker inte av sig själv, och det är inte alltid lätt, tvärtom det är långa perioder av våndor och tvivel om det ska vara möjligt för honom att leva som en bland andra.

Vi träffas varje vecka och vartefter tiden går blir det allt möjligare för honom att berätta om saker som hänt, om sådant som gjort ont, skrämt och plågat honom. Jag lyssnar, ibland berättar jag om något liknande ifrån mitt eget liv eller från någon som jag mött. Det tycks lindra, han säger att det känns gott att inte vara helt ensam. Att det finns andra som känt som han. Att det han känner och tänker inte handlar om att han är sjuk, men om något annat.

Den största tiden tillbringar mannen i familjehemmet, omgiven av människor som lever sina liv oberoende avatt han är där. Det görs inga stora skillnader för att han flyttar in, livet pågår och han bjuds in vartefter han vill och förmår. Han får uppgifter i familjen, han lär känna deras vänner och deras vardag. Så sakteliga förändras något, vi har inte alltid ord för det som sker. Men det sker.

Vi som är delaktiga ses med regelbundenhet; den unge mannen, hans familj, familjehemmet, min kollega och jag. Vi talar med varandra om hur vi har det, om saker som har hänt; ibland allvarliga saker, ibland sådant som kallas vardagliga trivialiteter. Vi använder aldrig diagnoser och undviker ord som ingen vet vad det betyder.

Den mekaniska och instrumentella synen är dominerande inom psykiatrin i västvärlden och tar sig uttryck i en rad diagnostiska termer och begrepp som ger sig ut för att beskriva en människa och hennes liv och varande. «Han är schizofren. Hon har ADHD». Människors känslor och reaktioner definieras utifrån individuella sjukdomstillstånd och en överväldigande del av forskningsanslag och resurser utgår ifrån en positivistisk kunskapssyn.

Att kritiskt granska forskning

Det finns ett nära samband mellan forskning och farmakaindustri. Sedan några decennier tillbaka har vi fått lära oss att depression beror på obalans i hjärnan och därmed går att «kurera» via SSRI preparat. Detta påstående ifrågasätts av vetenskapsjournalisten Robert Whitaker (2014) som i sin undersökande bok «Pillerparadoxen visar att denna «sanning» redan på 1980 talet beskrevs av som en metafor av ledande kliniker och forskare – och inte ett mätbart fenomen som gick att påvisa trots idoga undersökningar och omfattande forskning. Vad värre är, denna tidiga insikt bland initierade kliniker och forskare nådde inte en bred allmänhet, inte ens till läkare och annan vårdpersonal (Whitaker, 2014). Det är oundvikligt att ställa sig frågan om det finns något samband mellan denna underlåtenhet och en närmast lavinartad ökning av såväl psykiatriska diagnoser som psykofarmaka.

Många refererar till forskning som om densamma vore objektiv och opåverkbar av ekonomi, språk, status och kultur. Dagligdags refereras till forskning och jag liksom många andra är lärd att tro att denna är synonym med objektivitet. Eftersom det inte förhåller sig så menar jag att det är ytterst väsentligt att vi som i våra arbeten möter människor som kämpar med sina liv behöver förhålla oss kritiska till det som sker i vetenskapens namn. Att vi behöver förhålla oss lika öppna inför forskningsresultat som inför livet i stort. Det ställer krav på mig både som forskare och som psykoterapeut att «hålla mig vid liv», att ifrågasätta och kritiskt betrakta det jag är en del av, samt inte minst mig själv. Att ha en tillräcklig medvetenhet om den rörelse jag själv är en del av, och min roll i densamma. Det innebär en strävan efter delaktighet och en egen närvaro.

Dialog med världen och egen forskning

Att vara psykoterapeut i Det utvidgade terapirummet innebär att vara i världen (Heidegger, 1962) med andra människor, utifrån en funktion som kallas att vara psykoterapeut. Att bli psykoterapeut i mötet med den andre och att tillsammans söka en mening och begripliggöra sammanhang och sig själv. Det ställer krav på en öppenhet vad gäller det som väcks till liv inom oss var och en, även hos mig som psykoterapeut. Det terapeutiska mötet handlar om att vara uppmärksam i bemärkelsen närvarande, att sträva efter att tillsammans med andra skapa en mening i det som pågår. Att lyssna, också till det komplicerade, det «krångliga», det som ligger bortom orden och de manualbaserade frågeformulären. Men det handlar också om att träda fram, att ta ställning, och att visa sig.

Under många års nära samarbete med familjehem har jag sett hur tidigare beskrivningar av människor påtagligt förändras i ett nytt sammanhang. Väsentligheten i att vara en bland andra människor, och inte en person som definieras utifrån en diagnos eller en symptombeskrivning. Den unge mannen som jag kortfattat beskriver i denna text berättar under våra samtal om den närmast revolutionerande skillnaden det är att leva ihop med människorna i familjehemmet mot och att vara en patient på en psykiatrisk avdelning. Att bli räknad med, att ha en uppgift, att bli inbegripen i livets skeden och trivialiteter. Och att det finns någon där att tala med om nya erfarenheter; med människorna i familjehemmet och med mig som hans terapeut. Om det som väcks till liv i mötet med det nya, men också gamla minnen och tankar om framtiden. Om sorg, rädsla, förundran, oro och djupaste glädje. Att i ett sammanhang tillsammans med andra över tid skapa en mening i det som sker och kanhända också i tidigare erfarenheter.

Bruce Wampold (2001) visar i sin forskning på otillräckligheten i den randomiserade forskningsmetoden utifrån det terapeutiska mötet – därför att det mänskliga mötet rymmer sådant som inte enkelt låter sig fångas in i på förhand bestämda begrepp eller något specifikt som forskningen avser att undersöka. Genom att låsa sig vid en eller några variabler finns risk att det väsentliga kommer bort därför att det inte är mätbart.

Mitt möte med Tom Andersen har påverkat såväl mig själv som den verksamhet där jag arbetar. Hans sätt att vara i världen, hans vilja att föra samman människor och våra olika erfarenheter, men också hans betoning på sammanhangets betydelse. Hur vårt förhållande till varandra påverkar såväl det språk vi använder som det vi känner i kroppen. Andersens förståelse om sammanhang är påverkat av hans egna levda erfarenheter längst upp i norra Norge där han arbetade och verkade under perioder av sitt liv. Hans möte med enskilda människors utsatthet men också kraften i oss var och en. Betydelsen av att inte låsa sig vid ett sätt att tänka och göra, men att vara öppen för det som just nu låter sig ske. Andersen talade om bergen och havet, om vinden och kraften i stormar som ven. Han blev påtagligt påmind om existensens betydelse för oss människor och att somligt går att förstå medan somligt inte låter sig förklaras. Att vår uppgift som människa, inte minst i vårt arbete som terapeut är att vara öppna för det som sker, och att inte utge oss för att veta det vi inte kan veta (Andersen, 2011).

Under många års arbete ihop med familjehem har jag erfarit hur miljöer och relationer påverkar och gör avtryck. Hur det jag här kallar det vanliga livet skapar möjlighet till något annat för de människor som kommer till oss då livet är alltför svårt att klara ut på egen hand. Jag har under många års praxis märkt hur denna erfarenhet gjort avtryck på mig och i mitt arbete som psykoterapeut. Det har gång efter annan blivit uppenbart att människor behöver andra människor och att vi alla är både alldeles egna unika varelser och inte, oavsett om vi kallas klienter, familjehem eller psykoterapeuter. Det finns sådant som förenar oss människor, men på samma gång är vi också ensamma. Det finns sådant som inte låter sig delas med någon, sådant som vi aldrig kommer att få veta om varandra och oss själva oavsett hur väl kända vi är med varandra. Att vara människa i all sin komplexitet och rikedom har sysselsatt filosofi och vetenskap i tusentals år. Många av de frågor de tidiga grekiska filosoferna uppehöll sig vid är högst aktuella i mitt arbete tillsammans med de människor jag möter där; i terapirummet, vid köksbordet, under bilresan, eller i handledningssamtalet.

Att vara människa också i ett terapeutiskt sammanhang

Frågan om vad det innebär att vara människa också i ett terapeutiskt sammanhang har en väsentlig betydelse, därför att tanken om mig själv och den andre påverkar det som sker. I själva verket utgör den själva grunden för arbetet och möjligheten för ett möte att uppstå.

I mitt ansvar som människa och som psykoterapeut ingår att förhålla mig kritiskt till det jag är en del av, att pröva mina föreställningar, både om andra och om mig själv. Att ibland våga ta ställning, inte utifrån tanken att jag vet men utifrån en känsla att något annat inte är möjligt. Jag behöver fatta ett beslut att träda fram, med min kunskap och erfarenhet, men också ibland med osäkerhet och undran inför det ingen av oss har några generella svar på. Jag tänker ofta på rikedomen i mitt arbete som psykoterapeut, men det är också ett svårt arbete som oundvikligen är förenat med ansvar och en rad valsituationer. Livet står på spel för många av de människor jag möter, det händer att också mitt eget liv ställs på sin spets. Att inte arbeta utifrån en manualbaserad metod och en föreställning att människor är objekt som går att beskriva utifrån specifika diagnostiska begrepp förutsätter en vilja att inbegripa sig själv. Att utsätta sig för det okända, att av och till lämna invanda spår och göra på ett annat sätt, men också att ibland sitta i sin stol och lita till det som så många gånger har visat sig vara väsentligt; att lyssna, att vara där, att vilja ett möte. Det är ytterst viktigt att vara omgiven av andra, att vara del av en levande kultur där frågan om vad det innebär att vara människa är det mest väsentliga.

Min avhandling utgår ifrån en fenomenologisk och hermeneutisk metod, i den kunskapstraditionen finns ett perspektiv som är väsentligt i både praxis och forskning som handlar om människor och mänskliga möten (Finlay, 2011; Lindseth & Norberg, 2004). En kunskap som tydliggör, påminner om och beskriver de subjektiva verkligheter vi alla befinner oss i.

Att vi människor påverkas av en till synes oändlig rad faktorer och sammanhang, av det som kallas livet i den subjektiva självupplevda verkligheten. Jag har en önskan om att såväl utbildningssituationer som organisationer och arbetsplatser ska låta sig påverkas och inspireras till sammanhang där människor inkluderas, räknas med och ges möjlighet att träda fram som de på samma gång både enkla och ytterst komplicerade varelser som vi alla är. Det finns en längtan hos många efter en annan sorts kunskap än den som beskrivs i siffror, tabeller, diagnostiska ord och främmande uttryck. Efter något som vi alla kan känna igen och förhålla oss till. Denna sorts kunskap behöver vi som möter andra människor i vårt dagliga arbete förmedla, vi behöver finna sätt att beskriva det vi är del av så att nödvändiga förändringar kan ske. Det är min förhoppning och tro att det ska vara möjligt.

Efterord

Det har gått en tid sedan denna text påbörjades och som alltid i livet har saker ändrats, såväl den unge mannen som jag befinner oss någon annanstans är där vi var då jag började skriva. Det har blivit sommar och en prunkande grönska utanför mitt arbetsrum. I förra veckan talade den unge mannen och jag med varandra som vi gör en timmes tid varannan vecka. Han bor nu åter i sin egen stad och förbereder sig för att uppta sina studier. Sedan ett halvt år är han helt fri från psykofarmaka. Vi talar ibland om det vi båda varit igenom tillsammans med familjehemmet, hans familj och min kollega. Det är mäktigt att tänka på.

Litteratur

Ahlberg, A. (1946). Filosofins historia. Stockholm: Natur och Kultur.

Andersen, T. (2011). Reflekterande processer: samtal och samtal om samtalen. Lund: Studentlitteratur.

Arendt, H. (1998). The Human Condition. Chicago: University of Chicago Press.

Bengtsson, J. (1988). Sammanflätningar. Husserl och Merleau-Pontys fenomenologi. Göteborg: Bokförlaget Daidalos.

Bernadac, M.-L., & du Bouchet, P. (1993). Picasso-Master of the New. London: Thames & Hudson.

Finlay, L. (2011). Phenomenology for Therapists. London: Wiley-Blackwell.

Gadamer, H.-G. (1997). Sanning och Metod i Urval. Göteborg: Daidalos.

Heidegger, M. (1962). Being and Time. New York: Harper & Row.

Hersted, L., & Gergen, K. (2013). Relational Leading. Chagrin Falls, Ohio: Taos Institute Publications.

Husserl, E. (1989). The Crisis of European Sciences and Transcendental Phenomenology. Part II. Evanston: Northwestern University Press.

Håkansson, C. (2000). Det utvidgade terapirummet. Stockholm: Bokförlaget Bjurner & Bruno.

Håkansson, C. (2014). The Extended Therapy Room. University of Jyvsäkylä.

Kant, I. (1997). Grundläggning av sedernas metafysik. Göteborg: Daidalos.

Lindseth, A. (1985a). Vår beste kunskap (1). Oslo: Dyade Forlag.

Lindseth, A. (1985b). Vår beste kunskap (2). Oslo: Dyade Forlag.

Lindseth, A., & Norberg, A (2004). A phenomenological hermeneutic method for researching lived experience. Nordic College of Caring Sciences, Scandinavian Journal, 145–153. Oxford: Wiley-Blackwell.

Lögstrup, K. E. (1971). The Ethical Demand. Philadelphia: Fortress Press.

Osten, S. (2009). Babydrama. Stockholm: Dramatiska Institutet.

Platon (2000). Skrifter. Bok 1. Stockholm: Atlantis.

Sandin, B, Haugsgjerd, S., Nergård, J-I., & Rossvaer, V. (1990). Barbro Sandins Disputation. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Wampold, B. E. (2001). The great Psychotherapy Debate. Models, methods and findings. London: Lawrence Earlbaum.

Whitaker, R. (2014). Pillerparadoxen. Karneval Förlag.

Wittgenstein, L. (1958). Philosophical Investigations. Oxford: Blackwell Publishing.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon