Om en nordisk tidskrift, dess författare och läsare

De som talar nordiska språk förstår ofta varandra ganska bra i samtal, i synnerhet om sammanhanget för det man samtalar om är välkänt. Ofta kan vi också lyssna med behållning till varandras representanter från en talarstol. Att läsa det som skrivs på ett annat nordiskt språk blir däremot ofta en större utmaning. Små oklarheter, som man skulle kunna gå förbi i sitt eget språk, blir tillräckligt stora för att sammanhanget ska gå förlorat – och därmed blir texten ointressant.

Att ge ut en nordisk facktidskrift som vänder sig till läsare som har människors nära relationer som arbetsuppgift och forskningsområde ställer särskilda frågor kring språk och språkande. Språket är vad människor använder för att bli ense och oense, förstå och missförstå varandra, komma nära varandra och markera avstånd. Det i sig borde vara ett gott skäl för att intressera sig för vilka möjligheter och dilemman som just de nordiska språken ställer oss inför när vi växlar mellan dem i våra texter. Den nordiska kongressen i Visby i sommar kommer att ge deltagarna många spontana möjligheter att förundras över egna och andras uttryck. Vi som redaktion kommer också att ha en workshop där vi reflekterar över skrivprocessen i ett nordiskt sammanhang.

I en handledningsgrupp som jag arbetade med i Sverige ville jag presentera en norsk artikel som tog upp frågor som gång på gång varit aktuella i gruppens samtal. Det var Ingerid Aamodts artikel, «Grenser for makt og ansvar», i Fokus på familien 2009:1. Flera av deltagarna tyckte att den var svår att läsa och svår att förstå. Jag blev bestört, var de inte beredda att anstränga sig lite för att läsa något som skulle kunna ge dem så mycket bekräftelse av deras eget arbete? När vi diskuterat inom gruppen – och jag också samtalat med mina kollegor i Fokus redaktion – blev det inte bara en fråga om två olika språk i allmänhet. Just det varma engagemang som fanns i texten, och som jag trodde skulle smitta av sig på min duktiga och trevliga handledningsgrupp, gjorde faktiskt artikeln mer svårläst. Det spontana engagemang som var så tydligt i den norska texten, gjorde meningsbyggnad och känslouttryck mer främmande för ovana svenskspråkiga läsare än om det varit en rakt berättande text.

I Fokus redaktion blev den här händelsen – och andra frågor kring våra språk – utgångspunkt för flera intressanta samtal. Några av våra reflektioner vill jag föra vidare här. Vi såg att vi behövde ta olika läsares olika svårigheter på större allvar, men också intressera oss mer för de nya utsiktspunkter som uppstår när vi betraktar vårt arbetsfält genom varandras språk. Jag börjar med några av hindren:

Hur ska vi nå dem som skulle ha användning för de texter som publiceras i Fokus, men har svårigheter att läsa dem? Vi själva som redaktion kan ha en hög ambition om begriplighet inom de nordiska språken. Det kan ske på flera sätt. När det gäller grundläggande aspekter av en text kan man sträva efter att använda uttryck som är gemensamma för språken. När man behöver använda ord som lätt kan missförstås, kan man sätta ett översatt ord inom klammer, i en norsk text till exempel pårørende [sv. anhörig] så underlättar man för de svensktalande. Det har vi tillämpat i några artiklar i föregående nummer (2011:1) och som läsaren kan konstatera, även i det här numret.

Vi kan som redaktion också uppmana artikelförfattarna att tänka på läsarna i de övriga nordiska länderna. Man kan behöva förklara vilken uppgift eller vilken plats i samhället som gäller för den verksamhet som man beskriver så att läsaren kan koppla innehållet till motsvarande företeelse i sitt eget land. Det kan också gälla att undvika vissa förkortningar och vara omsorgsfull med hänsyftningar i texten, så att det är enkelt för läsaren att se de samband författaren vill beskriva.

Ett lömskt hinder är de självklara ord som man vet, men som plötsligt i det andra språket kan betyda något helt annat. Tilbud på danska och norska betyder anbud på svenska, ett svenskt tillbud innebär näst intill en olycka. Anledning på norska blir lejlighed på danska och tillfälle på svenska. En svensk anledning kan bli anledning eller grund på danska, men grunn eller årsak på norska. Inte så märkligt att vi kan förvirra varandra!

Om vi då har bemästrat hindren, vad har vi att vinna på att anta utmaningen att läsa och lyssna på varandras språk? När en norsk kollega i redaktionen talar om språk som «en gave som er en oppgave» lät det i mina öron så mycket vackrare än när jag tyst inom mig översatte det till «en gåva som är en uppgift». När jag sedan råkade nämna ordet återvändsgränd, tyckte han att det ordet rymde mycket mer än det norska blindgate.

Varje språk letar sig fram på sina egna vägar, varje språk är ett museum med lämningar av människor och händelser sedan länge glömda. Genom att aktivt arbeta med danska och norska, både bokmål och nynorsk, och även isländska, utvidgar jag min svenska, får fler synonymer tillgängliga. Arbetet med att skriva en text som ska bli begriplig utanför det svenska språkrummet ökar också min uppmärksamhet på vilka uttryck jag själv använder, och hur jag kan göra mig bättre förstådd genom att välja det ena eller det andra uttrycket.

I så många sammanhang använder människor språk i andra dimensioner än den självklara tydningen. Recitation av Koranen, de latinska orden på medeltida kyrkväggar, påminner oss om att språk är så mycket mer än logisk informationsöverföring. Språk är identitetsskapande. Egentligen borde det vara självklart för mig, som har en socialkonstruktionistisk syn på språk, att välkomna de situationer när språket inte är självklart och lätt att använda. Jag borde välkomna de situationer när jag är «gäst i den andres språk» för att låna ett uttryck från Ricoeur. I en essä «Reflections on a new ethos for Europe» beskriver han översättning som en grundläggande kulturell process och talar om linguistic hospitality, att man låter sig själv gå upp i den andres kultur för att göra förståelse möjlig. När jag läser skapar jag texten inom mig, det blir något nytt, aldrig exakt samma som författarens skrivna rader eller någon annans läsning av samma text. Att stanna upp inför det jag inte helt förstår blir ett kulturellt val, en fråga vid en dörr, vad är det jag kommer in i här?

Ibland får vi synpunkten att det skulle vara lättare att läsa en viss artikel på engelska. Hittills har praxis varit att finskspråkiga författare kan skriva på engelska i Fokus, men i övrigt har man strävat efter att förutom norska, både danska och svenska skulle finnas i de allra flesta nummer av tidskriften. Själv har jag talat mig varm för att den professionella kunskap som gäller människors personliga liv och samvaro behöver vara bearbetad på samma språk som det egna livets bekymmer och glädjeämnen. I undervisning och handledning har jag märkt, både hos mig själv och hos nordiska kollegor, att det som uttrycks på engelska blir mer neutralt och tekniskt, inte lika känslomässigt nära. Vare sig jag läser eller skriver utsätter jag inte texten för samma prövning, jag bestämmer mig lite för snabbt för vad den betyder.

Trots dessa reservationer anser vi i redaktionen att det finns goda skäl för att den som vill och kan skriva en artikel på engelska i Fokus på familien ska kunna göra det. Författaren kanske ha ett annat första språk än något av de nordiska, och är mer van att skriva på engelska, eller av andra skäl föredrar det språket.

Utmaningen att läsa texter på språk som jag inte helt behärskar sätter mig i barnets situation. Jag behöver min fantasi för att komplettera förståelsen, och ibland går jag vilse i texten. I våra yrken har vi till uppgift att möta människor som behöver någon att samtala med för att orientera sig i tillvaron. Att vi som fackfolk inom de nordiska länderna får arbeta med att förstå och göra oss förstådda när vi vill dela kunskap med varandra, kan vidga perspektiv och bredda vår kulturella klangbotten.

I augusti är det åter tid för en nordisk familjeterapikongress med temat «Rötter och vingar». Våra språk har gemensamma rötter. När vi möts i Visby är det dags att pröva vingarna och ha tilltro till att förståelsen bär.

Kerstin Hopstadius

kerstin@hopstadius.se

Litteratur

Reflections on a new ethos for Europe. I R. Kearney (ed.) (1996): Paul Ricoeur: The Hermeneutics of Action. London: SAGE.