I den antika talarsituationen var ekfrasen som retorisk figur intimt kopplad till enargeia (åskådlighet). Åskådaren skulle se framför sig det som beskrevs. Samtida ekfrasstudier tar oftast utgångspunkt i modern teoribildning och återknyter sällan till den retoriska ekfrasen. Därtill diskuteras ekfrasen sällan i relation till digitala medier och ofta hävdas att den här blir ett oanvändbart analysredskap. Digitala verk rymmer visuella, auditiva och kinetiska element som inte skapar samma typ av mentala bilder som när det talade eller skrivna ordet gestaltar ett visuellt objekt. Därtill interagerar läsaren/åskådaren/ användaren med det digitala verket på ett sätt som skiljer sig från läsningen av tryckt litteratur. Genom sin historiska förankring i en litterär och bildkonstnärlig tradition utgör ekfrasen en viktig utgångspunkt inte bara för att förklara och belysa relationer mellan tryckta respektive digitala verk, utan kan även tjäna som verktyg för att analysera interaktionen mellan konstverk och läsare/åskådare/användare i den digitala tidsåldern. En hypotes är att det är möjligt att skönja ny typ av ekfras vars utgångspunkt är skillnaden mellan verbal och visuell konst, men som avslöjar det skenbara i en statisk gränsdragning mellan bild och text. Denna digitala tidsålders ekfras, dess betoning på enargeia, åskådarens/ läsarens/användarens kroppsliga interaktion med verket, animationer, det konkreta samspelet mellan ord och bild understödjer en taktilitetens estetik. Att ’bildseendet föds i fingertopparna’ är förstås intimt förknippat med interaktivitet och beröring, vilket går på tvärs mot en estetik där konstverket betraktas som onåbart, en estetik som stora delar av den samtida ekfrasforskningen tar sin utgångspunkt i.

Med afsæt i videokunstneren Peter Campus’ værk Interface (1972) og andre video avantgardeværker fra 1960’ erne og -70’erne historiserer dette essay menneske-maskine interfacets karakter af begivenhed i de nye medier. I det elektroniske signals ’støj’ eller ’sne’, der genfindes i de aktuelle real-time transmissioner, bliver den pulserende ’nuets begivenhed’, der var central for en modernistisk æstetik, formuleret på et nyt medies niveau. Begivenheden findes i signalets støj, der viser sig som en pulserende energi i interfacet. Denne ’live’ begivenhed var Marshall McLuhan på sporet af i sit berømte udsagn »mediet er meddelelsen«. Men den mangler endnu at blive reflekteret i analyser af såvel klassiske og aktuelle performative kunstværker som digitale interfaces, hvor relationen mellem aktuel og virtuel skabes i det elektroniske signals transmission af ’nuets begivenhed’.