Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Från pressen till parnassen

En materiell analys av Sophia Elisabeth Brenners, Hedvig Charlotta Nordenflychts och Anna Maria Lenngrens författarskap
From the Printing Press to Parnassus
A Material Analysis of Sophia Elisabeth Brenner, Hedvig Charlotta Nordenflycht and Anna Maria Lenngren
Postdoctoral researcher in philosophy at The University of Copenhagen.

She received her Ph.D. in Comparative Literature from The University of Gothenburg in 2019, with a thesis on Early Modern women poets and the reception of Sappho. She is part of the research project “Archeology of the Female Intellectual Identity. Denmark and Germany, 1650–1800”

Under 1700-talet hände något märkligt inom svensk litteratur. Sophia Elisabeth Brenner (1659–1730), Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) och Anna Maria Lenngren (1754–1817) uppnådde, en efter en, stjärnstatus på den svenska parnassen – trots att de levde i en värld där kvinnor enligt gängse mening varken borde synas eller höras i det offentliga livet. Hur gick det till? I denna artikel närmar jag mig frågan utifrån de materiella perspektiv som under senare år rönt allt mer uppmärksamhet inom den internationella forskningen om tidigmoderna kvinnliga författare. I två delanalyser studerar jag fyra trycka diktsamlingar, en handskriven kodex, ett tillfällestryck och en tidning, utifrån frågan vad fysiska objekt som tryckark, böcker och tidskrifter kan lära oss om hur tidigmoderna skrivande kvinnor presenterades som författare.

Keywords: Sophia Elisabeth Brenner, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anna Maria Lenngren, kvinnligt författarskap, materiella perspektiv, medium

During the 18th century, something odd happened in Swedish literature. One by one, Sophia Elisabeth Brenner (1659–1730), Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763), and Anna Maria Lenngren (1754–1817) became celebrated authors – even though they lived in a world where it was considered improper for a woman to be heard or seen in public life. How did it happen? In this article, I approach that question by exploring the material perspectives that have become increasingly popular in research about early modern women writers. In a two-part analysis, I study four printed collections of poetry, one manuscript codex, one printed occasional poem and one newspaper, posing the question what physical objects such as pamphlets, books and newspapers can teach us about how early modern writing women were presented as authors.

Keywords: Sophia Elisabeth Brenner, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anna Maria Lenngren, female authorship, material perspectives, medium

Under 1700-talet hände något märkligt inom svensk litteratur. Sophia Elisabeth Brenner (1659–1730), Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) och Anna Maria Lenngren (1754–1817) uppnådde, en efter en, stjärnstatus på den svenska parnassen – trots att de levde i en värld där kvinnor enligt gängse mening varken borde synas eller höras i det offentliga livet. Hur gick det till?

Som Ann Öhrberg har påpekat besvarade svensk litteraturhistorieskrivning länge den frågan utifrån Athenamytens mönster, varvid poeterna framställdes som miraculées sprungna ur alltigenom manliga sammanhang (2001, 15). Under senare decennier har genusvetenskapliga analyser nyanserat sådana förenklade författarbilder. Men med några undantag (exempelvis Perälä 2011) har en aspekt av Brenners, Nordenflychts och Lenngrens författarskap förblivit underbetonad: de materiella förutsättningar som formade uppkomsten, spridningen och läsningen av deras verk. Detta trots att det var först när poeternas texter materialiserades – som handskrift eller tryck – och distribuerades till potentiella läsare som Brenner, Nordenflycht och Lenngren gick från att vara skrivande människor till att bli författare (jmf. Chang 2009, 19).

I internationell forskning om tidigmoderna kvinnliga författare har de materiella perspektivens potential uppmärksammats allt mer på senare år (Font Paz & Geerdink 2018; Pender & Smith 2014). Så är även fallet inom svensk litteraturvetenskap i allmänhet. Ett exempel är Thomas Götselius argumentation för en historia litterae – en bokstavens litteraturhistoria. Denna kretsar kring de ”materiella innovationer – praktiker, tekniker, medier – förutan vilka ingen litteratur kan existera” (Götselius 2008, 12), såväl som kring de fysiska objekt genom vilka litteraturen materialiserar sig och frågan hur dessa objekt påverkar vår förståelse av verket och dess upphovsperson(er). I anknytning till Foucault menar Götselius att en materiell litteraturhistoria kan utgöra en mothistoria, vilken genom sin främmandegörande effekt synliggör de (makt)strukturer som formar litteraturen. Som Roger Chartier uttryckt saken: ”Ska man förstå de principer som styr ’diskursens ordning’ måste man först på ett noggrant sätt dechiffrera de principer som ligger till grund för produktions-, kommunikations- och receptionsprocesserna för böckerna” (Chartier 1995, 8; se även Cohen 2009).

Kan en bokstavens historia om Brenner, Nordenflycht och Lenngren bli en synliggörande mothistoria? Författarnas liv spänner tveklöst över en i bokhistoriskt hänseende turbulent tid. I slutet av 1600-talet, när Brenner lät publicera sina första skrifter, var tryckpressen ännu ovanlig i Sverige. Den marknad man eventuellt kunde tala om var liten och oorganiserad. År 1819, när Lenngrens samlade verk trycktes, hade antalet tryckerier mångdubblats, samtidigt som bokmarknad och offentlig press börjat utvecklas (Lundblad 2010, 47–67; Bennich-Björkman 1998). Hur påverkade denna utveckling poeternas vägar mot parnassen? Vad kan tryckark, böcker och tidskrifter lära oss om hur dessa skrivande kvinnor blev författare?

Brenner, Nordenflycht och Lenngren publicerade många texter under lång tid. Mellan 1676 och 1730 författade Brenner minst 170 tillfällesdikter samt några större verk. Av Nordenflychts hand finns över 400 texter bevarade, tillkomna från sent 1730-tal till 1763, medan Lenngrens korpus består av runt 250 dikter skrivna från tidigt 1770-tal till sent 1810-tal (Leionhufvud & Birthelli 1893). Det rör sig om alster i många genrer, ämnade för olika typer av adressater och situationer. Poeternas respektive oeuvre är också materiellt sett mångskiftande. Arkiven rymmer tryckta och handskrivna diktsamlingar – från ett tiotal till flera hundra sidor – i format från folio till oktavo, såväl som separattryck på alltifrån ett pappersark till många tiotals sidor, handskrivna ark och tidskrifter.

Denna mångfald är en effekt av 1700-talets litteraturvärld, som med Kristina Lundblads ord var ”oorganiserad och heterogen” (2010, 47). Här kunde – och måste – författare nå läsare på flera sätt, och här introducerades nyordningar samtidigt som gamla publikationsvägar och -former kvarstod (Bennich-Björkman 1998; Sahlin 1989; Platen 1985). Periodens litterära objekt var på så sätt resultat av ett antal mer eller mindre medvetna och fria val, gjorda av såväl författare som andra aktörer. Vem som beslutade vad gällande en viss publikation kan vi oftast bara spekulera i. Men ett är säkert: de fysiska objekten talar till oss om de situationer i vilka de uppkom och sattes i spel.

Nedan diskuterar jag några av dessa objekt, med syfte att utforska de materiella perspektivens potential i relation till Brenners, Nordenflychts och Lenngrens författarskap. Studien är empirisk-komparativ, och fokus ligger på objekten snarare än på den medie- och materialitetsteoretiska forskning jag anknyter till. I en första delanalys utgår jag från tre sinsemellan ganska olika objekt: Tillfällestrycket Tillskrift Till de I Sorgen Quarlämnade, Den Fordom Ähreborne och Dygderika Matronan, hust. Catharina Sohm, Fordom handelsmannens här i Staden / Ähreborne och högachtade herr Michael Grubbs Eftferlåtne Änkia / Som föddes här i Stockholm, Den 5. Sept. Åhr 1664. Och Därsammastedes Saligen Afled Den 9. Maij., Åhr 1716 (hädanefter Tillskrift) skriven av Brenner 1716 med anledning av Catharina Sohms begravning; den av Nordenflycht nedskrivna Cronstedtska Poemboken som överlämnades till Margareta Cronstedt 1741; samt en anonym Lucia-dikt tillskriven Lenngren, publicerad i Stockholms Posten no. 288 den 13 december 1781. I en andra delanalys diskuterar jag fyra diktsamlingar: Brenners Sophiae Elisabeth Brenners Uti åtskillige Språk / Tider och Tilfällen författade Poetiske Dikter Af henne sielf å Nyo öfwersedde Samt med dertil hörige Kopparstycken förökte (hädanefter Poetiske Dikter) från 1713; Nordenflychts Den Sörgande Turtur-Dufwan. Eller Åtskilliga bedröfweliga Sånger, Under Wackra Melodier sammansatte Och Samlade af en Medlidande Åhörare (hädanefter Den Sörgande Turtur-Dufwan) från 1743 samt Witterhets Arbeten, Utgifne af et Samhälle i Stockholm (hädanefter Witterhets Arbeten) som trycktes i två volymer 1759 och 1762; och den utan Lenngrens inblandning utgivna Trenne nyare Sånger, Den Första: Jag minn’s den ljufwa tiden, &c. Den Andra: På späda Myrtenqwistars blad, &c. Den Tredje: Wälkommen, o Måne! min åldriga wän, &c. Alla tre sjungas under bekanta Melodier (hädanefter Trenne nyare Sånger) från 1814.

Olika medium, samma budskap

Brenners fyra sidor långa Tillskrift mäter drygt 300 x 200 mm och är tryckt på ett pappersark i folio, ett av tillfällestryckens standardformat (Ridderstad 1983, 253f). Trycket är förhållandevis enkelt – tryckaren Johan Horn har genomgående använt en fraktur och en antikva, båda i flera grader, samt en uppsättning anfanger. Sista sidan pryds visserligen av en typiskt barock vinjett, komplett med lieman, men ornamentering och typografi är modest i förhållande till tidens typografiska konventioner.

Tillfällestryck var ett karakteristiskt medium för såväl Brenner som 1700-talet – poeten är upphovsperson till ett hundratal av periodens tiotusentals bevarade tillfällestryck (Ridderstad 1983, 236). Just Tillskrift publicerades sent i karriären, men Brenner gjorde sin litterära debut på 1670-talet med samma sorts publikation. Faktum är att ingen annan svensk kvinna har producerat fler tillfällestryck än Brenner. Varför passade detta medium hennes författarskap? Hur utmärkte hon sig som författare av tillfällestryck?

Ett av tillfällestryckets mediala kännetecken är förgänglighet.1 Publikationerna var visserligen minnessaker, men obundna och utan skyddsomslag var tryckarken fragila och förstördes lätt. Denna kortlivade karaktär bidrar till tillfällestryckets anspråkslösa framtoning, vilket antagligen var en anledning varför många aspirerande poeter inledde sina banor med tillfällestryck (Ridderstad 1983, 239–245). I Tillskrift återspeglas tryckets efemära kvalitet i papperskvaliteten – pappret är betydligt tunnare än det som används i den några år tidigare Poetiske Skrifter – såväl som i den sparsmakade typografin (om papperskvaliteter se Strömqvist 2010, 74 samt Synnerberg 1815, 26–30). Genom dessa mediala faktorer framstår publikationen snarare som dagsaktuell än ämnad evigheten.

Tillfällesmediets anspråkslösa konnotationer var rimligtvis särskilt viktiga i relation till Brenners författarskap – speciellt tidigt i karriären – eftersom hon som kvinna löpte större risk att beskyllas för högmod och fåfänga (jmf. Pender 2012). Försök att signalera blygsamhet kan också vara orsaken till varför Brenners tillfällestryck, som Anna Perälä har noterat, ofta är ovanligt typografiskt sparsmakade (2011, 94f). Vi vet inte hur involverad Brenner var i olika tryckprocesser, men Peräläs argumentation väcker oavsett frågan varför Brenners tryck tidigt avvek från barock typografi. Ansågs en enklare typografisk utformning mer passande för en kvinnlig författare? Eller berodde den typografiska inriktningen snarare på det motsatta: att Brenner och kretsen runt henne riktade sig mot en internationell, lärd publik och anpassade typografin därefter?2

Brenners engagemang i tryckprocessen berodde möjligen på publikationens status. Ett tryck som Tillskrift kunde vara ett beställningsverk, men också en gåva ämnad att uppfylla ett socialt åtagande. Tillfällestrycken utgjorde bara en liten del av periodens enorma tillfällesdiktning, vars funktion var social i betydligt större utsträckning än ekonomisk – även om just Brenners tillfällesdiktning verkar ha bidragit till hushållskassan. Denna sociala förankring var antagligen viktig. Som Öhrberg har visat producerade över hundra svenska kvinnor tillfällestryck under frihetstiden (2001, 67–96), och flera kvinnliga tillfällesdiktare är kända även från 1600-talet. Tillfällesdiktningen tycks ha varit jämförelsevis tillgänglig för kvinnor, sannolikt tack vare dess förankring i sällskapslivet. Att Brenners publikationer sprang ur denna sociala kontext kunde bidra till acceptansen av hennes författarskap, även om dikterna sedermera blev allt mer publika. Dessutom kunde tillfällestrycken användas för att skapa kontakter och vänskapsband – något som Brenner, Sveriges första kvinnliga författare, säkerligen behövde för att godtas som diktare.3

Ytterligare en faktor var tillfällestryckens spridning. Tillskrift delades ut vid Catharina Sohms begravning, och cirkulerades säkerligen bland bekanta till Sohm och Brenner. Publikationen riktades således till en specifik retorisk situation och en avgränsad läsekrets. Tillfällestryckens upplagor var små – i snitt runt 100 exemplar – och trycken producerades vanligtvis inte för att säljas (Ridderstad 1983).4 De utgjorde därmed ett mellanting mellan icke-publicerade handskrifter och tryckta publikationer som mer uppenbart genomförde den ”rörelse från en privat, kreativ sfär till en publik konsumtionssfär” som bokhistorikern Harold Love betraktar som avgörande för att en text ska anses vara publicerad (1993, 36–39; min översättning). Samtidigt var 1700-talets begravningar semioffentliga tillställningar med stor publik (Ridderstad 1983, 237). När trycken cirkulerades efter begravningen kunde de kopieras fritt och på så vis nå många läsare helt utom Brenners kontroll. Eftersom förlust av kontroll utgör ett annat av Loves centrala publiceringskriterier kan man trots allt anse Tillskrift vara publicerad – men det var en ödmjuk, icke-kommersiell form av publicering. Efter denna publicering färdades dikten genom ett litterärt system – den litterära världens infrastruktur – buren av vänligt inställda läsares händer, för att succesivt få allt större spridning (Darnton 1982, 68; Sahlin 1989, 2).

Brenners författarkarriär byggde på sådan icke-kommersiell, men ändå potentiellt lukrativ, semioffentliga publicering. Utöver tillfällestryck spreds hennes dikter i handskrivna diktsamlingar, stamböcker, gästböcker och brev (Lindgärde 2009, xiv–xix). Tack vare publikationernas tydligt definierade mottagare och retoriska situationer kunde Brenner förvänta sig att de spreds på välvilliga sätt till ”rätt” sorts läsare genom ett nätverk av vänner och beskyddare. Trycken var dessutom jämförelsevis billiga och enkla att producera, varför de sammantaget erbjöd ett passande blygsamt sätt att som kvinna visa på sin litterära förmåga. Och de kunde, slutligen, cirkuleras i en gåvoekonomi och där bidra till att knyta förbindelser som förde både texterna och Brenners namn vidare genom det litterära systemet. Så spreds poetens ryktbarhet utan att hennes rykte sattes på spel.

*

Om Tillskrift exemplifierar ett av det tidiga 1700-talets viktigaste medier, exemplifierar Lenngrens Lucia-dikt det sena 1700-talets dito: dagstidningen. Lucia-dikten trycktes i Stockholms Posten på luciadagen 1781. Typografin är enkel och standardiserad. Den fyra sidor långa tidningen – också i folioformat – trycktes med en fraktur i ett par grader på ett jämförelsevis tunt och grovfibrigt papper. Visserligen hade barockens stilideal nu övergetts, men även med 1780-talets mått är trycket enkelt, vilket är en effekt av att tidningen skulle vara snabb och billig att producera. Ur ett materiellt perspektiv är Lucia-dikten lika typisk för Lenngren som Tillskrift var för Brenner. På 1770-talet inledde Lenngren sin författarkarriär med att publicera dikter i tidningar, och efter giftermålet 1780 var tidningen hennes primära medium (Stålmarck 2011, 54). Vad gjorde denna, i Sverige alltjämt nya, publikationsform så passande?

Att Lenngrens man var redaktör för Stockholms Posten var säkert inte oviktigt, men tidningsmediet kan ha tilltalat av flera skäl. Bland annat var detta, liksom tillfällestrycket, ett efemärt medium. Tidningar sparades och cirkulerades förvisso, men både den enkla kvaliteten och den dagliga utgivningen ger vid handen att en tidning är ämnad för stunden.5 Tidningens korta liv och låga pris gjorde den också till ett anspråkslöst medium, och tidningar blev under 1700-talet forum för många sorters röster (faktiska såväl som fabricerade) som inte vanligen hördes i den litterära världen (Forselius 2015). Till anspråkslösheten bidrog en utbredd anonymitetskonvention. Även om läsarna ibland kunde gissa sig till författarnamn, signalerade anonymiteten blygsamhet och känsla för decorum – centrala delar i det sena 1700-talets borgerliga kvinnoroll (om anonymitet, se Forselius 2015, 82–87; Stålmarck 2011, 31ff).

Allt detta passade Lenngrens författarpersona – framför allt såsom den presenterades efter 1779 när poeten med hänvisning till ”könets gräns” förklarade sig överge sin gryende författarkarriär (Stålmarck 2011, 50). I själva verket fortsatte författarskapet, allt mer framgångsrikt, efter 1779. Men vad gäller Lenngrens författarpersona går en skiljelinje mellan 1770-talets separattryckta dikter och översättningar – varav vissa har författarinitialer på titelsidan – och resten av karriärens anonyma tidningspublikationer. Att den skiljelinjen sammanfaller med Lenngrens giftermål antyder en koppling mellan rådande kvinnoideal och val av medium. Det fanns dock fler skäl att välja tidningsmediet – inte minst att anonymiteten erbjöd möjlighet att mäta sig med manliga kollegor som Johan Henric Kellgren utan att framstå som klandervärt äregirig.

Mot slutet av 1770-talet ersatte tidningarna delvis tillfällestrycken som den dagsaktuella diktningens föredragna medium (Ridderstad 1983, 243), varför det är föga förvånande att Lucia-dikten och Tillskrift har gemensamma drag. På en central punkt skiljer sig dock publikationerna åt. Medan Brenners tillfällestryck knöts till en specifik retorisk situation och riktades till en avgränsad publik, cirkulerade Lenngrens dikt i 1700-talets lilla men växande offentlighet och riktades till en läsekrets som knappt existerade år 1716: ”Allmänheten”. Denna ”allmänhet” bestod av en välbärgad och utbildad minoritet, men jämfört med 1710-talets läsekretsar var den ändå socialt heterogen och diffus. Detta gällde särskilt tidningar, som kunde byta händer otaliga gånger på stadsmiljöns mötesplatser. Stockholms Postens trycktes uppskattningsvis i en tiofaldigt större upplaga än Brenners tillfällestryck (Holberg, Oscarsson & Rydén 1983, 28f), varför Lucia-dikten rimligtvis fick betydligt större spridning än Tillskrift. Tidningen var dessutom en kommersiell produkt, varvid Lenngrens dikt publicerades med hopp om ekonomisk vinning – om än inte nödvändigtvis åt henne själv.

Tidningarnas publika, kommersiella karaktär borde ha gjort dem problematiska för kvinnliga författare, i en tid när kvinnors verksamhet allt tydligare knöts till hemmets privatliv. Samtidigt blev kvinnor allt viktigare som läsare och konsumenter, vilket återspeglas i ett generellt intresse för kvinnliga röster inom tidningsvärlden (Berger 1977; Öhrberg 2014, 98–103; Ossell 2005). Kanske vägde tidningarnas enkla format och stilistiska närhet till samtal och brevskrivande – två kvinnligt konnoterade genrer – tyngre än deras publika karaktär. Detta, i kombination med anonymiteten och anspråkslösheten, verkar trots allt ha gjort tidningen till ett idealt medium för en kvinnlig författare som inte ville göra alltför stora avsteg från en konventionell kvinnoroll. Så byggde Lenngren en framstående författarkarriär utifrån en stor mängd anonyma och anspråkslösa publikationer, vilka så småningom gjorde henne till en av periodens mest hyllade författare.

*

Tillskrift och Lucia-dikten är typexempel i Brenners respektive Lenngrens korpus. Cronstedtska poemboken är däremot unik i Nordenflychts. Denna handskrivna kodex innehållandes ett 50-tal dikter är sammanställd av Nordenflycht 1741 och utgör hennes tidigaste kända diktsamling. Förutom den inledande dedikationsdikten har poeten engagerat en kopist att renskriva texten, och den 160 sidor långa volymen i kvartoformat om ca 200 x 160 mm är en nogsamt utförd, vacker gåva till dess adressat, grevinnan Margareta Beata Cronstedt (jmf. Hansson 1990, 15f). Boken exemplifierar dessutom en praktik med mycket speciell status under 1700-talet: handskriften. Varför valde Nordenflycht att debutera som författare med en handskrift?

Tryckpressens spridning i Europa innebar ingalunda slutet för handskriften, utan de två publikationsformerna existerade länge parallellt (McKitterick 2003). Rent praktiskt var handskriften mer tillgänglig för oetablerade diktare utan ekonomiska resurser (Berndtsson, Fischer, Mattson & Öhrberg 2017, 9f). Det kan ha påverkat Nordenflychts val. Men i och med boktryckarkonstens etablering laddades handskrifterna också med nya konnotationer – jämfört med det opersonliga, maskinella trycket suggererade handskriften individen bakom texten (Platkins Thornton 1996, 26ff). Handskriftens släktskap med brevet, en av 1700-talets viktigaste textformer, bidrog också till en känsla av närhet och förtrolighet författaren och adressaten emellan (se Löwendahl 2007). Dess exklusivitet gjorde dessutom en handskriven bok till en praktfull gåva och avskilde den från det litterära systemets kommersiella sidor.

Den Cronstedtska poemboken förefaller således vara del av en äldre litterär infrastruktur, där författarkarriärer byggdes av litterära gåvor, vänskapsrelationer och ömsesidiga åtaganden (Griffin 1996; Öhrberg 2001, 91f). Nordenflychts relation till Cronstedt passar in i det mönstret – greven och grevinnan hade länge varit Nordenflychts make Jacob Fabricius beskyddare (Hansson 1990, 14). Bokens explicita funktion som gåva, samt faktumet att den existerar i ett exemplar översänt direkt från författare till läsare, gör Cronstedtska poemboken avsevärt mindre publik än Tillskrift och Lucia-dikten. Bokens privata karaktär kan tolkas som tecken på poetens ödmjukhet och blygsamhet, vilket var karaktärsdrag som den unga och okända Nordenflycht tveklöst behövde uppvisa för att inte bryta mot decorum. Men hur privat var egentligen boken?

Valet av medium är en indikator. Detta är inte ett efemärt objekt, utan en omsorgsfullt producerad kodex som är tänkt att hålla länge – att boken bands in av Cronstedt indikerar också att den har tolkats så. I själva inlagan är marginaler och radavstånd konsekventa, och dikterna är skrivna i en prydlig, jämn handstil som skiljer sig från författarens egen. Denna återfinns i en dedikationsdikt signerad av författaren, i vilken texten överlämnas till sin ägare. Sammantaget framstår Cronstedtska poemboken som ett ambitiöst försök att med den litterära gåvans hjälp etablera en relation mellan författare och mecenat. Boken är inte ämnad för en ”publik konsumtionssfär” (Love 1993, 36), men dess utförande antyder att den var tänkt att visas fram i det Cronstedtska hemmet. Där torde den ha nått en begränsad men betydande läsekrets. Trots att Cronstedtska poemboken bara existerar i ett exemplar kan den med tiden ha nått lika många läsare som Tillskrift – läsare som kunde kopiera bokens dikter och därigenom ytterligare öka deras spridning genom det litterära systemet. Allt detta skedde utom Nordenflychts kontroll. Det är därför möjligt att räkna också Cronstedtska poemboken som publicerad. Men liksom Tillskrift är detta en ödmjuk, icke-kommersiell publiceringsform riktad mot en specifik retorisk situation och en särskild adressat. Detta torde ha garanterat Nordenflycht en socialt avgränsad, välvillig läsekrets som tolkade hennes bok på passande sätt.

Därmed inte sagt att Cronstedtska poemboken är en anspråkslös publikation. Genom att fungera som en byggsten i en författare-mecenatrelation åskådliggör boken sin författares litterära ambitioner. Bokens begränsade läsekrets kan relateras till författarens blygsamhet, men också till hennes kvalitetsambitioner. Cronstedtska poemboken spred kännedom om Nordenflychts namn och diktarförmåga till ”rätt” sorts, ståndsmässigt högtstående och inflytelserika, läsare, på ett mer riktat sätt än vad en tryckt publikation kunde göra. Med handskriftens hjälp kunde den unga, aspirerande författaren pröva sina poetiska förmågor och börja bygga det kontaktnät som varje författare var beroende av. Hon gjorde så med hjälp av en publikation som, beroende på hur man såg på den, kunde framstå som både anspråkslös och anspråksfull.

Vid första anblick ser ovan diskuterade publikationer – ett tillfällestryck, en dagstidning och en handskriven kodex – helt olika ut. De verkar emellertid ha fyllt liknande syften för sina upphovspersoner: publikationerna bidrog till att Brenner, Nordenflycht och Lenngren framstod som blygsamma och ödmjuka, samtidigt som de befäste poeternas litterära förmågor och tillgängliggjorde deras texter på betydelsebärande sätt. Detsamma kan emellertid inte sägas om poeternas diktsamlingar, som trots att de utgör exempel på samma medium sänder helt olika signaler till sina respektive läsare.

Samma medium, olika budskap

Den materiellt sett mest extravaganta av de tre poeternas diktsamlingar är Brenners Poetiske Dikter, som kom av trycket 1713. Den drygt 300 sidor långa volymen i kvartoformat à ca 220 x 170 mm är tryckt av Johan Horns föregångare Julius Georg Mattiae i samråd med makarna Brenner. Det är ett imponerande objekt, även om ornamenteringen också här är jämförelsevis sparsmakad och man ansträngt sig för att spara på pappret (jmf. Perälä 2011, 93). Utöver en mängd typer – fraktur för svenska och tyska, antikva för italienska och franska – har Mattiae använt flera uppsättningar anfanger, vinjetter och dekorer, och tryckt titelsidan i både svart och rött. Boken innehåller dessutom ett antal kopparstick – bland annat en frontespis förställande Brenner, flera släktvapen och en utvikbar illustration av en aloe. Att kopparsticken påverkade läsarnas intryck av boken antyds av volymens titel, som aviserar att många dikter är ”med dertil hörige Kopparstycken förökte”. Sammantaget är Poetiske Dikter ett praktverk, och det är föga förvånande att boken tog flera år att producera (Lindgärde 2009, xlvii). Varför samlades Brenners dikter i en sådan luxuös utgåva? Och vad innebar Poetiske Dikter för bilden av författaren?

Bild 1.

Titelsidan, Sophia Elisabeth Brenners Poetiske Dikter (1713). Det avbildade exemplaret tillhör Kungliga biblioteket och är tillgängliggjort via Litteraturbanken.se

Som Valborg Lindgärde har påpekat publicerade få poeter samlingsutgåvor vid denna tid, utan dessa trycktes i regel postumt. Som kvinnlig poet var Brenner unik – Poetiske Dikter är den första diktsamlingen av en svensk, kvinnlig poet att tryckas i landet (2009, vii). Publikationen var rimligtvis otänkbar tidigare under Brenners karriär, men även vid denna tidpunkt var den anmärkningsvärd. Dessutom var 1710-talet en svår tid för svensk bokproduktion, då krig gjorde papper och typer dyra och svårtillgängliga (Perälä 2011, 110). Det är därför uppseendeväckande att utgåvan, som genom sin blotta existens kunde betraktas som ett tecken på äregirighet, är såpass ståtlig. Den tycks gjord för att väcka förundran hos en ekonomisk och kulturell elit, i Sverige och utomlands, och för att visa fram Brenner som en enastående, kvinnlig författare.

Titelsidans vinjett med polstjärna och tre kronor – en symbol för Karl XII – indikerar att Poetiske Dikter var ett patriotiskt projekt, vilket kan ha fungerat legitimerande under dessa stormaktstidens sista dagar. Brenner lanseras därigenom som en svensk konkurrent till de under perioden så högt beundrade europeiska, lärda kvinnorna (jmf. Lindgärde 2009, xxxii–xxxvii). Bokens resurskrävande utformning tydliggör Brenners status som en av Sveriges främsta diktare – bara ett fåtal författare skulle ha förärats en så förnäm publikation – och demonstrerar den beundran inflytelserika aktörer måste ha hyst för henne. Även det var en källa till auktoritet, vilket Brenner behövde för att steget från tillfällestryck till samlade verk skulle godtas av hennes läsekrets. Sammantaget ter sig boken som ett anspråksfullt monument över en redan framstående författare, menat att befästa och bemärka hennes status. Den exemplifierar därmed en strategi som tillgreps i relation till vissa tidigmoderna kvinnliga författare: att istället för att spela ner det övertramp mot decorum som deras författarskap innebar, ytterligare förstärka detta övertramp och därigenom framställa dem som exceptionella undantag från de regler som gällde kvinnor i gemen (Dwyer Amussen 1994). Då liksom nu lockades läsekretsar av det förundransvärda, och Brenner bevisar hur framgångsrik den kvinna som lyckades positionera sig som häpnadsväckande kunde bli. Denna strategi krävde dock att läsarna accepterade författaren i fråga som enastående, vilket ställde krav på, exempelvis, ett gradvis uppbyggt rykte, beskydd från inflytelserika män eller hög ståndsmässig status.

Poetiske Dikter är unik på ytterligare ett sätt: boken utgör ett av de första svenska exemplen på subskriptionspublicering. Initiativtagaren till försäljningen var just en inflytelserik man, nämligen diktaren och ämbetsmannen Urban Hiärne. År 1710 skrev han ett reklamprospekt för Poetiske Dikter med syfte att sprida kännedom om publikationen såväl som att bidra till finansieringen av det dyra trycket (Lindgärde 2011, 117). När volymen väl var klar marknadsfördes den i Ordinarie Stockholmiske Posttidener, där nyfikna fick veta att Poetiske Dikter kunde köpas i Brenners hem för 6 caroliner exemplaret (Lindgärde 2009, xlvii). Poetiske Dikter gjorde uppenbarligen den resa in i en ”publik konsumtionssfär” som Love ser som kännetecknande för publicering, och presenterades som en kommersiell produkt riktad till konsumenter. Eftersom boken såldes i Brenners eget hem kopplades dessutom författaren själv till publikationens kommersiella aspekter.

Poetiske Dikters publika, kommersiella natur verkar dock inte ha uppfattats som skandalös. Kanske skyddade Brenners framträdande position i kulturlivet, samt stödet från Hiärne och andra prominenta intellektuella, utgåvan från kritik. Det är också möjligt att den succesivt allt publikare karaktär Brenners diktning fick påverkade receptionen av Poetiske Dikter. Stora delar av volymens innehåll hade publicerats tidigare som tillfällestryck, varför texterna redan hade spridits på det sätt jag diskuterar ovan. Sedan introducerades Poetiska Dikter som kommersiell produkt i en begränsad vänkrets genom Hiärnes reklamprospekt. Först därefter erbjöds boken till försäljning. Som kulmen på en långsam publiceringsprocess och en lång diktargärning, båda bevakade och understödda av inflytelserika män, kunde Poetiske Dikter accepteras som enastående snarare än att kritiseras som alltför anspråksfull.

*

Brenner var den första svenska kvinna som lät publicera en diktsamling, men Nordenflycht var den första att bygga en författarkarriär på tryckta diktsamlingar. Den första av dessa var den anonymt publicerade Den Sörgande Turtur-Dufwan, en 24 sidor lång publikation i oktavformat, om ca 170 x 100 mm, tryckt av Lars Salvius år 1743. På många sätt är publikationen Poetiske Dikters motsats. De nio dikterna är tryckta i enhetlig fraktur med enkla anfanger, på tunt papper. Titelsidan, första och sista sidan har prytts med små träsnitt – en enklare och billigare teknik än kopparstick. Denna anspråkslösa utformning kan antagligen härledas till en ovilja att lägga resurser på en oprövad kvinnlig författare. Den kan även bero på en vilja att debutera med en oansenlig publikation för att som kvinnlig diktare inte väcka anstöt (jmf. Ridderstad 1998, 8). Typografin kan dock också signalera en läsart. Rent typografiskt minner boken om den andliga litteratur som utgjorde förlaga för Nordenflychts diktning (Hansson 1991). Det lilla formatet gör dessutom Den Sörgande Turtur-Dufwan möjlig för den enskilde läsaren att bära med sig och ägna sig åt i sin ensamhet. Som objekt knyter boken därmed an till det nya, intima tilltal som utmärker volymen rent litterärt (Fischer 2004, 115–118). Publikationens anspråkslösa utformning kan alltså ha haft fler syften än att framställa dess upphovsperson som blygsam.

Bild 2.

Titelsidan, Hedvig Charlotta Nordenflychts Den Sörgande Turtur-Dufwan (1743). Det avbildade exemplaret tillhör Kungliga biblioteket och är tillgängliggjort via Litteraturbanken.se

Man kan se spåren av Nordenflychts framgångar i hennes publikationer, vilka succesivt blev mer välarbetade och omfångsrika. Hon publicerade dock aldrig en lika utsmyckad utgåva som Poetiske Dikter. Det hade antagligen inte med lägre litterära anspråk att göra, utan snarare med de skiften i typografiska ideal som Nordenflycht bidrog till att genomdriva i Sverige. Ett talande exempel är Witterhets Arbeten, Utgifne af et Samhälle i Stockholm, sammanställd av det litterära sällskapet Tankebyggarna där Nordenflycht var medlem. Denna samling trycktes i två volymer på Kungliga tryckeriet 1759 och 1762, när Nordenflycht var en av Sveriges mest respekterade diktare. Boken, som är tryckt i oktav, räknar 280 sidor, mäter ca 200 x 120 mm, och innehåller få och enkla – om än välgjorda – vinjetter. Jämfört med Poetiske Dikter är Witterhets Arbetens titelsida mycket sparsmakad, tryckt i svart och rött i enhetlig antikva av olika grader, utan vare sig anfanger eller vinjetter. Kort sagt: titelsidan är ett tidigt svenskt exempel på franskklassicistisk typografi, som vid denna tid började ersätta barockens ideal. Det mindre formatet och avsaknaden av visuellt slående men svårhanterliga element som utvikbara kopparstick antyder dessutom att även Witterhets Arbeten knyter an till de förändrade läspraktiker varigenom böcker började betraktas som bruks- snarare än praktobjekt.

Bild 3.

Titelsidan, Tankebyggarordens Witterhets Arbeten (1759). Det avbildade exemplaret tillhör Göteborgs universitet.

Witterhets Arbeten är, slutligen, det enda av de objekt som här diskuterats i vilket svenskspråkig text är satt i antikva. Svenska trycktes traditionellt med fraktur, men när Kungliga Vetenskapsakademien i slutet av 1740-talet valde antikva till sina publikationer på svenska vann tryckstilen gradvis popularitet. Antikvan markerade dock en kulturgräns under hela århundradet. Den användes för ”lärd” litteratur riktad till en läsekrets bekant med typsnittet från andra språk, medan fraktur alltjämt var gängse i folklig och religiös litteratur (Lindmark 2012, 89f). Valet av antikva signalerade därmed tilltänkt läsekrets, såväl som ett avståndstagande gentemot de litteraturslag som förknippades med fraktur. Tack vare antikvan kunde en potentiell läsare genast konstatera att Witterhets Arbeten och dess avsändare var nymodiga, samt hade beröringspunkter med den kontinentala litteraturen och med akademikulturen. På så sätt spelade typografi en central roll i Nordenflychts med åren allt mer anspråksfulla presentation av sig själv som del av periodens nytänkande, lärda och kontinentala republique des lettres (Amundsen Bergström 2019).

*

Till skillnad från såväl Nordenflycht som Brenner samlade Lenngren aldrig sina texter i en publikation, även om en samlingsvolym sedermera publicerades postumt (Stålmarck 2011, 17). Flera av poetens dikter trycktes emellertid i enkla samlingar à 4–24 sidor – av allt att döma utan Lenngrens tillåtelse eller inblandning. Ett exempel är den anonymt publicerade Trenne nyare Sånger, som trycktes av D. G. Sundqwist i Gävle 1814. Häftet utgör därmed den enda här diskuterade publikationen producerad av en aktör tillhörande landsortspressen. Också Trenne nyare Sånger är tryckt på ett tryckark, som i kvartoformat bildar åtta sidor. Själva trycket är spartanskt och gjort med en frakturtyp i ett par olika grader på grovfibrigt papper. En enkel vinjett pryder första sidan, och fyra små figurer den sista.

Bild 4.

Titelsidan, Anna Maria Lenngrens Trenne nyare Sånger (1814). Det avbildade exemplaret tillhör Kungliga biblioteket och är tillgängliggjort via Litteraturbanken.se

Denna typ av små, konstlösa tryck innehållandes ett par dikter förekommer inte alls i Nordenflychts eller Brenner korpus. Trots att det ibland producerades eftertryck av Brenners och Nordenflychts tillfällesdikter (Perälä 2011, 106), sticker Lenngrens korpus dessutom ut genom att innehålla ett jämförelsevis stort antal småpublikationer gjorda utan hennes inblandning. Dessa publikationer, som framför allt härrör från 1800-talet, visar på ytterligare steg i den ovan diskuterade process varigenom böcker i högre grad blev bruksobjekt, såväl som på framväxten av en ”allmänhet”, eller en mer socialt blandad, mindre välbärgad läse- och kundkrets, och av en tidig bokmarknad. Brenner och Nordenflycht försörjde sig förvisso, åtminstone delvis, på sina pennor. Men Lenngrens publikationer är på ett tydligare sätt kommersiella till sin karaktär – även om det som sagt inte innebar att hon själv stod att tjäna på dem. I fallet Trenne nyare Sånger var snarare tryckaren Sundqwist den ekonomiska intressenten.

Att Trenne nyare Sånger riktar sig till en ståndsmässigt mer blygsam läsekrets framgår inte minst av att volymen är tryckt i fraktur – trots att övergången till antikva inleddes för över 50 år sedan. Som jag nämnde ovan markerade tryckstilen under lång tid en kulturgräns i Sverige. Trenne nyare Sånger placerar sig på andra sidan denna gräns än Witterhets Arbeten, vilket får konsekvenser för hur publikationen framstår, vilken publik som kan förväntas ta del av den och, i förlängning, bilderna av Nordenflychts och Lenngrens respektive författarskap. Genom publikationer som dessa – vilka dessutom var anonyma – framstod Lenngren som en högst anspråkslös författare, och hennes poetiska verksamhet som både oansenlig och förenlig med periodens kvinnoroll på ett sätt som varken Nordenflychts eller Brenners var.

Genom publikationer som Trenne nyare Sånger spreds Lenngrens dikter dock nationellt till en bred publik, vilket gjorde henne till en betydligt mer populär författare än Nordenflycht och Brenner. Publiceringsstatistiken talar sitt tydliga språk. Brenners Poetiske Dikter utkom i en reviderad utgåva 1732, efter poetens död, men därefter dröjde det till 2000-talet innan en nyutgåva publicerades. Lenngrens Samlade skalde-försök, som publicerades postumt 1819, utkom i 18 utgåvor mellan 1819 och 1919 (Lundblad 2010, 9). År 1779 sade sig Lenngren lämna ”Parnassens höjd”. Tack vare ett stort antal enkla, och därför tillgängliga, publikationer som passade den anspråkslösa stil hon odlade från 1780-talet och framåt, tycks hon istället ha blivit folkkär.

Mediet, meddelandet och mothistorien

Att studera litteraturens materialitet är att öppna dörren till en komplex och motstridig värld där ett litterärt verk framträder som sammantråcklat av hundratals händer: författares, nedtecknares, tryckares, papperstillverkares, förläggares, försäljares, läsares, gåvogivares, och så vidare. Dessa perspektiv omöjliggör att betrakta litterära verk som isolerade företeelser, och tvingar oss att ifrågasätta våra invanda föreställningar om hur mening skapas och varför (jmf. Cohen 2009). Bara detta gör en materiell litteraturhistoria till en mothistoria. I relation till Brenners, Nordenflychts och Lenngrens författarskap, och som en del av de senaste decenniernas genusvetenskapliga forskning, är de materiella perspektivens synliggörande potential än mer relevant. Som kvinnor i en patriarkal värld stötte Brenner, Nordenflycht och Lenngren på hinder på sin väg mot parnassen som deras diktarbröder aldrig behövde ta sig över. Med filosofen Sara Ahmeds uttryck var de tvungna att hitta strategier för att passera som författare (Ahmed 2017, 163), men också för att rent konkret få texter att passera genom det litterära systemet och en mängd aktörers händer för att slutligen nå läsare. Dessa strategier uppstod och sattes i spel i ett spänningsfält befolkat av en mängd aktörer. Som jag hoppas ha visat kan en materiell analys kasta ljus över hur detta skett.

Denna studie har varit alltför knapphändig för att dra allmänna slutsatser, men jag vill avsluta med att lyfta fram några aspekter av de tre författarskapen som förtjänar att utforskas vidare. Först och främst korresponderar de här diskuterade publikationerna ofta med sitt litterära innehåll, på ett sätt som antyder att poeterna har haft en viss påverkan vad gäller publikationernas utformning – trots att deras inflytande över tryckprocessen rimligtvis var begränsat och varierande. De fysiska objekten understödjer helt enkelt de självbilder som Brenner, Nordenflycht och Lenngren presenterar i sina texter – bilder som alltid betonade blygsamhet men som också inbegrep andra, för varje författare unika, sidor. Unika var även författarnas vägar till sina läsare. Det fanns uppenbarligen inte en tidigmodern publiceringsprocess som bäst lämpade sig för kvinnor. Istället fann Brenner, Nordenflycht och Lenngren helt egna vägar mot parnassen. Författarskapen utmärks av såväl författarnas som andra aktörers kreativa bruk av de mediala möjligheter som präglade just deras epok. Det verkar också uppenbart att tankefigurer om kvinnors konventionella roll inte alltid utgjorde hinder. Enskilda aktörer tycks inte haft några invändningar mot enskilda kvinnliga författare, utan hjälpte dem gärna att publicera sina skrifter. Dessa aktörers skäl till att göra så verkar ha skiftat under den period som här undersöks – medan patriotisk tävlan motiverade publiceringen av Brenners Poetiske Dikter hade Sundqwist rimligen ekonomiska skäl att publicera Lenngrens Trenne nyare Sånger.

I Genustrubbel beskriver Judith Butler hur ett enskilt subjekt kan göra motstånd mot en genusstruktur. Den möjlighet som föreligger är, menar Butler, att ”ta upp verktygen på den plats där de ligger” – att använda sig av de medel som står till buds för att med dem försöka bygga något nytt (Butler 2007, 227). Kanske kan Brenners, Nordenflychts och Lenngrens författarskap sammanfattas på samma sätt: de utnyttjade de verktyg som stod dem till buds – inte minst mediala sådana. Med hjälp av dem lyckades de, var och en på sitt sätt, bygga litterära karriärer med potential att förändra både den litterära världens genusstrukturer och samtidens bild av vad en ”författare” kunde vara.

This article has been made possible by generous research grants from Åke Wibergs stiftelse and Lars Hiertas stiftelse.

Litteratur

Ahmed, Sara. 2017. Att leva feministiskt, översatt av Maria Åsard. Hägersten: Tankekraft.

Amundsen Bergström, Matilda. 2019. Som en Sapfo. Publiceringsstrategier, självframställning och retorik hos tre tidigmoderna kvinnliga författare. Diss. Göteborgs universitet.

Amussen, Susan Dwyer. 1994. ”Elizabeth I and Alice Balstone. Gender, Class and the Exceptional Woman in Early Modern England”. I Attending to Women in Early Modern England, redigerad av Betty S. Travisky & Adele F. Seff, 219–240. Cranbury: Associated University Presses.

Berger, Margareta. 1977. Pennskaft. Kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690–1975. Stockholm: Norstedts.

Bennich-Björkman, Bo. 1998. ”Eliternas gata och handeln på broar och marknader. Systemen för spridning av böcker i Sverige 1600–1850”. I Bokens vägar. Seelig & Co 150 år, redigerad av Jan-Erik Petterson, 13–81. Solna: Seelig.

Berndtsson, Tim, Otto Fishcer, Annie Mattson & Ann Öhrberg. 2017. ”Inledning. 1700-talets handskriftskulturer”. 1700-tal 14: 8–16.

Bitzer, Lloyd F. 1968. ”The Rhetorical Situation”, Philosophy & Rhetoric 1 (1): 1–14.

Butler, Judith. 2007. Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion, översättning av Suzanne Almqvist. Göteborg: Daidalos.

Chang, Leah L. 2009. Into Print. The Production of Female Authorship in Early Modern France. Newark: University of Delaware Press.

Chartier, Roger. 1995. Böckernas ordning: Läsare, författare och bibliotek i Europa från 1300-tal till 1700-tal. Översatt av Jan Stolpe. Göteborg: Anamma.

--. 1995b. Forms and Meanings: Texts, Performances, and Audiences from Codex to Computer. Philadelphia: The University of Pennsylvania Press.

Cohen, Matt. 2009. The Networked Wilderness: Communicating in Early New England. Minneapolis: The University of Minnesota Press.

Clemensson, Gustaf. 1953. Papperets historia intill 1880. Stockholm: Gebers.

Darnton, Robert. 1982. ”What is the History of Books?”. Daedalus 111 (3): 65–83.

Fischer, Otto. 2004. ”’Ty må jag för mig sjelf utgjuta mina tårar’. Nordenflychts Den sörgande Turtur-Dufwan”. 1700-tal 1: 113–130.

Forselius, Tilda. 2015. God dag, min läsare! Bland berättare, brevskrivare, boktryckare och andra bidragsgivare i tidig svensk veckopress 1730–1773. Lund: Ellerströms.

Griffin, Dustin. 1996. Literary Patronage in England. 1650–1800. Cambridge: Cambridge University Press.

Götselius, Thomas. 2008. ”Bokstavens instans i historien. För en materiell litteraturhistoria”. Tidskrift för litteraturvetenskap 38 (2): 10–13.

Hansson, Stina. 1991. Ett språk för själen. Litterära former i den svenska andaktslitteraturen 1650–1720. Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen.

Hansson, Sven G..1990. Satir och kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning. Stockholm: Carlssons.

Holmberg, Claes-Göran, Ingemar Oscarsson & Per Rydén. 1983. En svensk presshistoria. Stockholm: Norstedts.

Leionhufvud, Sigrid & Sigrid Brithelli. 1893. Kvinnan inom svenska litteraturen intill år 1893. En bibliografi / utarb. med anled. af världsutställningen i Chicago. Stockholm: Norstedts.

Lindgärde, Valborg. 2009. ”Inledning”. I Dikter av Sophia Elisabeth Brenner, del I, redigerad av Petra Söderlund & Barbro Ståhle Sjönell. Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet.

--. 2011. ”Poesi till salu. Urban Hiärnes reklamprospekt med några kommentarer”. I Wår lärda skalde-fru. Sophia Elisabet Brenner och hennes tid, redigerad av Valborg Lindgärde, Arne Jönsson & Elisabet Göransson. Lund: Skåneförlaget.

Lindmark, Daniel, ”Från fraktur till antikva. Tryckkulturens modernisering i Sverige på 1800-talet”. I Att läsa och skriva. Två vågar av vardagligt skriftbruk i Norden 1800–2000, redigerad av Ann-Catrin Edlund. Umeå: Institutionen för språkstudier.

Love, Harold. 1993. Scribal Publication in Seventeenth Century England. Oxford: Clarendon Press.

Lundblad, Kristina. 2010. Om betydelsen av böckers utseende. Det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840–1914 med särskild hänsyn till dekorerade klotband. Malmö: Rámus.

Löwendahl, Marie. 2007. Min allrabästa och ömmaste vän! Kvinnors brevskrivning under svenskt 1700-tal. Göteborg: Makadam.

Ossell, Tedra. 2005. ”Tatling Women in the Public Sphere. Rhetoric Femininity and the English Essay Periodical”. Eighteenth-Century Studies 38 (2): 283–300.

McLuhan, Marshall. 2001 [1964]. Understanding Media. The Extensions of Man. New York: Routledge.

McKitterick, David. 2003. Print, Manuscript and the Search for Order, 1450-1830. Cambridge: Cambridge University Press.

Paz, Carme Font & Nina Geerdink (red.). 2018. Economic Imperatives for Women’s Writing in Early Modern Europe. Leiden: Brill.

Pender, Patricia. 2012. Early Modern Women’s Writing and the Rhetoric of Modesty. Houndmills: Palgrave Macmillan.

Pender, Patricia & Rosalind Smith(red.). 2014. Material Cultures of Early Modern Women’s Writing. Houndsmills: Palgrave Macmillan.

Perälä, Anne. 2011. ”Att beskåda dikter. Sophia Elisabet Brenner i tryck”. I Wår lärda skalde-fru. Sophia Elisabet Brenner och hennes tid, redigerad av Valborg Lindgärde, Arne Jönsson & Elisabet Göransson. Lund: Skåneförlaget.

Platen, Magnus von. 1985. Yrkesskalder – fanns dom? Om tillfällespoeternas försörjningsförmåga. Stockholm: Egen utgivning.

Ridderstad, Per. ”Textens ansikte i seklernas spegel. Om litterära texter och typografisk form”. Anförande vid svenska Vitterhetssamfundets årsmöte, 1998.

--. 1983. ”Tryckt för tillfället”. I Den svenska boken 500 år, redigerat av Harry Järv, 234–258. Stockholm: Liber.

Sahlin, Gunnar. 1989. Författarrollens förändring och det litterära systemet 1770–1795. Stockholm: Doktorsavhandling vid Stockholms universitet.

Strömqvist, Helena. 2010. ”Med coleurt omslag”. Färgade, dekorerade och tryckta omslag på svensk bokmarknad 1787–1846. En bokhistoria. Lund: Doktorsavhandling vid Lunds universitet.

Stålmarck, Torkel. 2011. Anna Maria Lenngren. Granris och blåklint. Stockholm: Carlssons.

Svedjedal, Johan. 2009. ”Boken tiger, boken talar”. I Bokens materialitet. Bokhistoria och bibliografi, redigerad av Mats Malm, Barbro Ståhle Sjönell & Petra Söderlund. Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet.

Synnerberg, L. N. 1815. Svenskt Waru-Lexicon. Göteborg: Samuel Norberg.

Thornton, Tamara Platkins. 1996. Handwriting in America. A Cultural History. New Haven: Yale University Press.

Vatz, Richard E. 1973. ”The Myth of the Rhetorical Situation”, Philosophy & Rhetoric 6 (3): 154–161.

Öhrberg, Ann. 2001. Vittra fruntimmer. Författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare. Hedemora: Gidlunds.

--. 2014. Samtalets retorik. Belevade kulturer och offentlig kommunikation i svenskt 1700-tal. Höör: Brutus Östlings förlag Symposium.

1Med Johan Svedjedal ord kan ett medium helt enkelt definieras som ”något som lagrar tecken och något som visar dem”, exempelvis en kodex eller en bokrulle (2009, 28). Att mediets utformning är betydelsebärande är ett sedan länga vedertaget grundantagande inom medieforskningen, kanske mest berömt formulerat i Marshall McLuhan’s sentens ”the medium is the message” från Understanding Media 1964 (McLuhan 1964; se även Chartier, 1995b ).
2Om Brenners internationella publik, se Lindgärde 2009, xxiv–xxxii.
3Lindgärde har betonat betydelsen av ett nätverk av inflytelserika män kring Brenner i lanseringen av hennes karriär (2009, xxiv–xxxii).
4Begreppet ”retorisk situation” myntades av Lloyd F. Bitzer 1968, för att betona hur retorik formas av den situation som den svarar till (Lloyd 1968; Vatz 1973). Bitzer använder begreppet i relation till tal, men eftersom tillfällestrycken också är formulerade med en specifik situation i åtanke är begreppet användbart även här.
5Vid starten 1778 utkom Stockholms Posten två gånger per vecka, men 1781 gavs tidningen ut varje dag förutom söndag (Holmberg, Oscarsson & Rydén 1983, 35–38).

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon