Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Arbetarförfattaren Stig Sjödin

The Working-Class Poet Stig Sjödin
Professor i litteraturvitskap ved Malmö universitet.

Viktigaste forskingsinteresser er arbeidarlitteratur, spørsmål om litteratur og klasse og grafisk litteratur.

I denna artikel analyseras poeten Stig Sjödins (1917–1993) relation till identiteten arbetarförfattare, med fokus på hur den varierat över tid och mellan olika sammanhang. Dels undersöks hans presentationer av sig själv, dels hur han beskrivits av litteraturkritiker. Syftet är att bidra till den pågående teoretiska diskussionen inom nordisk litteraturvetenskap om hur begreppet arbetarförfattare ska förstås, bland annat genom att lyfta fram den idag förbisedda definitionen av arbetarförfattaren som en författare som är verksam inom arbetarrörelsen.

Nøkkelord: Stig Sjödin, arbetarlitteratur, arbetarförfattare, författaridentitet

This article analyzes the relationship between Swedish poet Stig Sjödin (1917–1993) and the the notion of being a ”working-class writer”, with a focus on how it changed over time and varied between contexts. Both his self-appraisal and descriptions of him by literary critics are analyzed. The aim is to contribute to ongoing theoretical discussions in Nordic literary studies about how to understand the concept of working-class writer, for example by highlighting one often neglected definition of the working-class writer as being a writer active within the labour movement.

Keywords: Stig Sjödin, working-class literature, working-class writer, author identity

Poeten Stig Sjödin (1917–1993) har en central position i den svenska arbetarlitterära traditionen. Exempelvis ges han mer utrymme än någon annan författare i Lars Furulands och Johan Svedjedals (2006) översiktsverk Svensk arbetarlitteratur, och Rasmus Landström (2017) – som förmodligen är den samtide litteraturkritiker som kan mest om svensk arbetarlitteratur – har framhållit att han ”på många sätt” kan betraktas som ”den arketypiske arbetarförfattaren”. Det är föga överraskande. Sjödin lever nämligen bättre än de flesta upp till den definition av arbetarförfattaren som varit dominerande i svensk litteraturvetenskap under de senaste decennierna, nämligen den som formulerats av Furuland och som beskriver arbetarförfattaren som någon som har ”ursprung i arbetarklassen”, skriver om och för arbetare och i sina verk uttrycker ett ideologiskt perspektiv som är förankrat i arbetarklassen/arbetarrörelsen (Furuland och Svedjedal 2006, 23f). Sjödin föddes i en arbetarfamilj i Sandviken och arbetade i tio år i järnverket där innan han blev författare. I många av sina dikter tematiserade han sina klasserfarenheter och i sin politiska diktning tog han genomgående parti för arbetarklassen. Han vände sig även till läsare i denna klass, exempelvis genom att publicera sig flitigt i fackförbundspressen (Nilsson 2020). Dessutom följde han den bildningsgång som ansetts vara typisk för arbetarförfattarna – folkskola, folkhögskola och självbildning – och som resulterat i att beteckningen autodidakt ofta kommit att användas som synonym till arbetarförfattare (Nilsson 2017a, 99–107).

Dock har Sjödin inte alltid eller enbart betraktats som arbetarförfattare. Ingemar Algulin har exempelvis – liksom för övrigt Furuland – på goda grunder argumenterat för att Sjödins tidiga författarskap bör hänföras till ”en tämligen modeinriktad 40-talsmodernism” (Algulin 1977, 505; Furuland 1999, 10; Furuland och Svedjedal 2006, 271). Som kommer att visas nedan har det också bara varit under några få perioder som det varit vanligt att man explicit använt beteckningen arbetarförfattare om Sjödin.

Genom att analysera hur Sjödin själv och de som i olika sammanhang kommenterat hans författarskap förhållit sig till identiteten arbetarförfattare – med fokus på hur detta varierat över tid och mellan olika litterära offentlighetssammanhang – vill jag i denna artikel ge ett bidrag till den litteraturvetenskapliga diskussionen om denna identitet. Denna diskussion har varit livaktig under de senaste åren, inte minst inom Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning. Nätverkets konferens ”Nordisk arbetarlitteratur V”, som hölls i Bergen 2016, hade exempelvis rubriken ”Hva er arbeiderlitteratur? Begreppsbruk, kartlegging og forskningstradition”, medan konferensen ”Nordisk arbetarlitteratur VI, som anordnades i Uppsala 2018, ägnades åt temat ”Vem är arbetarförfattaren?”.

Den viktigaste referenspunkten i de samtida nordiska diskussionerna om begreppet arbetarförfattare är Furulands definition. Han har dock själv understrukit att ”ramen för termen arbetardiktning” – och därmed även för termen arbetarförfattare – måste ”vidgas” (Furuland och Svedjedal 2006, 25). Detta har bland annat hörsammats av Ingrid Nestås Mathisen (2014, 226) som – i explicit dialog med Furuland – argumenterat för att ”forfattarar som ikkje har arbeidarbakgrunn, men som skriv om arbeid” bör ”kunne reknast som arbeidarforfattarar”. Själv har jag hävdat att begreppet arbetarförfattare bör kunna användas om exempelvis serietecknare (2016). Vid sidan av försök att vidareutveckla Furulands i grunden deskriptiva (men kanske i viss utsträckning även normativa) definition har stor uppmärksamhet ägnats åt hur begreppen arbetarlitteratur och arbetarförfattare konstruerats diskursivt, och hur de använts på olika sätt vid olika tidpunkter och i olika miljöer (Björk 2017; Mattsson 2016, 2017; Hamm 2017; Nilsson 2014, 2017a, 2017b, 2017c; Nilsson och Lennon 2016).

I denna artikel ansluter jag till den senare forskningsriktningen. Min undersökning av hur synen på Sjödin som just arbetarförfattare varierat mellan olika offentlighetssammanhang kan rent av ses som ett försök att demonstrera dess förtjänster. Dock kommer jag även att uppmärksamma en komponent i Furulands definition som idag ägnas relativt liten uppmärksamhet av forskningen, nämligen att en arbetarförfattare kan vara någon som skriver för arbetare, i betydelsen i publikationer som vänder sig till läsare i arbetarrörelsen.

Arbetarförfattare eller bonniersförfattare?

22 februari 1943 skickar Sjödin följande brev till redaktionen för Bonniers Litterära Magasin:

Översänder några dikter som jag ber Er titta på. Någon publicering vågar jag inte hoppas på, då Ni har långt fullödigare alster att tillgå. Däremot vore jag mycket tacksam om Ni ville delge mig ert omdöme om dem. Om de har något litterärt värde, om de över huvud taget kan kallas dikter. I hopp om att Ni vänligen tillmötesgår min begäran tecknar jag

Med utmärkt högaktning

Stig Sjödin

Sjödin – som vid tillfället är en 25-årig industriarbetare som under vintermånaderna går på folkhögskola i Sigtuna – beskriver sig här som någon som står utanför litteraturen. Visserligen skriver han dikter, men de har ännu inte publicerats. Dessutom är han inte ens säker på om de förtjänar att kallas litteratur. Och det är alltså för att få svar på den frågan som han vänder sig till redaktionen för landets ledande litterära tidskrift, utgiven av landets ledande förlag.

I ett brev daterat 11 mars 1943 svarar BLMs redaktör, Georg Svensson, att Sjödins alster ”väl förtjänas att kallas dikter och att de vittna om litterär talang” men att de inte anses vara ”så märkliga” att de kan tryckas i tidskriften. Sjödin erkänns alltså hemortsrätt i litteraturen, om än inte i BLM. Redan två år senare skulle han dock finnas vara värdig att debutera i bokform på Bonniers, med diktsamlingen Blindgångare (1945). Detta tycks emellertid inte omedelbart ha övertygat honom om att han verkligen hörde hemma på den litterära parnassen. Om det vittnar inte minst tonen i ett brev till Sonja Bergvall på Bonniers 4 oktober 1945:

Bästa fröken Bergvall

Jag ber om ursäkt för att jag tidigare inte låtit höra av mig. Men man kan ha det besvärligt med formuleringarna ibland.

Jag är född 7 okt. 1917 i Sandviken. Miljö: järnbruk, arbetare. Jag har jobbat tio år i järnbruk och då med diverse. Jag är fullt folkhögskoleutbildad, för att tala med Hasse Z. En årskurs på Brunnsvik och en på Sigtuna. /Jag vet inte om det nödvändigtvis ska dras fram./ Jag har arbetat på verkstad, fabrik, på posten och så har jag gjort ingenting. Allt detta i Sthlm.

Naturligtvis känner jag till en del om arbetarrörelsen och de s.k. bildningsrörelserna och kommer möjligen, kanske, att någon gång skriva om det. Om jag ska vara överambitiös så kan jag säga att jag håller på med en novellsamling. Annars är framtiden långt ifrån upplinjerad och inmutningarna är hittills bara tänkta.

Något mer än det här kan jag inte åstadkomma. Jag är nöjd och glad om Ni kan använda det på något sätt. Foto följer så fort jag får det.

Vördligen

Stig Sjödin

Även i detta brev placerar sig Sjödin utanför litteraturen. Ett exempel på det är att han inleder sin presentation med att hävda att han skulle vara dålig på att formulera sig. Man kan också notera att han inte säger någonting om sina litterära intressen, utöver att redovisa några mycket vaga planer för framtida skrivande. Istället berättar han desto mer om sin sociala och politiska bakgrund.

Eftersom Sjödin ännu inte debuterat stod han naturligtvis i viss mening ännu utanför litteraturen. Att enbart läsa hans brev som uttryck för en ung blivande poets underdånighet gentemot en tung litterär institution vore dock ett misstag. Sjödins korta biografi är nämligen faktiskt en ganska typisk författarbiografi. De fakta han lyfter fram – att han saknar formell bildning, att han växt upp i arbetarmiljö, att han kroppsarbetat och att han har erfarenheter från arbetarrörelsen – brukar ju anses vara typiska för arbetarförfattaren. Den underdånighet inför litteraturen som kommer till uttryck i Sjödins brev kan också ses som uttryck för en meta-litterär retorisk gest som enligt Eva Adolfsson (1995) är typisk för arbetarlitteraturen, nämligen att författaren beskriver sig själv som någon som egentligen inte har rätt att tala, men som ändå gör just det, och som därmed ger uttryck för arbetarförfattarens anspråk på en plats i litteraturen.

I sina tidiga kontakter med Bonniers anspelar Sjödin alltså på en arbetarlitterär författaridentitet, om än utan att explicit använda begreppet arbetarförfattare. Han tycks inte heller vara helt bekväm med identiteten. Antyder exempelvis inte det märkliga ordet ”Vördligen” i brevet till Bergvall att han kanske inte är helt uppriktig i sin underdånighet? Och hur ska man tolka den inskjutna frågan om huruvida man verkligen måste dra fram folkhögskoleerfarenheterna? Vill Sjödin inte spela ut alla sina arbetarlitterära kort? Eller, vill han tvärt om inte relativisera sina proletära erfarenheter – exempelvis erfarenheterna av kroppsarbete – genom att framhålla att han trots allt är tämligen bildad?

När Sjödin väl börjat ge ut böcker på Bonniers – det skulle sammanlagt bli ett dussintal fram till 1993, trots två längre uppehåll på 60-talet respektive 80-talet – slutade han att uttrycka känslor av litterärt utanförskap i korrespondensen med förlaget. Och förlaget tycks sannerligen inte ha sett honom som någon outsider. I januari 1949 bjöds han exempelvis in till en privat middag hos Gerard Bonnier. I inbjudan tituleras Sjödin ”Broder” och under de kommande decennierna vittnar korrespondensen mellan honom och hans förläggare om en stark vänskap och ömsesidig respekt.

Naturligtvis skulle Sjödin ha kunnat fortsätta att positionera sig som arbetarförfattare trots att han knutit vänskapsband med Gerard Bonnier, och identiteten arbetarförfattare behöver inte nödvändigtvis kopplas till socialt/litterärt utanförskap. Men faktum är att Sjödins (bevarade) korrespondens med Bonniers inte innehåller några som helst referenser till arbetarlitteratur efter 1945. Det tycks alltså som att Sjödin i sina inledande kontakter med Bonniers prövade identiteten arbetarförfattare, men snart förkastade den.

Att Sjödin blivit en bonniersförfattare innebar dock inte nödvändigtvis att han inte också skulle kunna ha andra författaridentiteter. Sjödins väg till litteraturen gick via arbetarrörelsen och parallellt med att han gav ut diktsamlingar på landets ledande förlag fortsatte han att vara aktiv inom den rörelsen, exempelvis genom att publicera lyrik i fackförbundspressen (Nilsson 2020). Det är inte helt orimligt att tänka sig att Sjödin där uppfattades som arbetarförfattare. För detta talar inte minst det faktum att han själv gav uttryck för en positiv syn på arbetarlitteratur i det han skrev inom denna rörelse. Exempelvis gav han 1949 – tillsammans med sin vän och diktarkollega Stig Carlson – ut verket Från Nordsjön till Kap: En rapsodi om sjömanslivets helg och söcken, sådant det avtecknar sig i ny svensk dikt, som var tänkt att framföras vid möten inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU. En stor del av innehållet utgörs av sjömansdikter av Josef Kjellgren och Harry Martinson, som beskrivs som

en sjömansdiktning, buren av det självupplevdas kraft och saklighet. Den ville gestalta det hårda jobbet, men också ge plats åt visionen, drömmarna under främmande väderstreck. […] De hade båda upplevt sjömanskapets hårda villkor, de diktade utifrån egna upplevelser, de behövde inte anlita främmande källor för att finna stoff till sin diktning. (Carlson och Sjödin 1949, 4)

Att Sjödin och Carlson betonar att Martinson och Kjellgren har egna upplevelser av arbetet till havs, och att de fokuserar just på arbetets vedermödor, innebär att de beskriver dem som arbetarförfattare.

Sjödin tycks alltså odla delvis olika ideal i olika litterära offentligheter. I arbetarrörelsen uttrycker han sig uppskattande om 30-talets arbetarlitteratur. I kontakterna med Bonniers prövar han först en identitet som arbetarförfattare, men överger snart densamma. Att han inte var helt nöjd med detta antyds dock av att han i samband med utgivandet av samlingen Sotfragment 1949 försökte gå över till ett arbetarförlag. Samlingen erbjöds nämligen Kooperativa förbundets förlag, som dock tackade nej (Carlson 1954, 10). Kanske ville Sjödin alltså hellre vara en arbetarförfattare i arbetarrörelsen än en bonniersförfattare i den litterära offentlighetens centrum?

Arbetardiktaren upptäckt och förlorad

Stig Sjödins debutdiktsamling, som alltså gavs ut av Bonniers 1945, uppfattades av de flesta kritiker som ett tämligen typiskt 40-talsmodernistiskt verk. Inte minst påtalades beroendet av Karl Vennberg. En av kritikerna – Erik Goland, som också var god vän med och före detta arbetskamrat till Sjödin – fäste sig emellertid vid att författarens sociala bakgrund var annorlunda än de andra 40-talisternas. I Skogsindustriarbetaren – där Sjödin sedermera skulle komma att få anställning som journalist – skrev Goland såhär:

Medan 30-talsdiktningen hade ett markant inslag av modernistiska lyriker med proletärt ursprung, har 40-talslyriken nästan uteslutande skrivits av akademiker. När därför två arbetarpojkar, Stig Sjödin och Stig Carlson, framträder med lyriska debutsamlingar intresserar de redan genom sin existens. (Goland 1946)

Goland använder inte termen arbetarförfattare. Dock påpekar han att Sjödin har mer gemensamt med 30-talets proletära modernister – exempelvis Harry Martinson och Josef Kjellgren – än med de borgerliga 40-talisterna. Medan Sjödin i sin tidiga korrespondens med Bonniers positionerade sig som någon som på grund av sin arbetarklassbakgrund (ännu) stod utanför litteraturen gör Goland alltså denna bakgrund till någonting som utmärker honom i den litterära offentligheten.

Kritikernas uppmärksammande av Sjödins proletära bakgrund skulle dock inte komma att bli mer allmänt förrän i samband med publiceringen av hans nästa diktsamling, Sommarpredikan (1947). I det verket ingår diktsviten ”Sotfragment” som beskriver industriarbete (och som sedermera skulle komma att ingå i samlingen Sotfragment). Detta föranledde kritiker – främst i arbetarrörelsepressen – att placera Sjödins diktning i den arbetarlitterära traditionen. Exempelvis skrev A. Gunnar Bergman i Aftontidningen (1947) att Sjödin med sina industriskildrande dikter för in 30-talistiska motiv i 40-talsmodernismen. Liksom Goland noterar Bergman alltså att Sjödin etablerar en förbindelse mellan 40-talismen och 30-talets proletärlitteratur, men medan den förre främst ser förbindelsen i poetens biografi identifierar den senare den i hans verk. Även Viveka Heyman (signaturen V. H.) kopplar i Arbetaren samman Sjödins verk med 30-talets arbetarlitteratur. Bland annat framhålls att Sjödin av Jan Fridegård – som hör till kärntrupperna i 1930-talets svenska arbetarlitteratur och som för övrigt apostroferas i Sommarpredikan genom att han tillägnas dikten ”Pastoral” – lärt sig ”det proletära trotset” (V. H. 1948). Heyman relaterar även Sjödin till samtida arbetarlitteratur genom att jämföra honom med Folke Fridell, som ofta ses som 1940-talets store förnyare av den svenska arbetarlitteraturen. Dessutom skriver hon om en av dikterna i Sommarpredikan – ”Sotfragment I” – att den är ”en proletärdikt, vars make inte skrivits i Sverige på år”.

Att Sotfragmentdikterna i Sommarpredikan uppfattades som arbetarlitteratur verkar huvudsakligen ha haft att göra med att de skildrar industriarbetarmiljöer. Men i en av dikterna hittar man också en tematisering av det man skulle kunna kalla arbetarförfattarens taleposition. I dikten ”Kontinuerligt outtömlig” beskrivs hur vällugnen spyr ut ”sjuttio kilo elvahundragradigt / stål trettio gånger i halvtimmen” och därigenom ”plågar / till minst lika många svordomar / och ouppmätta kvantiteter svett” (Sjödin 1947, 51). För de som inte arbetar där ter sig det hela emellertid annorlunda:

Men den tillfällige besökaren

kan när vinterskymningen faller

låta undslippa sig orden fascinerande

och pittoreskt om det svettdrypande

skådespelet

särskilt när maskinsågen

kastar ett eldregn upp mot

helvetesmörkret under oskönjbara tak

och ordnar en privat liten vintergata (Sjödin 1947, 52)


Genom att betona att hans arbetsskildring präglas av ett inifrånperspektiv ger Sjödin uttryck för en arbetarlitterär författaridentitet.

Dock är det först i och med publiceringen av Sotfragment som kritikerna på allvar börjar framhålla Sjödin som en förnyare av arbetarlitteraturen. I Göteborgs Morgonpost skriver Östen Sjöstrand (1949) såhär: ”Det är uppenbart, att den förnyelse inom arbetardikten som Folke Fridell med sådan intensitet efterlyst, på lyrikens område har infriats av Stig Sjödin. […] Med all säkerhet bildar Sotfragment epok i den svenska arbetardikten”. Att Sotfragment representerade en intressant förnyelse av den lyriska arbetarlitteraturen framhölls även av, bland andra, Ture Blom (1949) i Beklädnadsarbetaren, signaturen K. Bm. (1949) i Nya Norrland och Arne Lundgren (1949) i Värmlands Folkblad, samt av Heyman (1949), som i Arbetaren beskrev samlingen som ”ingenting mindre än en ny och förnyad proletärlyrik”.1

Huvudanledningen till att Sjödin nu betraktades som arbetarförfattare var naturligtvis att huvudtemat i Sotfragment är arbete och arbetare: i samlingens första del beskrivs författarens erfarenheter av och tankar om kroppsarbete och dess andra del utgörs av en serie porträttdikter om industriarbetare. Dessutom fortsätter Sjödin att tematisera en proletär författaridentitet. I dikten ”Klämd mellan vardagens sköldar” beskriver han exempelvis – på samma sätt som i ”Kontinuerligt outtömlig” – hur arbetet i järnverket upplevs högt olika av dem som utför det och dem som betraktar det på håll. Diktjaget kan inte ”förlåta”

feeriet kring hyttan när tappning

pågick och mörkret regnade stjärnor,

eldkvastar sopade himlen,

Hade jag haft råd att se

skulle hjärtat inte värka av avsky. (Sjödin 1965, s. 11)


En del kritiker – särskilt inom arbetarrörelsen – uppfattade att det fanns en motsättning mellan Sjödins identiteter som arbetarförfattare respektive 40-talsmodernist. Bertil Gedda (1949) skrev exempelvis i Ny Tid att Sjödins ”senaste utveckling går avgjort i rätt riktning, och han har nu fullständigt gjort sig fri från det stereotypa 40-talistiska manéret. Hans proletära poesi har vunnit i klarhet och kraft”. Liknande tankegångar fördes fram av Lars Bäckström (1949), som i Norrländska Socialdemokraten berömde Sjödin för hans begripliga skildringar av den samtida sociala verkligheten. Enligt Bäckström hade annars ”[d]en unga poesin här i landet” varit väldigt exklusiv, och han anklagade 40-talisterna för att ha glömt bort att ”äldre modernister som Diktonius och Harry Martinson” faktiskt i allra högsta grad haft aptit på verkligheten. Inom arbetarrörelsen tycks man alltså ha haft en positiv inställning till arbetarlitteraturen och uppfattat att denna stod i opposition till de ideal som varit dominerande i den litterära offentligheten under 1940-talet.

Sjödins nästa diktsamling efter Sotfragment var Nattliga besök (1950). Den skilde sig tämligen radikalt från föregångaren. Här återfanns inga motiv från arbetslivet eller klassamhället. Istället experimenterade Sjödin med uttryck från folkliga besvärjelser och ramsor. Kritikerna var långt ifrån överens om hur nyorienteringen skulle beskrivas, men ingen betraktade samlingen som arbetarlitteratur. En sentida kommentator – Siv Hackzell (2001, 16) – har rent av argumenterat för att den bör ses som uttryck för ett försök från Sjödin att ”avsvära sig den roll som tycktes honom tilldelad genom framgången med Sotfragment”, det vill säga rollen som arbetarförfattare. Inte heller i kritiken av de övriga diktsamlingar som Sjödin gav ut under 1950-talet – Molnskugga (1955) och Asparnas tält (1959) – beskrevs Sjödin som arbetarförfattare. Efter att i samband med Sotfragment ha skrivit in Sjödin som en centralgestalt i och förnyare av den arbetarlitterära traditionen skriver kritikerna alltså snart ut honom igen.

Att Sjödin under 1950-talet kopplades loss från identiteten arbetarförfattare innebär att han gick i takt med decenniets litterära ideal, som enligt Nina Burton (1988, 70) uteslöt sådant som engagemang och vardagsrealism. Över huvud taget tycks identiteten arbetarförfattare knappast ha förkommit i poesidiskussionerna i den litterära offentligheten under årtiondet. Burton påpekar exempelvis att ”arbetardikten” bara dyker upp i den inflytelserika tidskriften Femtital en enda gång, i form av Birger Normans dikt ”Marginalanteckningar”, som är en dödsruna över dikttypen:

Många höga hattar

folkvagnar och pälsar

var i rörelse

den dag arbetardikten begrovs

Efteråt var det supé

på Malmen

Vännerna reste socialvården (cit. enl. Burton 1988, 65)


Burton (1988, 152) menar också att Norman var ensam om att i början av 50-talet strida för ”arbetardikten” i den litterära offentligheten. Inom arbetarrörelsen rådde dock en större öppenhet och den lyrik Sjödin publicerade där under decenniet behandlade i hög utsträckning arbetarlitteraturens centrala motiv: arbete och klass (Nilsson 2020, 25).

Från implicit till stor arbetarförfattare

Mellan 1959 och 1970 gav Sjödin inte ut några böcker på Bonniers. Det innebar dock inte att han var tyst som poet. Utöver att publicera sig i fackförbundspressen skrev han bland annat två böcker som gavs ut av Riksbyggen. Den första av dessa – Syneförrättning i folkhemmet (1964) – är en reportagebok som han skrev tillsammans med Birger Norman. Den andra är diktsamlingen Bo bortom tullen (1966). I förordet till den beskriver Riksbyggens ordförande Erik Severin Sjödin på följande sätt:

Författaren Stig Sjödin, uppväxt i gammal bruksmiljö […]. Han har hittills gett ut sex diktsamlingar. I dessa mötte vi levande bilder från valsverk, hyttor och brukskaserner. […] Vi fick träffa järnets män. Allt skildrat med kärv ton.

[…]

Stig Sjödin fortsätter att skriva om arbetets människor, men studerar dem numer från nya synvinklar. (Severin 1966, 3)

Att Severin betonar Sjödins proletära uppväxt och att han – på ett oerhört reducerande sätt – framhåller att arbete och arbetare skulle vara dominerande motiv i hans diktsamlingar innebär att han, utan att explicit använda begreppet, beskriver honom som en arbetarförfattare. Och även om det vid denna tid förekom enstaka explicita kategoriseringar av Sjödin som just arbetarförfattare – ett exempel på det hittar man i en analys av en av Sjödins dikter i Lyrikvännen, där han beskrivs som en av de arbetardiktare vars verk ofta utgör ”kraftfulla protester mot behandlingen av arbetarklassen” (Holmberg 1965, 17) – är skildringarna av honom som arbetarförfattare påfallande ofta implicita.

Under 1950-talet var skillnaderna mellan de diktsamlingar Sjödin gav ut på Bonniers och den diktning han skapade inom arbetarrörelsen mycket stora (Nilsson 2020, 23–25). På 1970-talet gjorde han emellertid inte någon större skillnad på sina insatser i olika litteraturoffentligheter, vilket bland annat innebar att motiven klass och arbete gavs stort utrymme såväl i fackförbundspressen som i samlingarna (Nilsson 2020, 25–28). Detta möjliggjordes av att idealen i den litterära offentligheten från och med 1960-talet radikaliserades och att litteraturen i allt högre utsträckning tillskrevs politiska funktioner (Lagerlöf 1975; Svedjedal 2014). En konsekvens av denna radikalisering, som noterats av flera forskare, var ett ökat intresse för arbetarlitteraturen (Hamm 2017, 69; Nilsson 2017a, 110–111). Därför kan det tyckas vara litet märkligt att litteraturkritiker under 1970-talet sällan beskriver Sjödin som arbetarförfattare.

I recensionerna av diktsamlingen Har ni flaggproblem? (1979) – som marker Sjödins återkomst till Bonniers – betonas exempelvis ofta diktsamlingens proletära prägel och Sjödins starka band till de skildrade miljöerna, men utan att termerna arbetarlitteratur och arbetarförfattare används. Roland Adlerberth (1970) formulerar sig på följande sätt i Göteborgs-Tidningen: ”Han skriver inte om arbetare, han skriver som arbetare”. Och i Kommunalarbetaren skriver Jan Mårtensson (1970) såhär: ”Här stiger helt plötsligt en poet upp och talar så att varje jobbare här i landet känner sig berörd och delaktig. [---] Stig Sjödin har mångårig erfarenhet som kroppsarbetare och har även som medarbetare i fackpressen nästan daglig kontakt med skilda arbetsmiljöer”. Har ni flaggproblem? beskrivs alltså som litteratur av, om och för arbetare, men utan att Sjödin explicit kallas för arbetarförfattare.

Detta mönster går igen även i mottagandet av Sjödins följande samlingar. I Byggnadsarbetaren skrev exempelvis Anders Hernmarck (1971) såhär om Sjödin i sin recension av samlingen Klarspråk som kom ut 1971: ”Han har sett en svensk arbetare annat än på vykort. Däri ligger den avgörande skillnaden mellan sådana iakttagare som Sjödin […] och alla dem, som tagit sig an den självpåtagna uppgiften att tala för arbetarklassen”. Två år senare används visserligen beteckningen arbetardiktare om Sjödin i samma tidskrift, närmare bestämt i en artikel av Rune M Lindgren (1973, 20–21), men då främst för att understryka att den är otillräcklig för att beskriva hans författarskap: ”Man täcker naturligtvis inte in helheten i Sjödins insats genom att tala enbart om arbetardiktaren Sjödin. Just arbetarnas, vanligt folks, vardag och villkor är dock en väsentlig motivkrets hos honom”. Också senare under 1970-talet beskriver recensenterna ofta Sjödin som arbetarförfattare utan att beteckningen används explicit. Ett exempel på det hittar man i Jan Mårtenssons (1974) recension i Norrköpings Tidningar av Livets starka smak från 1974: ”Som poet har Sjödin alltid hämtat näring ur den arbetarmiljö han känner bättre än de flesta författare här i landet. Det raka spåret på verkstadsgolvet har följt med in i hans diktning. Han talar inte ’ner’ till arbetarna, han talar samma språk som de”. Ett annat exempel utgör Anders Bergstens recension i Norrländska Socialdemokraten av samma samling. Där understryks att ”blåblus och unicabox var viktiga ingredienser i färdkosten” under Sjödins resa ”upp för parnassen” och att han därför har det ”lättare än de flesta att fånga det gnisslande och mullrande perspektiv som är verkstadsgolvet” (Bergsten 1975).

Inte heller i fackförbundspressen kallade man vid denna tid Sjödin för arbetarförfattare. Men man framhävde ofta hans arbetarbakgrund och hans närhet till arbetarrörelsen. Ett tydligt exempel finner man i en kommentar i Metallarbetaren till hans dikt ”Appell (till en kamrat vid maskinen)”: ”Det finns en handfull författare som står svensk arbetarrörelse närmare än andra. Ja inte bara mycket nära. De står och verkar mitt i rörelsen, de har alltid gjort det. En av dessa ganska få är Stig Sjödin, men så har han också upplevt den hårda vardagen inifrån med blod, värk svett och sot” (Sjödin 1977).

Att termen arbetarförfattare inte används om Sjödin särskilt ofta under denna period kan möjligen bero på att hans erfarenheter av industriarbete ligger långt bak i tiden. Detta understryks nämligen av många recensenter. Som exempel kan man nämna Lennart Fricks (1970) recension av Har ni flaggproblem? i Arbetaren: ”Visserligen känner han sig numera, efter 25 års bortavaro, dåligt hemmastadd i brukens lokaler, men sin hudnära kunskap om arbetarnas villkor vägrar han att glömma. Det är fortfarande de gråslitna arbetarna han främst känner lojalitet med”. Liknande tankegångar uttrycks av Viveka Heyman (1974, 4) i hennes recension i Arbetaren av Livets starka smak: ”Sjödin slog igenom en gång med Sotfragment, dikter om järnarbetare och järnarbete. Än i dag, tjugofem år senare, lever jobbaren i honom och besjälar hans dikt”. Dock finns det exempel på att termen arbetarförfattare används om Sjödin oavsett det faktum att han inte längre är kroppsarbetare. Exempelvis skriver Ewert Öjbrand (1975, 137) i Vår lösen att det är trettio år sedan Sjödin framträtt som ”en av de många arbetarförfattare som vi har i vårt land”, men att det även i hans senaste samling finns gott om ”arbetardikter”. Även Bengt Holmqvist (1977) kallar Sjödin arbetarförfattare i en recension i Dagens Nyheter av samlingen Förklaringstapet, som kom ut 1977.2

Sjödin verkar inte ha använt beteckningen arbetarförfattare om sig själv under 1970-talet. Dock beskriver han sin författarroll på ett sätt som utan tvekan leder tankarna i den riktningen. I dikten ”Snösväng” i Klarspråk skildrar han exempelvis hur han i sitt skrivande orienterar sig mot arbetarklassen, här representerad av just snösvängen, vars traktorer Sjödin liknar vid stora gula insekter:

Jag får inte ligga och dra mig,

grabbarna som kör de gula insekterna

måste känna att vi är jämsides.

De läser förstås inte mina dikter,

men kanske överför någon ett ord,

som arbetar inne i dem som en snöskrapa. (Sjödin 1971, 15)


Efter 1977 tog Sjödin åter en paus från diktsamlingsutgivandet på Bonniers. Liksom tidigare innebar detta emellertid inte att han tystnade som lyriker, utan bara att han växlade över till andra litterära offentlighetssammanhang, framför allt inom arbetarrörelsen (Nilsson 2020, 28). Exempelvis gav LO 1981 ut antologin Arbete och människovärde, som innehöll dikter såväl från Sjödins förlagsutgivna diktsamlingar som från olika arbetarrörelsepublikationer. Eftersom boken var tänkt att användas i de fackliga studierna var det främst dikter som tydligt handlade om arbete och klass som valts ut. Ändå beskrivs Sjödin bara implicit som arbetarförfattare. I sitt förord understryker LO-ordföranden Gunnar Nilsson (1981) exempelvis att Sjödin ”ursprungligen” är järnbruksarbetare, att han genomgått folkhögskoleutbildning, att han publicerat sig i olika fackförbundstidskrifter, att många av hans dikter handlar om ”arbetet och arbetslivets villkor” och att han står arbetarrörelsen nära. Men han använder inte beteckningen arbetarförfattare. Det gör inte heller Rune Nordin, som skrivit en studiehandledning till Arbete och människovärde. Och det är i allra högsta grad anmärkningsvärt. För det första beskriver han nämligen Sjödin som en fullföljare av en tradition av social och politisk dikt som utgår från arbetarrörelsekampsånger som ”Arbetets söner” och ”Internationalen” (Nordin 1981, 14–15), det vill säga den tradition som vanligen kallas arbetarlitteratur. För det andra argumenterar han för vikten av att kalla saker vid deras rätta namn. I en kommentar till en av dikterna i antologin formulerar han sig på följande sätt:

Dikten är centrerad kring begreppet arbetare. Det som utförs är grunden för hela civilisationen eller kulturen, vilket ord vi nu vill använda. Frågan måste bli, varför finns det ett förakt kring ordet arbetare och varför försvinner ordet mer och mer i språkbruket? Varför är många av fackförbunden inte längre arbetareförbund? (Nordin 1981, 19)

Om det är viktigt att kalla fackliga organisationer för arbetareförbund borde det väl inte vara oviktigt att kalla en författare som kommer ur arbetarklassen och skriver om och för arbetare för arbetarförfattare? Dock förekom det vid denna tid också att man inom arbetarrörelsen verkligen använde denna beteckning om Sjödin. I en inbjudan till Svenska Metallindustriarbetareförbundets kulturkonferens daterad 28 december 1983 utlovade exempelvis Sivert Vikman medverkan av ”arbetardiktaren Stig Sjödin”.

I diktsamlingen Näverbrev (1988), som markerar Sjödins återkomst till Bonniers efter 11 år, tematiseras också en arbetarlitterär författaridentitet. Exempelvis beskrivs diktandets uppgift i termer av att ”ihärdigt synliggöra / […] arbetet, lidandet, smärtan, nöden, / lyckan, saligheten, kärleken” (Sjödin 1988, 8). Att arbetet kommer först i uppräkningen är värt att notera, liksom att formuleringen påminner om Moa Martinsons (1943, 128) kaxiga arbetarlitterära programformulering: ”Arbetande folk och kärleken är det enda som för mig är värt att skriva om”.

Från och med slutet av 1980-talet tycks beredvilligheten att kalla Sjödin för arbetarförfattare ha ökat. Visserligen förekommer epitetet knappt alls i kritiken av de två sista diktsamlingarna han gav ut på Bonniers: Näverbrev (1988) och Läkebok, nedresa (1993) – vilket kan bero på att de inte i särskilt hög utsträckning tematiserar arbete och klass – men i mer allmänna kommentarer till hans författarskap används det desto flitigare, såväl inom arbetarrörelsen som i den litterära offentligheten. 1988 gav Folkets Husföreningarnas Riksorganisation ut en samling med dikter av Sjödin: Dikter i Folkets Hus. I förordet presenterar Erik Södersten (1988, 4) Sjödin som ”en av våra främsta arbetarskalder idag – kanske den främste”. Samma år presenterade författaren P. G. Evander i radioprogrammet ”Sommar” Sjödin som en ”förnyare av arbetardiktningen”, och samma omdöme återkom i ett TV-program om Sjödin som Evander gjorde för Sveriges Television året efter. I en författarpresentation i samband med en diktpublicering i Skogsindustriarbetaren 1989 beskrevs Sjödin också som en av ”våra främsta arbetarpoeter” (Sjödin 1989, 37), och 1990 inledde Magnus Ringgren en recension i Aftonbladet av Bengt ”Cidden” Anderssons diktsamling Karl Viktor Persson och andra byggjobbare på följande sätt: ”Poesin är en outvecklad och ganska trist del av svensk arbetarlitteratur. Undantag finns – Stig Sjödin är väl det största” (Ringgren 1990). Med tanke på att flera forskare iakttagit ett minskande intresse för arbetarlitteraturen från och med 1980-talet är detta en aning förbryllande (Hamm 2017, 69–70; Nilsson 2017a, 112).

Mot slutet av sitt liv bröt Sjödin också – i det fördolda – en lans för arbetarlitteraturen inom arbetarrörelsen. I ett brev till Skogsindustriarbetarens chefredaktör Leif Nordström 2 juli 1992 sa han nämligen upp sitt mångåriga medarbetarskap, med hänvisning till att Nordström ingått i juryn för ett fackligt litteraturstipendium som enligt Sjödin tilldelats allt för borgerligt inriktade författare:

Jag gjorde klart för dig att jag tyckte att fackförbundspressens litteraturstipendium på senare år gått till personer som inte har några relationer till fackföreningsrörelsen eller arbetarrörelsen. Jag minns inte fel när jag påstår att det var Carl-Emil Englunds avsikt att stödja medarbetare och författare, som kände frändskap med fackföreningsrörelsen och som medverkade i dess press.

När jag läser i nr 6 av Sia att stipendiejuryn än en gång fungerat som borgerliga esteter och borgerlighetens redskap så storknar jag och säger upp mitt medarbetarskap. [...]

Det är en stor ideologisk och politisk enfald att förfara som du och dina kollegor i stipendiejuryn gör. Har ni inte märkt hur effektivt fienden är rustad? Sture Eskilsson ler säkert när han noterar hur naivt ni beter er.3

I ett senare brev, daterat 6 augusti 1992, sammanfattar Sjödin den enfald han tycker sig iaktta hos juryn såhär: ”Arbetardikten är död. Låt oss därför premiera goda borgerliga årgångar”. Sjödin står alltså upp för arbetarlitteraturen, som dels definieras politiskt som en anti-borgerlig litteratur, dels som en litteratur som publiceras inom arbetarrörelsen.

I samband med sin död 1993 beskrevs Sjödin ofta explicit som en arbetarförfattare. Artikeln om hans bortgång i Arbetet 26 april 1993 har exempelvis följande rubrik: ”Stig Sjödin död: Han var en av de största arbetarförfattarna” (Sjö 1993, 5). Och i artikeln citeras Jan Mårtensson: ”Sjödin var en av våra få verkligt betydande arbetardiktare. Han var för poesin vad Ivar Lo var för prosan” (Sjö 1993, 5). I Göteborgs-Postens dödsruna 28 april 1993 hette det att Sjödin ”kom att bli en av svensk arbetarlitteraturs största poeter”. Och det är just så han numera betraktas.

Avslutning

Endast under två perioder har det varit vanligt att man i den litterära offentligheten explicit beskrivit Sjödin som arbetarförfattare. Den första var på 1940-talet, den senare började på 1980-talet och pågår fortfarande.

Att Sjödin från och med 1950-talet skrevs ut ur arbetarlitteraturen visar på rimligheten i att betrakta arbetarförfattaren som en diskursiv konstruktion som i högsta grad är beroende av ideologiska förhållanden i den litterära offentligheten. Det sammanfaller nämligen med att de dominerande idealen i den litterära offentligheten vid denna tidpunkt var tämligen fientliga gentemot arbetardiktningen.

Att Sjödin inte heller på 1970-talet, då litteraturklimatet var påfallande radikalt, särskilt ofta kallades för arbetarförfattare är däremot något överraskande, liksom att begreppet kom att användas flitigare om honom på 1980-talet, när det föregående decenniets radikalism klingat av och intresset för arbetarlitteraturen nått bottennivåer i Sverige. Detta visar att de litterära idealen kan vara delvis olika i olika offentlighetssammanhang. Att man i akademiska och politiska kretsar var mycket intresserade av arbetarlitteratur under 1970-talet verkar exempelvis inte ha resulterat i att man varken i den litterära offentligheten eller inom arbetarrörelsen kallat Sjödin för arbetarförfattare. Däremot har man använt begreppet relativt flitigt under 1980- och 1990-talet när akademiker och andra intellektuella var betydligt mindre intresserade av det.

Även om Sjödin inte alltid kallats arbetarförfattare har han, under nästan hela sitt författarskap, implicit kopplats samman med – och själv gett uttryck för – en relativt stabil arbetarförfattaridentitet, som väl överensstämmer med Furulands definition. Detta visar att det i praktiken kanske inte alltid är nödvändigt att välja mellan de deskriptiva och konstruktivistiska perspektiv som dominerar inom den samtida nordiska arbetarlitteraturforskningen, även om dessa på ett teoretiskt plan är relativt svårförenliga.

Samtidigt aktualiserar det faktum att Sjödin var verksam som poet både i den litterära offentligheten och inom arbetarrörelsen en aspekt av Furulands definition som sällan uppmärksammas i den samtida arbetarlitteraturforskningen, nämligen att arbetarförfattaren kan vara en författare som på ett mycket konkret sätt skriver för läsare i arbetarklassen genom att publicera sig i arbetarrörelsemedier. Att denna aspekt inte ådrar sig särskilt mycket intresse beror på att arbetarlitteraturforskningen, åtminstone i Sverige och åtminstone den som behandlar modernare litteratur, i hög utsträckning fokuserar på den litterära offentligheten, medan exempelvis det litterära livet inom arbetarrörelsen negligeras (Nilsson och Lennon 2016, 56–57; Nilsson 2020, 23). Exemplet Sjödin visar dock att detta är ett allt för snävt perspektiv. Han var under sitt hela liv aktiv som poet i arbetarrörelsen, parallellt med att han gav ut diktsamlingar på landets ledande förlag. Dessutom rådde det under 1970-talet ett mycket nära samband mellan de diktsamlingar han gav ut på Bonniers och den poesi han publicerade inom arbetarrörelsen, och under vissa perioder var han enbart en arbetarrörelseförfattare. Bland de faktorer som gör Sjödin till en arbetarförfattare finns alltså i allra högsta grad det faktum att han vände sig till arbetarläsare inom arbetarrörelsen.

Jag vill tacka personalen vid Centrum för Näringslivshistoria i Stockholm som hjälpt mig att botanisera i Bonniers förlags material om Stig Sjödin. Jag vill också rikta ett stort tack till personalen vid Orkanenbiblioteket vid Malmö universitet som skaffat fram ett mycket stort material om Sjödin ur tidningar och tidskrifter åt mig. Dessutom vill jag tacka Stig Sjödins dotter, Anna Sjödin, som gett mig tillgång till Sjödins korrespondens och Mikael Hendar, som hjälpt mig med litteratursökningar och bibliografiskt arbete.

Litteratur

Brev

Brev från Stig Sjödin till redaktionen för Bonniers Litterära Magasin, 22 februari 1943.

Brev från Georg Svensson till Stig Sjödin, 11 mars 1943.

Brev från Stig Sjödin till Helga Bergvall, Bonniers förlag, 4 oktober 1945.

Brev från Gerard Bonnier till Stig Sjödin, 19 januari 1949.

Brev från Stig Sjödin till Mats Jansson, 27 april 1985.

Inbjudan till Svenska Metallindustriarbetareförbundets kulturkonferens från Sivert Vikman, 28 december 1983.

Brev från Stig Sjödin till Leif Nordström, 2 juli 1992.

Brev från Stig Sjödin till Leif Nordström, 6 augusti 1992.

Tryckt material

Adlerberth, Roland. 1970. ”Han skriver inte om arbetare, han skriver som arbetare”. Göteborgs-Tidningen 17 juli.

Adolfsson, Eva. 1995 ”Hemlös och frusen, rädd och hungrig”, Arbetarhistoria 12 (73–74): 4–9.

Algulin, Ingemar. 1977. Den orfiska reträtten: Studier i svensk 40-talslyrik och dess litterära bakgrund. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Bergman, A. Gunnar. 1947. ”Svenska verser – och skånska”. Aftontidningen 24 november.

Bergsten, Anders. 1975. ”Birger Norman och Stig Sjödin: arbetarrörelsens lyriska parhästar”. Norrländska Socialdemokraten 12 april.

Björk, Johannes. 2017. ”Begreppsliga bataljer om svensk arbetarlitteratur”. I Hva er arbeiderlitteratur? Begrepsbruk, kartlegging og forskningstradisjon, redigerad av Christine Hamm, Ingrid Nestås Mathisen och Anemari Neple. Bergen: Alvheim og Eide akademisk forlag: 135–152.

Blom, Ture. 1949. ”Dikter från järnbruket”. Beklädnadsarbetaren (6).

Borglund, Tore. 1975. ”Stig Sjödin om Sotfragment: Så jävligt trodde inte många att det var”, Arbetet 28 juni.

Burton, Nina (1988). Den hundrade poeten: Tendenser i fem decenniers poesi. Stockholm: FIBs lyrikklubb.

Bäckström, Lars. 1949. ”Dikter från ett järnverk”. Norrländska Socialdemokraten 20 juni.

Carlson, Stig. 1950. ”De obestämbara tingens verksamhet”. Morgon-Tidningen 23 september.

--. 1954. ”Anteckningar till ’Sotfragment’”. Lyrikvännen 1 (2): 10–11.

--. 1970. ”Knutar på flagglinan”. Vasabladet 18 mars.

Carlson, Stig och Stig Sjödin. 1949. Från Nordsjön till Kap: En rapsodi om sjömanslivets helg och söcken sådant det avtecknar sig i ny svensk dikt. Stockholm: SSU.

Frick, Lennart. 1970. ”Gemenskap, trots allt”. Arbetaren 49 (12): 4.

Furuland, Lars. 1999. ”Stig Sjödin som arbetarskildrare”. Gefle Dagblad 16 januari, 10.

Furuland, Lars och Johan Svedjedal. 2006. Svensk arbetarlitteratur. Stockholm: Atlas.

Gedda, Bertil. 1949. ”Vårens poesi”. Ny Tid 28 april.

Goland, Erik. 1946. ”Lyriska generationsdokument”. Skogsindustriarbetaren (11):9.

Hackzell, Siv. 2001. Lyftpojkens skrik: En studie i Stig Sjödins poesi. Nacka: Bembo bok.

Hamm, Christine. 2017. ”Ett stykke begepsbrukshistorie: ‘Arbeiderlitteratur’ i mottakelen av Per Sivles og Tor Obrestads streikromaner i Profil og Vinduet (1972 og 1973)”. I Hva er arbeiderlitteratur? Begrepsbruk, kartlegging og forskningstradisjon, redigerad av Christine Hamm, Ingrid Nestås Mathisen och Anemari Neple. Bergen: Alvheim og Eide akademisk forlag: 69–82.

Hernmarck, Anders. 1971. ”Att tala klarspråk”. Byggnadsarbetaren (22) 30: 20.

Heyman, Viveka. 1949. ”Dikt från arbetsplats”. Arbetaren 21 april.

--. 1974. ”Dikten som liv”. Arbetaren (53) 48: 4.

Holmberg, Henric. 1965. ”Dikt och analys”. Lyrikvännen (12) 3: 17.

Holmqvist, Bengt. 1977. ”Ingen bard för bossar”. Dagens Nyheter 7 oktober, 7.

Jonsson, Bibi. 2014. ”Vem talar till – och skriver för – arbetarklassens kvinnor? Om klassidentitet, klassmedvetande och emancipation hos trettiotalets kvinnliga författare”. I Från Bruket till Yarden: Nordiska perspektiv på arbetarlitteratur, redigerad av Bibi Jonsson, Magnus Nilsson, Birthe Sjöberg och Jimmy Vulovic. Lund: Absalon: 83–92.

K. Bm. 1949. ”Sotigt nattskift” Nya Norrland 6 april.

Lagerlöf, Karl Erik. 1975. Strömkantringens år och andra essäer. Stockholm: Norstedts.

Landström, Rasmus. 2017. ”Stig Sjödin – urbilden av en arbetarförfattare”. Dala-Demokraten 13 oktober. https://www.dalademokraten.se/artikel/stig-sjodin-urbilden-av-en-arbetarforfattare

Lindgren, Rune M. 1973. Byggnadsarbetaren (25) 10: 20–21.

Lundgren, Arne. 1949. ”Drömmen om sommaren” Värmlands Folkblad 9 juli.

Martinson, Moa. 1943. ”Hur jag blev författare”. I Mitt möte med boken: Tjugo svenska författare berätta om sig själva och om böcker, redigerad av Ivar Öhman. Stockholm: Folket i Bilds Förlag: 121–128.

Mathisen, Ingrid Nestås. 2014. ”Kan själva skrivandet vara ett övergrepp?” Ein diskusjon om arbeidarforfattarars bakgrunn of høve til å representera. I Från Bruket till Yarden: Nordiska perspektiv på arbetarlitteratur, redigerad av Bibi Jonsson, Magnus Nilsson, Birthe Sjöberg och Jimmy Vulovic. Lund: Absalon: 217–228.

Mattsson, Per-Olof. 2016. ”Konstruktionen av en svensk arbetarlitterär tradition”. I ”Inte kan jag berätta allas historia?”: Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur, redigerad av Beata Agrell, Åsa Arping, Christer Ekholm och Magnus Gustafson. Göteborg: LIR: 19–34.

--. 2017. ”En paradoxal gest: Inkludering och exkludering när den arbetarlitterära traditionen konstituerades i Sverige”. I Hva er arbeiderlitteratur? Begrepsbruk, kartlegging og forskningstradisjon, redigerad av Christine Hamm, Ingrid Nestås Mathisen och Anemari Neple. Bergen: Alvheim og Eide akademisk forlag: 103–119.

Mårtensson, Jan. 1970. ”En diktares sociala rapport”. Kommunalarbetaren (60) 8: 16.

--. 1974. ”Stig Sjödins revolutionära urladdningar”. Norrköpings Tidningar 12 november.

Nilsson, Gunnar. 1981. ”Förord”. I Stig Sjödin. Arbete och människovärde. Stockholm: LO: 6–7.

Nilsson, Magnus. 2020. ”Arbetarpoesin och offentligheterna: Exemplet Stig Sjödin”. Tidskrift för litteraturvetenskap (49) 1: 22–32.

--. 2017a. ”The Making of Swedish Working-Class Literature”. I Working-Class Literature(s), redigerad av John Lennon och Magnus Nilsson. Stockholm: Stockholm University Press: 95–127.

--. 2017b. ”Var är ‘entrén till de egentliga arbetarförfattarnas rike’? En analys av Sisyfosarbetet att avgränsa den svenska arbetarlitterära traditionen”. I Hva er arbeiderlitteratur? Begrepsbruk, kartlegging og forskningstradisjon, redigerad av Christine Hamm, Ingrid Nestås Mathisen och Anemari Neple. Bergen: Alvheim og Eide akademisk forlag: 121–134.

--. 2017c. ”Mellan klassen och parnassen: Konstruktionen av svensk arbetarlitteratur”. Tidskrift för litteraturvetenskap (46) 1: 58–68.

--. 2016. ”En ny arbetarlitteratur?” I ”Inte kan jag berätta allas historia?”: Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur, redigerad av Beata Agrell, Åsa Arping, Christer Ekholm och Magnus Gustafson. Göteborg: LIR: 131–151.

--. 2014. Literature and Class: Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature. Berlin: Humboldt-Universität.

--. 2006. Arbetarlitteratur. Lund: Studentlitteratur.

Nilsson, Magnus och John Lennon. 2016. ”Defining Working-Class Literature(s): A Comparative Approach Between U.S. Working-Class Studies and Swedish Literary History”. New Proposals: Journal of Marxism and Interdisciplinary Inquiry (8) 2: 39–61.

Nordin, Rune. 1981. Dikten som verktyg. Stockholm: LO.

Ringgren, Magnus. 1990. ”Mellan tvång och frihet”. Aftonbladet 17 maj.

Severin, Erik. 1966. ”Förord”. I Stig Sjödin. Bo bortom tullen. Riksbyggen.

Sjö, Björn. 1993. ”Stig Sjödin död: Han var en av de största arbetarförfattarna”. Arbetet 26 april, 5.

Sjödin, Stig. 1947. Sommarpredikan. Stockholm: Bonniers.

--. 1965. Sotfragment. Stockholm: Prisma.

--. 1971. Klarspråk. Stockholm: Bonniers.

--. 1977. ”Appell (till en kamrat vid maskinen)”. Metallarbetaren (88) 36: 2.

--. 1989. ”Kärleksförklaringar (ur resedagboken)”. Skogsindustriarbetaren (54) 25/26: 36–37.

--. 1993. ”Sjödin, Stig”. I Författaren själv: ett biografiskt lexikon av och om 1189 samtida svenska författare, redigerad av Bo Heurling. Höganäs: Bra Böcker.

Sjöstrand, Östen. 1949. ”Nya diktsamlingar”. Göteborgs Morgonpost 29 mars.

Svedjedal, Johan. 2014. Ner med allt? Essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965–1975. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Södersten, Erik. 1988. ”Skalden och författaren”. I Stig Sjödin. Dikter i Folkets Hus. Stockholm: Folkets Husföreningarnas Riksorganisation, 4.

V. H. [Viveka Heyman] 1948. ”Söndertrasad sommar”, Arbetaren 5 februari.

Öjbrand, Evert. 1975. ”Stig Sjödin tror på livet och människan – trots allt?” Vår lösen 57: 137–139.

1Denna uppfattning har fortlevt i historieskrivningen om den svenska arbetarlitteraturen. Exempelvis har Landström (2017) hävdat att det var med Sotfragment som Sjödin ”debuterade […] som arbetarförfattare” och dessutom ”tog proletärdiktningen in i samtiden”.
2Att kritiker under andra halvan av 1970-talet börjar kalla Sjödin arbetarförfattare ligger i linje med Christine Hamms (2017, 72) iakttagelse att begreppet arbetarlitteratur blev vanligare i norsk litteraturkritik från och med 1975.
3Sture Eskilsson var Svenska Arbetsgivareföreningens främste opinionsbildare, och anses ha varit en av de viktigaste krafterna bakom den högervridning av den politiska debatten som inträffade i Sverige under 1980- och 1990-talet.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon