Bortskämda med verk som tar helhetsgrepp på långa litterära trender kan vi knappast kalla oss. Säkert finns det goda skäl till det – institutionella, teoretiska, praktiska, diverse personliga – men behovet av tillgängliga, breda och öppna berättelser om litteraturens och poesins läge är alltid lika stort som väsentligt. Poängen med dem är ju inte att ha rätt, även om poängen med dem försvinner om författaren har fel; poängen är att skapa något som fungerar produktivt, fruktsamt, sporrande. Som inbjuder till kritik, invändningar, samtal och vidareutvecklingar genom att använda generaliseringens styrka och undvika den myopi som det detalj- och specificitetsfokuserade – och förstås helt nödvändiga – litteraturvetandet ofta bär med sig som bieffekt. Det är, kort sagt, ett sätt att få syn på andra saker.

Peter Stein Larsens Lyriske linjer. Fem tendenser i nyere litteratur är därför en högst välbehövlig bok. Förmodligen hade en annan skribent hittat fem andra tendenser, förmodligen kommer de flesta som sysselsätter sig med modern skandinavisk poesi vilja modifiera – lägga till, ta bort – framställningen, men Larsens är likafullt välfunna. Nationell identitet (i det här fallet dansk), det ekokritiska, det apokalyptiska, de långa formerna och det konceptuella är de tendenskategorier som Larsens klassificerande arbete använder för att måla upp en enkel, pedagogisk och klok bild av samtidspoesin.

Det börjar dock en bit bak i historien – som, det ska tilläggas, i huvudsak är den danska, med utblick mot Sverige, Norge och den europeiska traditionen. Larsen argumenterar – i motsats till vad som hävdats i betydelsefulla programmatiska essäer som Torben Brostrøms ”Det umådelige mådehold” (1959) och Anne Borups ”Den danske modernismekonstruktion” (2000) – att det i dansk nittonhundratalspoesi finns en starkt utpräglad internationell orientering. Vad gäller poesin före 1960 är bilden vanligen en annan. Här hjälper det förstås att Larsen visar på relationerna mellan nyare dansk poesi och dikter som T.S. Eliots ”The Waste-Land” (1922) och Georg Trakls ”An die Verstummten” (1913), men ett tydligare argument hade åtminstone gjort denna svenska läsare glad.

I bokens första kapitel avhandlas ju poesi som berör dansk identitet. Sex mycket olika verk, från Klaus Rifjbergs ”Danmark, trofast” (i Fædrelandssange, 1967) till Maja Lee Langvads Find Holger Danske (2006), diskuteras, i fullaste visshet om att urvalet svårligen kan betraktas som representativt (vilket inte gör mig något, få så problembemängda begrepp som ”representativitet” slungas av vana runt i litteraturvetenskapen). Konstateras kan dock att diktarna diskuterar och diktar om danskhet på olika sätt. Skillnaden mellan Rifbjergs folkliga talspråksstil och Benny Andersens ironiska lek med döda metaforer och klichéer är uppenbar redan på ytan, liksom att den förre snarast hånar danskheten från distans, medan den senare skriver med ”social indignation og eksplicit empati med ofrene for en negativ social udvikling” (46).

Alltså verkar det som att en negativ blick på Danmark och det danska är en framträdande strömning i den danska poesin, ett slags folkfientlighet. Larsen menar dock att denna negativitet rymmer sin motsats, det vill säga en utopisk sida. Poesins non serviam-funktion, med andra ord, där poetens vanvördiga vägran att tjäna och kritiskt fientliga blick på samhällets värden och uppenbarelser – kort: poesins samhällskritik – får en uppbygglig, konstruktiv funktion. Larsen är tydlig med att denna uppenbart nationella orientering inte utesluter att man samtidigt är internationellt orienterad, vilket tycks fullt rimligt: i den negativitetens poetik som karaktäriserar stora delar av den moderna poesin finns det ju, precis som här, en utopisk sida. En vilja till frigörelse, uppror och nytänkande; den enkla destruktionen lyser precis som den kategoriska fientligheten med sin frånvaro.

På ett liknande sätt artar sig de andra kapitlen. En mängd olikartade författare lyfts upp, analyseras, diskuteras och jämförs, hela tiden med en pregnant detaljblick (här vill jag särskilt lyfta den fina, inspirerade läsningen av Erik Lindegren) och ett ovanligt sinne för att från detaljerna dra fram större mönster.

När den ekokritiska diktningen diskuteras vilar sig Larsen mot Martin Gregersen och Tobias Skiverens typologi, och argumenterar mot den trend som stänger in diskussionen bakom en serie anglosaxiska teoretikers populära murar och lyser med antropocen-begreppets starka lampa. Vilket är glädjande. Människans relation till allt icke-mänskligt är förstås så nära ett ”evigt” tema vi kommer i litteraturen, varför Larsen diskuterar tre olika sorters ekologisk-tematiska poetiska linjer. De kan, kort, sammanfattas, så här: 1) Människan har ställt sig på fel sida i en absolut motsättning mellan natur och kultur (vi förstör vår omvärld). 2) Människan är del av en organisk helhet (vi är natur). 3) Naturen finns egentligen inte (den är en ideologisk konstruktion).

Det här sättet att skriva är signifikativt för Larsens bok. Även om många – om än inte jag, åtminstone inte här – kan eller vill hitta invändningar och alternativ till tendenskategorierna som han laborerar med, används de öppet, ödmjukt och odogmatiskt. Sophus Claussens hexameterdikt ”Atomernes Oprør” (Heroica, 1925) ställs bredvid Inger Christensens dystopiska knittlar i alfabet (1981) utan att Larsen säger att de gör och tänker samma sak, och i de flesta fallen ingår inget enskilt verk i någon av de tre kategorierna på ett särskilt enkelt vis. Tvärtom uppvisar dikterna olikartade, mångtydiga drag. Lite av den ena linjen, lite av den andra: i Erik Johan Stagnelius ”Till Förruttnelsen” (1822) kan man (förvånande nog) både hitta smulor av Arne Næss holistiskt djupekologiska tankar och frö till Timothy Mortons mer nihilistiska förståelse av världen som ett ”mesh”.

Därmed är det också svårt att koncentrera boken till ett tydligt argument, finna en linje som löper genom de olikartade kapitlen, spänner ihop den, och jag ska försöka att inte trötta ut läsaren med fler redogörelser. Här finns nämligen väldigt, väldigt mycket att redogöra för, men få delar utan vilka framställningen hade trillat ihop. Jag väljer att se det som en styrka. Larsen har skrivit något som fungerar lika mycket som (originell) litteraturhistorisk översikt som orienteringshandbok och verktygslåda.

Åtminstone i de första tre kapitlen. De två avslutande, som behandlar långdiktsformen och konceptuell poesi, är de avgjort mest intressanta. De binds samman av ett formellt snarare än tematiskt intresse, vilket ganska naturligt leder Larsen längre in i diskussionen av respektive forms estetiska eller poetologiska problematik och betydelse.

Långdikten behandlas med stor finess. Larsen ger en rejäl överblick över sex olika slags långdikter, men poängterar noggrant att de inte ska avskiljas skarpt från varandra, och att fler sorters former kan läggas till bordet. Viktigt här är i synnerhet två grejer. För det första att långdikten bör förstås som något annorlunda än nittonhundratalets dominanta form, den lyriska dikten. För det andra att vi sannolikt behöver (fortsätta) utveckla nya teoretiska verktyg för att arbeta med långformen, eftersom denna befinner sig i utkanten av det område som vi normalt sett betraktar som poesins – exempelvis genom att ersätta den talande stämman med berättelser, eller genom att låta icke-poetiska system organisera dikters stoff seriellt eller proceduralt, en praktik mycket olik den som håller för sant att poesi består i ett jag som ger uttryck för sitt själv. Larsen bidrar kanske inte så mycket till just den teoretiska utvecklingen, men han presenterar och kartlägger området väl, och är framför allt noggrann och pregnant när han pekar ut formella olikheter mellan långdikten och den lyriska dikten.

Huruvida det faktiskt stämmer att den förra har ”fremtiden for sig” (156) eller inte låter jag dock vara osagt – mest eftersom jag inte är säker på vad som talar för det. Larsen anför inga skäl eller argument, och min egen misstanke är att motsatsen är precis lika rimlig. Inte minst med tanke på hur poesimarknaden just nu ser ut.

Avslutningsvis avhandlar alltså Larsen den konceptuella poesin, lika inspirerad av konstnärer som Marcel Duchamp och musiker som John Cage som av klassisk poesi. De mer omfattande poängerna i kapitlet är inte superoriginella. Vi vet redan att den konceptuella, postproduktiva, eller antioriginella poesisort som diskuterats av figurer som Marjorie Perloff och Craig Dworkin ska förstås som ett veritabelt uppror mot den romantisk-modernistiska synen på både poeten och poesin. Men det är ändå ett förnämligt läsvärt kapitel, eftersom Larsen med pedagogisk enkelhet visar hur intressant och snyggt man kan läsa ett flertal verk som av den gamla vanliga slappheten betecknas oläsliga – exempelvis Kenneth Goldsmiths småirriterande böcker Day (2003) och Traffic (2007).

Jag håller dessutom med när han invänder mot Perloffs något linjära historieskrivning – att den poetiska erfarenheten i dag uppfattar icke-originell appropriering som den enda eller största möjligheten till att (ny)skapa poetiska verk. Litteraturhistorien är stökigare än så. Litterära perioder avlöser inte varandra som dagar på en kalender. Olika saker händer samtidigt, utan att ha särskilt mycket med varandra att göra; cesurer är historiografiska konstruktioner, ibland nödvändiga, men oftast fördunklande sätt att reducera bort en röra, förespråka det ena eller andras förebildlighet.

Den stora styrkan med Larsens bok är att han hela tiden bejakar den där röran. Väljer att inte reducera. Väljer att avslutningsvis konstatera att ingen av de tendenskategorier han i boken har laborerat med är definitivt, att verken han har sorterat in under en av dem lika gärna kan sorteras under en annan.

Det är ödmjukt, fint, men framför allt ett sätt att se på både historien och samtiden som – hoppas jag – kan fungera förebildligt. Därför gör det ingenting att det förblir ganska oklart vad en ”tendens” egentligen är, eller att den röda tråden och helhetsbilden är ganska oklar. Lyriske linjer är en användbar bok, och det menar jag som en ganska stor komplimang.