I Sverige utses sedan 1988 en produkt eller ett fenomen till Årets julklapp, i enlighet med en analys av konsumtionstrender utförd av Handelns Utredningsinstitut. Det viktigaste kriteriet är att produkten skall representera samtiden – att den ska vara tidstypisk – och det årliga avslöjandet uppmärksammas stort i media. Julen 2018? Årets julklapp blev ”det återvunna plagget”. Kontrasten mot 1988 är total. Då var det bakmaskinen som förutspåddes hamna under julgranen i svenska hem. Dessa bakmaskiner står sedan länge bortglömda på någon dammig skåphylla, och har blivit symboler för en i grunden onödig konsumtion driven av framsuggererade begär i ett överflödssamhälle.

Denna konsumtionshistoriska anekdot pekar på hur rätt i tiden Henning Howlid Wærp ligger med sin bok ”Hele livet en vandrer i naturen”. Økokritiske lesninger i Knut Hamsuns forfatterskap (2018, Orkana Akademisk, 295 s.). Precis som Wærp påpekar befinner vi oss mitt i ett – sent – uppvaknande om den ekologiska kris vi länge befunnit oss i, vilket lett till reflektion ”over om krisen langt på vei er forårsaket av en fremskrittsideologi som er bygd på fremgang forstått som stadig økt konsum og materiell vekst, og at vi må lete etter alternativer til dette og stille spørsmål ved hva det gode i livet er” (8). I linje med detta är ekokritiken ett av de mest uppmärksammade och snabbt växande forskningsfälten inom litteraturvetenskapen. Att undersöka just den civilisationskritiske Hamsun ur ett ekokritiskt perspektiv framstår med andra ord som en i högsta grad välfunnen idé; både för att ge nya perspektiv på den problematiske men samtidigt av så många (motvilligt) älskade Hamsun och för att föra den ekokritiska diskussionen vidare.

Wærp täcker i sin bok in hela Hamsuns skönlitterära författarskap från Sult (1890) till På gjengrodde stier (1949), med vad han beskriver som fokus på hur författaren tematiserar förhållandet mellan människa och natur samt författarens modernitets- och civilisationskritik. Men snarare än ett genomfört monografiskt förhållningssätt har Wærp valt att till stor del föra samman tidigare publicerade studier till kapitel som han framhåller kan läsas oberoende av varandra, och som till och med har separata bibliografier (boken innehåller inget notsystem). Att forskare först skriver separata artiklar om ett ämne som sedan växer till en bok är väl snarare regel än undantag. Men då Wærp väljer att inte i högre grad arbeta samman sina studier till en helgjuten bok försitter han möjligheten att höja och nyansera sina resonemang, och komma till utvecklade slutsatser om vad ett ekokritiskt synsätt tillför till bilden av Hamsun, och vice versa.

Det har också som resultat att betydande delar av boken inte rör sig kring den utlovade tematiken. Det gäller till exempel inventeringen av norsk litteratur som på något sätt förhåller sig till Markens grøde i kapitel ett, vilken främst leder till att boken tappar fart, och kapitel fyras utredning av vilken roll observation av social interaktion spelar för Hamsuns litterära metod. Då Wærp i bokens ”Del III” (inleds på s. 81) slutligen går över till läsningen av Hamsuns romaner i kronologisk ordning fortsätter till viss del problematiken. Kapitlet om Mysterier saknar till exempel helt ekokritisk infallsvinkel. Wærps syfte är i stället att ”se på forholdet mellom hendelse og drøm i romanen, eller forholdet mellom sinn og omgivelser – det som gjør at Mysterier blir en symbolistisk like mye som en realistisk roman, på tross av den konkrete settingen i en liten kystby sør i Norge” (103). På samma sätt krävs det orimligt mycket välvilja för att finna någon ekokritik i läsningarna av I eventyrland (kap 8) och På gjengrodde stier (kap 16).

I tolkningen av en roman som Pan är det däremot som man kan förvänta sig förhållandet människa–natur som står i fokus, och Wærp läser det han kallar romanens ”naturfølelse” i relation till Arne Næss djupekologi. Men det är inte då boken rör sig i Hamsuns gröna världar som analysen blir som starkast, utan då Wærp riktar sökljuset mot författarens kritik av det kapitalistiska samhällets mekanismer som den ser ut från och med Segelfoss-romanerna. Snarare än i den relativt traditionella behandlingen av Hamsuns idéer om naturens ”vennlighet” sker här en utväxling mellan teori och textläsning som ger ny relevans åt romaner som liksom Wærp skriver inte tillhör Hamsuns ”kunstnerisk sterkeste” men erbjuder ”en nøkkel til samfunnskritikken i forfatterskapet hans” (188). Wærp beskriver träffande Segelfoss by som i grunden ”en roman om økonomi”, eller om ”utviklingen av forbrukersamfunnet”, som utmanar ”tanken om hva fremskritt innebærer” (179, 180, 188).

Detta innebär inte att Wærp sticker under stol med de reaktionära och rent ut sagt obehagliga dragen i Hamsuns kritik, som hans svärmeri för aristokratin och det stabila klassamhället, vilket tar sig uttryck i förakt för arbetarrörelsens strävan efter bättre villkor. Men i Segelfoss by sker också något mer, då Hamsun visar fram de mörka sidorna av materiell tillväxt som vi idag bara är alltför bekanta med. Med skarp blick avtäcks de sociala och ekonomiska processer som skapar och driver en slit-och-släng kultur, liksom konsekvenserna av att konservburkar konkurrerar ut lokalproducerad mat och att hantverkskunnande förlorar status.

Läsningen mynnar ut i identifieringen av idén om att vara förnöjd – tillfreds – som den livshållning som för Hamsun är den mest utmanande mot en modern konsumtionskultur. Det är en tematik Wærp fortsätter att följa i läsningen av Konerne ved vannposten och Ringen sluttet, och som därmed leder till nya insikter om romaner som huvudsakligen gett upphov till kritiska läsningar. I kapitlet om Konerne ved vannposten är det ”den mannlige hovedpersonen, krøplingen og kastraten Oliver”, som står i centrum (218). Oliver, som Hamsun beskriver som feminiserad och därmed frånstötande och motbjudande, är givetvis en djupt problematisk romankaraktär. Men för Wærp representerar Oliver också ”en kritikk av både rasjonalitet og strebing i Hamsuns samtid”, som är möjlig att koppla till en ekokritisk utmaning av vad ett framgångsrikt liv innebär. På liknande vis erbjuder Wærp ett alternativ till den gängse läsningen av Ringen sluttet som en resignationsroman. I stället ser Wærp huvudpersonen Abels inskränkningsprojekt som en kritik av det rådande ekonomiska systemet; ”materialismen og pengenes prestisje” (262). I motstånd mot social klättring, som bara föder missnöjdhet och missunnsamhet, utforskar Hamsun vad ett liv där behoven minimeras till en extrem form av enkelhet skulle innebära.

Wærp återkommer till frågan om ekokritiken kan leda till en renässans för Hamsun, vars reaktionära idéer ådragit sig så mycket rättmätig kritik. Även om jag ställer mig bakom uttalanden som att ”[i] den økologiske krisens tidsalder kan man vanskelig fortsette å betrakte alle slags idealer knyttet til jorda som anakronistiske” (213), liksom ståndpunkten att en seriös läsning måste kunna vara öppen för att det reaktionära och det radikala kan existera sida vid sida, ser jag den brännande fråga som kopplingen mellan Hamsun och ekokritiken aktualiserar som delvis en annan. I stället för det förenklade synsätt att grönt är lika med gott som ”Hele livet en vandrer i naturen” ibland tenderar att hemfalla åt, och som nutida ekokritik för länge sedan lämnat bakom sig, öppnar sammanförandet av just denna författare och denna teoribildning för en djupgående analys av miljörörelsens både historiska och nutida kopplingar till auktoritära ideologier. Från Wandervogel-rörelsen och nazismens engagemang i biodynamiskt jordbruk till aktuella krav på att demokratin måste avskaffas och stora delar av jordens befolkning tvångsförflyttas eller välja att begå självmord i miljökrisens namn (se Edward O. Olsens Half Earth (2016) och Roy Scrantons We’re Doomed. Now What? (2018)) löper en antidemokratisk linje som en ekokritisk läsning av Hamsun skulle kunna kasta välbehövligt ljus över. Wærp skriver:

Kan man ta Hamsun på alvor når det er snakk om menneske og natur, og samtidig holde avstand til hans idyllisering av patriarkalske strukturer og fordømmelse av ”unaturlige” kvinner, kan man her spørre. Jeg vil mene ja, og at en kritisk leser vil kunne sortere og bedømme og ikke underkaste seg eller bli forført av innslag av reaksjonær ideologi. (59)

Men snarare än att skilja dessa två tendenser åt, och lyssna till den ena och stänga öronen för den andra, menar jag att det är sambandet här emellan som en Hamsun-läsning har unik potential att belysa, och därmed rusta oss för att bemöta. I dessa klimatångestens tider, då även ”alt-right”-rörelsen flirtar med ekologiska budskap och kombinationen av högerextrem migrationspolitik med progressiv miljöpolitik, är kanske detta den allra viktigaste ekokritiska utmaningen.