Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Fahlström stannade i Stockholm

«HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN» och diktarkonferensen i Sigtuna 1953
Fahlström stayed in Stockholm
«HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN» and the Authors Conference in Sigtuna 1953
Professor i litteraturvitenskap, Karlstads universitet, Sverige
ORCID: 0000-0002-2400-4124

Chair for medlemskommisjonen i European Network for Avant-Garde and Modernism Studies (EAM) 2007–2011. Medlem i Kulturvetenskapliga forskargruppen (KuFo). Viktigste publikasjoner: Aska, Tomhet & Eld. Outsiderproblematiken hos Bruno K. Öijer 2003, Le Grotesque dans l’œuvre d’Henri Michaux. Qui cache son fou, meurt sans voix, L'Harmattan 2007, Vårt brokigas ochellericke! Om experimentell poesi  2010 og Decentring the Avant-Garde (red.), Rodopi 2014.

Öyvind Fahlströms berömda manifest för konkret poesi «HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN» (1954) skrevs i en reaktion på diktarkonferensen i Sigtuna den 10–12 april 1953, som blev det incitament han behövde för att skriva om ett förmodligen redan påbörjat program till ett manifest. Det svenska litterära fältet existerade helt oberoende av den transnationella avantgardeströmning han promoverar i sin estetik och konferensen utgjorde därför enbart accidens för manifestets tillkomst. En diskussion av del ett med dess förlöjligande av den bidrar därmed inte med någon kunskap om manifestets essens: dess program. Med en bättre förståelse av relationen mellan Sigtunakonferensen och Fahlströms manifest skapas en mer rättvisande bild av femtiotalet, samtidigt som man i framtida forskning kan fokusera manifestets tonvikt på processualitet och performativitet.

Nøkkelord: Öyvind Fahlström, Sigtunastiftelsen, manifest, konkret poesi, neoavantgarde, femtiotal

Öyvind Fahlström’s famous manifesto for concrete poetry «HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN» (1954) was written as a reaction to the authors conference in Sigtuna 10–12 April 1953, which was the incentive he needed to rewrite a program that had probably already been started into a manifesto. However, Fahlström’s own interests must be subsumed under a transnational avant-garde aesthetics. The Swedish literary field existed in parallel to the international avant-garde movements that he promoted and that in principle occurred independently of the Swedish field. The conference was therefore only an accidence for the advent of the manifesto, and a discussion of part one with its ridicule will contribute no knowledge about its essence: his program. With a better understanding of the relation between the Sigtuna conference and Fahlström’s manifesto, a more accurate view of the Swedish 1950s can be established, at the same time as future research can focus the essence of the manifesto: its processuality and performativity.

Keywords: Öyvind Fahlström, Sigtuna Foundation, manifesto, concrete poetry, neo-avant-garde, the Fifties

Öyvind Fahlströms tonvikt på att «[p]oesin kan […] också skapas som […] konkret struktur» i del ett av hans välkända text: «HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN» (1954),1 lägger grunden för sextiotalets svenska neoavantgarde i vad som är världens första manifest för konkret poesi.2 Det är också i denna del han i en kritik av samtidens «skönordsjönsande» formulerar en polemisk och samtidigt pregnant beskrivelse av «det konkreta alternativet»: «allt som kan uttryckas med språket och varje språkligt uttryck i och för sig är likaberättigat i ett sammanhang, om det förhöjer dettas värde». Men manifest i all ära: det är del två – själva programmet – som utgör dess essens. Det är här man finner en uttömmande beskrivning av de medel och metoder för att skapa konkret poesi som står till förfogande, kondenserat i en appell som kom att utgöra den svenska konkreta poesins credo: «KRAMA språkmateria». I manifestets titel, som tagits från A.A. Milnes Nalle Puh, frikopplar Fahlström språkets olika nivåer: den subjektiva nivån: «Hjärtliga gratulationer och lyckönskningar från Puh!» (det Uggla tror att han skriver, Milne 1941, 86), den objektiva, materiella nivån (det som verkligen står där) och den intersubjektiva kulturellt kodade nivån (hur vi läser det). Genom Fahlströms (och Milnes) radikala frikoppling av meningsaspekter tvingas läsaren att sätta samman nivåerna på nya sätt, vilket gör att textens processuella och performativa nivå framhävs.

«Det litterära vårmodet för 1953 dikterades i Sigtuna», lyder upptakten till Hätila. Den slagkraftiga formuleringen återklingar i receptionen sedan dess. Jesper Olsson skriver t.ex. i Ord&Bild 1998: «Fahlströms artikel inleds med en uppgörelse med den samtida lyriken i Sverige. Utgångspunkten är den årliga litteraturkonferensen i Sigtuna 1953, och med raljanta och retoriskt tillspetsade formuleringar häcklas den fromma och provinsiella atmosfären» (Olsson 1998, 15).3 Att Fahlström så explicit angriper den svenska författarkåren väcker berättigad uppsikt och kan få en att undra över vari kopplingen mellan Fahlströms manifest och diktarkonferensen egentligen består, samtidigt som det i förlängningen är naturligt att fråga sig om Fahlström själv närvarade vid konferensen som reporter.4 Att så faktiskt var fallet förutsätts i A Cultural History of the Avant-Garde in the Nordic Countries 1950–1975 (2016), där Jesper Olsson ser ut att ha fångat Fahlström in flagranti: «In 1953 the young Swedish writer and artist Öyvind Fahlström attended a conference on poetry that took place in the picturesque town of Sigtuna, outside Stockholm» (Olsson 2016, 477).5 Ett närmare studium av deltagarförteckningen för diktarkonferensen i Sigtuna 1953 avslöjar emellertid att Fahlströms namn inte står upptaget på deltagarlistan, och en förfrågan riktad till Per Wästberg, den enda av deltagarna 1953 som såvitt känt fortfarande är i livet, bekräftar att Fahlström inte var närvarande.6 Källkritik är och fortsätter att vara den oundgängliga utgångspunkten för alla historiska studier, men de insatser som hittills gjorts i Fahlströmforskningen för att avtäcka de faktiska omständigheterna för denna konferens har vad jag kan se hittills varit näst intill obefintliga.

Efter studier i Sigtunastiftelsens och andra arkiv står det klart att diktarkonferensen utgjorde den accidens som Fahlström behövde för att koncipiera Hätila som ett manifest, men att hans raljerande över Sigtunakonferensen i sig saknar förklaringsvärde för en analys av manifestets essens: dess program. Angreppet på traditionen (den svenska samtidskulturen) kan nämligen separeras i princip rad för rad från proklamationerna om den konkreta poesin, de två diskurser som präglar del ett av manifestet. Det gör det extra viktigt att urskilja vad i manifestet som utgör den för genren nödvändiga attacken på traditionen och vad som har utlöst denna i del ett, från det som utgör själva programmet i del ett och framför allt två. Fahlström visar sig vara väl påläst inom alla områden av den svenska samtidskulturen, som trots hans förlöjligande inte var fullt så stillastående som man kan få intryck av, något som legitimerar en grundlig framställning av både Sigtunastiftelsens ökande kulturella betydelse på femtiotalet och själva diktarkonferensen 1953 så som den framstod i mediarapporteringen. I Sigtuna diskuterade man nämligen dagsaktuella problem och idéer från kontinenten, och därmed speglas det svenska kulturlivet vid den här tiden. Trots konferensens svenska dagsaktualitet, så torde det för Fahlström ändå ha framstått som om deltagarna läst yesterday’s papers, med tanke på det framväxande transnationala neoavantgarde som han själv relaterade till. Det faktum att Fahlström väljer att ta avstamp i konferensen är dock av stor betydelse för fastställandet av texten som just ett manifest, eftersom han genom sitt val av genre ansluter sig till just detta avantgarde som ser manifestet som sin genre par excellence – både den för genren viktiga attacken på traditionen och den utopi som ska ersätta denna återfinns nämligen i Hätila.7 Jag kommer därför i det följande att beskriva ett för den svenska litteraturhistorien avgörande skede: den aktuella samtidskulturen som Sigtuna är ett symptom på i femtiotalets Sverige och den framåtblickande utopiska blick som driver Fahlström till avståndstagandet i del ett av Hätila, två verkligheter som momentant berörde varandra. På så sätt hoppas jag att vi sedan kan lägga Sigtunakonferensen bakom oss och vid en analys av Hätilas essens istället fokusera det som är manifestets mål.8

Sigtunastiftelsen

För att åskådliggöra digniteten av diktarkonferensen 1953 och de teman som strukturerade den är det nödvändigt att ge en kort presentation av Sigtunastiftelsen och dess ledare, samt i några ord beskriva stiftelsens växande betydelse för det svenska kulturklimatet vid den här tiden.9 Direktor Olov Hartman ledde Sigtunastiftelsen under åren 1948–1970, och var tillika präst och författare. Han var en ambitiös ledare och satsade stort på konferensverksamheten, «samtal» av olika slag och de oregelbundet återkommande diktarkonferenserna.10 Den första han stod bakom ägde rum samma år som han tillträdde (1948), och var planerad av hans föregångare Manfred Björkquist,11 men redan året därefter effektuerades en av Hartman planerad «författarkonferens» den 4–5 april 1949. Det är påfallande att det samtidigt pågående Sigtuna-samtalet om det svenska kulturläget den 3–4 april genererade en notis i dagspressen («Sigtunasamtalen om kulturläget inspirerande» 1949), medan författarkonferensen inte lämnade några spår, trots att Bengt Holmqvist redan då introducerade nykritiken under rubriken «Diktens gestaltproblem» (Hartman 1953).12

Olof Hartman arrangerade dessutom en författarkonferens på temat «Kristendom och diktning» den 22–23 september 1950, och denna kom att återklinga i den följande diktarkonferensen 1953 (Johannesson 1950b). 1950 års konferens ser ut att ha initierats av en debatt i Stockholms-Tidningen (ST) i april och maj samma år, i en artikelserie av Lechard Johannesson, Victor Svanberg, Olov Hartman och Bengt Holmqvist (Johannesson 1950a; Svanberg 1950; Hartman 1950; Holmqvist 1950).13 Holmqvist följer upp de tre föregående inläggen genom att utdela kängor till både Svanberg och hans förnekande av kristendomens betydelse, och Johannessons och Hartmans konträra förhållningssätt till tron (Holmqvist 1950). Tvärtemot vad man kunde ha förväntat av en kritiker som skulle komma att höja modernism och avantgarde till skyarna, förhåller sig Holmqvist sympatisk till tanken på att tron kan inspirera författare. I slutklämmen betonar han att samma krav bör ställas på den kristne och den ickereligiöse diktaren:

Och på diktaren kan bara ett krav ställas. Han har att göra sitt verk väl, att ge det personligt adekvata allmängiltig form. Det kravet gäller – såsom Olov Hartman betonar […] – den kristne diktaren. Det gäller […] varje konstnär, vare sig hans inre syn bjuder honom att förkunna eller förneka eller att gå utanför och bortom de religiösa frågorna.

Temat följs upp av 1950 års konferens. Lars Ahlin och Ole Sarvig inledde första dagen på temat «Kristendom och diktning – motsättningar och beröringspunkter», medan Erik Hjalmar Linder på konferensens andra dag talade om «Kristna diktare förr och nu», och Lechard Johannesson rapporterar i Morgonposten under rubriken «Diktardebatten i Sigtuna»: «Det ser ju inte särskilt farligt ut – men dessa ämnen skulle visa sig innehålla farligt sprängstoff» (Johannesson 1950b). Också ST rapporterar om «[d]elade meningar i Sigtuna om ‘vår tids förvirring’» och sammanfattar debatten: «[d]iskussionen kom i viss utsträckning att röra sig om huruvida den traditionellt och dogmatiskt bestämda diktningen är den mest önskvärda ur kristen synpunkt» («Delade meningar i Sigtuna om ‘vår tids förvirring’» 1950). Man kan med andra ord konstatera att det inledande femtiotalet präglades av en kristendomsdebatt och att denna i hög grad hade initierats och vidmakthållits av Sigtunastiftelsen, liksom nykritiken genom Hartmans försorg förmedlats redan 1949. Det intressanta är att samtalen, seminarierna och konferenserna i Sigtunastiftelsens regi efterhand fick en allt större medietäckning, vilket är märkbart redan 1950 och påtagligt för diktarkonferensen 1953. Från att huvudsakligen ha varit ett kristet center, så kom alltså Sigtunastiftelsen under Hartmans ledning att bli ett allmänkulturellt mötesrum med kristendomsdebatten som ett av flera spår, och därför har också mediabevakningen ökat.

Diktarkonferensen i Sigtuna 1953

Huvudarrangör för diktarkonferensen i Sigtuna den 10–12 april 1953 var liksom tidigare Olov Hartman.14 Det var dock inte frågan om «den samtida lyriken i Sverige» eller en «conference on poetry» (Olsson 1998, 15; 2016, 477), som Jesper Olsson antar: både prosa och poesi inkluderas tidstypiskt i begreppen «dikt» och «diktning», och diskussionen rörde sig mer om romankonst i enlighet med följande breda definition av «dikt» från Bonniers konversationslexikon band III (1923, 330): «i vidsträckt mening dels detsamma som litteratur, dels en fantasiskapelse i allmänhet i motsats till objektiv verklighetsskildring».15

Den slutgiltiga deltagarlistan (ca 60 namn) bekräftar att många viktiga samtida författare, akademiker och kritiker deltog på konferensen, bland dem Lars Ahlin, Stig Carlson, bernt eriksson, harald forss, Carl-Erik av Geijerstam, Lars Gyllensten, Rut Hillarp, Bengt Holmquist, Axel Liffner, Eric Lindegren, Bertil Malmberg, Åke Runnqvist, Vilgot Sjöman, Victor Svanberg, Gunnar Tideström, Per Wästberg och Tore Zetterholm. Väsentligt för min läsning av Fahlströms manifest är emellertid att två namn saknas: Öyvind Fahlström själv figurerar varken i de preliminära deltagarlistorna eller i den slutgiltiga förteckningen, och inte heller återfinner man Bo Setterlind – Fahlströms angrepp på honom i Hätilas första stycke är därför paradoxalt nog symboliskt.16 Det kan också noteras att Peter Weiss namn har skrivits till i efterhand, och han rapporterade också kritiskt i Expressen (Weiss 1953).

När Jesper Olsson skriver om 1953 års konferens att «[t]he theme of the Sigtuna conference was ‘New Criticism’, and it focused on, among other things, critical interest in the structure of poems» (Olsson 2016, 477), så är det en sanning med modifikation. Den tematiska grunden för konferensen var nämligen trefaldig: «Är litteraturen psykologiförgiftad?», med inledning av professor Gunnar Tideström; «Dikt och doktrin» med inledning av författarna Arnold Ljungdal och Bertil Malmberg; samt «Den nya kritiken» med inledning av «författaren» Bengt Holmqvist. Dessa aktuella samtidsämnen genererade en livlig reception i pressen, och mestadels förhöll sig skribenterna sympatiskt till både teman och diskussion. Hartmans pejorativa formulering av första dagens tema – «Är litteraturen psykologiförgiftad?» – präglade framställningarna i pressen den 11 april, dagen efter konferensens inledning. Debatten var väl förberedd genom Magnus Nilssons artikel «Dikt eller diagnos?» i Arbetet den 13 januari 1953, där en avslutande fråga lyder: «Är det inte ett misstag att […] ta dikten som diagnos?» (Nilsson 1953). Det är inte svårt att föreställa sig Sigtunakonferensens första temadag som en uppföljning.

Vilgot Sjöman föregrep konferensen genom att publicera två till psykologin positiva artiklar i DN den 8 och 10 april, där han utlägger romankonsten som en psykologisk insikt per se (Sjöman 1953a; 1953b). När professor Gunnar Tideström blev den som satte tonen genom sin introducerande «brandfackla» visar det att en kritik av psykologiserandet låg i tiden («Brandfackla av professor på diktarmötet i Sigtuna» 1953). Protesten verkar dock i lika hög grad ha varit riktad mot modernismen som mot ett användande av psykologi i skönlitteraturen. Det kan anas i signaturen Josons artikel «‘Psykologi giftig för litteraturen’» i DN: «Det är numera en chock att läsa en författare som skriver om personer vilka står över dem själva. Förr i världen sysslade man nästan alltid med överlägsna människor» (Johansson 1953). Likaså refererade signaturen U.S-m. i SvD Tideströms påstående om att den «stora publiken tycker illa om psykologiserandet i den moderna litteraturen» (Stenström 1953b). I stort sett följs alltså Olov Hartmans temaformulering upp med trogna återgivanden av Tideströms syn och endast Vilgot Sjöman ser ut att kvarstå som talesman för psykologin.

Den första kvällens livliga debatt i «de kristna dogmernas svenska huvudstad» (Carlson 1953), övergick dagen efter planenligt till en diskussion om «dikt och doktrin». Enligt Morgon-Tidningens referent fick diskussionen «en onödigt ensidig inriktning» (Carlson 1953). Arnold Ljungdal inledde och betonade att det «finns en positiv växelverkan mellan dikt och doktrin», medan Bertil Malmberg med «mera demoniskt mörka och tungt majestätiska men samtidigt konstnärligt verkningsfulla formuleringar» anklagade vissa avantgardistiska grupperingar för att ha «svikit sin estetiska radikalism, att surrealister förvandlat sig själva till politiska pratmakare» (Carlson 1953). I referatets slutkläm framhålls dock att de svenska författarna trots allt var «betryggande oense i de flesta frågor». I ST bjöds läsarna på en mer uttömmande redogörelse för debattens pro et contra där bl.a. Hartman å den ena sidan «sökte visa doktrinernas ofrånkomlighet» medan Peter Weiss å den andra «gav exempel på en modärn livsuppfattning, som ville undvika doktriner och spegla livet» (Stenström 1953a). I SvD var vinklingen något annorlunda: där varnade Arnold Ljungdal «för hopblandningen av dikt och doktrin», medan Malmberg förkastade varje «förbindelse mellan dikten och diktaren själv som känslomänniska och åsiktsmänniska» («Doktrinerna kan ge dikten stöd» 1953). I denna version utmynnade debatten snarast i en förbrödring där t.o.m. psykologiserandet togs till nåder som doktrin.

På konferensens tredje dag introducerade Bengt Holmqvist den nya kritiken, med «mönstergill klarhet», «så vidsynt och generös, att han inte gav sina opponenter många angreppspunkter» («Ny och gammal kritik gnuggades vid diktarmötet» 1953). Förutom det lätta missförstånd som uppstod då begreppet «kritiken» av de flesta identifieras som dagskritik istället för den litteraturanalys som den engelska termen primärt avser (Fagerström 1953),17 utlöste Holmqvists presentation inte någon upphettad debatt.18 Frånsett moderata anmärkningar om den nya kritikens ahistoricitet rörde diskussionen mest detaljfrågor, och SvD:s rubrik sammanfattar dagen: «Ingen återvändo finnes från den nya kritiken» (Stenström 1953c). Den var också väl förberedd genom introduktionen på författarmötet i Sigtuna 1949 (Hartman 1953), och tre introduktionsartiklar av Bengt Holmquist i ST januari 1952 (Illman 1977, 45). Den nya analysmetoden kom därmed knappast som en överraskning.

Sigtunakonferensen 1953 gav ringverkningar i pressen flera månader efteråt. Så uppsummerar t.ex. Erik Hjalmar Linder konferensen i en uppskattande artikel, och detsamma gör Per Schwanbom i en krönika som utmynnar i egna reflektioner om «dikten och leken» (Linder 1953; Schwanbom 1953), medan Sven Linnér framställer den i raljerande tongångar i UNT (Linnér 1953). Att den första dagens debatt om psykologiserande i romanen givit resonans framgår av två andra artiklar, «Dikt och psykologi» av signaturen Rost i SDS och «Dikten och diktaren» av Walter Dickson i Arb-W, med inledningsorden: «Man kan nog säga att den moderna romanen under ett visst skede blivit överpsykologiserad», fortsatt av ett försvarstal för «det subjektiva» (Swerin 1953; Dickson 1953). Fortfarande två månader senare tog två inte närvarande skribenter avstamp i psykologidebatten: Erik Ryding i «Psykologi och litteratur» i SDS den 2 juni och Lars Forsell i «Den förvirrade generationen» i DN den 22 juni. De konstaterar var för sig att diktens förhållande till psykologin var, «av tidningsreferaten att döma t.o.m. ett av de brännbaraste» debattämnena, respektive att den «psykologiska romanens era bör vara slut» (Ryding 1953; Forsell 1953). Detta visar med all önskvärd tydlighet att diskussionen om den psykologiserande romanen var den fråga som väckte mest debatt 1953. 1950 års meningsutbyte om dikt och kristendom klingade dessutom fortfarande i Sigtunas lokaler under konferensen 1953, medan förhållandet till nykritiken upplevdes som oproblematiskt.

HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN – konception

Fahlströms manifest är uppdelat i två delar: första delen omfattar två sidor medan den andra, längre delen är på sex sidor. Raljerandet i del ett tar tydligt avstamp i dagspressens livliga rapportering från Sigtunakonferensen och speciellt de kritiska artiklarna låg till grund för tonen i Fahlströms manifest, något som jag ska exemplifiera med en diskussion om Peter Weiss rapport «Avskriven psykologi flyktförsök i panik» i Expressen den 15 april (Fagerström 1953; Linnér 1953; Weiss 1953).19 Hans text är hållen i en spefullt ironisk ton och i hans version valde samtliga närvarande att ansluta sig till esoteriska alternativ istället för att ta ställning för realistiska beskrivningar och ett socio-politiskt ansvar. Den inledande delen «Utgångsläget» i Hätila är – förutom dess programmatiska delar – hållen i en liknande gycklande ton som Weiss, men i mer renodlat parodisk form. I första stycket, som har citerats kontinuerligt i beskrivningar av femtiotalet, konstaterar Fahlström retsamt:

Det litterära vårmodet för 1953 dikterades i Sigtuna. Man slopade den psykoanalytiskt markerade byst- och höftlinjen, drog ner kjollängden och upp ringningen, inte något snokande under. För det ska vara tonvikt på fantasin i år, volanger och fjärilar i håret. Sjung med oss Setterlind, så ska vi leka.20

Formuleringarnas frontalattack mot samtida skönlitteratur och dess representanter är exemplarisk för ett brott med traditionen, samtidigt som han distanserar sig kraftigt från samtiden genom tonen. Detta kan jämföras med den bekymrade inledningen hos Weiss:

Hur står det till med de svenska författarna?

På diktarkonferensen i Sigtuna den 10–12 april avrättades den analytiska psykologin. Det talades mycket om estetik och mycket om TRON. Stundtals verkade det hela vara kristligt möte med frälsta talare som utlät sig över den mystiska övermänskliga kraften som kommer «ovanifrån». Sigtunastiftelsens direktor Hartman kunde med en attityd av tacksägelse antyda att nu, mina kära författare, återstår ingenting annat än att komma i kyrkans famn. (Weiss 1953)

Denna inledande retoriska fråga implicerar att något är fel med de samtida författarna i Sverige, och visar därmed en författare som placerar sig själv i det svenska kulturlivet. Weiss dom är klar: psykoanalysen «avrättades» vid mötet, medan diskussionen huvudsakligen rörde esteticism och tro, det sista ordet föraktfullt skrivet i versaler. Konferensen beskrivs som ett bönemöte i vändningar fyllda av hån mot mysticism och blind tro. Weiss ton belyser stilen i Fahlströms manifest, som dock inte präglas av den omsorg som Weiss uppvisar. Författarnas naivitet förlöjligas i Fahlströms omskrivning till en modeshow där mänskligt begär och lust inte längre är en vogue. På liknande vis ifrågasätter Weiss författarnas motiv i Sigtuna:

Författarkonferensen i Sigtuna visade att man fortfarande böjer sig under arvsynden. Man vill inte se människan i hennes biologiska funktion och som en summa av miljömässiga och känslomässiga erfarenheter. Man anser fortfarande att det är hädiskt att vara sig själv nog. Det skall vara någonting extra. Är det mera verkningsfullt att arbeta med poetiska fiktioner än med det egna blodets, de egna nervernas material?

Liksom Weiss gycklar Fahlström med samtidens nysymbolism och nyromantik: de är inte längre adekvata uttryck för en samtida stil, och denna beskriver han därför i del etts programmatiska partier. Weiss pejorativa anmärkning om tron som mötets gemensamma grund fångas upp i Fahlströms utpekande av den kanske främste symbolen för kristen tro i svensk poesi vid tiden: Bo Setterlind, som alltså, i likhet med Fahlström, inte medverkade på konferensen. Där marxisten Peter Weiss explicit kritiserar konferensen för att vara ett (kristet) bönemöte, gör avantgardisten Fahlström detta enbart implicit («desperata grimaser utanför kyrkgrinden» HRPF): för honom står den egna estetiken i fokus mer än en kritik av Sigtunaförfattarnas simplicitas. Weiss inriktar sig som ateist på de överdrivna uttrycken för tron och mötets avfärdande av den för honom viktiga psykoanalysen, medan Fahlström också avfärdar Weiss (och Sjöman): «Dostojevskijproblematik framstår alltså inte för mig som något mera väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare som värdar än som världar» (HRPF). Weiss nämner inte nykritiken och myten endast i förbigående, så ska man finna hela grunden till Hätila, måste man liksom Fahlström ha läst rapporteringen i dagspressen extensivt.

Accidens

Med Sigtunakonferensen den 10–12 april 1953 som bakgrund kan man alltså konstatera att del ett av Hätila är skriven i en direkt reaktion på de två första dagarnas teman: psykologi och doktrin, medan strukturbegreppet – även om det som Jesper Olsson helt riktigt konstaterar framhävs i del ett (Olsson 2016, 477) – återfinns frikopplat från nykritiken i del två.21 Att så är fallet framgår tydligt av Fahlströms språkbruk i del ett, där orden «myt», «symbol», «psykologi» och «struktur» dyker upp i olika konstellationer: «komplicerad apparatur av symbol- och mytkontakter», «kravet på frihet från psykologipyssel i samband med kravet på intresse för den poetiska strukturen» (HRPF). Allt slags författande har lika värde för Fahlström om det uppfyller sitt syfte: såväl «[e]xperimentalpsykologiska resultat kan tas till utgångspunkt för ett prosaverk lika väl som psykoanalytiska» (HRPF), vilket talar emot Jesper Olssons postulat om «[d]en antipsykologiska och antihumanistiska tendensen» i Hätila (Olsson 1998, 15). Fahlström bryr sig lika lite om dessa plan som om Sigtunakonferensen, det (enda) som intresserar honom är hans egen estetik.

Den retoriska skicklighet med vilken Fahlström använder sig av begrepp från konferensen för att presentera sina egna idéer i del ett av Hätila, visar klart att diktarkonferensen endast utgjorde ett svepskäl för att skriva om programmet till ett manifest. Det är som tydligast i en ofta citerad mening i manifestet, som i en något större kontext lyder:

I Sigtuna talades det också om nya kritikens strukturanalys. Men ingen satte kravet på frihet från psykologipyssel i samband med kravet på intresse för den poetiska strukturen.

Poesin kan inte bara analyseras utan också skapas som struktur. Och inte bara som struktur med tonvikt på uttryck för idéinnehåll, utan också som konkret struktur. (HRPF, min kursiv)

Detta kan se ut som en kritik av Sigtunas teman nykritik och psykologiserande, men utgör i själva verket en upptakt till hans utläggning av den egna poetiken. Det sker retoriskt skickligt, från «nya kritikens strukturanalys», via det pejorativa «psykologipyssel», till «den poetiska strukturen». Av detta följer nästa styckes «skapas som struktur» och slutligen «konkret struktur». Sigtunakonferensen utgör alltså enbart ett incitament till att beskriva «det konkreta alternativet», även om det naturligtvis inte var en tillfällighet att just Sigtuna var den utlösande gnistan – debatten speglade det svenska kulturlivet på ett sätt som gör att Fahlström kunde fokusera sitt förkastande och föra fram sitt alternativ. Detsamma gäller hans påstådda kritik av den samtida symbolismen, som – om man närläser passagerna – egentligen inte handlar om något annat än (den egna) avantgardekonsten, som i följande stycke:

Att orden har symbolvärde är inte märkligare än att i bildkonsten de föreställande formerna har symbolvärde utöver det som de ytligt föreställer, och att nonfigurativa former, även om det så är den vita kvadraten på den vita duken, också har symbolvärde, också ger vidare associationer, utöver upplevelsen av proportionsspelet. (HRPF)

Det som till synes utgör en kritik av ordens symbolvärde (sett i kontext av del ett), utgör blott en upptakt för egna tankar om språk, form och avantgarde: i en snabb övergång ges abstrakt konst symbolvärden, på så sätt tilläggande allt mänskligt skapande det. Exemplifieringen kunde fortgå länge, men det jag vill göra uppmärksam på är hur retoriskt skickligt Fahlström turnerar diktarkonferensens nyckelbegrepp och använder dessa som upptakter till beskrivningar av den egna estetiken, något som ofta har föranlett forskare att gå vilse i den förmodade kritiken och vad Fahlström egentligen skriver. Han är till synes helt likgiltig till diktarkonferensen, men finner här en retorisk bas som utgångspunkt för sitt eget program och den tradition att ta avstånd från som manifestgenren kräver.

Att del ett är skriven utifrån det momentana infall som Sigtunakonferensen gav upphov till, visas också av andra faktorer, så som det faktum att Fahlström måste ha läst flera rapporter i dagstidningarna för att skapa sig en helhetlig bild. Något som understryker den tillfälliga karaktären är det faktum att Gala-Peters kåserande om Sigtunakonferensen i Expressen den 12 april 1953, är omgivet av Svensk-engelska skrädderiets reklam för «vårens nyheter», reklam för «Vårens stora historiska roman» och en notis om «Nordisk vårfest» (Gala-Peter 1953). Det betyder att Fahlström måste ha skannat hela tidningssidan innan han formulerade inledningen: «Det litterära vårmodet för 1953 dikterades i Sigtuna. Man slopade den psykoanalytiskt markerade byst- och höftlinjen, drog ner kjollängden och upp ringningen» (HRPF). Till yttermera visso kritiserar Kid Severin i «Mitt i strömmen», kravet om «Att resa sej i bussen» med en rubricering som passar väl överens med tonen i del ett: «Vi vädrar ut gamla fördomar». Likaså har SvD samma dag på sidan tretton, där Stenströms artikel om konferensen fortsätter, ett flertal modeannonser, samt en notis om «Succé för svenska klänningarna i orlon/ylle» (Stenström 1953a). Det visar att Fahlström var precis så hyperreceptiv som några forskare i likhet med Teddy Hultberg har noterat: «Fahlström tillhörde definitivt den konstnärstyp som ser sig omkring och tar till sig allt, men som smälter ned det i alldeles egna former» (Hultberg 1998, 75, min kursiv).

2015 1511 2217 1330

Bild: Svensk-engelska skrädderiets reklam för «vårens nyheter», Expressen den 12 april 1953.

Vad gäller manifestets del två kan man enbart spekulera om när det är skrivet. Mot bakgrund av att det enda i texten som anknyter till Sigtunakonferensen är upptaktens udda ordval «konfektionerade» som följer av «det litterära vårmodet», kan man emellertid våga antagandet att del två i övrigt förelåg redan innan konferensen.22 Fahlström hade en högt uppdriven receptionsförmåga vad gällde nya konstriktningar och -rörelser, och det är därför troligt att han påbörjat denna del redan efter att ha läst och recenserat Pierre Schaeffers À la recherche d’une musique concrète 1952 samma sommar (Schaeffer 1952; Fahlström 1952). Vad som styrker ett sådant antagande är att de metoder Fahlström beskriver i manifestet provas ut i de dikter som enligt utsago skrevs 1952–1955 (Fahlström 1966), samt det faktum att delarna är hållna i olika stil och diskuterar olika strukturbegrepp. Det är också påfallande att Hätila publiceras cirka ett år efter att del ett skrevs, utan att texten verkar ha redigerats efter tillkomsten, vilket illustrerar hur Fahlström vanligtvis producerar texter – en ny impuls får honom att snabbt skriva en mer eller mindre färdig text, och därefter rör han sig åt ett annat håll, medan texten senare publiceras eller – som oftast vid den här tidpunkten – blir liggande opublicerad. Weiss och andras rapportering från Sigtunakonferensen utgjorde därmed impetus för att på kort tid skriva samman del ett och rubricera ett troligen redan delvis eller till sin helhet föreliggande «program» som del två, men oavsett tidpunkt för del två är det viktigt för mitt resonemang att det knappast är skrivet samtidigt som del ett.

Även om Hätilas första del således verkar ha tillkommit i stundens ingivelse och därmed egentligen enbart skenbart uttrycker ett reellt avståndstagande, är denna utgångspunkt viktig eftersom den lägger grunden för textens genretillhörighet: manifestet. Med ett enda ord: «skönordsjönsande», avfärdar Fahlström femtiotalets esteticism. Han distanserar sig från både romantik, symbolism och religiös poesi, och introducerar istället ett «konkret alternativ» som står för avantgardets sammansmältning av liv och konst. Hätila är i princip den enda text av Fahlström som innehåller en explicit attack på traditionen, men här sker det i gengäld med desto större eftertryck i ett samlat angrepp på samtidens esteticism och poeter som följer «mimömolan» (minsta möjliga motståndets lag).23 Hätila kan således beskrivas som det enda fullödiga manifestet från Fahlströms hand, åtminstone om man som ett viktigt kriterium för manifestgenren sätter ett kraftfullt avskrivande av traditionen.24

Den isländske avantgardeforskaren Benedikt Hjartarson har övertygande visat att både intentionen och framför allt receptionen av en text är lika goda genremarkörer som eventuella para- och intratextuella sådana, detta allra helst som få manifest rubricerats som sådana vid sin första publicering (inte ens Marinettis futuristiska manifest 1909, Hjartarson 2007, 176f). Erik Zillén har publicerat två studier av Hätila där han, baserat på premissen att det är frågan om ett manifest, lägger fram en förtjänstfull och på många vis fruktbar läsning av texten som en poetik i manifesttraditionen (Zillén 1996; 1997).25 Går man till källorna omtalas Fahlström redan 1955 som författaren av ett «Manifest för konkret litteratur och poesi» (Fahlström 1955). Detta, samt att Hätila redan under femtiotalet diskuterades i termer av ett manifest,26 gör det faktum att det rubricerades som sådant först 1966 ovidkommande (Fahlström 1966). Fahlström själv dröjde med att slutgiltigt kalla Hätila för ett manifest,27 antagligen på grund av dess dubbla karaktär av manifest/program, som samtidigt är ett distingerande drag hos manifestgenren (Hjartarson 2009–2010). Detta var naturligtvis Fahlström bekant med genom sina djupgående studier i de historiska avantgarderna, och därmed placerar han sig explicit i deras manifesttradition. Det gör det legitimt att genrebestämma Hätila som ett avantgardemanifest från och med textens konception i tidsperioden hösten 1952–våren 1954.

Essens

Fahlström stannade i Stockholm, men Sigtunakonferensen avsatte trots det djupa spår i Hätila. I kraft av sitt avståndstagande från konferensen transformerades texten från program till manifest. Som den dedicated follower of fashion han var, visste Fahlström att vårmodet inte bestämdes i Sigtuna, utan i Paris och New York – därav förlöjligandet i manifestets första del. Hans program i del två var med största sannolikhet redan påbörjat vid tiden för Sigtunakonferensen 1953, men oavsett när det koncipierades, så väntade han enbart på en anledning att skriva (om det till) ett manifest och diktarkonferensen i Sigtuna kom att bli detta incitament. Trots att han noggrant följer debatten i Sverige står han samtidigt vid sidan av den som observatör, och eftersom Sigtuna fokuserade tidens debatt blev det ett utmärkt tillfälle att reagera. Konferensens teman gav honom dessutom retoriska nyckelbegrepp som kunde (an)vändas till hans eget program, som han regelbundet beskriver i förlängningarna av den förmenta kritiken i del ett. Fahlström arbetade aktivt på sitt eget konstnärskap, och fullständigt oberoende av «knaggliga symbolkryptogram, romantiskt skönordsjönsande eller desperata grimaser utanför kyrkgrinden» skrev han utifrån sin egen internationella tradition: «alla tiders formalister och språkknådare, grekerna, Rabelais, Gertrude Stein, Schwitters, Artaud och många fler» (HRPF). Det står därvid klart att «HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN» inordnar sig i en övergripande estetik av anmärkningsvärd konsistens: Fahlström förmedlar i princip samma budskap från det tidiga femtiotalet fram till sin död 1976. Fokus skiftar från en beskrivning av medel (språket, formerna) via åskådaren som medskapare till det sista decenniets politiska konst. Det egenartade är att hans idévärld tvärsigenom dessa förändringar framstår som färdigformad och klar redan vid tiden för Hätila. Hans närmast pedantiska beskrivning av poesins medel och de metoder som krävs för att använda språkets materialitet, ska därför inte läsas som ett färdigt resultat, utan har snarare som mål att betona språkets och konstens processuella och performativa sida.

Litteratur

«Sigtunasamtalen om kulturläget inspirerande». Svenska Morgonbladet, 1949.04.06.

«Delade meningar i Sigtuna om ‘vår tids förvirring’». Stockholms-Tidningen, 1950.09.24.

«Brandfackla av professor på diktarmötet i Sigtuna». Stockholms-Tidningen, 1953.04.11.

«Dikt och doktrin på diktarkonferens». Stockholms-Tidningen, 1953.04.12.

«Ny och gammal kritik gnuggades vid diktarmötet». Stockholms-Tidningen, 1953.04.13.

Alfredsson, Johan. 2010. «Tro mig på min ort». Oöversättligheten som tematiskt komplex i Bengt Emil Johnsons poesi 1973–1982. Hägersten: Holzweg (diss).

Bessa, Antonio Sergio. 2008. Öyvind Fahlström. The Art of Writing. Evanston Ill.: Northwestern University Press.

Bäckström, Per. 2005. «‘Heller ikke i dette skrift er det uudsigelige sagt’. Det nordiska efterkrigsavantgardets estetik – exemplen Fahlström, Hodell & Højholt». Nordlit. Arbeidstidsskrift for litteratur 17: 203–235. https://doi.org/10.7557/13.1882

--. 2008. «‘Men också i poesin återstår allt att göra’. Diktens rum hos Öyvind Fahlström & Per Højholt». Stedet. Modernisme i nordisk lyrikk, redigerad av Hadle Oftedal Andersen, Peter Stein Larsen och Louise Mønster. Helsingfors: Helsingfors universitet.

--. 2011a. «‘tillinni jipiri riviri killiri birg mid riksmik’. Öyvind Fahlströms översättningsstrategier». I IASS 2010 Proceedings. Lund: Lund University Open Access.

--. 2011b. «Öyvind Fahlströms konkreta poesi. Materialitet och performance». Aiolos 42.

--. 2012. «Words as things. Concrete Poetry in Scandinavia». Cahiers de la nouvelle Europe Transfers, Appropriations and Functions of Avant-Garde in Central and Northern Europe, 1909–1989.

--. 2017. «The Trumpet in the Bottom. Öyvind Fahlström and the Uncanny». Edda 2 (104). https://doi.org/10.18261/issn.1500-1989-2017-02-07

Carlson, Stig. 1953. «Dikt, diktare, doktriner tema i Sigtuna-konferens». Morgon-Tidningen, 1953.04.12.

Dávila, Mela (red.). 2001. Öyvind Fahlström. Another space for painting. Barcelona/Gateshead: Museu d’Art Contemporani de Barcelona.

Dickson, Walter. 1953. «Dikten och diktaren». Arbetaren, 1953.04.15.

Eggehorn, Ylva. 2015. Hamn för rebeller och änkenåder. Sigtunastiftelsen och författarna. Örebro: Libris.

Fagerström, Allan. 1953. «När den nya kritiken kom till Sigtuna». Aftonbladet, 1953.04.13.

Fahlström, Öyvind. 1954. «HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN». Odyssé 2/3: opag.

--. 1955. Öyvind Fahlström. Målningar och teckningar 31 augusti–15 september 1955. Stockholm: Galerie Æsthetica.

--. 1961. «Bris». Rondo 3.

--. 1966. Bord – dikter 1952–55. Stockholm: Bonniers.

--. 1952. «Oljudet blev ljudmusik». Expressen, 1952.08.28.

--. 1954. «Lyriken kan skapa kollektiv rytmisk extas liksom jazzen. En konkret diktare skriver ett program». Expressen, 1954.07.19.

Forsell, Lars. 1953. «Den förvirrade generationen». Dagens Nyheter, 1953.06.22.

Gala-Peter. 1953. «Skäggen». Expressen, 1953.04.12.

Gardfors, Johan. 2017. Åke Hodell. Art and Writing in the Neo-Avant-Garde. Göteborg: Göteborgs universitet (diss).

Gomringer, Eugen. 1969. Worte sind Schatten. Die Konstellationen 1951–1968. Reinbek bei Hamburg: Rowohlt.

Hartman, Olov. 1950. «Tro, dikt och medmänsklighet». Stockholms-Tidningen, 1950.04.29.

--. 1953. «Författarmötet i Sigtuna». Aftonbladet, 1953.04.16.

Hjartarson, Benedikt. 2007. «Myths of Rupture. The Manifesto and the Concept of Avant-Garde». Modernism, redigerad av Eysteinsson Ástráður och Vivian Liska. Amsterdam/Philadelphia: J. Benjamins Pub. https://doi.org/10.1075/chlel.xxi.15hja

--. 2009–2010. «Att utmana Marinetti. Om avantgardemanifestets genealogi, historia och aktualitet». OEI 46–47.

Holmqvist, Bengt. 1950. «Dikten, tron och den inre synen». Stockholms-Tidningen, 1950.05.01.

Hultberg, Teddy. 1998. «‘I stormen av kvitter i mänskligt mjöl’. Några teman i Öyvind Fahlströms radiokonst». Ord&Bild 1–2+CD.

--. 1999. Öyvind Fahlström i etern – Manipulera världen. Fåglar i Sverige, Den helige Torsten Nilsson/Öyvind Fahlström on the Air – Manipulating the World. Birds in Sweden, The Holy Torsten Nilsson. Stockholm: Sveriges Radio/Fylkingen.

Illman, Kerstin. 1977. Bengt Holmqvists litteraturkritik, kulturartiklar och andra bidrag i finländska och svenska tidningar och tidskrifter, 1946–1955. En bibliografi, Helsingfors: Helsingfors Univ.

Johannesson, Lechard. 1950a. «Kristen litteratur». Stockholms-Tidningen, 1950.04.24.

--. 1950b. «Diktardebatten i Sigtuna». Morgonposten, 1950.10.03.

Johansson, Rune. 1953. «‘Psykologi giftig för litteraturen’». Dagens Nyheter, 1953.04.11.

Johnson, Bengt Emil. 1998. «‘Musiken kan skarvas…’. Anteckningar om musikaliska anknytningar i Öyvind Fahlströms 50-talspoesi». Ord&Bild 1–2+CD.

Leiser, Erwin. 1953a. «Kritikern i brännpunkten I. Konstens verklighet». Morgon-Tidningen, 1953.04.14.

--. 1953b. «Kritikern i brännpunkten II. Kritikens dilemma». Morgon-Tidningen, 1953.04.17.

Linder, Erik Hjalmar. 1953. «Dikten och leken i Sigtuna». Stockholms-Tidningen, 1953.04.14.

Linnér, Sven. 1953. «Diktarmötet i Sigtuna». Upsala Nya Tidning, 1953.04.15.

Milne, A. A. 1941 [1930]. Nalle Puh. Översatt av Brita af Geijerstam. Stockholm: Bonnier.

Nilsson, Magnus. 1953. «Dikt eller diagnos?». Arbetaren, 1953.01.13.

Olsson, Jesper. 1998. «Bord, hyllor och radikala artefakter. Öyvind Fahlström och den konkreta poesin». Ord&Bild 1–2+CD.

--. 2005. Alfabetets användning. Konkret poesi och poetisk artefaktion i svenskt 1960-tal. Stockholm: OEI editör.

--. 2016. «‘Hätila ragulpr på fåtskliaben’ – Conceiving of Concrete Poetry». A Cultural History of the Avant-Garde in the Nordic Countries 1950–1975, redigerad av Jesper Olsson och Tania Ørum. Leiden/Boston: Brill/Rodopi. https://doi.org/10.1163/9789004310506_052

Perloff, Marjorie. 1986. The Futurist Moment. Avant-Garde, Avant Guerre, and the Language of Rupture. Chicago/London: University of Chicago Press.

--. 2010. Unoriginal Genius. Poetry by other Means in the new Century. Chicago/London: University of Chicago Press.

Răduţ, Raluca-Daniela. 2018. The Poetry of Jan Erik Vold and the Norwegian Lyric Modernism in the 1960s. Cluj-Napoca: Casa Cărţii de Ştiinţă.

Reuterswärd, Carl Fredrik. 1996. Alias Charlie Lavendel. 1952–1961. Stockholm: Gedin.

Ryding, Erik. 1953. «Psykologi och litteratur». Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 1953.06.02.

Schaeffer, Pierre. 1952. À la recherche d’une musique concrète. Paris: Seuil.

Schwanbom, Per. 1953. «Med dikten i centrum». Arbetaren, 1953.04.21.

Sjöman, Vilgot. 1953a. «Diktens drömlika besked». Dagens Nyheter, 1953.04.08.

--. 1953b. «Porträtt av pubertetsneuros». Dagens Nyheter, 1953.04.10.

Stenström, Urban. 1953a. «Doktrinerna kan ge dikten stöd». Svenska Dagbladet, 1953.04.12.

--. 1953b. «Moderna litteraturen psykologiförgiftad». Svenska Dagbladet, 1953.04.11.

--. 1953c. «Ingen återvändo finnes från den nya kritiken». Svenska Dagbladet, 1953.04.13.

Svanberg, Victor. 1950. «Poesi och religion». Stockholms-Tidningen, 1950.04.27.

Swerin, Roland. 1953. «Dikt och psykologi». Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 1953.04.15.

Weiss, Peter. 1953. «Avskriven psykologi flyktförsök i panik». Expressen, 1953.04.15.

Wretholm, Eugen. 1958. «Bildencyklopedisten Öyvind Fahlström». Konstrevy 1, (34).

Zillén, Erik. 1996. «Den svenska konkretismens manifest. Tillämpad vs. proklamerad poetik», Arbeiten zur Skandinavistik, redigerad av Walter Baumgartner och Hans Fix. Wien: Fassbaender.

--. 1997. «Den svenska konkretismens manifest som poetologisk paradox». Fragmente einer skandinavischen Poetikgeschichte, redigerad av Heiko Uecker. Frankfurt am Main: Peter Lang.

1Hädanefter Hätila och HRPF. Manifestet är tvådelat, och del ett, som jag kommer att uppehålla mig vid i den här artikeln, karakteriseras omväxlande av angrepp på den svenska samtidskulturen och beskrivningar av «det konkreta alternativet» i mer allmänna ordalag. För en bredare genomgång av Fahlströms konstnärskap se min artikel om det kusliga i Edda 2 2017.
2Det är inte känt när Odyssé 2/3 trycktes våren 1954, däremot publicerade Fahlström lite senare ett program för konkret poesi, en nyskriven text med en del ordval från Hätila, i Expressen den 19 juli 1954. Det gör honom till den förste i världen eftersom Eugen Gomringer, som är den som kan göra honom äran stridig, fick sin text (utan genremarkör) tryckt först den 1 augusti 1954 i Neue Zürcher Zeitung, omtryckt i Gomringer 1969. Fahlströms manifest blev dock inte riktigt känt förrän på sextiotalet då de svenska konkreta poeterna i Sverige och t.ex. Jan-Erik Vold i Norge lät sig inspireras (se Răduţ 2018).
3Se också (Olsson 2005, 45). Diktarkonferensen var dock inte årlig, utan ägde rum oregelbundet: 1935, 1937, 1939, 1942, 1948, 1953 osv. Sergio Bessa och Marjorie Perloff slår fast att uppgörelsen med de samtida författarna utgick från Sigtunastiftelsens diktkonferens (Bessa 2008, xviii; Perloff 2010, 54ff); jag själv nämner Sigtuna i fem artiklar utan att utreda förhållandet: (Bäckström, 2005; 2008; 2011a; 2011b; 2012). Teddy Hultberg diskuterar huvudsakligen manifestets andra del (programmet) och kontextualiserar föredömligt, medan yngre forskare som Johan Alfredsson och Johan Gardfors vist undviker Sigtunafrågan, (Hultberg 1999, 24–39; Alfredsson 2010; Gardfors 2017, 39–42). Man kan inte förvänta detaljkunskap om svenska förhållanden av utländska forskare, varför Jesper Olsson är min främsta samtalspartner i det följande.
4Den litteraturhistoriskt bevandrade har redan listat ut att så inte var fallet från övertitelns travesti på Carlo Levis roman Cristo si è fermato a Eboli, Torino: Einaudi, 1945. Fahlström var knappast känd som författare 1953, eftersom han enbart hade publicerat två dikter på franska i den obskyra franska tidskriften Rixes 1950, samt artiklar och översättningar i unglitterära tidskrifter, se bibliografin i Dávila 2001.
5Artikeln ingår i vad som kan förväntas bli det internationella referensverket om nordiskt avantgarde, vilket gör det felaktiga påståendet extra olyckligt även om Olssons analys inte påverkas av det.
6Se konvolutet diktarkonferensen 10–12 april 1953, med bl.a. en slutlig deltagarförteckning, pdf hos författaren. Per Wästberg bekräftar i e-mail 171012 att han trots många vistelser på Sigtunastiftelsen aldrig såg Fahlström där, kopia hos författaren.
7Benedikt Hjartarsons två grundliga artiklar om manifest ger en utmärkt bild av genren som en blandning av bl.a. traditionsrevolt, utopi och program, (Hjartarson 2007; 2009–2010).
8Att Fahlström beskriver språkets materialitet i Hätila, dvs. de medel och metoder som står till förfogande för att skapa konkret poesi, står utom allt tvivel (allt det är välkänt), men det har snarast stått hindrande i vägen för en förståelse av manifestets essens.
9Detta blir av naturliga skäl endast i form av nedslag, då ämnet i sig utgör grunden för en avhandling. Sigtunastiftelsen bildades 1917 i syfte att förnya Svenska kyrkan och skulle vara «en mötesplats där livsfrågor, tro och samhälle fritt kunde diskuteras», <https://sigtunastiftelsen.se/om-oss/> (Läst 30 oktober 2018).
10Se (Eggehorn 2015, speciellt 131–153). Titeln skrivs omväxlande director och direktor, jag väljer det senare så som varande det nutida skrivsättet.
11Se inbjudan i Sigtunaarkivets konvolut för Diktarkonferensen 1948, signerad av bl.a. Björkquist och utan Hartmans namn.
12Program och deltagarförteckning 4–5 april 1949 i Sigtunastiftelsens arkiv, pdf hos författaren.
13Debatten utlöstes, enligt Stockholms-Tidningen, av en diskussion i Uppsala om Ingemar Hedenius nya bok «Bekännare och förnekare», som dock inte återfinns i Libris, möjligen avses Tro och vetande 1949.
14Sigtunastiftelsens hemsida: <http://www.sigtunastiftelsen.se/klipparkivet/sigtunastiftelsens-arkiv/> (Läst 28 februari 2018).
15När Olsson fortsättningsvis skriver: «Poetic writing in Sweden was at the time recovering from the modernist turbulence of the 1940s and was, in a sense, undergoing a process of adaption and stabilisation, prompted by, for example, a return to certain romanticist notions about the lyrical genre» (Olsson 2016, 477), så kan det vara en relevant beskrivning av epoken, men har alltså inte mycket med diktarkonferensen 1953 att göra.
16I ett brev till Olov Hartman meddelar Bo Setterlind att han inte kan komma, men att han ändå ville ha sitt namn på listan, men det fick han inte. Listan är alltså korrekt i detta avseende. Brev, program och deltagarlista i konvolutet för diktarkonferensen 1953.
17Erwin Leiser, konferensdeltagare, hävdar t.ex. att «kritikern» stod i fokus (Leiser 1953a; 1953b).
18Gunnar Brandell opponerade sig dock mot den nya kritiken (Fagerström 1953).
19Det ligger nära till hands att anta att Fahlström, som kände Weiss privat och delade hans intresse för modern konst och litteratur, fick en mer detaljerad redogörelse för hur diskussionerna vid Sigtunakonferensen hade förlöpt av honom. Se t.ex. (Reuterswärd 1996, 97f).
20Hätila, min kursiv markerar de två bisatser som inte återfinns i senare utgåvor.
21I del två används det snarare i förbindelse till den dåtida musikens intresse för struktur, se (Johnson 1998, 66).
22Formuleringen «Det talas om vår tids längtan efter fasta normer» i del II är för allmänt hållen för att med säkerhet kunna attribueras till Sigtuna.
23I viss mån gäller det också det program som publicerades i Expressen (Fahlström 1954).
24T.o.m. våldsamt menar (Perloff 1986; Hjartarson 2009–2010).
25Zilléns artiklar präglas av en viss slarvighet och ett bristfälligt källmaterial, vilket har påpekats av Jesper Olsson (1998, 26). Olssons kraftiga men bitvis missvisande avfärdande av Zillén förringar dock inte dennes försök att situera Hätila i manifestgenren.
26Se t.ex. (Wretholm 1958, 22). Att manifestet «bemöttes enbart med tystnad» under femtiotalet, som Olsson påstår, framstår alltså som en efterhandskonstruktion (Olsson 1998, 13).
27Fahlströms text i Expressen den 19 juli 1954 benämns som «program» och senare kallas Hätila för program i «Bris», vilket kan ha bidragit till förvirringen (Fahlström 1954; 1961).

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon