Hur gör man för att tänka om och tänka nytt? En boktitel som Rethinking National Literatures and the Literary Canon in Scandinavia väcker onekligen intresse, utan att den för den skull behöver vara särskilt kontroversiell. Men frågan är om författarna till antologins olika bidrag verkligen lyckas med det som framstår som antologins nyckelord, dess återkommande refräng: att utmana («challenge»). För frågan är onekligen också vad det är man utmanar, vad det är man tänker nytt om.

Redan av antologins första bidrag, den av sex finska forskare författade «National, Transnational and Entangled Literatures. Methodological Considerations Focusing on the Case of Finland,» framkommer en problematik som antologin nog aldrig kommer utöver: «a discussion on border-crossings presupposes borders, and an analysis of transnationalism necessarily reproduces the idea of nation» (8). Samma reflexiva tanke slår också, med än större kraft, Dag Heede i hans bidrag «A Gay History of Nordic Literature. Reflections on a Future Project»: projektet att skriva en gay litteraturhistoria riskerar att vara «outdated, old-fashioned and anachronistic before it is even begun» (163) eftersom det som byggs samtidigt också måste dekonstrueras.

Man kan se detta som effekter av en benämnandets och klassificerandets praktiker. Dessa innebär just att diskursen reproducerar sig själv också i det reformarbete som forskningen utför. Blir skrivandet av en världslitteraturhistoria någonting kvalitativt mer och annat än summan av de ingående, mer eller mindre nationella delarna? Den av Margareta Petersson och Rikard Schönström redigerade Nordens litteratur, Studentlitteratur 2017, reproducerar gång på gång de olika nationalstaterna, och kanske måste göra det: det räcker inte att tänka om, man måste tänka annorlunda, på helt andra sätt. Nordisk kvinnolitteraturhistoria var en oerhört viktig insats, men frågan är vad den idag «utmanar» bara tjugo år efter den ursprungliga publiceringen: är det nordismen eller feminismen som är det utmanande? Att hävda att litteraturen skrivs och läses transnationellt riskerar att vara en plattityd redan nu: alla vet väl att litteraturen alltid varit en trafik?

Det är då lite förvånande att en antologi som Rethinking National Literatures and the Literary Canon in Scandinavia inte alls konfronterar de litteraturhistorier som skrivits och publicerats under senare år. Jag tänker här på exempelvis David Wellbery (red.), A New History of German Literature, 2005, eller Werner Sollors och Greil Marcus (red.), A New Literary History of America, 2009, där i bägge fallen själva litteraturbegreppet – snarare än «tyskt» respektive «amerikanskt» – problematiseras. När begreppet litteratur vidgas eller rentav sprängs skapas också möjligheter att studera helt andra miljöer, en helt annan trafik. Så sker också i den litteraturhistoria under utgivning som hittills utkommit i två band: Europæisk litteratur 1500–1800, red. Knut Ove Eliassen med flera. Det första bandet diskuterar hur den framväxande staten kommer till litterära uttryck, det andra bandet hur upptäckten av en värld utanför det hävdvunna Europa skrivs in i litteraturen. Här är det kanoniserad, «klassisk» litteratur som analyseras, men sammanhangen som verken fogas in i kastar nytt ljus över både de verk som analyseras och historieskrivningens konventioner.

Rethinking National Literatures klänger sig alltför oreflekterat fast vid ett traditionellt litteraturbegrepp, och då reproduceras också de vanligaste huvudlederna för påverkan och kulturellt utbyte. Här sker det genom en rad idealiserande läsningar av olika verk: det är som om litteraturvetenskapen vill att de litterära texterna skall vara på vissa sätt, anpassa sig till våra höga ideal. Annika Olsson vädjar i sitt bidrag, med den tunga titeln «Challenging the Bodies and Borders of Literature in Scandinavia: Methodological Nationalism, Intersectionality and Methodological Disciplinarity» om att «comparative literature steps up and shoulders the democratic responsibilities it should as a humanistic discipline» (47). Hon har en viktig poäng i sin diskussion, nämligen att kroppen och kroppar görs märkligt frånvarande i traditionell litteraturhistorieskrivning. Men har litteraturvetenskapen verkligen ett demokratiskt ansvar? Och vad skulle det kunna innebära: att vidarebefordra demokratiska ideal, vad nu dessa kan vara för något? Att göra alla kroppar synliga i litteraturhistorieskrivningen?

Jag tror för min del att forskningens, också litteraturforskningens, uppgift är att problematisera, och då exempelvis för givet tagna sanningar om demokratiskt ansvar, att kritiskt granska det som blivit till andra natur. Också demokratiska subjekt är effekter av historiska maktordningar – och av olika kamper kring de ordningarna. Det gäller också för litteratur: hur blev en viss typ av texter till Litteratur? Och hur blev dessa till kanoniserade nationella litteraturer?

Antologier kan vara begravningsplatser för meriteringstexter – eller spjutspetsar in i framtiden. Jag är inte särskilt nöjd med Rethinking National Literatures and the Literary Canon in Scandinavia, men mitt missnöje ska inte få skymma det faktum att boken tar upp en viktig problematik, och åtminstone inleder en diskussion. I dess tredje och sista avdelning, med Dag Heedes artikel om en gay litteraturhistoria, Moa Sam Holmqvist om cross-dressing i romaner från Aurora Ljungstedt till Stefan Tegenfalk, och Ann-Sofie Lönngren om troll och «othering», anar läsaren att här finns andra historier att skriva – och här spelar frågan om det nationella en egentligen mycket blygsam roll. Dessa andra historier handlar förmodligen om hur vi görs mänskliga, till människor och till medborgare, till demokratiska subjekt – eller exkluderas från dess ordningar. Den processen pågår, en ständig uppdelning efter att klassifikatoriska diskurser och sorteringspraktiker utfört sitt arbete.

Vad jag saknar här är alltså vad som kunde kallas en biopolitisk analys: vilken roll har litteraturen spelat i skapandet av befolkningar och nationer? Har den fortfarande en funktion i ett ständigt pågående konstruktionsarbete i vilket maktordningar förnyas och upprätthålls? Eller är litteraturen det arkiv i vilket vi kan studera dekonstruktionen av den lydiga undersåten?

Vi lever i en värld av ny (och gammal) nationalism: Amerika ska göras stort igen, Baskien sliter i banden till Spanien, «sannfinländare» och «sverigedemokrater» – två oxymorona benämningar – söker uniformera sina respektive nationer under normaliseringspolitikens täckmantel. Överallt sticker en gammal zombie upp sitt fula tryne igen. Frågan är hur man motar ner den i underjorden igen – och om inte en hård självkritik då måste till. Den måste ta formen både av en kritik av litteraturvetenskapens traditioner, såväl teoretiska som metodologiska, och som en kritik av de begrepp om «litteratur» som traditionen inhyst. De gamla vise kunde ibland sätta ord på vad som står på spel, som Michel Foucault, i sin «Qu’est-ce que les Lumières?» (Dits & Écrits II 1976–1988, Paris: Gallimard 2001, s. 1396):

Den kritiska ontologin över oss själva får självklart inte betraktas som en teori, en doktrin, inte ens som en permanent kunskapskropp som tillväxer; den måste förstås som en attityd, ett ethos, ett filosofiskt liv där kritiken av vad vi är på en och samma gång är en historisk analys av de begränsningar som påläggs oss, och ett utprövande av möjligheten att överskrida dem.

[L’ontologie critique de nous-mêmes, il faut la considérer non certes comme une théorie, une doctrine, ni même un corps permanent de savoir qui s’accumule; il faut la concevoir comme une attitude, un éthos, une vie philosophique où la critique de ce que nous sommes est à la fois analyse historique des limites qui nous sont posées et épreuve de leur franchissement possible.]