Det ges i dag ut fler titlar och trycks fler böcker på fler förlag än någonsin tidigare, i pappersform och digitalt (bara i Sverige svindlande 1.248 nya skönlitterära titlar år 2013, varav 658 romaner). Samtidigt har möjligheten att deltaga i värderingsprocessen kring litterära verk ökat betydligt de senaste decennierna. Det kan räcka med att nämna arenor som bloggar, bokcirklar och -festivaler, och sociala medier (Facebook, Twitter m.m.). Här utmanas dagskritikens opinionsledande position, som alltmer vittrat bort, av skribenter som kan vara allt från amatörer till professionella litteraturbedömare. Framför allt ser man att amatörerna kunnat flytta fram sina positioner som opinionsbildare via de nya kommunikationskanalerna. Här pågår en värderegimernas kamp, där bloggarna inte sällan ifrågasätter presskritikernas bedömningskriterier och världsbild. Även litterära priser har fått ökad status på dagens litterära fält. Det räcker att bli nominerad till ett litterärt pris för att en författares symboliska kapital skall ökas betydligt.

Höstens böcker. Litterära värdeförhandlingar 2013 är resultatet av ett kollektivt fältarbete, där man som läsare inte vet vem av de sex forskarna som har gjort vad. Framställningen är föredömligt värderingsfri, och hela materialet behandlas lika respektfullt, vare sig det rör sig om författare och verk som betraktas som populärlitterära, ’finlitterära’ eller blandformer därav. Ett av de axiom som undersökningen utgår ifrån är att litterärt värde inte är något som är inherent i skönlitterära texter, utan resultat av värdeskapande handlingar i textens omgivning. Dessa värdeskapande handlingar sägs ha sin grund i de upplevelser en läsare har före, under och efter läsningen av en text.

Undersökningen handlar om verbala och ickeverbala värdehandlingar kring 20 romaner utgivna på den svenska bokmarknaden under sensommaren och hösten 2013, betingade av faktorer med bland annat ekonomiska, ideologiska och institutionella förtecken. Att man valt värdehandlingar kring romaner som fokus beror på att det är denna litteraturkategori som tycks locka till flest sådana utspel och dessutom är den ekonomiskt viktigaste genren för förlagen. (Mycket riktigt förekom fem av de undersökta romanerna på branschorganet Svensk Bokhandels tio-i-toppförsäljningslista: Lena Anderssons, Jan Guillous, Jonas Jonassons, Liza Marklunds och Leif GW Perssons.) I framställningen spelar fem värdekategorier en central roll: stil och form, kunskap, samt emotionella, sociala och ekonomiska värden. Ur ett historiskt perspektiv vaskar man fram tre kriterier som ansetts särskilt viktiga vid fastställande av litterärt värde: imitation, uttryck och form.

Flera av de undersökta författarna är celebriteter, och som sådana har de fått se allmänhetens intresse flyttas över från prestation till person, det vill säga från verk till upphovsman.

Efter sex expositoriska kapitel, där bland annat terminologi, metod, en marknadsöversikt för 2013 och debutanters villkor och värdering på bokmarknaden hävdatecknas, är det så dags för kärnan i framställningen, fyra kapitel om spelet kring de tjugo nyutgivna romanerna. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande används som ett exempel på ett verk som genomgår en omförhandling, vilket i detta fall ledde till en värdetillskrivning. Det tidiga mottagandet av romanen präglades av skepsis; såväl bloggare som dagspresskritiker ställde sig avvaktande till denna berättelse om besatthet. Sedan kom en omsvängning: man började skriva om form i stället för innehåll och fann då stora värden i texten. Stilistiska kvaliteter och «tankeskärpa» fördes nu fram av kritikerkåren. Detta utgjorde första steget mot en omvärdering, som även gällde innehållet: till skillnad från de första kommentatorerna gjorde man nu positivt identifikatoriska läsningar, präglade av engagemang i läsningen av kärleksromanen. Denna sorts läsning har normalt kopplats till populärlitteraturen och tilldelats låg status jämfört med den distanserade, intellektuella, analytiska läsning som ofta framhållits såsom önskvärd inom den av modernismens ideal präglade bedömningskorridoren. Vid läsningen av Egenmäktigt förfarande bytte man helt enkelt fot: polariseringen upplöstes. Den etablerade kritikens läsning sammanföll med läsarnas. Hur var detta möjligt? Enligt forskarteamet bakom Höstens böcker var det Lena Anderssons etablerade position som debattör, kolumnist och mediepersonlighet med intellektuell profil, som legitimerade särbehandlingen av hennes text. När bokbranschen sedan tilldelade henne Augustpriset fick författarinnan ännu fler tillfällen att uttala sig i medierna, vilket medförde att intresset för romanen hölls vid liv och till och med eskalerade. Någon gång under hösten 2013 blev det sociala värdet av läsningen av Egenmäktigt förfarande det primära: man skulle ha läst den för att kunna deltaga i diskussioner på arbetsplatser och vid middagsbord. Ett extra värde ansågs romanen ha på grund av sin förmenta verklighetsbakgrund, vilket författarna till Höstens böcker ser som symptomatiskt för 2000-talets «verklighetshunger».

Åttonde kapitlet handlar om mottagandet av «populär kvalitetslitteratur» och «kvalificerad populärlitteratur», två begrepp som i praktiken framstår såsom synonyma. Exemplen är Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge och pseudonymen Michael Mortimers Jungfrustenen, som båda av förlagen presenterades som första delen i en cykel. Poängen med romancykler är uppenbar: senare verk avses aktualisera äldre och ge dem en större livslängd på bokmarknaden. Megasäljarna Fifty Shades, Harry Potter, Millennium och Twilight är exempel på detta fenomen. Håkanssons och Mortimers opus angavs vara tydligt läsartillvända, med spänning som en central ingrediens. Det var med andra ord upplagt för transmedialt berättande, alltså adaptioner för exempelvis dataspel, film och television. Gabriella Håkansson lade in högsta växel på författarframträdanden och facebooknärvaro. Hennes insatser för att marknadsföra sin roman beskrivs såsom mer omfattande än Albert Bonniers förlags. Genom facebooksidan kunde hon skapa kulturellt mervärde genom att interagera med sina läsare. I olika sammanhang gick Håkansson i bräschen för lustläsning och menade att opinionsbildarna saknade en begreppsapparat för att hantera en värdering av verk av mellanskiktskaraktär. Ofta ifrågasattes hennes avsikter i recensionsmaterialet, och därvid framfördes som ett argument – tydligen på fullt allvar – att hon skulle ha låtit sig kommersialiseras. Samtidigt slog Mortimers förlag Norstedt på stora trumman för Jungfrustenen på Internet och i sociala medier. Detta tycks emellertid ha givit dåligt utbyte: romanen fick få blogg- (och press)recensioner. Pseudonymen Mortimer var också förhindrad att göra författarframträdanden in vivo, till dess att Daniel Sjölin och Jerker Virdborg framträdde som de verkliga upphovsmännen. (Detta skedde blott en och en halv månad efter publikationsdatum, tydligen för att genom avslöjandets nyhetsvärde stimulera försäljningsstatistiken.) Även denna författarduo drog i en debattartikel sin lans för underhållningslitteraturens värde, och även dessa författare fick mottaga kritik för kommersialisering – fortfarande tydligen på fullt allvar. Likartade projekt, en likartad hållning från upphovsmännens sida, inte minst betoningen av litteraturetablissemangets svårigheter att hantera värderingen av mellanskiktslitteratur, som Aldermanns arvinge och Jungfrustenen representerade: att mottagandet av Håkanssons och Mortimers opus var rätt kallsinnigt i dagspressen, var helt följdriktigt. Mer förvånande är att även bloggosfären markerade avståndstagande till romanerna. Möjligen hade Håkansson och Mortimer satt sig mellan två stolar: för populära för dagspressens kritiker och för ‘finlitterära’ för bloggarna.

I nionde kapitlet står varumärkesbyggande i fokus, via exemplen Leif GW Persson och Maria Sveland. De båda författarnas status som celebriteter underlättade för försäljningsframgångar, vilket i sin tur bidrog till ökad celebritetsstatus och så vidare. I Perssons fall byggde hans författarpersona i hög grad på hans akademiska status som professor i kriminologi. Detta ansågs borga för att det han skrev om rättsförhållanden och -missförhållanden var verklighetsnära. Även i värdeförhandlingarna kring Perssons Den sanna historien om Pinocchios näsa spelade Perssons långa yrkeskarriär inom polisväsendet, vad som betraktades som därav följande analytiska färdigheter och autenticitet i faktaskildringen centrala roller. Intressant är att Albert Bonniers förlags försök att vid tre tillfällen på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2013 initiera en omförhandling av Perssons roman och hans författarskap till en mellanskiktsposition dräptes i sin linda av författaren själv. Detta hindrade dock inte recensentkåren från att enligt samma argument (etiska frågor, språk och form) lovorda Den sanna historien om Pinocchios näsa. Författarna till Höstens böcker pekar även på Perssons litterära priser, hans övergång från TV3 till Sveriges Television och från Piratförlaget till Albert Bonnier såsom statushöjande och följaktligen varumärkesstärkande. Liksom i Perssons fall, bedömdes Maria Svelands Systrar & bröder mot bakgrund av hennes position som celebritet. Sveland hade profilerat sig som stridbar feministisk samhällsdebattör, och kunde precis som Persson tillgodoräkna sig en betydande grundläggande goodwill hos recensenterna. Att en del av dessa var kritiska till Systrar & bröder tycks ha berott på, att man ogillade intertextualiteten med Ibsen. För den värderegim som aktar Ibsens idéer och språk, framstod Svelands text i en sämre dager. En hel del av värdeförhandlingarna kring Systrar & bröder handlade om ett upplevt glapp mellan författarinnans varumärke och hennes romantext. När det gäller såväl Persson som Sveland avkodades texterna genomgående mot bakgrund av den bild man hade av författarna, det vill säga att uppmärksamheten i hög grad förflyttades från texterna till dem som hållit i pennorna. I det förstnämnda exemplet arbetade detta till upphovsmannens fördel, medan det i det andra fallet tycks ha resulterat i ett blandat mottagande.

Konsoliderande värdeförhandlingar utgör föremålet för tionde kapitlet, där Jan Guillous Mellan rött och svart, Kjell Johanssons Mammas gata. Berättelser från förorten, Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère, Liza Marklunds Lyckliga gatan, Lars Noréns En dramatikers dagbok 20052012, Björn Ranelids Förbjuden frukt från ett fruset träd och Aino Trosells En egen strand får fungera som prövostenar. Trots att värdeförhandlingarna kring romanerna var omfångsrika, gav de i sak inget nytt till synen på författarskapen, vilket inte nödvändigtvis innebär att det rådde samsyn kring hur de skulle karaktäriseras och värderas. Kjell Johansson fick Selma Lagerlöfs pris för sin roman och Aino Trosell arbetade hårt på att marknadsföra sin, med författarframträdanden på en rad arenor, men i stort sett fick romanerna ingen medial uppmärksamhet. I den mån de fick det, var den positiv, men detta tycks ej ha påverkat det ekonomiska utfallet. Även etablerade författare som Johansson och Trosell har tydligen motlut om de inte är debutanter eller förväntade storsäljare. De är helt enkelt offer för en utveckling, där bästsäljarna tar en allt större andel av medias och köparnas/läsarnas uppmärksamhet och av försäljningen. Bekräftelse och konsolidering präglade även värdeförhandlingarna kring Jan Guillous och Björn Ranelids texter. Skillnaden gentemot Johansson och Trosell bestod i att de båda förstnämnda fick maximal medial och publik uppmärksamhet. Om mottagandet av Mellan rött och svart var samstämmigt positivt, präglades diskussionerna kring Förbjuden frukt från ett fruset träd av ett spektrum av värderingar, från starkt positiva till starkt negativa. Dessa var i stort sett upprepningar av tidigare positioner, om än en tendens till försiktig omförhandling/uppvärdering kunde skönjas hos Ranelids vedersakare. Att inget är givet på bokmarknaden illustreras av nästa exempelpar, Liza Marklunds Lyckliga gatan och Lars Noréns En dramatikers dagbok 20052012. Sedan strax före sekelskiftet hade Marklund varit en bästsäljande författarinna, vars romaner av recensenterna ansågs vila på grundligt förberedelsearbete — något man kopplade till hennes bakgrund som journalist — och ha högt underhållningsvärde. Piratförlaget hade marknadsfört Lyckliga gatan rejält och förhandsintresset i medierna hade varit stort. Ändå fick romanen nästan inga förstadagsrecensioner, och de omdömen som publicerades (genomgående positiva, som brukar vara fallet med Marklund) fanns främst i landsortspressen och på bloggar. Albert Bonniers förlag hade knappast marknadsfört Noréns bok alls, ändå var det gott om recensioner på utgivningsdagen och dagarna närmast efter. Samsynen om gällande värderegim i såväl pressen som i bloggosfären var påfallande: En dramatikers dagbok 20052012 ansågs ha betydande formvärden (stil) och innehållsvärden (möjligheten till lärorik, identifikatorisk läsning). Även värdeförhandlingarna kring Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère var konsoliderande. Trots att hennes författarskap förändrats påfallande vid flera tillfällen, hade värderingen av det efter 1990 genomgående varit högt, framför allt var det stilvärdet som hade skrivits upp, och detta bekräftades även 2013. Författarna till Höstens böcker menar att konsoliderande värdeförhandlingar lätt kan misstas för inga värdeförhandlingar: genom sin lågintensitet och subtilitet kan man tro att värderingarna är oföränderliga och okontroversiella. Denna repetitiva värderingsprocess kan ge intryck av att de egenskaper som om och om igen tillskrivs en författares texter är inherenta, i stället för stipulerade utifrån.

I det elfte, sammanfattande kapitlet dras slutsatserna att värdeförhandlingar består av närmast oöverskådliga processer, att de fem värdekategorier som nämndes i inledningen ovan används på olika vis i varje enskild värdeförhandling, och att man kan skönja fyra värdeförhandlingslogiker: konsoliderande förhandling, nyförhandling, omförhandling, tystnad. De flesta av de undersökta 20 romanerna var föremål för konsoliderande förhandlingar. Nyförhandling är aktuell i fråga om debutanter: man har ingen värdehistorik att förhålla sig till. I sällsynta fall, som Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, kan en omförhandling bli aktuell. Men majoriteten av alla publicerade verk blir föremål för tystnad: de recenseras ej och får heller ej någon annan uppmärksamhet. I det studerade materialet utkristalliserades vidare två dominerande värderegimer: en präglad av modernismen och en som kunde kallas lust- och livskunskapsinriktad. Den förra dominerar i pressmaterialet, medan den sistnämnda är frekventast företrädd bland bloggarna. Författarna till Höstens böcker gissar att det är i mellanskiktet (Egenmäktigt förfarande, Aldermanns arvinge, Jungfrustenen), där «populär kvalitetslitteratur» möter «kvalificerad populärlitteratur», som tyngdpunkten i framtidens centrala värdeförhandlingprocesser kommer att utspelas.

Är den svenska kronan internationellt sett lågt värderad, kan motsatsen sägas om delar av den svenska skönlitteraturen. Rättigheten att översätta Anderssons roman hade i augusti 2015 sålts till 19 länder/språk, Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel rekommenderar till 26, Guillous till 12, Håkanssons till ett, Jonas Jonassons Analfabeten som kunde räkna till 36, Marklunds till 14, Mortimers till 11, och Perssons till 26. Detta visar konkret vilket stort intresse det numera finns internationellt för svensk underhållningsfiktion. Ingen av de ’finlitterära’ titlarna i undersökningen (av Gustav Fridolin, Patrik Godin, Kjell Johansson, Viktor Johansson, Bodil Malmsten, Emma Nordlander, Lars Norén, Björn Ranelid och Aino Trosell) hade i augusti 2015 sålts för översättning.

Ibland kan man som läsare känna ett visst avstånd till de sex författarnas kunskapsnivå: känner man inte till begrepp som fallstudier och materialtriangulering, får man inhämta förklaringar från annat håll för att kunna följa resonemangen.

Det är värt att framhäva det mervärde läsningen av notapparaten ger. Det vore synd om dessa slutnoter inte fick läsare: här fortsätter de perspektivrika resonemangen och det tillkommer också nya. Fotnotsform hade varit en avsevärd förenkling för läsaren.

Höstens böcker är den första delrapporten från ett riksbanksstött forskningsprojekt, «Att förhandla litterärt värde. Sverige 2013». Fortsättningen emotses med spänning.

Och eftersom allt går igen, är denna recension en del av den pågående värdeförhandlingen om Höstens böcker.