Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Halvt norsk, äkta utlänning

Maria Navarro Skaranger ur ett postnationellt perspektiv
Half-Norwegian, Real Foreigner
Maria Navarro Skaranger from a Postnational Perspective
Fil.mag. i skandinaviske studier fra Paris-Sorbonne og doktorstipendiat i Nordisk litteratur ved Helsingfors Universitet og Paris-Sorbonne siden januar 2015 (ansatt ved Helsingfors Universitet i perioden 2017–2019).

Jagne-Soreau utvikler begrepet postinnvandringslitteratur i avhandlingen sin.

I den aktuella diskussionen om invandrar- och mångkulturell litteratur utmanar Maria Navarro Skarangers debutroman Alle utlendinger har lukka gardiner (2015) de begrepp och lästeorier som har utvecklats de senaste femton år. Via en textanalys som tar i beaktande det nyskapade språkets litteraritet, spelet kring fiktion och autenticitet samt den störda Bildungsromanens dynamik, diskuteras hur en hybrid norsk identitet uttrycks i en postnationell kontext.

Vidare visar sig Skarangers text anknyta till en bredare nordisk trend som kan sägas inkludera författare såsom den svenska Jonas Hassen Khemiri och den danska Yahya Hassan. Såväl stilistiskt som innehållsmässigt utvecklar dessa författarskap idén om mellanförskap: en identitet i varken-eller-dialektik, där man i bästa fall är halvt norsk, men oavsett bemöts som äkta utlänning.

Nyckelord : postnationalism, postinvandring, multikulturalism, mellanförskap

Maria Navarro Skaranger’s debut novel Alle utlendinger har lukka gardiner (2015) challenges the current concepts and reading theories that have been developed over the past fifteen years in the discussion on immigrant and multicultural literature. Through a textual analysis that takes into account the literacy of the language, the game around fiction and authenticity, and the disturbed dynamic of the Bildungsroman, the article discusses how a hybrid Norwegian identity can be expressed in a postnational context.

Furthermore, Skaranger’s text can be linked to a broader spectrum of Nordic writers that includes authors such as Swedish Jonas Hassen Khemiri and Danish Yahya Hassan. Both stylistically and substantively, these authorships develop the idea of betweenship: an identity in a neither-nor dialectic, where one might be half-Norwegian, but is regardless treated like a real foreigner.

Keywords: Postnationalism, Postmigration, Multiculturalism, Betweenship

I början av 2000-talet började litterära kritiker och experter i Norden att prata om en så kallad ny generation av «invandrarförfattare». Kategorin skulle gälla för författare som har en viss etnisk bakgrund, oberoende av språket på deras verk eller deras födelseland. Ny forskning konstaterar nu att idén om en «invandrarlitteratur» som begrepp är begränsande och i högsta grad problematiskt.1 Begreppet har delvis redan dekonstruerats, men ett klart uppdrag återstår: med vilka verktyg, begrepp och termer kan vi analysera den nya trenden som tydligt går att se i dagens nordiska litteratur? Vad handlar det om ifall det inte rör sig om «invandrarlitteratur»? I denna artikel tar jag även frågeställningen ett steg vidare, eftersom jag hävdar att det finns en avgörande skillnad mellan de verk som berör invandring och de som handlar om det jag kallar «postinvandringen».

Alle utlendinger har lukka gardiner (2015),2 Maria Navarro Skarangers debutroman, uttrycker just denna problematik och synliggör behovet av att skapa ett nytt läsningsperspektiv. Den norsk-chilenska författaren, född 1994 i Oslo, uppmärksammades för sin roman först i Danmark efter sin publikation, där hon genast jämfördes med Yahya Hassan. Efter att ha gått Foss videregående skole i Oslo och folkhögskolan Nansenskolen (Norsk Humanistisk Akademi) i Lillehammer fick Skaranger Debutantpriset i september 2015 för sin första (och hittills enda) roman. Kritiker vill gärna prata om invandrarlitteratur för att kategorisera Skarangers roman som «handler blant annet om nettopp utlendinger» enligt Dagsavisen,3 även om Verdens Gang beklagar att «dette [ikke er] ‘den store innvandrerromanen’ mange venter på».4

Egentligen kan vi glädjas åt att Skarangers roman inte är den invandrarroman alla väntar på. I stället bryter Alle utlendinger har lukka gardiner effektivt mot traditionella litterära konventioner, och bjuder på en ny form av litteratur. Detta syns redan i paratexten: Alle utlendinger har lukka gardiner har nämligen ett omslag med leopardmotiv som för tankarna till hiphopmusikvideor och klyschig exotism, och som Skaranger själv hävdar är mer «bling-kitsch» än skönlitterärt.5 På flera andra plan som jag kommer att lyfta fram i min analys återkommer denna spänning mellan textens å ena sidan icke-litterära första intryck och å den andra dess skönlitterära grepp som kommer fram i närläsningen.

I romanen följer vi den 13-åriga Mariana som går i åttonde klass i Romsås, ett område i nordöstra delen av Stor-Oslo. Marianas mor är norsk, hennes far kommer från Chile och hon har två bröder: Alvaro och Matias vilka är ungefär 18 respektive 9 år gamla. Skaranger skildrar en tonårings liv där ungdomskultur och sociolekt anger tonen. Inte desto mindre färgas berättelsen av humor och funderingar kring identitet, såväl individuell som kulturell och nationell. Romanen är inte direkt plot-driven, och det finns många möjliga perspektiv att utgå ifrån för att analysera berättelsen (lillebror Matias trauma, faderns oklara förflutna och hans invandring från Chile till Norge, storebror Alvaro som sitter i fängelse, Marianas första tonårskärlek, förortskildringen, det kryddade språket och så vidare). Skarangers bok mottogs av kritikerna som en roman som är autentisk och målar upp «invandringssanningen». Juryn till Debutantpriset hävdar till och med att Skaranger «viser [...] oss et spesifikt og krystallklart bilde som utvider og forsterker vår forståelse av hva det norske samfunnet er».6 I min analys väljer jag att läsa Skaranger ur ett postnationellt perspektiv7 genom att fokusera på de element och strategier som utmanar nationen som modell i berättelsen. För detta ändamål fokuserar jag först på Skarangers språkbruk för att visa hur språket i romanen egentligen är en genomtänkt litterär konstruktion som lyckas ge intrycket av autenticitet och för kritiken in på invandrarlitteraturens spår. Därefter diskuterar jag detta språkbruk i förhållande till ungdomsidentitet och tematiseringen av religion. Slutligen analyserar jag bruket av ungdoms- och subkulturreferenser kontra kanonkulturreferenser för att avslutningsvis visa hur romanen inskriver sig i en postnationell tendens och tränger fram ett nytt begrepp: mellanförskap.

En komplex dagbok

I egenskap av varken dikt, novell eller typisk prosa, har verket en fragmentarisk struktur som påminner om dagboksromaner. Varje kapitel (eller snarare avsnitt: det finns 74 sådana) har en titel och skildrar i jag-form en bestämd händelse, samt Marianas funderingar kring den på en sida eller ett par. Skolan blir huvudscenen för umgänget och kärlekskänslorna för Mu2, en turkisk kille som går i nionde klass i samma skola. Därtill skiftar vi plats för varje kapitel: från skolan, till kyrkan, till hemmet, tillbaka till skolan, till shoppingcentret o.s.v.; allt inom Romsås.

Berättelsens utveckling sker kronologiskt med visserligen några dagar mellan varje avsnitt, men inga datum anges för att ytterligare orientera läsaren. Vi vet att vi börjar på vintern med Ramadan och spanska vikarien som kommer till Norge varje höst och vinter. Det blir sedan Eid (avslutningen på Ramadan), vår med påsk, sjuttonde maj, tentamensvecka, tills sommaren börjar med «gigamygg» (99).8 Det finns dock tydliga tecken på att texten har en dagboksstruktur och verkar vara skriven en dag i taget: exempelvis på sidan 9: «[…] så pappa klikka mentalt og derfor jeg nå sitter i rommet mitt». Adverbet syftar på berättarens dåvarande spatiotemporala situation: hon befinner sig i sitt rum medan hon skildrar dagens händelser. Nutidens närvaro i texten är starkare då Mariana beskriver hur hon just grälade med sin far, vars direkta konsekvens blev att hon nu sitter i sitt rum och skriver, med övergång från perfektum till presens. Sådana tidselement finns genom hela texten, som på sidan 15 «det også var lættis episode på skolen i dag […]». Tidsadverbet «i dag» indikerar klart att kapitlet är dagsrapporten som skrivs samma kväll som den återberättade episoden inträffade.

Denna dagboksstruktur antyder att berättelsen (och därigenom berättaren) utvecklas samtidigt som händelserna.9 Berättelsens utvecklingsperspektiv är därmed suddigt och läsaren invaggas i illusionen att ingenting är planerat, att Mariana bara tar sig igenom sin tonåringsvardag och att berättelsen inte på något sätt har en bestämd (litterär) agenda. Detta grepp ger ett första intryck av spontan autenticitet vilket bidrar till verkets komplexitet: nämligen att det finns mycket mer i Alla utlendinger har lukka gardiner än skildringar av en tonårings vardag.

Nytt litterärt språk

Romanen är en förstapersons berättelse, som bryter mot flera grundläggande språk-, grammatik- och syntaxregler. Redan på första sidan invaggas läsaren i en kryddad «kebabnorsk»10 som löper utan avbrott. Eksemplet er från «Seni seviyorium».11

Først vi spiste litt og så morra til Esra selvfølgelig spørret om kunne ikke vi gå på senteret for hun, og etterpå henne sa til Esra hun skal lære oss tyrkisk fingerbørek, så vi gikk ned til senteret og kjøpte bleier og tomater. På veien vi selvfølgelig møtte Dardan-gjengen, som jeg sverger er limt inni veggen til senteret for alltid de er der, men jeg og Esra ignorerte og ikke tenkte å hilse og Ibra bare: skal dere på butikken igjen, og jeg og Esra fremdeles ignorerte, og så han ropte etter oss: feite jævler, morraknuller og pænjod, og Esra ble heftig pissed, jeg kunne se, for alltid det kommer rynke i panna huns, og hun bare: når du møter flodhestene i Somalia Ibra, de synger «we are family»!!! og Ibra ble helt stille, nesten det så ut som han ble såra, for ikke han svarte, wollah det aldri har skjedd før, så vi gikk hjem igjen med stolteste hodene som Napoleon og lærte tyrkisk fingerbørek. (Seni seviyorium, 37)

Vi ser ur detta exempel att Skarangers litterära språk liknar en fonetisk transkription: det utvecklas enligt talspråkets rytm. Meningarna är till synes ändlösa och blandar stora mängder av information. I andra meningen ur citatet ovan, som är typiskt för språket i boken, skildras i en och samma mening: (i) mötet med Dardan-gänget, (ii) en deskriptiv kommentar på att de alltid är där, (iii) Mariana och Esras reaktion, (iv) Ibras inslag, (v) Esras reaktion, (vi) en deskriptiv kommentar på Esra, (vii) Esras replik, (viii) en deskriptiv kommentar på Ibras reaktion, (ix) vägen tillbaka hem, (x) fortsättning på föregående aktivitet. Dessutom är syntaxen omkastad («for alltid der kommer rynke i panna huns», «for ikke han svarte» …), en del ord är skrivna i fonetik (några bokstäver saknas), och norskan blandas punktuellt med arabiska och engelska uttryck («we are family», «wollah», «pissed») samt slangord («feite jævler morraknuller og pænjod»). Typiskt för ungdomsspråk används också ständigt hyperboler, idiom och metaforer («jeg sverger er limt inni veggen til senteret for alltid de er der»). Därtill finns det inga citationstecken när en direkt diskurs uttrycks, i stället används adverben «bare», föregått av talarens namn eller pronomen («Ibra bare:»). Skiljetecknen är också normavvikande och används fritt på ett sätt som påminner om språkbruket på internet, med upprepande användning av utropstecken («‘we are family’!!!» eller « Det var blod!!!!!!», 76). Andra avsnitt inkluderar även ljudhärmande interjektioner («og alle bare: ååååååå», 77). Emellertid kan vi vara uppmärksamma på den lysande frånvaron av uttrycket «ikke sant?» som förekommer endast ett par gånger i romanen, medan det kan anses vara ett starkt återkommande motiv i den egentliga sociolekten som språket imiterar.

Faktum är att språket i sig självt är en litterär konstruktion, och trots att frestelsen är stor vore det fel att betrakta det som autentiskt. I en intervju för NRK12 använder Skaranger själv termen «multietnolekt» och förklarar att språket i boken (även om det är inspirerat av hennes eget kompisgäng i Romsås) är konstruerat och överdrivet. I en annan intervju för Dagsavisen13 refererar också Skaranger till Jonas Hassen Khemiri som använde samma grepp redan 2003 i Ett öga rött. När Khemiris roman kom ut uppfattade kritiken att huvudkaraktären Halim uttrycker sig på så kallad blattesvenska. Det visade sig dock att hans språk egentligen var Khemiris egen uppfinning. I romanen är Halim även öppet ironisk om sitt språkbruk och skriver i sin dagbok: «Eftersom jag vet hur dom tänker jag använde töntigaste svenneton: ‘Lite tilltugg för att stödja 9b:s klassresa? Tio kronor för en kaka’» (2003, 165). Wolfgang Behschnitt analyserar i «Willkommen im Vorort», Literatur der Migration – Migration der Literatur att på det sättet klargör romanen själv

[…] att det inte handlar om autentiskt invandrarspråk utan om ett konstruerat språk som berättarjaget medvetet och provokativt ställer mot standardsvenskan. […] Denna roman ropar nästintill till läsaren ‘Jag är en invandrarroman’ och utger sig alltså för att uppfylla de förväntningar man har på denna genre. […] Alla dessa kastas emellertid om på ett ironiskt och lekfullt sätt (2008, 40).14

Jag vill visa att samma strategi används hos Skaranger, och att inte desto mindre är ironin närvarande. När man dessutom bestämmer sig att se bort från dikotomin mellan korrekt och inkorrekt språk («förortslang» gentemot «högbokmål») strålar Skarangers poetiska röst. Mitt i syntaxkaoset dyker det nämligen upp nyskapande uttryck, såsom «dissa […] opp i skyene» (10), «jeg kjente usikkerheten i blodet» (14), eller «det så ut som hadde han grinet trynet sitt vekk» (33). Språket blir plötsligt figurligt och dynamiskt på ett oväntat och kreativt sätt, vilket avslöjar Marianas (och därmed Skarangers) språkskicklighet och allt det litterära arbete berättelsen utgörs av.

I rak motsats till det poetiska är en annan karakteristisk aspekt på Marianas språk i boken användningen av våldsamma och sexistiska slanguttryck. Det är tal om «homo», «bøsse», «morraknuller», «bitch», «hore», «feite jævelen», «læpse trynet» o.s.v. Dessa uttryck lär ingå djupt i ungdomarnas gruppidentitet och bör läsas med avstånd.15 Vi kan ta som exempel episoden när Mu2 försöker få kontakt med Mariana och frågar henne om pengar (18). Som svar förolämpar hon honom med ett «fuck off». Hon menar det visserligen inte alls, eftersom när Mu2 i samma stund frågar om hennes msn-adress16 beskriver Mariana den euforiska känslan av att «det kilte heftig i magen». Vi har här ett vardagligt utbyte mellan tonåringar, som utvecklas mellan aggressiva inslag, men som i sig inte kan tolkas bokstavligt. I Marianas värld tycks nämligen slanguttryck och förolämpningar vara ett vanligt sätt att uttrycka sig, i den omfattning som det språk karaktärerna använder sig av endast kan uttrycka aggressivitet och klichéer, medan kärlek och känslor förblir utanför. Vi ser det mycket tydligt i avsnittet «morra di» (77) i vilket ett populärt verbalt tornerspel, som samlar hela skolan under pausen, beskrivs. Som en direkt produkt av hiphopkulturen och med inspiration från det amerikanska reality-tv-programmet Yo Momma (MTV, 2006) går tävlingen ut på att förolämpa motståndaren med skymfningar av motståndarens mamma. Vinnaren är den som lyckas hitta den mest förolämpande repliken. En annan episod som har rubriken «vanlig dag» belyser också på samma sätt språkets makt i boken. En gång till förolämpar Ibra och Isa varandras mödrar utan särskild anledning, som på en «vanlig dag»:

[…] og Isa bare: morra di er feit Ibra, hopp i havet, og Ibra bare til Isa fordi morra huns er norsklærer ikke sant: morra di knuller kurderelevene sine, og så Isa bæda totalt, hun dissa Ibra heftig opp i skyene og bare: kjeften din Ibra, morra mi lærte morra di norsk, Allah tæsja han ass […]. (10)

Mariana bestämmer att Isa «dissa Ibra heftig» och «tæsja han ass» (tæsja är ett slangord för förstöra), vilket betyder att hon ser Isas sista argument som avgörande. Det ultimata argumentet blev alltså att Isas mor undervisar Ibras mor i norska. Alla tre karaktärer bedömer instinktivt att Isas mors överlägsna språkfärdigheter i jämförelse med Ibras mors var det mest förolämpande som kunde uttryckas, och Isa vinner tornerspelet. Argument om språkfärdigheter verkar intressant nog hänvisa till en allmän intuitiv konsensus mellan de olika protagonisterna i denna särskilda episod, men även mellan de andra figurerna i boken. Magnus Nilsson, som analyserar vilken inverkan «den föreställda mångkulturen» har bland annat i Khemiris första roman, påpekar att redan där framställdes språket också som «nyckel till integration i samhället» (2010, 84). Bakom förolämpningarna ska vi alltså förstå att integration (genom språket) är ett känsligt ämne för karaktärerna, och det återkommer vi strax till.

Därutöver använder Mariana språkargumentet mot sin egen far. I avsnittet «Tullinger» (d.v.s. idioter, 9) klagar fadern på att Mariana «har legget sminskene [s]ine midt på gangen», på vilket Mariana svarar: «det heter smykker og ikke sminsker […] lær deg norsk før kommer du til Norge». Vi ser här en slutgiltig aspekt i Marianas replik mot sin fars språkfärdigheter. Mothugget är därtill färgat av ironi på så sätt att Marianas eget språk bryter mot grammatiken när hon kritiserar sin far («før kommer du til Norge»). I avsnittet «Sønnen min Muhammed» (30) driver Mariana språkargumentet till sin spets som ren provokation. Hon säger till sin far att hon ska konvertera till islam. Men enligt henne är det så att han «først ikke reagerer ordentligt» eftersom han tydligen tar det alldeles för lugnt. Hon fortsätter därför med trakasseriet och tillägger att hon är förälskad i Mu2. Fadern blir då irriterad och börjar tala spanska och blandar orden, vilket verkar vara det Mariana förväntade sig eftersom hon, en gång till, anfaller faderns språkbrister och säger att «han føkkings høres ut som norsk fordypningsgruppa».

Språket är viktigt i Alle utlendinger …, både i sig som ämne i romanen och som bearbetat litterärt grepp. Det fria litterära språket förstärker intrycket som redan skapades av den intima dagboksformen. Läsaren får känslan av att komma in i en spontan, autentisk och obearbetad värld, vilket vi så småningom ser endast är en illusion. Det skapas därmed en spänning här: mellan intrycket av att autentiskt läsa om utlänningar och det konstanta litterära spelet med klichéer.

En misslyckad Bildungsroman

Språket är en viktig identitetsmarkör, och dess variationer (slang och sociolekter i vårt fall) blir ett tecken på en vilja att förstärka gruppidentiteten (jfr. Kostinas 1994). Förutom genom språket utvecklar Mariana sin identitet med hjälp av ungdomskulturens koder. Hänvisningar på detta område saknas inte: «Jay-Z, Kanye, Rihanna, 50, alle sammen er med» (56), «Wyclef Jean» (17), «Ne-Yo» (70), «One Tree Hill» (76), «Yo mama battles» (77), «Burger King» (79), «Beyoncé» (82) «what goes around comes around» (31) o.s.v. Som relativt nytt fenomen i skönlitteratur (sedan postmodernism), kan dessa intertextuella referenser till den så kallade «subkulturen» lätt föraktas, till förmån för analys av kanonkulturreferenser (vilka inte heller saknas i Alle utlendinger …). Subkulturreferenser är emellertid en central del av Skarangers roman, och de visar sig även vara nyckeln till flera småroliga antydningar. Till exempel i avsnittet «Muhammed I» (17) förklarar Mariana att hon tilldelat Mu2 en låt: «‘Sweetest Girl’ av Wyclef Jean». Låten är hämtad från Wyclef Jeans17 sjunde musikalbum Vol. II: Memoirs of an Immigrant (2007). Mariana skriver att hon inte vet varför det är just den låten som får henne att tänka på Mu2 och att ha så starka känslor. Inte desto mindre kan man reagera på särdraget hos låten som valdes just för Mu2.18 Man kunde förvänta sig en låt om kärlek, men i stället refererar den till korruption, prostitution och flyktingläger! (jfr musikvideon). Kontrasten kan läsas som tragikomisk och utmanar här både bilden på ungdomars subkultur i ett klassiskt postmodernt tankesätt samt amalgamen man kan göra mellan Mu2 som har turkiska föräldrar och flyktingläger.

Marianas ungdomskärlek för Mu2 fyller därtill en bestämd funktion i romanen. Den blir nämligen ett slags utlopp/bro för nya känslor: vuxna känslor. Alle utlendinger … omtematiserar gång på gång tonåringens spänning mellan barndom och vuxenliv. Det blir ett klart ledmotiv som återkommer i romanen, problematiserade ömsom på ett dramatiskt sätt, ömsom med en pragmatisk underton. Vid andra tillfällen är det humor som används för att skildra en tonårings faser. Mariana beskriver till exempel hur hon varje dag går till «Svarttjern-Joker», egentligen Joker Svarttjern, i ett köpcentrum i Romsås (17). Hon börjar även skildra en gängkrigsaktig stämning när hon beskriver att «Dardan-gjengen» brukar gå till «Ravnkollen-Joker», i ett annat köpcentrum i Romsås. När Dardan-gänget ändå kommer till Svarttjern-Joker «alle tiendeklassegutta blikker de». Man kunde föreställa sig en allvarlig stämning, och ett konsekvent val att gå antingen till Ravnkollen-Joker eller Svarttjern-Joker. Men Marianas ultimata argument för att hon helst hänger i Svarttjern-Joker är att den «billigste sjokolademelka» finns där. Antiklimaxet mellan killgängets stämning med «Joker-folka [som] står som vakt i døra», och billig chokladmjölk som argument kan ses som högst lustig. Senare i boken nämner även Mariana att hon stal 20 kronor från sin mor för att kunna köpa chokladmjölk och muta sin lillebror, innan hon «møtte niendeklassinger som tigga om å få» (26). Den komiska kontrasten blir en gång till ett uttryck för den balansgång som tonåren utgör: mellan vuxenbeteende (gänget, folk som stjäl) och barnsliga vanor (att dricka chokladmjölk).

Också på hemmaplan utspelar sig ungdomsfasen. Att Mariana är mellersta barnet bland sina syskon förstärker ännu mer denna mellan-känsla: hon befinner sig mellan storebror Alvaro som är vuxen och sitter i fängelse, och lillebror Matias som är ett barn som gråter och kissar i sängen. Speciellt i konflikt med fadern får Marianas tonårskris ett klart uttryck. Utöver att plåga honom för hans språkbrister tvivlar inte Mariana att spela på faderns patriotiska kärlek till Chile och manipulerar honom för att få det hon vill (19). Att Mariana är tonåring är av stor vikt för vårt perspektiv som handlar om att klargöra hur hennes identitet uttrycks i det mellanstadium i livet som hon befinner sig i. I samband med frågan om etnisk identitet skriver Marjaneh Bakhtiari satiriskt om denna omvandling. I Kalla det vad fan du vill (2005) skildrar nämligen Bakhtiari en episod i vilken musikläraren Carina uppmuntrar sina sjundeklassare elever att dela med sig av musik från deras «egen kultur»:

På Johannesskolan hade musikläraren Carina bestämt att man skulle ha en kulturdag då eleverna skulle ta med sig musik hemifrån, från «den egna kulturen». […] Problemet var bara att de flesta i klass 7B inte ansåg sig komma från andra kulturer (även om många av dom skulle ändra inställning i framtiden). (2005, 23)

Nilsson påpekar i sin analys av Bakhtiaris roman att «Carina betraktar uppenbart sina elever genom ett etniskt filter. Eleverna själva uppfattar sig dock (ännu!) inte som representanter för icke-svenska kulturer» (2010, 129). Både i Bakhtiaris och i Nilssons citat är det parenteserna som förtjänar vår uppmärksamhet. Såväl kommentaren «(även om många av dom skulle ändra inställning i framtiden)» som adverbet «(ännu!)» sätter fingret på det tillfälliga i situationen, dess liminalitet, och på hur barnens kulturidentitet troligen kommer att förändras med tiden.

Genom dessa återkommande referenser till ungdomsvärlden, kroppsförändring (Mariana skriver att hon fått mens för första gång, 76), kärleken, språket och skolan tycks Skarangers karaktär Mariana undergå just en liknande identitetsförändring och man kan i Alle utlendinger… se dessa aspekter som element av en Bildungsroman.19 Eila Rantonen som beskriver hur Khemiris unga protagonist Halim uttrycker sig genom «a discourse with juvenile exaggeration designed to be read ironically» menar att valet av en opålitlig barn-berättare har fördelen att den kan ge en «voice to feelings of anger and resistance within the context of a child’s innocence and irresponsibility. Angry outbursts are allowed in children, who have not yet learned the social niceties that curb vitriolic speech» (2013, 147). Detta samma perspektiv analyserade jag i samband med språkets funktion. Rantonens formulering framhåller därtill hur diskursens övergripande ton egentligen bidrar till Bildungsromanens dynamik.

Om Goethes Wilhelm Meister och de andra karaktärerna efter honom reser världen runt för att hitta sig själv, förblir emellertid Mariana (och de andra litterära karaktärer jag menar hör till samma generation: Khemiris Halim, Bakhtiaris Bahar, Hassans Yahya…) i förorten. Denna brist på rörelse motsätter sig direkt föräldrarnas generation som har invandrat/flytt/exilerat, och blir delvis källan till avgörande generationskonflikter.20 Trots allt utvecklas karaktärernas identitet via skolan och de upplever världen på ett digitalt sätt, via TV och internet. Utvecklingsresan blir symbolisk och handlar om att definiera sin kulturella etniska och nationella identitet, med skillnaden att detta huvudsakligen sker gentemot de andra såsom Bakhtiari påpekar det: «Det var viktigt för dom att han funderade över dessa saker och sin tillhörighet» (2005, 125). I kontrast till den klassiska tredelade Bildungsromanen (från ungdom till bildning och behärskning) måste det poängteras att den förväntade utvecklingen till behärskning och mogenhet dock förblir ett kittligt icke-svar i spänning: Mariana kommer aldrig till det skede att hon definierar sin tillhörighet på ett slutligt sätt utan förblir i stället i de två första ungdoms- och bildningsfaserna. Med denna tankegång förstärks även parallellt argumentet att varken som halvt norsk eller äkta utlänning alstras hennes identitet i en konstant rörelse av plurala negationer.

Karnevalistisk religion

Ett grepp som förstärker identitetens flyktighet hittar jag i temat religion. Den spelar också en viktig roll i Marianas utveckling, återigen på ett komplext och indirekt sätt. I stället för att konsekvent förhålla sig till holistiska frågor uppvisar Mariana en opålitlig religiös tro, och med hjälp av karnevalistiska grepp utmanas bilden av den muslimska utlänningen.

Till att börja med får islam och kristendom en unik fusion i tonåringens uttryckta syn på livet. Vi såg redan att hon använder sig av arabiska uttryck som en del av sin sociolekt för att hävda sin grupptillhörighet: som en tonåring från Romsås. Romanfigurens arabiska språkliga inslag och på det sätt de blandas i synnerhet med de kristna uttrycken, vittnar därutöver om en underhållande religiös nonchalans, som till exempel när Mariana skriver «wollah, kors på halsen, ti kniver i hjertet» (10) eller om sin far: «wollah han alltid forsover seg til kirken» (53). Religiösa betydelser och seder blandas också i hennes tolkning, och hon lånar förklaringar från en religion för att tillämpa dem på en annan. Därför tänker hon att «kanskje heller ikke nonner kan spise seigmenn for det er grisefett» (60). Senare upplever hon påskfastan som om det vore Ramadan och «får […] ikke gjort en dritt» (72) vad gäller sitt förhållningssätt gentemot killar. Trots att den katolska påskfastan lär ha inkluderat sexuell avhållsamhet under medeltiden har detta blivit inaktuellt och kyrkan pratar om den andliga fastan i stället. Vi kan därigenom tillåta oss att se muslimsk påverkan i fråga om Marianas tolkning av påskfastan. Religion är både allestädes närvarande och marginell på ett paradoxalt sätt i texten. Det är nämligen ett återkommande tema som dock behandlas med en förvirrande frivolitet. Marianas far är å sin sida en hängiven katolik som ber varje kväll för sin familj och Mariana själv följer sina föräldrar till kyrkan, ber och respekterar nitiskt påskfastan. Men å andra sidan handlar hennes första skildring av kyrkan om kex och kakor (12). Mariana säger t.o.m. utan omsvep att hon gillar att gå i kyrkan för att «som regel kirken er […] et sted hjernen er fri og kan den gjøre whatever it want» (53). Hon tycker att prästen «snakker» och hon enbart «én gang […] har skjønt» vad han har sagt (ibid.). Mariana har ett distanserat och sakligt förhållande till religiösa frågor. Vi såg för övrigt att hon är förälskad i Mu2, som har turkiska föräldrar och är muslim. Med en tonårings naivitet tror Mariana att hon «hundre procent sikkert […] kommer til å gifte [s]eg med mann som ikke er helt potet» (30).21 Hon kommer därför fram till den praktiska slutsatsen att hon borde konvertera till islam. Senare i boken kommer det fram att Mariana egentligen behandlar religion som ett slags magisk/fantastisk kraft. I «Grønne Bibelen 2» (43) talar hon om faderns bön som lyckönskningar och hon använder bibeln som en talisman med förtrollande krafter under sin kudde på natten. Senare skildras även ett brokigt potpurri av religioner, folktro, symboler, vidskepelse, idoler, sagor och legender i avsnittet «Illuminati I»:

Jeg ikke skjønte helt, men i alle fall alle sammen er med på det, Jay-Z, Kanye, Rihanna, 50, alle sammen er med på når viser de trekanttegnet med henda, til og med det er i dollarseddelen med øye inni pyramiden, og så det er hvis man spiller gamle rockelåter bakfra. Masood sier det er helt sant og at hver gang noen gjør trekanttegnet, så en djinn stiger som ligger på havbunnen litt høyere opp, og nå alle har gjort det så mange ganger at Iblis, som er djinnen, nesten er på overflaten og snart han vil komme over vann og gjenoppstå og skal krige mot profetene, både Jesus og Muhammed, og Masood sier bare de som har vært trofaste muslimer eller kristne og katolikker vil holde med Jesus og Muhammed, resten vil tiltrekkes til Iblis og komme til helvete og det vil være dommedag. Den kommer snart, Masood sier og jeg er litt redd, men også jeg skal lage heftigste fantasyfilmen om det, som skal bli større enn Ringenes Herre. (56)

Mitt i denna virvel kan man förstå att Masoods inslag är ett försök att förklara hans mångsidiga verklighet på en gång. Inslaget lär inkludera ett särskilt omnämnande för Mariana, eftersom Masood pratar om «kristne og katolikker» med betoning på «katolikker», som borde vara inkluderade som kristna men som – liksom muslimer – blir en minoritet i den lutherska norska majoriteten. Han blandar därtill ihop debatten som finns kring rapparen Jay-Z och hans sätt att hålla sina händer i luften för att forma en triangel som ska representera en diamant (men som vid sidan om visar sig vara en symbol för illuminati (jfr. titeln)) med den muslimska tron (djinn,22 Iblis,23 Muhammed) och den kristna tron (Jesus, «kristne og katolikker»). Alla dessa brokiga element samlas i en oerhört lång mening som ger intryck av en andfådd talspråklig förklaring. Elementen blir mer och mer absurda vilket ger en komisk effekt: djinn, triangeln, Iblis, heliga krig, Jesus, Muhammed, helvetet, domedagen ... Tematiken är nog klar: de element som blandas tillhör trosvärlden, med religion, fantasy och legender. Mariana verkar uppriktigt tro på Masood eftersom hon blir lite rädd. Samtidigt drömmer hon om att göra en fantasyfilm om det, vilket bekräftar hennes övernaturliga syn på religion. Referensen till Tolkien avslutar humoristiskt denna febriga skildring och avsnittet har en tydlig karnevalistisk klang.

Mikhail Bakhtin som i Rabelais and His World24 identifierar karnevalismens samhällsetiska och litterära funktioner analyserar hur vissa mesallianser (här blandning av religion, fantasi och hiphop världen) lekfullt vänder upp och ner hierarkin av värderingar. Via karnevalismen snuddar Skaranger vid det känsliga ämnet religion på ett oväntat sätt och bryter mot stereotyper och religiöst hat. Om många av oss vill se tron som någonting oändligt fritt och innerst privat, blir man här tvungen att konstatera att skrattet, alternativt obehag (om man tänker på konceptet hädelse), som Masoods replik ger upphov till belyser en form av outtalad hierarki. Utan att ens frammana någon historisk, kulturell eller geografisk bakgrund kan man rent statistiskt rangordna troende, från den kristna lutherska majoriteten till den besläktade katolska kyrkan, vidare till islam, sekt, nonteistisk religion och ren fantasy som genre.25 Skarangers karnevalistiska grepp blir ett subtilt sätt att synliggöra denna hierarki som oupplösligt skapar ett maktförhållande. I Masoods och Marianas värld vänds det hela tillfälligt upp och ner och en annan komposition blir möjlig.

I rak motsats till de Pantagrueliska banketterna utifrån vilka Bakhtin jobbar, men direkt relaterade till karnevalen som religiös fest före (påsk)fastan kan vi också betrakta Marianas säregna funderingar kring Ramadan. På sidan 11 pratar hon om «en ny runde med ramadan», som om det vore ett brädspel eller en turnering. Ramadan påverkar hennes liv eftersom det blir färre elever på gymnastiktimmen, men också i form av olägenheter omkring henne, och hon «orker ikke mer av åndene» (muslimerna som deltar i Ramadan kan nämligen inte borsta tänderna på morgonen innan de kommer till skolan). Senare i boken nämner hon också Eid med kommentaren: «I dag det var Eid (ENDELIG SLUTT PÅ ÅNDENE)» (20). Utifrån sin egen upplevelse fäller hon ett enda värdeomdöme som är att «ramadan sikkert er fin tid for muslimene» (11). Klichémässiga funderingar som aktuella debatter utvecklar kring islam undviks försiktigt. Gång på gång kullkastar Skaranger direkt engagerade skildringar genom att i stället uttrycka Marianas vardagliga, grova, kroppsliga och mest oexotiska funderingar om dålig andedräkt och praktiskt förhållningssätt till religion.

Det karnevalistiska greppet hittar vi vid flera andra tillfällen, alltid i förhållande till religion och politik som båda är nationsbundna ämnen. Med ett sista exempel för karnevalism vill jag visa hur den norska staten och nationen som modell egentligen kan anses vara måltavlan för hela romanen. I avsnittet «Utflukt» går Marianas klass i Oslo centrum för att intervjua politiska aktörer, när Ibra blir tillsagd att «alle utlendinger må ut, alle utlendinger er terrorister i Afghanistan» (15). Episoden karakteriseras som «lættis» (d.v.s. latterkrampe: skrattande), trots att den är klart obehaglig. Men i stället för att fundera kring rasism och högerextremism, slutar Mariana avsnittet med att berätta hur de sedan träffade Erna Solberg (Norges statsminister sedan 2013) och nästan frågade henne «om hvor mange hamburgere hun spiste om dagen, og om hun spiste cheese eller vanlig». «Picturing the body and food […is…] the source of all that is excessive and superabundant in [the Rabelaisian world]», skriver Bakhtin i förhållande till det groteska (1968, 302). Hänvisningen till den feta maträtten (ost)hamburgare skapar i kontexten en tydlig förnedrande allusion till Solbergs kropp och generösa matvanor, vilket än en gång ger en karnevalistisk ton; även om det groteska förblir ganska milt i och med att det hela bara är ett förslag och en diskussion mellan eleverna. Genom att överväga att förlöjliga utseendet hos Norges statsminister visas en brist på respekt och viljan att utmana hennes makt. Därigenom utmanar man hela det politiska systemet, och i bakgrunden ekar högerextremisterna som Ibra utsattes för utan att kunna försvara sig. Här opereras det igen med det karnevalistiska genom att i Marianas diskussion symboliskt vända upp och ner på den politiska hierarkin, och den etablerade orättvisa den anses inkarnera lindras tillfälligt i hån.

Nationell identitet och mellanförskap

Såväl de karnevalistiska inslag som jag analyserat som det ekivoka litterära språket, den liminalitet i huvudkaraktärens identitet och det postmoderna i referenser till subkultur lämpar sig för en postnationell läsning, d.v.s. ett sätt att omdefiniera nation. För detta ändamål och innan jag konkluderar vill jag därför lyfta fram en annan kategori av intertextuella referenser som återkommer i texten och som hänvisar till kanonkultur, nationellt arv och historiska referenser.

Just efter ramadan, i avsnittet «Eid Mubarak alle brødre og søstra!!!» (20) får vi veta att klassen förbereder en resa till Polen följande år, mer exakt till Auschwitz, och sedan över tyska gränsen till Ravensbrück innan de fortsätter till Berlin (23). I samband med denna resa ser eleverna på olika filmer med det pedagogiska syftet att kontextualisera det historiska ämnet. Utan att ge en direkt referens beskriver Mariana den film de ser på, som den «sjukeste nazifilmen fra USA med en som moset trynet til en svarting på asfalten» (20). Man kan förstå att hon här refererar till öppningsscenen i American History X (långa versionen, 1998). Från kulturella referenser till praktikaliteter blir klassresan ett diskret ledmotiv under hela romanen, och läsaren blir påmind om den då och då. Därtill görs ordet «nazi» till ett uttryck, och används tre gånger i romanen. På sidan 20 får ordet den grammatikaliska funktionen av adjektiv och detta binds ihop med substantivet som det bestämmer: «sjukeste nazifilmen». På sidan 34 används det för att genom en jämförelse beskriva lärarens kroppsställning och/eller funktion: «Først vi gikk alle snilt og pent til Solveig som vokta gangen som nazi med gul refleksvest og tagga ‘lærer’ på ryggen». Tredje gången används ordet i en liknande beskrivande funktion i förhållande till Mu2 som har klippt sitt hår: «Faktisk han ikke bare hade klippa seg, han hade skinna helt, lagela, og heldigvis han ikke så ut som nazi, men wollah han heller ikke så helt bra ut» (46). Här kan vi lägga märke till att ordet nazi endast första gången användes i dess förväntade historiska kontext och anger informationen att filmen faktiskt handlar om (ny)nazister. De två andra gångerna hänvisar dock ordet till ett slags estetik som eventuellt kan kopplas till nazister (vakta en dörr, raka sitt hår), men som är klart subjektivt i kontexten. Man ska därmed uppmärksamma den nya semantiska betydelsen som ordet fått hos Marianas generation. När hon beskriver ett skolbråk som «tredje verdenskrig» (29) framhåller romanens jag att den tar avstånd till det bokstavliga och allvarliga som krigets semantik vanligtvis används till. I romanen är t.o.m. kriget désémantisé från sin ursprungliga användning och används som hyperbol bland andra. Med detta grepp lurar ännu en gång Mariana läsaren med sin nonchalans och på det sättet verkar hon inte förstå det allvarliga i andra världskriget. Man ser även greppet övergå till en dristig klimax i avsnittet «Tyrkisk bryllup» där Mariana berättar att hon äntligen är ett par med Mu2 efter en msn-chatt kvällen innan. Dagen därpå (hon redogör antagligen för episoden på kvällen, d.v.s. ett dygn efter att ha blivit ihop med Mu2) förväntar hon sig alla möjliga reaktioner i skolan, såsom fallet blev när hennes kompis Esra blev ihop med Mesut och då allt «nesten virka som tyrkisk bryllup på skolen». I stället får Mariana endast några få gratulerande kommentarer eftersom klassen tittar på film:

Det eneste jeg fikk var kommentarer og grattis, og i timen uansett ingen kunne bry seg for det var norsk med Solveig, og henne ble ekstra sint for vi så film om Knut Hamsun og etter Hamsun hadde vært hos Hitler, Dardan-gjengen bæda på schtøgge barten hans og ropte Hitler hver femte minutt resten av filmen. (95)

Den filmen hon nu refererar till är Jan Troells Hamsun (1996). Ännu i dag betraktas nobelpristagaren Knut Hamsun (1859–1952) som en av Norges största författare trots polemiken kring hans radikala ideologier.26 Denna del av Norges arv och historia lär dock fortfarande vara känsligt, och i alla fall högst symboliskt (norskläraren Solveig beskrivs som «ekstra sint»). Det berör nämligen det kollektiva minnesarbetet efter andra världskriget, den gemensamma skammen som det norska folket – symboliskt – bär.27 Trots allt vågar Dardan-gänget skämta om det och ropar «Hitler», medan Mariana otåligt endast väntar att timmen ska vara till ända för att kunna se Mu2. Det finns en tydlig spänning i detta avsnitt som skapas genom avståndet mellan den tunga anspelningen på norska nazistsympatisörer och den omedvetenhet som Dardan och Mariana verkar uppvisa. Samtidigt möjliggör denna subversiva motsättning ett återtagande av «den nationella skammen/det nationella arvet». Genom att behandla ett ämne som nazister utan den vanliga och förväntade attityden som hör till,28 utmanas den nationella skammen. Distansen till ämnet i kombination med att temat ofta återkommer skapar ny problematik, ifrågasätter det och ställer det i ny dager: vem förväntas uppleva skammen? Blir man utanför av att inte göra det?

Med samma tankesätt läser jag de mångtaliga direkta och indirekta andra referenserna till kultur och historiska kanoner: det är tal om de norska folksagokaraktärerna Reveenka och Askeladden (29), Skagenmålarna (49), Norsk Teknisk Museum (63), Norges självständighetsdag den 17:e maj (79), Finnmark och samer (80), den norske målaren Edvard Munch (91) o.s.v. Inte minst norsklärarens namn kan läsas symboliskt: att hon heter Solveig, är från Trøndelag och visar ett sällsynt tålamod leder tankarna till Ibsens Peer Gynt (1867) och förutom att representera skolan och staten, förkroppsligar läraren Solveig den norska nationalromantiken i mina ögon. Emellertid verkar ingenting vara som det ser ut under Skarangers penna, och man kan undra vilket knep det är som också döljer sig här. Romanens titel som generaliserar «utlänningarna» (och deras fördragna gardiner) tematiserar förvisso problematiken med nationstillhörighet i en dubiös självklar ton, men vi har nu kommit tillräckligt långt för att veta att vi behöver vara extra försiktiga gentemot Skarangers grepp och motstå viljan att läsa texten som en (autentisk) berättelse om utlänningar. På sidan 22 dyker diskussionen upp i romanen:

Selvfølgelig Johnny begynte diskusjon om nasjonalitet i timen i dag, for hadde vi om norskinger som dro til USA, og i klassen vi er alle norske, men alle utenom Ruben, Nora, Johnny og Marius også regner seg som utlendinger enten halvt eller helt, og Johnny alltid skal diskutere om kan man si alle som er halvt norsk og halvt utlending også kan regnes som ekte utlendinger. (22)

Johnny formulerar här det grundläggande problem som är ursprunget till min forskning: kan (och ska) individer som är halvt norsk och halvt utlänning räknas som «ekte utlendinger»? Man kan självklart fundera kring vad det innebär att vara norsk eller halvt norsk, men ytterst intressant här är idén om en «äkta utlänning». Det gäller det klassiska ‘vi och de’-mönstret: vi norrmän och de där utlänningarna. Att Johnny «alltid skal diskutere» om att de som inte passar helt in i en kategori ändå skulle kunna göra det visar att han inte har fått ett tillfredsställande svar ännu. På grund av sina hybridtillstånd bryter Johnnys klasskamrater mot hans uppfattning av sociala och nationella strukturer. Eftersom han inte kan förstå hur man kan samtidigt vara halvt norsk och halvt utlänning vill han helst prata om äkta utlänningar.

I diskussionen om hybridtillstånd är Homi Bhabha en central figur med begreppet hybridity. Postkolonial hybriditet såsom Bhabha beskriver den, först i sin essä «Signs taken for wonders» (1985) och senare i The Locations of Culture (1994), kan vara ett ganska halt och brett begrepp. På en grundläggande nivå hänvisar hybriditet till en blandning av öst- och västerländsk kultur. Inom kolonial och postkolonial litteratur hänvisar det oftast till koloniala undersåtar från Asien eller Afrika som har hittat en balans mellan östra och västra kulturella attribut. Bhabhas ursprungliga användning av termen bygger därtill på distinkta maktförhållanden mellan kolonisatören och de koloniserade, och han presenterar hybriditet som ett klart subversivt verktyg med vilken koloniserade människor kan utmana olika former av förtryck (vilket sedan kan leda till «Sly Civility», jfr. essän av samme namn, 1985). Dessutom kan man i fråga om de norska referenserna hos Skaranger även komma att tänka på ett med hybriditet besläktat begrepp, nämligen mimicry: spelar Mariana en strategisk roll när hon talar om Reveenka och Askeladden? Vad är hennes uppriktiga förhållande till Norges självständighetsdag? Mimicry i kolonial och postkolonial litteratur är ett begrepp som Bhabha utvecklar för att beskriva «one of the most elusive and effective strategies of colonial power and knowledge» (1994, 85). Han menar att mimicry beskriver den koloniserades ambivalens, när hen härmar kolonisatörens språk, klädsel, politik, kultur eller beteende i allmänhet. Han ser därtill mimicry som opportunistiskt: man härmar den person som har makt i hopp om att få makt själv:

[M]imicry emerges as the representation of a difference that is itself a process of disavowal. Mimicry is thus the sign of a double articulation; a complex strategy of reform, regulation and discipline, which 'appropriates' the Other as it visualizes power. Mimicry is also the sign of the inappropriate, however, a difference or recalcitrance which coheres the dominant strategic function of colonial power, intensifies surveillance, and poses an imminent treat to both 'normalized' knowledges and disciplinary powers. (ibid.)

Både hybriditet och mimicry kunde á priori förklara olydnaden i Marianas kulturidentitet och svara på Johnnys fråga om halvnorrmän, och man kunde överväga att tillämpa den teorin även inom ramen för nordisk litteratur. Det är vad Elisabeth Oxfeldt exempelvis gör i sin läsning av Khemiris Montecore.29 Närmare bestämt använder Oxfeldt begreppet mimicry gällande faderns situation i romanen: innan han flyttade till Sverige växte fadern upp i Algeriet under frihetskriget mot den franska kolonialmakten, vilket kan ge skäl för en postkolonial läsning. Fadern, alias Abbas Khemiri, försvenskar bland annat sitt namn till Krister Holmström Abbas Khemiri, kallar sin fotostudio efter drottningen Silvia och förnedrar sina konstnärliga ambitioner till att fotografera svenskarnas husdjur. Romanens titel, «Montecore. En unik tiger» refererar till den tränade (vita) tigern Montecore som attackerade sin tämjare Roy Horn under en show i Las Vegas år 2003. Här blir tigern en allegori för den tunisiska fotografen som invandrat till Sverige och försöker smälta in i en vit kontext. Även ordleken kring ordet «tiger» djuret och «tiger» att vara tyst lyftes fram, och det finns kring Abbas just den dubbla artikulation som Bhabha uppmärksammar i mimicry: mellan det vilda och det tränade, mellan att säga emot och att tiga för att kamouflera sig. Medan den postkoloniala läsningen visserligen öppnar tolkningen av faderns karaktär i Montecore är mitt argument att Skarangers text egentligen överskrider den slags läsning. Man kan nog använda mimicry för att också analysera faderns figur i Alle utlendinger ..., samt exempelvis språkliga argument på det sätt som jag tidigare visade att de användes i tvisten mellan Ibra och Isa. Det framkommer dock för föräldragenerationen (den som har invandrat) att det är ytterst viktigt att smälta in, att integreras genom att försöka behärska språket, förstå traditioner och härma majoriteten. Däremot så är detta inte alls fallet vad gäller Marianas karaktär och den generation hon representerar. Språket bryter de med flit, och om vi till exempel tänker på utflyktsavsnittet med Erna Solberg noterade vi att kritiken sker via avsiktliga frontala provokationer: «[Ibra] bæda helt og nesten spytta på skoa till schtøgge poteten, men han ikke gjorde det likevel fordi Solveig kom og stoppa han» (15). Samma utmaning hittade vi också när klassen ser på Hamsuns film och «Dardan-gjengen bæda på schtøgge barten hans og ropte Hitler hver femte minutt» (95). Upprepning av mustaschmotivet i båda avsnitten ger (ny)nazister som mål, men kritiken glider vidare mot den norska politiska och samhällshistorian (när Ibra och sedan Solveig inte lyckas göra motstånd mot högerextremister («hvitingparti»), ger han sig symboliskt på regeringschefen i stället). Även de konstanta referenserna till amerikanska svarta artister och deras överlag sexistiska estetik bör läsas som ett hävdande. I denna bemärkelse går texten precis emot mimicrys ändamål: låtsas att man håller med samtidigt som man hånar den man härmar. Mariana, Ibra eller Dardan-gänget låtsas inte alls hålla med, de tar tvärtemot avstånd, hånar öppet och härmar ingen. På så sätt klandrar de systemet men desavouerar det inte (mimicry som «a process of disavowal»).

Därtill behöver vi överge Bhabhas begrepp hybriditet av den anledningen att det är grundligt uppbyggt utifrån ett kolonialt paradigm med högt specifikt maktförhållande som inte gäller i Skarangers berättelse. Om Sten Pultz Moslund exempelvis reflekterar kring hybriditet i Migration Literature and hybridity (2010), gör han det i förhållande till «the transcultural-hybrid novel» vilken har koppling till (post)kolonialism. Pultz Moslund utgår nämligen ifrån Sommers fyra kategorier ur Fictions of Migration (2001) varav ‘the transcultural-hybrid novel’ «explicitly deals with issues of hybridity, while hybridity, according to Sommer, may in fact be playing no significant role in any of the other variations of the migration novel (se Sommer, 2001, 14, 162)» (Pultz Moslund, 2010, 5).30

Utanför den koloniala kontexten kan vi istället använda idén av «betwixt and between» och in-betweenness, eller franskans entre-deux. På svenska började man nyligen tala om mellanförskap (översatt «betweenship» på engelska) vilket är det begrepp som är bäst lämpat för min läsning av Skaranger. Mellanförskap beskriver en situation då man varken tillhör grupp A eller grupp B utan hamnar i den alternativa gruppen (A)B och således faller mitt emellan i en dubbel negativitet. Den svenska uppfattningen av begreppet innefattar därtill förhållandet till nationalstaten och vithetsnormen.31 På så sätt tillåter begreppet mellanförskap att tala om den grupp som varken består av «äkta norrmän» eller «äkta utlänningar» utan av individer som tvingas identifiera sig som ett mellanting: blandade, adopterade, andra eller tredje generationens invandrare. Marianas situation är nämligen inte unik. Den kommer faktiskt alltmer fram i såväl litteratur som i filmer och musiktexter under det senaste årtiondet.32 Om situationen är relativt ny i Norden, finns det dock ett flertal studier om enstaka varianter av mellanförskap, speciellt i Amerika: från Chicano/a specificitet av nepantla,33 till métissage34 i Kanada. Alla dessa studier är dock centrerade kring idén om minoriteters kulturella och etniska tillhörighet, medan jag menar att Alle utlendinger …, med fokus på «alla utlänningar», inte skapar detta slags etniska specificitet. Sist men inte minst definierar mellanförskap ingen tillfällig liminalitet, utan en finalité, vilket är en aspekt som kan vara svårare att urskilja i just Marianas berättelse.35 Denna skillnad ekar dock signifikativt i det återkommande temat om generationskonflikt, och det finns i litteraturen både en uppenbar vilja och ett tydligt behov att motsätta sig arvet från den tidigare (invandrade) generationen. Likväl bortser tidigare forskning från denna avgörande premiss36 och väljer att fokusera på skillnaderna i stället för likheterna i den nationella gemenskapen, vilket enligt min mening snedvriver och begränsar allvarligt läsningen. I ett postnationellt perspektiv anser jag nämligen att det behöver etableras en skillnad mellan den nuvarande bilden av multikulturalism som närvaron av flera olika och skilda kulturella eller etniska grupper i ett samhälle,37 och den karnevalistiska melting-pot som Skaranger bjuder på.38 Detta uttrycks bäst genom en kontrasteffekt, i romanens näst sista avsnitt som gav romanen dess titel: «Alle utlendinger har lukka gardiner».

En gang broren min peka på vindua i tredje etasje utafor blokka til Julia og bare: se, alle utlendinger har lukka gardiner. Jeg så litt nøyere, gardina så ikke norske ut, blondegardiner først og så de feiteste røde gardina bak med gull på, helt lukka. Jeg bare: hvem bor der, og broren min bare: afrikanere, hvem ellers, og jeg bare: hvorfor har de lukka gardiner, og broren min tok noen skritt tilbake, snudde seg mot og blikka meg heftig, opp og ned, fra skoa til ansiktet, som om var jeg den største rotta, og bare: fordi de ikke vil noen skal vite hva som skjer hjemme i huset vel. (102)

Broderns förklaring till varför gardinerna är fördragna läser jag med både ironi och stort allvar. Alvaro förklarar att folk drar för sina gardiner så att ingen ska veta vad som pågår i huset, men detta är ju gardinernas funktion och har ingenting med utlänningar att göra. Ändå förvandlar han förklaringen till någonting symboliskt och suspekt, som om bara utlänningar ville och behövde dölja sina handlingar. Därtill finns det någonting anmärkningsvärt i övergången från «alle utlendinger» till «afrikanere», nämligen att uttrycket «alla utlänningar» här inte innesluter talaren, det vill säga Marianas bror och hans gemenskap eftersom de inte själva kan associeras till att ha fördragna gardiner. Därtill skapar Alvaro en distans mellan sig och afrikanare. Detta är speciellt eftersom det är första gången i romanen som en etnisk grupp tas upp och förblir isär i diskursen. Om Alvaro trots sin unga ålder ser ut att tillhöra en äldre generation och särskiljer sig i förhållande tillafrikan i en flerkulturell modell, verkar Mariana å andra sidan bli så förbluffad av sin brors förklaring att hon ger upphov till hans förakt och hans dömande blick, som om hon var «den største rotta». Hennes oförståelse för att uppmärksamma etnisk specificitet i denna kontext beror mindre på hennes tonåriga fas än på hennes karnevalistiska syn på världen här. I Marianas tillvaro hänvisar eleverna till sin etniska bakgrund egentligen enbart för att få uppmärksamhet vid olika tillfällen, och i alla fall alltid i den starka klassgemenskapen. I det sammanhanget blandas de turkiska referenserna med de indiska, de vietnamesiska, de norska, de muslimska och de katolska etc. till att forma en enda blandkultur som går längre än multikulturalism. I min läsning blir denna organiska blandning möjlig eftersom de olika kulturerna i själva verket gestaltas av karaktärer i mellanförskapet: elever som har sin bakgrund utanför Norge, men som inte heller är «äkta utlänningar». De formar en gemenskap kring norsklektioner om Hamsun och har norska folksagor som barndomsreferenser.

Med tanke på den konstellation av egenskaper jag lyfte fram hos Skaranger talar jag i en nordisk litterär kontext om en postinvandringsgeneration. Definitionen på postinvandringsgeneration baserar jag på mellanförskapets tillstånd som därtill utvecklas med en postnationell dynamik. Med detta begrepp betonar jag alltså uteblivelsen av etnisk specificitet, konstaterandet av kulturell emancipation och fokuserar i stället på den nationella gemenskapen och dess utmaning. Samtidigt förblir rasifiering och vithetsnormen centrala aspekter som återstår att betrakta.

Konklusion

Jag ville med denna artikel synliggöra den väsentliga betydelsen av att beakta det styrande nationsutmanande perspektivet i texten. Det uttrycks i titeln, i det brutna språket, i det karnevalistiska förhållningssättet till religioner, i spelet mellan subkultur- och kanonkulturreferenser, mellan det «exotisk-etniska kapitalet»39 och det «nationella kapitalet». Frågan tas även upp som rent diskussionsämne mellan karaktärerna vilket vi har sett vid flera tillfällen. Samtidigt som hon skapar en känsla av autenticitet genom dagboksformen och det kebabnorsk-lika språket ställer Skaranger de övergripande aspekterna av «utlänningarna med fördragna gardiner» inför rätta och uppmärksammar följande generation.

I stället för att ha skrivit en mer eller mindre lyckad invandrarroman ansluter Skaranger den norska litteraturen till en ny tendens som överlag kommer fram i de andra nordiska länderna. Det handlar om en litteratur som ger uttryck åt mellanförskapet som tillstånd, samt visar sig utmana nationen och tillhörighet som begrepp. Det är en litterär tendens som därmed sällar sig till ett postnationellt perspektiv, men som därutöver blir en underkategori som ger röst åt individerna (äkta eller fiktiva), vilka på ett eller annat sätt har anknytning till invandring, trots att de själv inte har invandrat. Denna nya litterära tendens som kräver ett nytt läsningsperspektiv är uttryck för det som jag kallar postinvandringsgenerationen.

Litteratur

Anderson, Benedict. 1983. Imagined Communities. London: Verso.

Bakhtiari, Marjaneh. 2005. Kalla det vad fan du vill. Stockholm: Ordfront förlag.

Bakhtin, Mikhail. 1940 (/1968). Rabelais and His World. Översatt av Hélène Iswolsky. Bloomington: Indiana University Press.

Behschnitt, Wolfgang (red.). 2013. Literature, Language, and Multiculturalism in Scandinavia and the Low Countries. Amsterdam: Rodopi.

–. 2008. «Willkommen im Vorort». I Literatur der Migration – Migration der Literatur, redigerad av Karin Hoff, 35–48. Frankfurt: Peter Lang.

Bergman, Erik. 2015. «Chicano/a Multiplicity and in-betweenness in John Rechy’s City of Night». Narodna Umjetnost, vol. 52. Saskatoon: Institut za etnologiju i folkloristiku. DOI:10.15176/vol52no104.

Bhabha, Homi K. 1994. The Location of Culture. London: Routledge.

–. 1990. Nation and Narration. London: Routledge

–. 1985. «Signs Taken For Wonders». Critical Inquiry, «Race,» Writing, and Difference, (12): 144–165. Chicago: University of Chicago Press.

–. 1985. «Sly Civility». October (34): 71–80. Cambridge: MIT Press.

Bourdieu, Pierre. 1979. La Distinction. Critique sociale du jugement. Paris: Les Éditions de Minuit.

Brubaker, Rogers. 2009. «Ethnicity, race, and nationalism». Annual Review of Sociology (35). Palo Alto: Annual Review. DOI:10.1146/annurev-soc-070308-115916.

Dahlstedt, Anja. 2006. Annorlundahet som kapital. Kategorin invandrarförfattare och annorlundahet på det litterära fältet. Magisteruppsats, Högskolan i Borås. http://hdl.handle.net/2320/1473.

Egeland, Tom. 2015. «Debutantprisen til Maria Navarro Skaranger». Den norske Forfatterforening, 05.09.2015 (läst 20 september 2015). http://www.forfatterforeningen.no/artikkel/debutantprisen-til-maria-navarro-skaranger#.Wa5jP00UmHs.

Eriksson, Catharina (red.). 1999. Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Bokförlaget Nya Doxa.

Foucault, Michel. 1969. L'Archéologie du savoir. Paris: Éditions Gallimard.

Gelin, Martin. 2005. «Jonas Hassen Khemiri». Tidningen Sex. Stockholm.

Gröndahl, Satu (red.). 2002. Litteraturens gränsland. Invandrar- och minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning.

Habermas, Jürgen. 2001. The Postnational Constellation. Översatt av Max Pensky. Cambridge: MIT press.

Hassan, Yahya. 2013. Yahya Hassan. Köpenhamn: Digte Gyldendal.

Hellström, Anna och Joanna Netzler. 2016. Mellanförskapets rum. En kvalitativ studie om gränsöverskridande identiteter. Kandidatuppsats, Lunds universitet. http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8879593.

Hutcheon, Linda. 1988. A Poetics of Postmodernism. History, Theory, Fiction. London: Routledge.

–. 1987. «Beginning to theorize postmodernism». Textual Practice (1). London: Routledge. DOI:10.1080/09502368708582005.

Jörgensen, J. Normann och Tore Kristiansen. 1998. «Pæredansk eller perkerdansk». Information 4, 04.02.1998 (läst 23 april 2015). https://www.information.dk/debat/1998/02/paeredansk-perkerdansk.

Khemiri, Jonas Hassen. 2003. Ett öga rött. Stockholm: Norstedts.

–. 2006. Montecore: en unik tiger. Stockholm: Norstedts.

Koegeler-Abdi, Martina. 2013. «Shifting subjectivities. Mestizas, Nepantleras and Gloria Anzaldúa’s Legacy». Melus (38). Oxford: Oxford University Press. DOI:10.1093/melus/mlt016.

Kongslien, Ingeborg. 2007. «New voices, new themes, new perspectives. Contemporary Scandinavian multicultural literature». Scandinavian Studies, (79.2): 197–226. Champaign: University of Illinois Press.

–. 2005. «New narratives in Norwegian and Nordic multicultural literature, Or: ‘Rewriting what it means to be Norwegian’». Scandinavica, (44.2): 143–62. London: Norvik Press.

–. 2002. «Dei nye stemmene i norsk samtidslitteratur. Innvandrarlitteratur i Norge». Norsk litterær årbok: 174–190. Oslo: Det Norske Samlaget.

Lang, Candace. 1988. Irony/Humor: Critical Paradigms. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Leonard, Peter. 2008. «Det etniske gennembrud. Multicultural literature in Denmark». Multiethnica, (31): 31–33. Uppsala: Uppsala universitet.

Lindberg, Svante (red.). 2013. Le roman migrant au Québec et en Scandinavie. Performativité, conflits signifiants et croélisation. Bern: Peter Lang.

Löfroth, Simon. 2014. «Mellanförskapet vill skapa debatt». Svenska Dagbladet, 24.03.2014 (läst 28 januari 2015). https://www.svd.se/mellanforskapet-vill-skapa-debatt-om-etnicitet.

Löytty, Olli. 2015. «Immigrant literature in Finland. The uses of a literary category». I Rethinking National Literatures and the Literary Canon in Scandinavia, redigerad av Ann-Sofie Lönngren, Heidi Grönstrand, Dag Heede och Anne Heith, 52–77. Newcastle: Cambridge Scholars Publishing.

Matthis, Moa (red.). 2005. Orientalism på svenska. Stockholm: Ordfront Förlag.

Mosander, Ingalill. 2006. «Han leker med sanningen». Aftonbladet, 30.01.2006 (läst 10. november 2014). http://www.aftonbladet.se/wendela/ledig/article10752957.ab

Navarro Skaranger, Maria. 2015. Alle utlendinger har lukka gardiner. Oslo: Forlaget Oktober.

Nikula, Johan. 2011. Mellanförskap – svenskhet, ursprung och invandrarskap. Kandidatuppsats, Stockholms universitet. http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:440638/FULLTEXT01.pdf.

Nilsson, Magnus. 2010. Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa. Örlinge: Gidlunds Förlag.

Norsk rikskringkasting. 2015. Dagsrevyen, 29.01.2015, 27’55’’-34’50’’. https://tv.nrk.no/serie/dagsrevyen/nnfa19012915/29-01-2015

Oxfeldt, Elisabeth. 2012. Romanen, nasjonen og verden. Nordisk litteratur i et postnasjonalt perspektiv. Oslo: Universitetsforlaget.

Pedersen, Bernt Erik. 2015. «Første roman på drabantby-norsk». Dagsavisen, 20.01.2015 (läst 15. mars 2015). http://www.dagsavisen.no/kultur/forste-roman-pa-drabantby-norsk-1.311818.

Pultz Moslund, Sten. 2010. Migration Literature and Hybridity. London: Palgrave Macmillan.

Rorty, Richard. 1989. Contingency, Irony and Solidarity. Cambridge: Cambridge University Press.

Rottem, Øystein. 1998. Biografien om Knut Hamsun. Guddommelig galskap. Oslo: Gyldendal Tiden.

Said, Edward W. 1978. Orientalism. New York: Random House.

Sanandaji, Nima. 2009. Mellanförskap. Mellan utanförskap och integration, mellan hinder och möjligheter. Stockholm: Vulkan.

Sandve, Gerd Elin Stava. 2015. «Boka huns er sykt lættis». Dagsavisen, 26.01.2015 (läst 15. mars 2015). http://www.dagsavisen.no/kultur/boker/boka-huns-er-sykt-lettis-1.312781.

Schoentjes, Pierre. 2001. Poétique de l'ironie. Paris: Editions du Seuil.

Taule, Liv. 2014. «Religion og livssyn i endring. Norge – et sekulært samfunn?». Samfunnsspeilet, Statistisk sentralbyrå. https://www.ssb.no/kultur-og-fritid/artikler-og-publikasjoner/_attachment/164168?_ts=144de41b4e0.

Tjønn, Brynjulf Jung. 2015. «En ny, viktig stemme». Verdens Gang, 23.01.2015 (läst 15 mars 2015). http://www.vg.no/rampelys/bok/bokanmeldelser/bokanmeldelse-maria-navarro-skaranger-alle-utlendinger-har-lukka-gardiner/a/23379395/.

Valham, Josefin. 2009. Vem vill ha mig som svensk? En problematisering av begreppet invandrarförfattare. Studentuppsats, Mälardalens högskola. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:317101/FULLTEXT01.pdf.

Vauthier, Bénédicte. 2004. «Bakhtine, théoricien de l’ironie. De la forme architectonique aux formes compositionnelles». Revue de Critique et de Théorie Littéraire, (35/36): 55–71. Toronto: Trintexte.

Wendelius, Lars. 2002. Den dubbla identiteten. Immigrant- och minoritetslitteratur på svenska 1970–2000. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning.

Østby, Andreas. 2005. Kebabnorsk ordbok. Oslo: Gyldendal.

1Jfr till exempel Magnus Nilsson och Den föreställda mångkulturen (2010), eller Wolfgang Behschnitts Literature, Language, and Multiculturalism in Scandinavia and the Low Countries (2013).
2Maria Navarro Skaranger: Alle utlendinger har lukka gardiner (103 s.). Forlaget Oktober, Oslo 2015.
3Gerd Elin Stava Sandve: «Boka huns er sykt lættis». Dagsavisen, 26.01.15.
4Brynjulf Jung Tjønn: «En ny, viktig stemme». VG, 23.01.15.
5Norsk rikskringkasting [NRK], Dagsrevyen, 29.01.2015.
6Tom Egeland, «Debutantprisen til Maria Navarro Skaranger». Den norske Forfatterforening, 05.09.2015.
7Elisabeth Oxfeldt i Romanen, nasjonen og verden definierar postnationalism som följer: «Termen postnasjonal rommer et perspektiv som er postnasjonsbyggende, som i høyere grad er nasjonskritisk og nasjonsproblematiserende, men som likevel ivaretar et nasjonalt perspektiv fremfor et allment eller universelt» (2012, 18).
8När ett siffra anges utan andra referenser hänvisar jag till ett sidnummer ur Alle utlendinger har lukka gardiner.
9Fem avsnitt är dock annorlunda och skildrar avlägsna minnen, som faktiskt alla hör ihop med brodern Alvaro («Den andre broren min» (7), «pikktagginga» (25), «begynnelsen» (47), «Slangen ii» (60), och «Alle utlendinger har lukka gardiner» (102)).
10Kebabnorsk är en term som används för att beskriva en norsk multietnolekt med inslag av lånord från språk som ursprungligen talas av icke-västerländska invandrargrupper i Norge (jfr med förortsvenska, Rinkebysvenska, perkerdansk o.s.v.).
11«Seni seviyorum» är turkiska för «jag älskar dig» men stavas fel i boken.
12NRK, Dagsrevyen, 29.01.2015 00:29.
13Bernt Erik Pedersen, «Første roman på drabantby-norsk». Dagsavisen, 20.01.15.
14Magnus Nilssons översättning från tyskan i Den föreställda mångkulturen (2010, 111).
15Jag är välmedveten om den sexism som dessa uttryck medför. Likväl valde jag att lämna genusperspektivet utanför denna analys eftersom jag anser att det är skäl till en annan artikel i sig.
16Windows Live Messenger (tidigare Windows Messenger, därefter MSN Messenger), var en populär onlinetjänst för snabbmeddelanden, (2006–2012).
17Wyclef Jean var en före detta medlem i trion The Fugees, vars namn härstammar från ordet ‘refugees’, flyktingar på engelska.
18I samma avsnitt förklarar Mariana att Mu2 egentligen heter Muhammed, men eftersom det finns tre andra Muhammed i deras skola har de alla fått ett smeknamn: en får heta Moh, en annan Muhammed-Ali (efter boxaren), en tredje Chuka (som är titeln på en westernfilm av Gordon Douglas, 1967) och den fjärde kallas för Mu2 (vilket refererar till Mewtwo: den kraftigaste Pokémon). Det är värt att notera att tre av dessa smeknamn har en klar koppling till stora gestalter från västerlandets populärkultur, vilket inte är någon slump, i motsats till det orientaliskt klingande namnet Muhammed. Också Mariana har en amerikaniserad version av sitt namn och kallas för «Marey» (18).
19I Fictions of Migration (2001) beskriver Roy Sommer «the multicultural Bildungsroman» som en underkategori av migrationslitteratur. Också Ingeborg Kongslien talar om «postnasjonal danningsroman» och kvalificerar «[the] group of writers [...] with a migrant or multicultural background, but who were born in Scandinavia and are actually ‘first generation’ with a Scandinavian language as their first language» som en del av «intercultural or multicultural literature» (Kongslien i Lindberg (red.), 2013, 127). Jag förhåller mig dock kritisk till båda dessa tidigare studier, å ena sidan eftersom trots att de uppmärksammar skillnaden tar de inte tillräckligt i beaktande generationens särdrag, och å andra sidan eftersom jag utgår från ett postnationellt perspektiv för att ge ett alternativ till den multikulturella och interkulturella läsningen.
20Man kunde här fundera vidare på skillnaden mellan den kronotopiska ramen av en invandrarroman vs. berättelser av/om andra generationen som inte har invandrat själv (Mikhail Bakhtin, «Form of Time and Chronotope in the Novel» (1937) (1981 på engelska)).
21Ordet «potet» som används här är ett norskt slanguttryck som betecknar en vit person eller en «etnisk norrman» (jfr Andreas E. Østby: Kebabnorsk ordbok). Det brukar dock användas av «ikke-potet», det vill säga icke-vita.
22Djinn (av det arabiska verbet Janna: «att dölja/skyla»), av Gud skapade ökenandar bestående av «en rökfri eldsflamma» – simoon (Koranen 55:15, 15). De vistas i en andevärld och spelar en viktig roll i den muslimska religionen.
23Iblis är djävulen (Shaitan) inom islam.
24Avslutades 1940, boken publicerades först 1965.
25Statistisk sentralbyrå (SSB) Liv Taule: «Religion og livssyn i endring. Norge – et sekulært samfunn?» (25.02.14).
26Jfr Øystein Rottem: Biografien om Knut Hamsun: Guddommelig galskap (1998).
27Jfr även Scanguilt projekt, Elisabeth Oxfeldt, Oslo universitet, 2014.
28D.v.s. här ren brist på empati, inte nazistsympatier.
29 Montecore: en unik tiger (2006) är Khemiris andra roman. Oxfeldt analyserar den samtidigt som Aravind Adigas Hvit tiger (2008) i Romanen, nasjonen og verdens femte kapitel: «Globale relasjoner» (2012, 230–282). (Se också den liknande postnationella läsningen och mimicry argumentet i Eila Rantonens artikel «Cultural Hybridity and Humour in Jonas Hassen Khemiri’s Montecore» i Lindberg, Svante (red.) 2013. Le roman migrant au Québec et en Scandinavie: performativité, conflits signifiants et croélisation).
30Som det har sagts tidigare faller Alle utlendinger ... enligt Sommers uppdelning under kategorin «multikulturell Bildungsroman» och behandlar inte så mycket kolonialstrukturer som ren rasism.
31Den svenska termen kommer från föreningen Mellanförskapet som föddes 2005 i Sverige. Den definierar sig som «politiskt och religiöst obunden och dess syfte är att skapa debatt kring frågor som rör blandade identiteter och gränsöverskridanden. En gemensam nämnare för medlemmarna är att de är födda eller uppvuxna i Sverige men att de på något sätt faller utanför vithetsnormens ramar» (Simon Löfroth, 2014).
32Jag nämnde på flera ställen i min analys bland annat verk av Khemiri, Hassan och Bakhtiari.
33Jfr. Martina Koegeler-Abdi: «Shifting Subjectivities. Mestizas, Nepantleras and Gloria Anzaldúa’s Legacy» (2013) samt Erik Bergman: «Chicano/a Multiplicity and In-betweenness in John Rechy’s City of Night» (2015).
34Jfr. Svante Lindberg: Le roman migrant au Québec et en Scandinavie: performativité, conflits signifiants et croélisation (2013).
35Finalitet kan diskuteras i förhållande till denna roman i och med att karaktären är en tonåring och hennes identitet antagligen är förutbestämd att utvecklas, vilket också förstärks av Bildungsromanens dynamik, trots att karaktären aldrig når förväntad maturitet. Om man extrapolerar mellanförskapet till andra romaner vars huvudkaraktär är en vuxen, framkommer dock mellanförskapet klarare som finalitet (jfr till exempel Jason Diakité med En droppe midnatt (2016)).
36Detta syns till exempel i det återkommande uttrycket «invandrarna och sina barn» (jfr Kongslien, Rantonen, Löytty m.m.).
37 Oxford Dictionary definierar multikulturalism som: «The presence of, or support for the presence of, several distinct cultural or ethnic groups within a society».
38Uttrycket «melting pot» brukar förekomma i diskussion om kulturell assimilation eller ackulturation vs. multikulturalismens integration. Utan att gå in i den politiska debatten belyser Skarangers text behovet att förhålla sig till denna fråga med en ny faktor: postinvandringsgenerationens mellanförskap.
39Jfr. Magnus Nilsson.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon