Om att rida ut på nya vidder. Moderna perspektiv på balladen som inspiration och källa

Traditionellt har forskningen omkring ballader fokuserat på frågor om diktformens väg till Skandinavien och spridningen av olika motiv. I de nordiska länderna har man under andra hälften av 1900-talet lagt mycket arbete på etableringen av nationella utgåvor som den avslutade Sveriges medeltida ballader (1983–2001). Det har också funnits en livaktig forskning i samband med utgivningsprojekten som exempelvis i den danska serien av antologier Svøbt i mår. Dansk folkevisekultur 1500–1700 (1999–2002). Det har främst varit nordiska forskare som ägnat sig åt området och intresset utanför de nordiska arkiv- och universitetsmiljöerna har inte alltid varit omfattande. Det är därför viktigt att uppmärksamma den nyligen utgivna antologin «Rider ud saa vide». Balladenspuren in der skandinavischen Kultur (2016) med bidrag av tyska och skandinaviska forskare och med samtliga bidrag på tyska. Boken är redigerad av Annegret Heitmann som är professor i nordisk filologi vid LMU i München och Katarina Yngborn som arbetar som forskare i nordisk filologi vid samma universitet. I en tid när internationell publicering primärt innebär att man skriver på dagens Lingua franca engelska är det särskilt intressant att här få en bild av en levande forskningstradition inom nordisk filologi och litteraturforskning i Tyskland, en tradition som har långa rötter och som länge var den viktigaste för nordiska filologer att vara i kontakt med. Om den engelska dominansen är stark i dag är det nämligen fortfarande livskraftiga forskningsmiljöer inte endast i Tyskland, utan även i Schweiz och Österrike, som odlar nordiska studier på hög nivå. Och dessa miljöer är viktiga att känna också för dagens nordiska forskare på området; alltför ofta är det en ensidig inriktning på engelskspråkiga nätverk som dominerar den nordiska forskningen. Desto viktigare är det därför att också påpeka att flera skandinaviska forskare har bidragit till boken.

I en inledande artikel skisserar de två redaktörerna kortfattat balladforskningens historia. De presenterar några av de centrala frågeställningar som rör exempelvis avgränsningen av vad som ska betraktas som ballader och hur den tidigaste traditionen från medeltiden är svåråtkomlig eftersom balladmaterialet främst finns bevarat i handskrifter från 1500- och 1600-talet eller i insamlat material från 1800- och 1900-talet.

Inledningsartikeln ger också en introduktion till den bakomliggande idén till den föreliggande boken, att studera hur den traditionella balladen har utgjort inspiration och källa till moderna konstuttryck i text, bild och musik. Artikelförfattarna konstaterar redan inledningsvis att detta är ett relativt oprövat grepp när det gäller att närma sig balladtraditionen. De konstaterar också att: «Erstaunlich ist daher, dass es kaum Forschung zu diesem Intertextualitätsphenomänen gibt, so dass der vorliegende Band Pionierarbeit leistet» (9).

Förutom den inledande artikeln innehåller boken tolv artiklar som spänner över en mängd områden där balladerna har utgjort källor eller givit inspiration till författare, konstnärer och musiker över hela Norden. Dessutom bifogas en kort bibliografi över utgåvorna av danska, färöiska, isländska, norska och svenska ballader. Det finns däremot ingen samlad bibliografi över forskningslitteraturen som använts av författarna, varken i den enskilda artikeln eller sammanställd för hela boken. Bibliografiska upplysningar meddelas i stället i fotnoter till varje artikel, något som gör det svårt att få en överblick över den använda forskningslitteraturen.

I de två första artiklarna efter inledningen ligger fokus på de äldsta beläggen för balladtraditionen. Här upprepas den viktiga markeringen av hur svårt det är att avgöra hur balladen introducerats och utvecklats under skandinavisk medeltid på grund av källornas art. I en första artikel diskuterar Katharina Preissler balladtraditionens spår i flera medier från 1200-talet och fram till och med 1500-talet, men kanske med ett visst fokus på hur motiv framställs i det medeltida bildmaterialet. Författaren inleder med att konstatera att:

Die skandinavische Ballade manifestiert sich im Mittelalder in verschiedenen Medialisierungen und befindet sich dabei immer in einem Spannungsfeld zwischen Mündlichkeit, Text und Bild. Der erst Mitte des 16. Jahrhunderts einsetzenden schriftlichen Aufzeichnung in dänischen Adelshandschriften gehen in den drei vorhergehende Jahrhunderten Spuren schriftlicher und bildlicher Balladenquellen voran, die ihres fragmentarischen Characters zum Trotz Auskunft über Verschriftlichung geben können. (17)

Denna insikt och den följande försiktigheten när det gäller att dra långtgående slutsatser angående den äldsta traditionen (vilka skulle bli «nur spekulativ») är ett föredöme som kunde följas också inom närliggande forskningsfält som exempelvis eddastudier eller vid utforskningen av norrön mytologi. Det är ibland bättre att inse sitt materials begränsningar än att bygga starka hypoteser baserade på ett alltför tunt material.

Men balladerna kan trots allt med viss sannolikhet spåras tillbaka till 1200-talet i det bevarade materialet. Preissler sammanställer och beskriver det material som faktiskt föreligger, från de tidigaste kyrkomålningarna som framvisar motiv som knyts till balladtraditionen till de svenska Eufemiavisorna från tidigt på 1300-talet (men endast bevarade i handskrifter från 1400-talet). Författaren påpekar helt riktigt att de äldsta nedteckningarna av ballader inte föreligger förrän i senare visböcker, i Sverige från ca 1630 och för Danmarks del från ca 1580.

I en följande artikel behandlar Klaus Boldl förhållandet mellan balladerna och dansen under medeltiden, ett förhållande som tidigare forskning har sett som relativt oproblematiskt, och därför inte studerat grundligt. Boldl argumenterar emellertid för att läget inte alltid är så självklart, och att balladens relation till dansen ofta kan ligga väl så nära senmedeltidens och tidigmodern tids kritik av dans. Detta kan, i tråd med just äldre forsknings syn, framstå som ett märkligt påstående. Vi känner ju väl de färöiska balladerna som sjungs just till dans och många ballader har också omkväden som direkt omtalar dans. Boldl menar emellertid att det inte nödvändigtvis föreligger en kontinuitet från medeltidens traditioner till det som vi kan se i 1800-talets nedteckningar eller i den färöiska traditionen. Här utgör de fåtaliga direkta beläggen för ballader i medeltidsmaterialet ett problem, både för den som vill framhålla att balladerna knöts till danstraditioner redan under medeltiden och för den som vill hävda motsatsen, något som diskuteras grundligt av författaren. Därefter behandlar artikeln aspekter på balladen som kunde tolkas som att balladtraditionen åtminstone till en viss del var del av en kritik av dansen under senmedeltid och tidigmodern tid.

Efter dessa inledande artiklar som diskuterar balladernas äldsta reception ägnas resten av bidragen åt receptionen och bruket av balladmotiv från 1700-talet och fram till nutid. I flera artiklar är utgångspunkten en enskild ballad och hur denna har tagits i bruk i en viss period eller hos enskilda författare. Stephan Michael Schröder behandlar till exempel balladen om Nils Ebbesen och receptionen av denna ballad i perioden från 1700-talet till 1900-talets mitt, medan Anders Ehlers Dam tar sig an motivet om Aage og Else i dansk litteratur och konst omkring 1900.

Balladen om Nils Ebbesen används av Stephan Michael Schröder för att visa hur traditionen brukats och varit estetiskt produktiv under en lång period i dansk kultur, och hur den både bidragit med stoff och formell inspiration till nationellt präglade verk, i t.ex. Levin Sanders drama Danmarks Befrielse, eller Niels Ebbesen af Nørreriis (1797/98/99/1816) eller B.S Ingemanns roman Prinds Otto af Danmark og hans Samtid (1835). Schröder konstaterar:

Die Popularität von DgF 156 [Nils Ebbesen] ab dem 19. Jahrhundert beruht auf der forcierten Einschreibung der Ballade in den patriotisch-nationalen als hegemonialem Identitätsdiskurs durch die kulturelle Elite und kann folglich mit analytischem Gewinn im Kontext der invented traditions sensu Hobsbawn/Ranger beurteilt werden. (73–74)

Detta kan i stor utsträckning sägas gälla för artiklarna generellt i boken. Författarna visar genomgående hur balladerna varit en viktig del i större sammanhang där konstnärer och författare använde dem som ett gemensamt kulturgods.

Anders Ehlers Dam väljer en snävare avgränsning av tidsperiod till omkring 1900. Han diskuterar hur balladen Aage og Else är viktig för vår förståelse av verk som Johannes V. Jensens Kongens Fald (1900–1901), Harald Kiddes Aage og Else (1902–1903) och Hermann Bangs De uden Fædreland (1906). En intressant slutsats är att balladen har använts för olika ändamål av de tre författarna, där Johannes V. Jensen har använt balladmaterialet för estetiska ändamål och som ett sätt att skapa mystik har Harald Kidde fokuserat mer på de psykologiska aspekterna medan Herman Bang sökt det mytologiska stoffet (117). Författaren går därefter in på hur balladen också varit viktig inspirationskälla för musik och konst i romanernas samtid. Här presenteras ett antal konstverk och illustrationer som knyter an till balladens motiv. Sammanhållet ger Anders Ehlers Dam med utgångspunkt i en enskild ballad en bild av hur centralt balladtraditionen stod vid sekelskiftet 1900 i dansk kultur.

Men också mer avgränsade frågeställningar tas upp till behandling i antologin. I Joachim Grages artikel handlar det primärt om det författaren benämner en sekundär musikalisering av balladen om Valdemar og Tove, hur balladen har tonsatts och hur synen på traditionen satt sin prägel på den musikaliska utformningen.

Erik Zillén diskuterar olika bruk av Gustaf Frödings balladliknande dikt Säf, säf, susa som just ballad, men också diktens representation i musikvideo och som tecknad serie. Han går därmed utanför ramen i många av de övriga bidragen genom att inte ta utgångspunkt i en konkret ballad eller tradition: här är det Frödings inspirationskällor som belyses men inte någon enskild ballad som omformats av diktaren.

I Annegret Heitmanns studie är utgångspunkten den danska balladen Agnete og Havmanden och hur denna framträder i det som hon kallar den intermediala ekokammaren. Inledningsvis diskuterar Heitmann den rörliga texten, traditionen som ständigt omformar stoffet i nya representationer. Med utgångspunkt i denna rörliga tradition studerar hon därefter receptionen med särskilt fokus på rytm, klang och performativitet i modern litteratur. Slutligen behandlar hon också bruket av motiv från balladen i bilder och skulpturer.

Modern lyrik och balladernas ofta mer eller mindre obegripliga formelspråk är temat för Andreas Wahlbergs artikel. Wahlberg inleder med en diskussion av avsnitt i Holbergs Jeppe där Holberg använder nonsensfraser som stilmedel och jämför detta med balladernas bruk av det som framstår som meningslösa ord och fraser i formelartade omtagningar och omkväden. Därefter diskuterar han hur modern diktning använder liknande stilmedel och frågar sig om det finns någon direkt förbindelse mellan balladtraditionen och den moderna lyriken. Här diskuterar Wahlberg dikten Konferensman av Birger Sjöberg (1926) och Lennart Hellsings barnramsor i boken Summa Summarum (1950). Slutsatserna han kommer fram till är försiktigt formulerade och ger främst indikationer om relevanta frågeställningar för framtida studier.

Katarina Yngborn diskuterar hur två svenska författare, Kerstin Ekman i Knivkastarens kvinna från 1990 och Katarina Frostensson i diktsamlingen Joner som utkom 1991, använder motiv och stilmedel från balladerna. I Ekmans diktsamling finner Yngborn direkta referenser till ballader och ett medvetet arbete med balladens sätt att framställa en historia. Yngborn visar därefter hur Katarina Frostensson arbetar med andra stilmedel från balladtraditionen. Hon konstaterar slutligen att de båda diktarna använder balladtraditionens stilmedel och motiv, men att de har tydligt olika strategier och syften. I ytterligare ett bidrag som fokuserar ett enskilt författarskap diskuterar Hanna Eglinger den norske författaren Hans Herbjørnruds berättelse På Gamletun i Europa, utgiven 1992, och hur balladernas motiv återspeglas i den moderna poetiken.

Även i senare tids musik har balladerna lämnat spår. Florian Heesch behandlar i sin studie ett något annorlunda kulturuttryck. Han diskuterar hur det färöiska heavy metal-bandet Týr använder sig av traditionella färöiska balladtexter och melodier i sin musik. Därmed har artikelsamlingen nått fram till vår egen samtids bruk av en medeltida genre som inspiration och källa. Även Bente Velle Hellang diskuterar hur balladens musik återspeglas i populärmusik. Hon tar som exempel den svenska gruppen Garmarna, bandet Svarten muld från Danmark och det från Norge stammande Gåte. Med utgångspunkt i tre melodier, Varulven, Ravnen och Bendik og Årolilja ger författaren exempel på respektive bands bruk av balladtraditionen.

Det kan avslutningsvis konstateras att ett gemensamt drag för artiklarna i samlingen är att de i hög grad nöjer sig med att redovisa materialet och i mindre utsträckning diskuterar teoretiska och metodologiska problem vid studiet av balladreceptionen inom litteratur, konst och musik. Med tanke på det som tidigare nämndes om att forskningsfältet är relativt nytt och att författarna i många avseenden tar de första stegen i att avgränsa material och frågeställningar är detta kanske inte så underligt. Det framgår också tydligt av den inledande artikeln att redaktörerna främst har samlat bidragen för att etablera och avgränsa fältet. De konstaterar:

Der vorliegende Band stellt einen ersten Versuch dar, zur Kartierung und Analyse dieses gesamtskandinavischen intermedialen Rezeptionsphänomens beizutragen. (16)

De inledande stegen är nu avklarade och det föreliggande resultatet visar definitivt att forskningen omkring balladreception i litteratur, konst och musik kan ge oss intressant ny förståelse av både balladtraditionen och dess sentida reception.

Litteratur

Flemming Lundgreen-Nielsen og Hanne Ruus (red.). 1999–2002. Svøbt i mår. Dansk folkevisekultur 15501700, bd. 1–4, København: C.A. Reitzels Forlag.

Bengt R. Jonsson et al. (red.). 1983–2001. Sveriges medeltida ballader, band 1–5. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.