Sissel Furuseth, Jahn Holljen Thon og Eirik -Vassenden (red.)

Kritiske portretter. Litterære tidsskrifter etter 1880

Trondheim: Tapir Akademisk Forlag 2010, 311 sider

Som svensk litteraturvetare intresserad av kritikforskning är det lätt att bli avundsjuk på norrmännen. I den norska universitetsvärlden finns sedan länge ett väl utvecklat nätverk av kritikforskare. Det finns en kritikhistoria i två band, Norsk litteraturkritikks historie 1770–1848 (Beyer och Moi 1990) respektive 1848–1870 (Linneberg 1992). Ett tredje, avslutande, är under produktion inom ramen för det nationella forskningsprojektet »Norsk litteraturkritikks historie 1870–2000. Verdiforvaltning og mediering» finansierat av Norges forskningsråd, FRIHUM. Redan på 1980-talet kom ett tvåbandsverk om kvinnliga kritiker, Gjennom kvinneøyne. Norske kvinners litteraturkritikk og reaksjon på litteratur ca 1880–1930, respektive ca 1930–1980 (red. Hjorth Lervik, 1980 och 1982). Dessutom produceras kontinuerligt nya avhandlingar inom ämnesområdet.

Att döma av de medverkande forskarna i den antologi jag här ska anmäla, Kritiske portretter. Litterære tidsskrifter etter 1880, finns dessutom en rik tvärvetenskaplig miljö för studier om litteraturkritik i vid mening. Bredvid litteraturvetare med nordisk eller allmän inriktning medverkar språkvetare, idéhistoriker och konstvetare.

Även om flera framstående kritikforskare är verksamma i Sverige, bland dem Per Rydén och Tomas Forser, saknas den bredd, återväxt och infrastruktur som präglar fältet i Norge. Vad beror detta på? En möjlig orsak slog mig vid ett symposium i anslutning till det pågående norska kritikhistorieprojektet, som arrangerades vid Universitetet i Agder, Kristiansand i september 2011, och som handlade om kritiken som institution. Där höll Sissel Furuseth, projektledare för »Norsk litteraturkritikks historie» och en av redaktörerna för Kritiske portretter, ett föredrag om Norsk litteraturkritikerlag, grundat 1946. I Sverige skulle det dröja till 1972 innan kulturskribenter var välkomna i författarförbundet, och flertalet kritiker har sedermera hänvisats till fackförfattarsektionen. Bristen på facklig -organisering är ett av flera tecken på den svenska kritikerns svagare ställning som yrkesperson. Ett annat är det faktum att litteraturkritik, åtminstone i svensk storstadspress, i första hand blivit ett extraknäck för akademiker. Honoraren är så låga att kritik på heltid blivit en omöjlighet. Inte ens landets största dagstidning, -Dagens Nyheter, anser sig ha råd med kontraktsanställda recensenter. Även om den norska litteraturkritiken uppvisar samma ekonomiskt grundade krissymptom som den svenska, har den förra lyckats upprätthålla en starkare ställning och ett större självförtroende i den offentliga debatten. Jag tycker mig också ana en starkare åtskillnad mellan litteraturforskning och litteraturkritik i den norska universitetsvärlden, vilket möjligen förklarar det större intresset för litteraturkritik som ett specifikt, avgränsat forsk-ningsområde.

Det må vara hur det vill med dessa spekulationer. När jag läser Kritiske portretter utifrån min svenska utkikspunkt är det en hel del som ter sig annorlunda, för att inte säga närmast exotiskt. Som att tidskriften Vinduet i samband med sitt 60-årsjubiléum 2007 mottog ett gratulationsbrev från statsminister Jens Stoltenberg. Eller att de stora bokförlagen kontinuerligt gått in och satsat långsiktigt för att stödja olika tidskriftsprojekt. Eller att tidskrifterna och deras redaktörer spelat så stor roll i samhällsdebatten och att upplagorna dessutom ofta varit så pass stora. I Norge har kulturtidskrifterna, även om de lika ofta som de svenska sökt outsiderpositioner, på ett helt annat sätt ingått i ett brett nationellt, demokratiskt projekt. Och såväl statsmakten som relevanta delar av näringslivet och kulturetablissemanget har uppenbarligen förmått att uppskatta tidskrifternas arbetsinsats och unika funktion.

Volymens redaktörer, tidigare nämnda Sissel Furuseth samt Jahn Holljen Thon och Eirik Vassenden, är alla knutna till det pågående kritikhistorieprojektet och antologin emanerar ur två seminarier om litterära tidskrifter som hölls i Trondheim 2007 och 2009. Av bidragen utgör flertalet punktnedslag i det norska litterära tidskriftsfältet från det moderna genombrottet och fram till och med 2009. Men egentligen inleds historien redan åren kring 1800, i och med Marit Grøttas utmärkta artikel om den romantiska tidskriftsideologin i Jena-romantikens Athenaeum, vars kollektiva och dialogiska litteratursyn i så hög grad levt vidare i efterföljande tidskriftsprojekt i hela Västeuropa. Bredvid denna tyska startpunkt ges också flera inblickar i skandinaviska samarbeten där inte minst frågan om nationella kritikhistorier ställs på sin spets, som när Eivind Tjønneland skriver apropå de sena artonhundratalstidskrifterna Af Dagens Krønike och Samtiden: »Må anmeldelsen være skrevet av en nordmann om en nordmann og utgitt i Norge for å komme med i en norsk kritikkhistorie? Siden nesten alle de betydelige norske forfatterne utgir i København, er det siste kriteriet åpenbart urimelig. Hvis Erik Skram anmelder Hamsuns Sult i Samtiden, er kritikken mer ‘norsk’ enn hvis han anmelder boken i det danske tidsskriftet Tilskueren?» (s. 58). Eirik Vassenden är inne på samma problematik ifråga om Litteraturen. Nordens kritiske revue (1918–1921): »Er dette en norsk publikasjon? Er den ikke dansk, eller svensk? Svaret er altså ingen av delene: Det er tale om et nordisk eller kansje heller skandinavisk tidsskrift» (s. 66). Det finns en uppenbar risk att aktörer och publikationer som ingått i den här typen av gränsöverskridande cirkulation osynliggörs i den nationellt grundade modell för historieskrivning som fortfarande är gängse. Det ska bli spännande att se hur projektet »Norsk litteraturkritikks historie 1870–2000» fortsätter att hantera den utmaningen.

Ett annat, komparativt sätt att närma sig gemensamma linjer i den nordiska tidskriftsvärlden erbjuder Jahn Holljen Thon i sitt intressanta bidrag om avantgardetidskrifterna Heretica (Danmark), Rondo (Sverige) och Profil (Norge). Här kan han visa hur olika textsyn och kritikerideal avlöser varandra och påverkar såväl det kritiska uttrycket som publikationernas politiska ambitioner och räckvidd. Men också hur helt skilda strategier kan fungera som svar på samma strävan efter att uppfattas som nyskapande: »Tidsskrifter forutsetter at det som blir sagt, ikke er blitt sagt før» (s. 149).

Den samlade bild jag som läsare får av den här antologin är en spännande mix av specifika exempel och övergripande mönster. Tidskrifter som går på tvärs mot respektive i takt med sin tid, redaktörer och skribenter som vill åstadkomma någonting nytt, men som gör det väl förankrade i en (tidskrifts)tradition, redaktioner vars utgångspunkter skiftar mellan det unglitterära och det akademiska, mellan politiskt och estetiskt – och redaktioner som lyckas respektive misslyckas i sina ambitioner.

En hel del av bidragen har av naturliga skäl karaktär av grundforskning, de presenterar och beskriver tidskrifter och sammanhang som det tidigare endast skrivits sparsamt om. Andra har en mer problematiserande och teoretiskt resonerande karaktär. Till de senare hör inte minst Sissel Furuseths avslutande text om litteraturtidskrifter som analysobjekt och historisk källa. Där många tidigare lyft fram tidskrifter som bärare av ett unikt historiskt källmaterial insisterar hon på att de förutom som rapportörer måste betraktas som aktörer med specifika agendor. Utan hänsyn till deras egenart och unika kommunikationssituation riskerar tidskrifterna att bli historiska fallgropar snarare än guldgruvor. Den verklighetsbild de förmedlar måste också granskas metakritiskt: »Tidsskriftene forteller oss først og fremst hva tidsskrifter er» (s. 284). I anslutning till detta diskuterar Furuseth möjliga teoretiska och tvärdisciplinära möjligheter för fortsatt forskning. Ett diskursanalytiskt perspektiv skulle, menar hon, kunna fånga in de olika ämnesområdenas (litteratur-, press-, idéhistoria, etc) »särhistorier» och därigenom stärka tidskriftskritiken som en egen »mobil og dynamisk enhet». Det är en tilltalande tanke som också vore intressant att få se omsatt i praktiken.

Något som förvånar mig, förutom de nation-ella skillnader mellan norsk och svensk tidskriftskultur som jag tidigare berört, är hur pass sällsynt den traditionella litteraturkritiken i recensionsform är i det åberopade tidskriftsmaterialet. Uppenbarligen har flera av bidragsgivarna haft samma förväntningar, i åtskilliga artiklar påtalas just bristen på regelrätta anmälningar. Det får mig att fundera på om kritikforskare tenderar att hålla sig med för snäva genrebegrepp. Det är företrädesvis i recensioner vi söker efter urskiljbara estetiska och politiska värderingar. Men flertalet tidskrifter erbjuder snarare en vidare kritisk diskussion genom ett vitt spann av genrer: essäer, biografiska skisser, skönlitterära inslag, intervjuer, översikts- och debattartiklar, enkäter, och så vidare. På samma sätt påtalar flera artikelförfattare att deras objekt saknar en klart uttalad litteratursyn, litteraturkritisk profil eller poetik. Men med tanke på den typiska kulturtidskriftens kollektiva arbetsformer och strävan efter dialogicitet, har en fast och klart definierad litteratursyn knappast högsta prioritet. Utifrån denna förmodan är det fascinerande att läsa Bernhard Ellefsens välskrivna text om tidskriften Bøk (1993–1996), där författarna Jon Fosse och Jan Kjærstad skapade en särskild dynamik just genom sina olikartade estetiska utgångspunkter. Ellefsen lanserar också ett produktivt begrepp när han argumenterar för att inflytelserika tidskrifter som Bøk mer än någonting annat fungerar som premissleverantörer i det litteraturkritiska samtalet. De lägger grunden för en fortsatt litteraturkritisk praxis som sträcker sig betydligt längre än de enskilda numren, och som både handlar om att vidareutveckla olika kritiska genrer, och att introducera författarskap och teorier.

Betraktad i sin helhet ger Kritiske portretter också intressanta prov på en stor spännvidd av hållningar inför det kritiska uppdraget som sådant – från kritikern som står mitt i samhällsdebatten, som är partisk, passionerad och politisk – till kollegan som värjer sig mot värderingstvånget. I sin beskrivning av Impressionisten (1886–1890) sammanfattar Tore Kirkholt den första extremen, där: »[k]ritikkens formål er å rettferdiggjøre den litteraturen som utgiverne selv representerer» (s. 35). Den andra kunde exemplifieras genom Kraftsentrum (2005–2009), vars motbild till samtidens rådande tidskriftskultur resulterade i ett slags antikritik som, enligt Sissel Furuseth, etablerade »sjenerøsiteten […] som sin sentrale – og litteraturpolitiske – verdi» (s. 267).

Ändå kan vitt skilda kritiska temperament som dessa mötas just i sitt sökande efter den utanförposition som ända sedan Athenaeums dagar utgjort litteraturtidskriftens främsta modus operandi.