I 2006 satte Suzanne Osten upp föreställningen Babydrama, första manuset någonsin som riktade sig till 6–12 månaders bebisar. Vad låg bakom viljan att utforska området teater för de yngsta?

– Jag anser att konstnärer är bra för barnen, vi leker allvarligt och vi får kontakt. Vuxna intresserar barn, de härmar och spanar in i det vi gör. De vill bli som vi. Men de har något vi kan lära oss igen, säger Suzanne Osten.

Babydrama och omvärlden

Bebisarnas koncentration och närvaro som publik fångar mig direkt, när jag tittar på filmupptagningar från Unga Klaras uppsättning av Babydrama från 2006. Jag minns uppmärksamheten Babydrama och Suzanne Ostens arbete rönte då, även utanför teater- och dramakretsar. Detta var en viktig tid för utvecklingen av barnkultur i Sverige. I den statliga utredningen, Tänka framåt, göra nuså stärker vi barnkulturen, som kom samma år, slog man fast att det fanns bristande kunskaper om behoven hos olika målgrupper och att det behövdes kraftfulla insatser för barns rätt till kultur. Innan dess var barnkultur i stora delar en ickefråga politiskt. I Simrishamn hade vi just startat den första kommunala Kulturgarantin, som garanterade allabarn i skolan upplevelser av professionell kultur och eget skapande. Två år senare, i 2008, kom statliga Skapande skola.

Unga Klara tog intryck av den franska psykoanalytikern Françoise Dolto som på 40-talet började, enkelt och direkt, samtala med barn, ibland inte äldre än några veckor. Från Dolto sammanfattade de sin målsättning:

«Det viktigaste för människan är det som stärker hennes livslust. Det är det som får henne att leva och det som ger mening åt hennes liv. Detta är det som måste förmedlas till alla barn.»

Första någonsin

Pjäsen Babydrama, då nyskriven av Ann-Sofie Bárány, var första manuset någonsin som riktade sig till så ung publik, sex–tolv månaders bebisar. Processen till premiär tog nio månader. Suzanne Osten arbetade laborativt med sex skådespelare, clowninstruktören Maria Oller Skottland, Maskmakaren My Walther och musikern Johan Petri. Arbetsprocessen utmynnade i Babydrama: en konstnärlig forskningsrapport.

HELMASKERNA OCH BABYPUBLIKEN: Unga Klaras pjäs Babydrama var första manuset någonsin som riktade sig till så ung publik, sex–tolv månaders bebisar. FOTO: Leslie Leslie Spinks

I pressmeddelandet från Unga Klara kunde man läsa:

«Babydrama är en pjäs som berättar om den resa varje litet barn varit med om och befinner sig mitt i. Från befruktningen, genom tiden i magen och födelsen, till mötet med föräldrarna och sin egen vilja. Den bär samtidigt på ett ljust budskap till den unga publiken: välkommen till livet!»

Teatern som språk

Suzanne Osten är en av de ledande pionjärerna inom utvecklingen av teater för barn och unga. Hon är välkänd för de flesta för sitt banbrytande, okonventionella och seriösa teaterarbete, och har även uppmärksammats internationellt. Hon värjer aldrig för svåra ämnen och kommer just nu från premiärhelgen på Malmö Stadsteater, där hon regisserat Ett självmords anatomi. Föreställningen lovordas och återigen tillgängliggör Suzanne Osten tunga ämnen, med teatern som språk.

Med drivkraft att synliggöra ger hon sig i kast med områden andra undvikit. Hon är övertygad om att barn kan ta till sig svåra ämnen, om vuxnas fördomar ej får styra. När hon ville utforska området teater för spädbarn möttes hon av skepsis från kollegor. Jag ser fram emot att höra mer av Suzannes tankar nu, över tio år efter Babydrama, och är nyfiken på bakomliggande drivkrafter.

Suzanne Osten (1944)

Teater- och filmregissör, konstnärlig ledare för Unga Klara, Stockholms Statsteaters scen för barn och ungdom, 1975–2014 och professor i regi vid Dramatiska institutet 1995–2009.

Medlem i vetenskapsrådet.

Filmambassadör 2016/17 Svenska Filminstitutet.

Spädbarn visar oss

– Vad låg bakom viljan att utforska området teater för de yngsta?

– Det har upptagit och intresserat mig, detta samhälleliga förakt för små barn, kanske mest föraktet för de språklösa. Det drabbar också de riktigt gamla. Romantiserandet och gullandet med en bebi medan vi egentligen är dessa barn, i alla våra vuxna lager. Forskningen på området spädbarns medfödda egenskaper har gått framåt. Vi vet vad vi föds med, av intresse och förmågor, men teatern har intresserat sig väldigt lite för denna enorma intelligens och bebisars stora behov att kommunicera med andra. Spädbarn visar oss – hur mycket de vill delta – om vi vill se.

Suzanne beskriver att den starkaste missuppfattningen kopplad till teater för de yngsta barnen, är att man som vuxen måste göra något man inte själv tror på.

– När jag började tala om Babydrama möttes jag av löje från vuxna konstnärer. Vi visste heller inte då allt som vi sedan tog reda på. Främst ville jag göra dramatisk teater för spädbarn och gav mig fan på att lyckas fånga dem. Vi hade en lång process med många inblandade: forskare, sjukhus, föräldrar med barn, psykoanalytiker med flera. Syftet var att undersöka om barnen kunde förstå detta som teater, konst, något utanför verkligheten.

En meter skiljer oss

I den filmade dokumentationen av Babydrama säger Suzanne Osten

«Det är något oerhört med en sådan stark nyfikenhet och uppmärksamhet, ansikte till ansikte, till gest, de går alltid via ljudet, de går inte på det visuella först, men de kan se allt i rummet från åtta månaders ålder.»

Suzanne berättar att spädbarnen älskade att vara i publiken med varandra, se alla sex skådespelarna, ville gärna vara kvar i rummet efteråt och höra musiken igen.

– Jag utgår från att vi har mycket fördomar om mindre människor. De små är små – en hisnande meter skiljer oss åt – det bestämmer vår makt över dem. Vi kontrollerar dem. Man måste dämpa de vuxnas dominans ljudmässigt och alla åsikter som står i vägen … men filmade liknar vi varandra som publik. Dramaturgins höjdpunkter uppfattas och iakttas av oss alla.

Kontakt, masker och stillface

– Hur mycket behöver man anpassa? Skiljer sig babyns och den vuxnas sätt att möta teater?

– Barnet har medfödd förmåga att uppfatta berättelser, stämningar och ta emot intryck. Vi behöver som ovana besökare vara i trygga omständigheterna, men min erfarenhet är att teaterns berättande kan vara betydligt mera vilt eller dynamiskt än vi tror. Det svåraste och viktigaste för artisten inför publiken är förmåga till kontakt. Man kan inte stöka, skrika sig till kontakt, man måste stå i kontakt, lyssna sig till den.

Suzanne utgår från att barn och vuxna är samma som publik, vi följer skeenden lika. Detta kan man se på filmerna när spädbarnspubliken följer sceniska skeenden. Hon uttrycker att vi visserligen har olika livserfarenheter, men med gemensam förtjusning och svar på rytm, berättelse, dans, musik, röst, emotioner och ljus. Orden är bara en liten del i det sceniska verket.

– Valet att arbeta med mask i Babydrama, hur gick era tankar?

– Det finns otroliga fördomar om masker, att de är farliga och skrämmande. Vi förde många resonemang och gjorde intressanta iakttagelser. Bland annat att om mammans hudfärg på masken inte är den vitaste, så ökade attraktiviteten. Barnet valde dessa snabbare. Vänliga masker. Barnen drogs till dem, de ville möta.

Edward Tronick, doktor i psykologi från Boston, genomförde Still Face-experimentet, där en mamma nektar sitt barn uppmärksamhet under en kort tidsperiod, genom att ha ett stelnat ansikte, utan mimik. Barnet blir förtvivlat efter en kort stund. Sekvensen finns på ett filmklipp.

Varför fungerar helmaskerna gentemot babypubliken men inte det stelnade ansiktet? Suzanne svarar direkt att skillnaden ligger i att de var i maskerna, kommunikativa, hörbara – de hade röster och rörelser och arbetade med kontakt.

– Bebisar söker alltid kontakt på något sätt. Maskerna har också starka uttryck i sig själva, de kommunicerar, medan det helt stelnade ansiktet inte svarar an.

Livsavgörande upplevelse

– Vad är ditt starkaste intryck från Babydrama?

– Det var en enormt viktig process i vårt gemensamma skapande, vi lärde oss att vi hade fördomar, att barnpubliken är olik, att vissa älskade dramatik, andra ville bara vara i rummet och röra sig. En del var olyckliga men blev i alla fall indragna. Hur dagsformen var spelade roll. Många föräldrar blev starkt berörda av barnets engagemang. Skulle kunna betyda mycket om detta utvecklades mera ända från barnavårdscentralen och ut i livet.

Vi arbetade med små grupper. Vi sökte koncentration. Flera av skådespelarna ändrade uppfattning efter arbetet med Babydrama. För oss var det en livsavgörande upplevelse att vi fick svar. Barnen kände igen oss månader efteråt på stan.

Förutsättningar

På frågan om varför det just då bara blev en produktion för spädbarn, berättar Suzanne att det ansågs för dyrt. 2009 kopplades Unga Klara bort från Stockholms stadsteater och blev en fristående teater.

– Vilka förutsättningar ser du i dag, gällande teater för de yngsta?

– Pjäsen Delfinen av Gunilla Linn Persson, för 3-åringar, gav mig min första insikt om att spädbarn också skulle omfattas av teater …alla åldersbegränsningar har jag försökt spränga. Har också blandat diplomater och personer med funktionsvariationer. Johan Petri och Erik Uddenberg gjorde pjäs kring filosofi för små barn. Det gjordes också småbarnsteater med åldringar, i blandade grupper, på Unga Klara-tiden, bland annat av Gustav Deinoff och Ann-Sofie Bárány.

Jag noterar att Suzanne på ett befriande sätt, resonerar helt ur rent konstnärliga och ideologiska perspektiv på frågan om förutsättningar.

– Räknas Babydrama som en egen genre?

– Ja, Babydrama heter en småbarnsteater-genre i Korea, som bland annat inspirerades av det jag gjorde. I Korea har man tagit upp ordet efter olika europeiska spädbarnsteaterprojekt.

Suzanne berättar att Babydrama lyfts exempelvis i tysk teaterlitteratur, i Wolfgang Schneiders bok Theatre for Early years. Det är texter kring teater som riktar sig till målgruppen spädbarn till tre år.

När jag frågar Suzanne kring hur kulturpolitiken borde se ut om hon fick styra, säger hon att man borde ge allt till de yngsta och skolbarnen, samt att det borde vara obligatoriskt att arbeta för de yngre, inom de konstnärliga utbildningarna.

Respekt för barnet

– Hur ser du på teater kontra pedagogik i Babydrama?

– I Babydrama var det teater – inte «leka med», som var det viktiga. Jag är inte pedagog, jag är konstnär som tänker och arbetar pedagogiskt mest till mina medarbetare. Varför ska vi? är en vanlig fråga. Jag har alltid svar på det.

– Inför dramapedagogiskt arbete med de yngsta, har du några råd att ge?

– Ingenting är nöjsammare än ha en fråga och börjar testa. Min fråga var – förstår de att detta är teater? Vi berättade i Babydrama, en historia om livet och födelsen. Idén var enkel, barnen hade just fötts och möter nu alla, även konflikter.

Jag tror verkligen att de unga behöver de äldre och att vi ständigt undrar vad livet går ut på. I detta sökande möts vi. Att begripa är för mig mera, att känna, uppleva. Vi upplevde livets mysterium i detta arbete. Vi fick kontakt med oss själva och lärde oss respekt för barnet.

Underliggande ideologi

Suzanne nämner Rebecca Brinch, fil. Doktor i teatervetenskap vid Stockholms universitet, som forskat kring hennes arbete. Det är mycket intressant läsning kring bland annat barnsyn.

Avhandlingen heter Att växa sidledes – Tematik, barnsyn och konstnärlig gestaltning i Suzanne Ostens scenkonst för unga, i denna kan man läsa:

«Scenkonst för unga bär med sig en underliggande ideologi som uttrycker tankar om bland annat barn, barndom och kultur för barn. Barnkultur skapas på vuxenvärldens villkor, och kulturella representationer av barn genomsyras alltid av en barndomsideologi som bekräftar eller utmanar en existerande maktrelation mellan barn och vuxna.»

Den barnkulturella debatten har under de senaste åren kretsat runt frågor som handlar om i vilken mån barn bör skyddas från starka och svåra känslor. Suzanne Ostens teater för unga kan på så sätt ses som ett inlägg i den politiska debatten om barnets position i samhället i stort.

Suzannes viktigaste – vid en produktion för de yngsta

  • Vara villig undersöka verklig kontakt.

  • Ha något att förmedla. Lyssna.

  • Kom med en estetik i livets tjänst.

  • Vi måste ta bra hand om de vuxna så att de inte fotograferar, hindrar och stör barnens upplevelser.

  • Pedagogik behövs här

Framåt

Suzanne Ostens intensiva blick framåt och tydliga respekt för barnet inspirerar. Hon är ständigt på väg med nya frågeställningar och planerar mer teater för olika åldrar och en film till. Närmast en pjäs om hedersvåld, Websters Dutchess of Malfi, med Per Lysander, som hon gjorde småbarnsteatern Snarkjakten med 1976.

– Ja jag planerar alltid något. Roar mig. Jag roar mig med skådespelare – på frågor som envisas komma. Jag får höra att jag är legend, pionjär, gammal och så vidare, jag försöker undvika att fastna i dessa små etiketter, kanske skriver jag min egen text om vem jag tror jag är. Varför föraktas de som jobbar med barn, konst för barn betalas sämre, varför är manliga genier så attraktiva för oss, varför är det så njutningsfullt att få barnpubliken att glo och jubla?

Källor

Rebecca Brinch, (2018) Att växa sidledes: Tematik, barnsyn och konstnärlig gestaltning i Suzanne Ostens scenkonst för unga: Stockholms universitet.

Ann-Sofie Bárány. (2008) Babydrama. Kabusa böcker.

Suzanne Osten. (2009). Babydrama: en konstnärlig forskningsrapport/texter av, Dramatiska institutet

Wolfgang Schneider. (2009). Research in Performing Arts for Children from Birth to Three

Tänka framåt, men göra nu – Så stärker vi barnkulturen, SOU 2006:45: Kulturdepartementet

Babydrama, Unga Klara, film, Youtube: Babydrama Suzanne Osten

Stillface-experimentet, film, Youtube: Stillface

Stockholms stadsteaters arkiv, www.stadsteatern.se