Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Skit i traditionerna

Generationskonflikt, störda livslinjer och misslyckande i Leif Panduros Rend mig i traditionerne (1958)
To Hell With Tradition
Generational Conflict, Disturbed Lifelines, and Failure in Leif Panduro’s Rend mig i traditionerne (1958)
Forskare, Institutionen för kultur och estetik, Stockholms Universitet

Under efterkrigstiden sker en genomgående förändring av ungdomstiden och idag framstår 1950-talet som en brytpunkt, där såväl ungdomsskildringen, ungdomsboken som synen på ungdomen och normerna för vuxenblivandet transformeras. Föreliggande artikel diskuterar framställningen av den nya ungdomen i danska Leif Panduros banbrytande roman Rend mig i traditionerne (1958) och dess relation till utvecklingen av en modern ungdomsroman utifrån frågor om framtid, åldrande och normer. Artikeln utgår från idéer från queer- och cripteori, vilka diskuterar tid i relation till sexuella- och hälsorelaterade avvikelser. Ett centralt argument är att misslyckandet kan förstås som subversivt eftersom det möjliggör en flykt undan de disciplinerande normer som styr vuxenblivandet. Artikeln kommer fram till att Panduros roman utmanar efterkrigstidens krononormativa livslinje genom revolt, misslyckande och sjukdom. Rend mig i traditionerne presenterar således en vision om en alternativ framtid, vilken kan sägas förnya ungdomsskildringen.

Nyckelord: Leif Panduro, Rend mig i traditionerne, efterkrigstidens ungdom, generationskonflikt, livslinje, misslyckande, crip/queer tid

The post-war era produced a shift in the coming-of-age process of young people and today the 1950s appears as a turning point for the adolescent novel, as well as for the view on and transformation of adolescence. This article examines the representation of the new youth in Leif Panduro’s groundbreaking novel Rend mig i traditionerne (1958) and its relation to the development of a modernized YA novel, from questions of futurity, aging, and norms. The theoretical perspective of the article draws on ideas from queer and crip studies that discuss time in relation to sexual deviation and disability. A central argument is that the failure of Panduro’s protagonist can be interpreted as subversive, as it allows an escape from the disciplining norms that manage teenage development. The conclusion is that Panduro’s novel challenges the chrono normative lifeline of post-war Denmark through notions of revolt, failure, and sickness. Rend mig i traditionerne thus presents an image of an alternative future, which renews the literary representation of youth.

Keywords: Leif Panduro, Rend mig i traditionerne, post-war youth, generational conflict, lifeline, failure, crip/queer time

”At blive voksen, vil sige at blive idiot.”

Panduro, 1958, 35

Berättarjaget David, i danska Leif Panduros Rend mig i traditionerne (1958), slits mellan en vilja att leva upp till vuxenvärldens förväntningar och ett förakt för de äldre. För att kunna ta steget ut i vuxenlivet förväntas David träffa en flicka, ta studenten och sedan studera vidare men istället för att följa sin livslinje får han ett psykiskt sammanbrott och läggs in på klinik.

Det finns under efterkrigstiden en längtan i Danmark efter att bättre förstå ungdomar som David. Perioden efter andra världskriget innebar flera stora förändringar av både politik och vardagsliv i allmänhet, inte minst i och med utvecklingen av ett välfärdssamhälle – perioden 1956-1973 benämns som den danska ”välfärdsstatens storhetstid” (Petersen et al. 2012, 10). Konceptet ungdom utgjorde en viktig del i utvecklingen och den kulturella rekonstruktionen efter andra världskriget. Efter kriget och den tyska ockupationen fanns en stark längtan efter att livet skulle återgå till det normala, vilket per automatik ställde den unga generationen i centrum. Kort efter befrielsen 1945 satte den dåvarande regeringen ungas villkor på den politiska dagordningen genom att skapa en särskild ungdomskommissionen (Sode-Madsen, 2005, 62, 205). Nya utvecklingsteoretiska arbeten, såsom psykoanalytikern Erik Erikssons inflytelserika Childhood and Society (1950), inverkade på synen på vuxenblivandet i sitt framhävande av identitetskrisen som en vital aspekt av ungdomars utveckling.1

För första gången i historien sägs den yngre generationen besitta makten att bekräfta eller förkasta en äldre generations livsstil (Eriksson, 1965, 24). Som en konsekvens skärps generationskonflikten, ungdomstiden förlängs och idag framstår perioden som en brytpunkt i hur ungdomstiden uppfattas och framställs (Romesburg, 2013, 239).

1950-talets danska ungdom beskrivs till en början som förlorad och benämnts ”den tavse generation”, den tysta generationen. 1957 frågar sig till exempel kulturredaktionen på dagstidningen Berlingske: ”Er generationen i tyverne i den forstand en tabt generation?” (29 april) Panduro är en av de första att bryta tystnaden kring efterkrigstidens 20-åringar och hans gestaltning av Davids misslyckande och konflikt med vuxenvärlden tas därför emot med entusiasm av danska media. I Berlinske skriver Emil Frederiksen (1958) att Panduro skildrar: ”revolutionen ovenfra – oprøret mod det færdigsyende og velforede livsforløb, hvor der skulle være sørget for alt undtagen for sjælen” (9 dec). Även verkets språkliga förnyelse framhävs och i Jyllands-Posten skriver Jens Kruuse: ”Ak, der er før skrevet saadanne bøger af verdenssmerte, men ikke i dette udtryk, ikke for i dag, og ikke med et saa stort følelsespres.” (1958, 10 okt)

I föreliggande artikel diskuterar jag den ”nya ungdomen” och ungdomsskildringen utifrån frågor om framtid, åldrande och normer. Syftet är att med hänsyn till motiv och form undersöka hur Panduro gestaltar protagonisten Davids generationskonflikt och vuxenblivande. Diskussionen utgår från queerteoretikern Jack Halberstams idé om misslyckandets betydelse för social förändring från The Queer Art of Failure (2011). Flera forskare inom såväl ålders- som generationsstudier har visat hur ålder, livsförlopp och generationer bland annat konstrueras i kulturella diskurser, i skönlitteratur, film och bild (Gullette, 2004, 10f.; Joosen, 2018, 9). Verk är formativa, de både beskriver och skapar generationsskiften i attityder och värderingar (Cohen-Pfister et al. 2010, 3). Romaner som Rend mig i traditionerne deltar med andra ord i den förändring av vuxenblivandet som inträffar under perioden efter andra världskriget.

Romanen är, vid sidan av Klaus Rifbjergs Den kroniske uskyld (1958), banbrytande i gestaltningen av en ”ny ungdom” (Hesselaa, 1976, 20).2 Trots att Panduro sedermera kom att bli en av Danmarks mer ansedda författare är den tidigare forskningen på hans författarskap dock begränsad till tre studier från 1970-talet, vilka endast flyktigt redogör för formen och tematiken i Rend mig i traditionerne (Hesselaas 1976; Tiemroth 1977; Wamberg 1978). I senare litteraturhistoriska översiktsverk förknippas Panduro främst med det tidiga 1960-talets modernism och dess intresse för identitetsfrågor och psykoanalys (Handesten et al. 2007, 134-139; Thurah, 2010, 130). Rend mig i traditionerne är emellertid likaledes en betydelsefull influens för 1960- och 70-talens moderniserade ungdomsbok. J. D. Salingers The Catcher in the Rye (1951) utgör en inspirationskälla för romanen (Westin, 1988, 199).3 Tillsammans bidrar de två verken till att förnya ungdomslitteraturen både till form och innehåll. Den problemorienterade och psykologiserande handlingen, berättarperspektivet, det med ungdomen lojala tilltalet och bruket av ungdomsslang är kännetecknande för modern samtidsrealistisk ungdomslitteratur (Flaker, 1975, 22; Hedén, 1984, 98; Lundqvist, 1994, 43).

Åldrande, livslinjer och misslyckande

Ledmotivet för efterkrigstiden var progression och heterosexuell reproduktion (Green, 1999, x; Romesburg, 2013, 239). När David får ett psykiskt sammanbrott dagarna innan han ska ta studenten bryter han således mot flera värderingar knutna till hans ålder. Jag utgår därför från idéer som utvecklats inom queerteoretisk forskning och besläktad cripteori, vilken fokuserar på tid i relation till normer för åldrande och hälsa.4 Jag vill använda idéerna för att utöka kunskapen om ungdomstidens historiska premisser och utgår från Ben Davies och Jana Funkes förslag från Sex, Gender, and Time in Fiction and Culture (2011): ”The future implied by the ‘turn to time’ need not be one that is straight or queer; it can be both or neither, open or, as Derrida argues, monstrous.” (9)

Under decennierna kring millennieskiftet har ett kritiskt förhållningssätt till tid och åldrande utvecklats inom humaniora. Sprunget ur ett behov av att tänka och leva tid annorlunda har man utmanat en hegemonisk västerländsk förståelse av tiden som progressiv och linjär.5 Ett exempel är Elizabeth Freemans (2010) förslag på en beskrivning av normen med begreppet ”krononormativitet”: ”or the use of time to organize individual human bodies toward maximum productivity” (3). Freeman demonstrerar hur temporala regleringar formar kroppar och liv så att de passar in i samhället. Dominanta kulturer utövar makt genom att naturalisera de temporala narrativ de förordar och de som inte kan eller vill följa den förordade livslinjen hamnar i utanförskap, osynkroniserade med samhället (3). Åldrande är med andra ord ett historiskt och kulturellt föränderligt socialt koncept där normer styr hur och i vilken ordning livet levs (Gullette, 2004, 12).

Inom samtida queer- och cripforskning har forskare som Jack Halberstam (2005; 2011) och Alison Kafer (2013) visat att tiden är essentiell i produktionen av normalitet. Avvikande människor alieneras för att de inte följer den krononormativa livslinjen utan gör saker i fel ordning eller vid fel tidpunkt. Alla avvikelser från såväl den heteronormativa som den friska och funktionsfullkomliga kroppen leder till ett stigmatiserat tillstånd (Freeman, 2010, 3; McRuer, 2006, 1f).6 Det finns flera sätt att benämna det temporala tillstånd som den avvikande befinner sig i (queer tid, crip tid) men jag väljer att utgå från Kafers (2013) begrepp ”skev temporalitet” (“strange temporality”), vilket hon använder för att beskriva den icke-rehabiliterade (50).

Enligt Kafer (2013) är det endast på väg mot att bli, eller redan rehabiliterad och botad, som den handikappade eller sjuka kan ingå i den dominerande berättelsen om framgång: ”Futurity has often been framed in curative terms, a time frame that casts disabled people (as) out of time, or as obstacles to the arc of progress.” (28) Heterosexuell reproduktion och hälsa är grundläggande premisser i följandet av linjen (Halberstam, 2005, 1; Ahmed, 2006, 14; Kafer, 2013, 50).7 Ett belysande exempel återfinns i så kallade ålderstrappor, vilka i form av en pyramid beskriver människans liv steg för steg med medelåldern som höjdpunkt. Modellen har använts från 1500-talet fram till 1970-talet för illustrera den förväntade livslinjen, normen för i vilken ålder man bör bli självständig, hitta en partner och skaffa barn (Joosen, 2018, 11).

Under efterkrigstiden utgick förväntningarna på ungas livsförlopp fortfarande från dylika modeller. De som på grund av sexualitet, funktionsvariationer eller annat avviker från den krononormativa livslinjen ses utifrån den åldersideologin som misslyckade. Så behöver det emellertid inte vara. Inom queerforskning finns en linje, vilken förstår misslyckandet som subversivt. Till exempel utmanar Lee Edelman i No Future: Queer Theory and the Death Drive (2004) vad han kallar en ”reproduktiv futurism”, där barnet alltid utgör en symbol för framtiden (2; 11).

Också Halberstam (2011) är kritisk mot denna påtvingade reproduktiva temporalitet. Han utgår dock från en delvis annan syn på framtiden och argumenterarar för att koncept som framgång och misslyckande är tätt förbundna med en åldersideologi relaterad till vuxenblivandet. Eftersom framgång i ett heteronormativt kapitalistiskt samhälle likställs en kombination av reproduktiv mognad och ökande välstånd kan misslyckandet fungera som ett uppror:

[…] failure allows us to escape the punishing norms that discipline behavior and manage human development with the goal of delivering us from unruly childhoods to orderly and predictable adulthoods. Failure preserves some of the wondrous anarchy of childhood and disturbs the supposedly clean boundaries between adults and children, winners and losers. (3)

I denna argumentation vidareutvecklar Halberstam sin tidigare idé om en ”utsträckt adolescence”: ”The notion of a stretched-out adolescence […] challenges the conventional binary formulation of a life narrative divided by a clear break between youth and adulthood” (2005, 153). Istället för att lämna barndomens beroendeställning genom typiska markörer för vuxenblivande – äktenskap, arbete och barn – misslyckas man genom att stanna kvar i ett slags förlängd adolescens. Praktiken kan tolkas som ett motstånd mot en progressiv tidsuppfattning där det förflutna, nuet och framtiden binds samman av en rak linje.

Som en hund

Rend mig i traditionerne inleds med en tydlig bild av Davids misslyckande. Bit för bit degenererar han från en ung man på tröskeln till vuxenlivet till djur eller, för att tala med Derrida, monster. Berättaren återger hur han en tidig försommarmorgon på Nørrebro fastnat med slipsen i en cigarettautomat – hur han hamnat där minns han enligt uppgift inte. Han har precis blivit upptäckt av en förbipasserande polis, som efter en stunds diskussion skär loss honom med kniv och för honom till polisstationen. Väl på polisstationen svimmar han och vid uppvaknandet är hans äldre bror Hugo där för att hämta honom. David förlorar då alla mänskliga färdigheter. Först försöker han berätta vad som hänt men förmår inte få fram ett ljud: ”Ikke et kvæk.” (9) När bröderna sedan går ut från stationen faller David ner på trottoaren, oförmögen att resa sig upp. Sedan urartar situationen helt: ”Men så gjorde jeg noget helt åndssvagt, jeg kan ikke for min død forklare hvorfor. Jeg snerrede ligesom en hund, forstår De, og gøede. Og så gik jeg på alle fire hen og bed kære gamle Hugo i benet.” (10) Han blir därefter inlagd på sanatorium för psykiskt sjuka. Resten av romanen består av Davids redogörelse för den serie händelser som leder fram till morgonen på Vesterbrogade. Dessa varvas med en återgivning av tillvaron på sjukhemmet.

Halberstam (2005) hävdar att det normativa framtidsfokuserade tidsnarrativet är grundläggande för de flesta definitioner av vad det innebär att vara människa (152). Genom att degenerera och inta djurets position ställer sig David helt utanför den krononormativa livslinjen. Hans ordlösa tillstånd finns inte ens med i den traditionella ålderstrappans illustration av en ideal väg genom livet. Att Davids berättelse inleds med att just slipsen skärs av är betecknande för romanens tematik. Davids misslyckade försök att köpa cigaretter utgör en sinnebild för hans oförmåga att leva upp till normen. Han psykiska sammanbrott gör att han missar sin studentexamen och inträde i det borgerliga vuxenliv som klädesplagget symboliserar.

Det finns två aspekter av Davids insjuknande och djurblivande som står i uppenbar relation till tidens åldersideologi, tanken om den normativa livslinjen och dess fokus på heterosexuell reproduktion och ekonomisk progression. Panduro länkar berättarens galenskap uttryckligen till brott på vägen mot dessa två livsmål. För det första klarar David inte av att ha sex. Varje gång han finner sig i en situation med en kvinna där han skulle kunna bli av med oskulden grips han av panik och avbryter. Han uttrycker ett genomgående förakt mot en kommersialiserad heteronormativ bild av kärlek och erotik. Han irriterar sig särskilt på Hollywood. I ett avsnitt berättar han om en date med en flicka som tycker att han ser ut som James Dean. Han kontrar med att hon liknar Grace Kelly, men känner sig sedan som intryckt i en stereotyp mall:

Det er det, der er i vejen, hr. det hele er færdigt, før det er begyndt. Det hele er gennemprøvet og erfaret i bøger og på film, og det, man sådan selv kan gå og nørkle sammen, er noget slemt bras. Nu mit liv for eksempel. Det er afstukket fra vugge til grav. Der er sørget for mig. Det kan hverken gå helt skidt eller helt godt. (47)

I citatet beskriver David den krononormativa livslinjen, traderad i böcker och på film, där alla överträdelser räknas som misslyckanden. Det är betecknande för hans ovilja att följa linjen att han på sanatoriet vid ett tillfälle går ner på alla fyra, morrar och slutligen biter den attraktiva sjuksystern Marianne i benet, helt enkelt för att han har lust (40). Handlingen kan tolkas som ett ”betydelselöst ögonblick av vällust (”inconsequential moments of jouissance”), ett begrepp introducerat av Edelman (2004) i syftet att beskriva sexuella handlingar som utmanar samhällets reproduktiva futurism (2). Davids agerande stör ordningen och placerar hans sexualitet utanför den krononormativa livslinjen.

För det andra skulle ju David egentligen ha tagit studenten, det vill säga ta det första steget mot ett ekonomiskt självständigt liv. På sanatoriet tänker han vid upprepade tillfällen att våren borde ha varit den bästa i hans liv: ”Det var dage af min gyldne ungdom, ikke sandt?” (96) Efter examen borde universitetet och framtiden locka men David varken kan eller står ut med att tänka på den:

Jeg ved ikke, hvad der er i vejen, men der var noget, der var helt forkert. Det var det med fremtiden. Jeg kunne altså ikke holde ud at tænke på fremtiden, fordi vi hele tiden skulle tænke på den. […] Nej, jeg kan ikke forstå det. Jeg vil ikke have noget engang – jeg vil have det nu. Men jeg ved kraftknuseme ikke, hvad det er, jeg vil have. (122)

David ser ingen poäng i idén om en framtid mot vilken man strävar samtidigt som han heller inte vet vad han vill ha ut av nuet. Det är bland annat livslinjens förbindelse med döden som gör att han beter sig som en hund, morrande på alla fyra: ”Jeg knurrede over deres ord, over doktor Schmidts åndssvage tavle. Over helbredelsen, som ikke betød andet, end at man skulle være en tam vild. […] Over at fremtiden så var sat af lige til døden.” (39) Ett tillfrisknande likställs i citatet dels med att tämjas, dels med att återvända till vägen mot en framtida död. Då står David hellre utanför i vad Kafer kallar en skev temporalitet.

Traditionernas tyranni

Davids uppror mot den krononormativa livslinjen gör det möjligt för Panduro att blottlägga den motsägelsefulla logik som styr det danska välfärdssamhällets normer för hälsa och framgång (jmf. Halberstam, 2011, 90). Att bibehålla eller skita i traditionerna är ett genomgående tema i Rend mig i traditionerne samt en central aspekt av Davids insjuknande (Hesselaa, 1976, 23). Panduros gestaltning av en ny ungdoms vuxenblivande kan relateras till det faktum att synen på framtiden och traditionerna i efterkrigstidens danska samhälle var kluven. Under perioden före befrielsen 1945 önskade en majoritet av de danska folket en framtid formad av värden hämtade från forna dagars bondesamhälle. Önskan om en traditionsbunden, ”bakåtsträvande framtid” levde kvar och det finns flera anspelningar på den i romanen, till exempel hävdar David att: ”[…] fremtiden tillhørte først ungdommen, når ungdommen var senil. Og så kunne det være det samme, for senilitet var statisk.” (Panduro, 1958, 132; Sode-Madsen, 2005, 203). David har en kluven inställning till traditionerna och vuxenvärlden, där han slits mellan en vilja att vara till lags – ”Ja, i virkeligheden er jeg helt vild med dem.” – och en känsla av att de är ”åndssvage” idioter: ”At være voksen, det er sådan en sygdom i det indvortes. ” (105)

Denna slitning porträtteras som en utlösande faktor till den psykos som föregår händelserna på Nørrebro. När David får i skoluppgift att skriva om en tradition börjar det rycka i hans ben på ett obehagligt och oförklarligt sätt. Hans bäste vän Hubert är starkt negativ, skriver ett agiterat tal på sjutton sidor om ”traditionernes tyranni” (85) som han framför inför gymnasieföreningen Pallas Athene. Egentligen håller David med Hubert men av konkurrensskäl finner han sig tvungen att tacka ja till att hålla ett föredrag om ”de gode gamle traditioner” (141) på middag för före detta äldre studenter. Rektorn har bestämt att man där: ”også skal høre ungdommens stemme, for den tilhører fremtiden” (144). Att låta den unga rösten prata om traditioner är ett utmärkt exempel på önskan om en bakåtsträvande framtid. När David ska hålla talet blir han väldigt nervös: ”Det var denne hersens brintbombe, jeg har talt så meget om.” (140) Han oroar sig för att plötsligt sparka dem allesammans i baken, börja gråta, skratta hejdlöst eller tugga på mattan (141). Väl framför publiken minns han inte ett ord och springer sin väg. Hans beteende är ett ifrågasättande av idén om att ungdomen ska följa en livslinje som bestäms av äldre traditioner och därmed strävar bakåt.

Det misslyckade talet föregås av en symbolladdad episod då David medverkar i en stafettävling på sin skola. Istället för att lämna över pinnen till näste man fortsätter David springa tjugo varv till runt idrottsplanen för att slutligen rusa ut i skogen och begrava pinnen under ett träd (136f). Genom att bryta mot sportens regler sätts dess temporala narrativ ur spel. Endast genom att förlora, gömma och glömma kan man bryta med traditionen. Tillskillnad från då han ska hålla tal förlorar David här med vilje och scenen kan därmed läsas som sinnebilden för efterkrigstidens generationsuppror.

Upproret gör David sjuk och sjukdomen förstärker ytterligare hans desorienterade relation till tiden. Redan Tiemroth (1977) påpekar att sammanbrottet ställer David i annan temporalitet, en ”förvandlingens tid” (59), men utvecklar inte sitt resonemang vidare. Som Kafer (2011) skriver har dock sjukdom en förmåga att kasta människor ut ur en linjär progressiv tidsuppfattning: ”living with illness can push time ’out of joint,’ opening up alternative logics and orientations” (36).

Panduro beskriver den skeva temporalitet som David försätts i då han avviker från livslinjen på flera sätt. Dagarna innan David fastnar med slipsen irrar han runt på Köpenhamns gator utan att kunna äta eller sova. Han förmår inte mer än betrakta den tidens gång han ej längre är en del av: ”Og tiden gik. Men det var, som om det var mig, der stod stille, og tiden, der gik forbi mig.” (179) När han sedan lagts in på sjukhuset står det: ”Tiden havde helt mistet sin betydning […]” (14) David befinner sig där i ett slags limbo där endast dåtiden återkallas medan framtiden förlorat sin betydelse.

Alltid emot

Tidigare forskning har lyft samtidskritiken i Rend mig i traditionerne. Bland annat menar Hesselaa (1976) att romanens persongalleri ger uttryck för olika samtida ståndpunkter i 1950-talets Danmark mot vilka David opponerar sig (26f). Jag vill utveckla den tanken genom att hävda att Panduro går i dialog med ett samtida sökande efter en giltig beskrivning av tidens ungdom. I såväl romanens personskildring och motiv, som i dess uppbrutna kronologi och experimentella språk, ifrågasätts etablerade bilder av ungdomen (jmf. Hesselaa, 1976, 24).

Utvecklingspsykologer beskriver, alltsedan G. Stanley Halls epokgörande studie Adolescence (1904), adolescensen som en period präglad av den ”Sturm und Drang” (storm och längtan) som gestaltas av Johann Wolfgang von Goethe i Die Leiden des jungen Werthers (1774). Under efterkrigstiden befästs bilden av tonåringen som emotionellt instabil. I en normal och sund tonårings utvecklingskurva ingår en tid av experiment och revolt innan anpassningen till vuxenlivet (Eriksson, 1950; Romesburg, 2013, 239). Detta försätter David i en knepig situation, då hans revolt riskerar att tolkas som en förväntad och viktig del av hans vuxenblivande. Allteftersom de händelser som ledde fram till morgonen med slipsen målas upp framstår det med tydlighet att David inte enbart har problem med att bli vuxen utan med själva ungdomstiden som sådan. Han förklarar: ”Det var underligt, for jeg kunne ikke finde ud af andet, end at jeg var imod. Altid imod.” (141)

Motståndet framträder på flera nivåer i romanen. Till att börja med är Panduros val av jagformen betydelsefullt, som Hesselaa skriver kan ”den, der er desperat over at blive ’forstået’ af velvillige voksne […] ikke få sin historie fortalt af en velvillig voksen” (24). Det är en poäng som går igen i andra stilbildande ungdomsskildringar, såsom Carmen Laforets Nada (1945), Salingers The Catcher in the Rye och Françoise Sagans Bonjour Tristesse (1954).

För det andra förstärker kronologin gestaltningen av tiden som ur led genom att bryta med den klassiska utvecklingsromanens episka framåtskridande. Berättelsens struktur bryter både mot genrens konventioner och efterkrigstidens förordade livslinje. Davies och Funke (2011) skriver : ”To be temporally backwards or forwards, to delay or defer the future, to expand or dilate the moment – all of these practices can be understood as resistances against a time that marches forward and connects past, present and future in a straight line.” (10) Istället för att blicka framåt mot ett tillfrisknande spenderar David dagarna med att återberätta vägen fram till det ögonblick han blev inlagd. Han försenar framtiden och det vuxenblivande som studentexamen skulle fört med sig samtidigt som både hans adolescens och kristillstånd sträcks ut.

Vidare är Panduros språk, i en kontext av ungdomsskildringar, nyskapande och experimentellt (Handesten et al. 2007, 137). Hans bruk av slang och ungdomsjargong såväl hyllades som ifrågasattes av samtiden (Frederiksen 1958; Kruuse 1958). Det är på sätt och vis ett exempel på det nya språk, fritt från klichéer, som David efterfrågar i romanen. David har överlag en komplicerad relation till språket: ”Ordene har mistet deres betydning for længe siden. Der har været Hitler og Stalin og Hollywood og en masse andre, og i forening har de haft mægtig succes med at ødelægge ordene.”(78) Han är förälskad i sin vän Lis och försöker under våren berätta för henne hur han känner: ”I stedet for at gøre noget, så spiller Lis og jeg løs på sådan en uendelig komedie à la Hollywood. Vi bruger alle fraserne, kan De tro.” (83) På grund av urholkning av ordens mening lyckas David aldrig tala allvar med Lis, vilket beskrivs som en av flera utlösande faktor till det psykosliknande tillstånd han slutligen hamnar i.

Panduros gestaltning av Davids komplicerade relation till orden hör samman med den samtida benämningen ”den tavse generation”, vilken myntas 1952 i en krönika i Information (Keller, 3 mars) och sedan utvecklas av Peter Seeberg 1955 (19 april). Författaren Villy Sørensen (1957) förklarar i en artikel fenomenet som nära relaterat till kriget och att växa upp med en seger man själv ej bidragit till: ”I stedet for den sunde tillid til egne kræfter og de skønne forhaabninger, som bør høre ungdommen til, traadte en vis ungdommelig blasert skepsis og en uvis katastrofestemning, som bedst blev holdt i ave af et tidligt udviklet talent for at finde alting ligegyldigt […].” (25 juli) Det finns stora likheter mellan Sørensens beskrivning och Panduros porträtt av David.

Det är dock inte alla som tolkar den unga generationens brott mot medelklassens åldersideologi och ideala livslinje som ett tecken på likgiltighet. Motviljan att inordna sig framställs även som arg och våldsam (jmf. Gullette, 2004, 12; Freeman, 2010, 3). Tanken om en ”arg generation” är hämtad från Storbritannien, där den under 1950-talet används för att beskriva en grupp unga brittiska författare och dramatiker.8

Termen stammar från Leslie Pauls autobiografi Angry Young Man (1951) och användes av The Royal Court Theatre för att marknadsföra John Osbornes Look Back in Anger (1956). Den realistiska pjäsen handlar om den unga klassresenären Jimmy Porter, som är utbildad arbetarklass och gift med en kvinna från övre medelklassen. Osbornes pjäs sätts upp av Artes i Danmark 1958, åker på landsturné, blir uppskattad och omtalad, Svend Erichsen (1958) beskriver den i Social-Demokraten som: ”tidens mest omtalte skuespil” (27 okt). Framför allt gör uppsättningen ”den arga unga mannen” till ett välkänt koncept, till vilket Panduros roman knyts (Kruuse 1958, 10 okt).

I Danmark framställs ilskan som avpolitiserad. Till exempel publicerar dagstidningen Politiken en serie artiklar på temat och i artikeln ”Oprør mod tomhed” (1957) beskriver Hans Hertel samtidens unga som ”oprørere uden aarsag”. Med den amerikanska filmen Rebel Without a Cause (1955) som utgångspunkt argumenterar Hertel för att de unga egentligen försöker göra uppror mot det moderna välfärdssamhället, vars komfort och trygghet: ”faar en latent utilfredshed til at eksplodere” (22 juni). David erfar en liknande känsla och vid upprepade tillfällen säger han sig ha en ”brintbombe” i magen (99; 140).

Panduro låter dessa två delvis motsägelsefulla uppfattningar om 1950-talets ungdom blir till en del i Davids identitetsproblematik. Hesselaa menar att romanens många referenser till andra unga män – James Dean, Elvis, den tysta eller arga generationen – inte representerar några förebilder för David utan enbart nya stereotyper och låsta roller (38). Panduro antyder att Davids generation enbart förblir tyst då den tvingas anpassa sig efter vuxenvärldens berättandenormer. Det är betecknande att David vägrar använda det skrivblock han får på kliniken av doktor Schmidt i syfte att skriva ner sin sjukdomshistoria. Den serie händelser som ledde fram till olyckan med slipsen berättar han istället muntligen för en döv medpatient. Som jag tidigare nämnt inleder David dessutom romanen med att säga att han inte minns vad som hänt. Denna glömska utgör en utgångspunkt för romanens formexperiment. Eftersom minnet i sig är en disciplinerande mekanism, som ”snyggar till” oordnade historier genom att omvandla motsägelsefulla och splittrade händelser till progressiva narrativ, kan glömskan fungera som ett slags motstånd samt leda till nya form av kunskap och agerande (Halberstam 2011, 15; 54).

Förloraren blir hjälte

Efter att David har avslutat berättelsen om sitt insjuknande, och alltså kommit fram till samma punkt på Nörrebro med vilken romanen inleddes, återger han de händelser och den tankeprocess som slutligen får honom att bestämma sig för att lämna kliniken. Doktorn hävdar att han inte är redo: ”du er slet ikke i orden!” ”Det bliver jeg aldrig”, svarar David. Sista raden lyder: ”Og så gik jeg ind og ringede til Lis.” (188)

Slutet är dubbeltydigt och samtalet till kärleken Lis kan tolkas som att David är tillbaka på den utstakade livslinjen och tagit första steget mot en reproduktiv, heteronormativ framtid. Samtidigt är David inte botad och tänker heller aldrig bli det. Romanen föder därmed en idé om att en förändring av det temporala narrativet är möjlig. Det går att föra med sig något av barndomens anarki in i vuxenlivet och även den som misslyckas kan inkluderas i framtiden. Davids misslyckande framstår som subversivt då det exponerar de normer som styr den hegemoniska livsberättelsen (jmf. Halberstam, 2011, 3). Här fyller även den uppbrutna kronologin i romanen en viktig funktion. Oavsett hur slutet tolkas, blottställer Panduro den traditionella utvecklingsromanens form genom att bryta mot de normer som förordar en progressiv tidsuppfattning, i vilken det förflutna, nuet och framtiden fogas samman av en rak linje.

Därtill finns det en given länk mellan Panduros anti-hjälte och utvecklingen av en modern samtidsrealistisk ungdomsroman. Davids revolt, psykiska problem och språkbruk återfinns i den problemfokuserade ungdomsbok som utvecklas under 1960- och 70-talen. Framförallt går den utsträckning av adolescensens kristillstånd som återfinns i romanens kronologi igen i senare ungdomsromaner. Den skildrade tidsperioden krymper och läsaren får inte längre alltid följa huvudpersonen in i vuxenlivet (Wistisen, 2017, 88, 154). Idag är intrigen, med dess avvikelser från föräldragenerationens förordade livslinje, standard inom ungdomslitteraturen.

Sammantaget framstår 1950-talet som en brytpunkt, där såväl ungdomsskildringen och ungdomsboken, som synen på ungdomen och normerna för vuxenblivandet, transformeras. I den danska kulturtidskriften Attika: Undomsblad for kulturelle emner skriver Ander Bodelsen 1959 att de negativa generationsepiteten ”arg”, ”kall” och ”tyst” nu byts ut mot positivt klingande ”beat” (11). Mot slutet av 1960-talet bryter man gärna mot normer för åldrande och sexualitet (Buckingham, 2018). Ingen vill längre bli som sina föräldrar och J. M. Barries Peter Pan (1904), Salingers Holden Caulfield och Panduros David är givna förebilder inom en ungdomskultur och litteratur som gör förloraren till hjälte.

Referenser

Ahmed, Sara. (2006). Queer Phenomenology, Durham, N.C.: Duke Univ. Press.

Bodelsen, Ander. (1959). ”Beat generation”. Attika: Undomsblad for kulturelle emner. 1959:1, s. 11-12.

Buckingham, David. (2018). ”Children of the Revolution? The Counter-Culture, The Idea of Childhood, and the Case of Schoolkids Oz”. Strenæ Recherches sur les livres et objets culturels de l’enfance. 2018:13, s. 1-16.

Cohen-Pfister, Laurel, och Susanne Vees-Gulani. (2010). ”Introduction”. Generational Shifts in Contemporary German Culture. Laurel Cohen-Pfister och Susanne Vees-Gulari (red.). London: Camden House, s. 3-27.

Davies, Ben, och Jana Funke. (2011). Sex, Gender, and Time in Fiction and Culture. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Edelman, Lee. (2004). No Future: Queer Theory and the Death Drive. Durham: Duke Univ. Press.

Erichsen, Svend. (1958). Den unge vrede og dens dybe sociale perspektiv”. Social-Demokraten. 27 oktober.

Erikson, Erik. (1950). Childhood and Society. New York: Norton.

Erikson. (1965). ”Youth, Fidelity and Diversity”. Erik Eriksson (red.). The Challange of Youth. New York: Doubleday.

Flaker, Aleksandar. (1975). Modelle der Jeans-Prosa: Zur litterarischen Opposition bei Plentzdorf im osteuropäischen Romankontext [diss.]. Kronberg/Ts: Scriptor.

Freeman, Elizabeth. (2010). Time Binds: Queer Temporalities, Queer Histories. Durham: Duke Univ. Press.

Frederiksen, Emil. (1958). ”Jeg opponerer mod alt”. Berlinske. 9 december.

Green, Jonathon. (1999). All Dressed Up: The Sixties and the Counterculture. London: Pimlico.

Gullette, Margaret. (2004). Aged by Culture. Chicago: Chicago Univ. Press.

Halberstam, Jack [Judith]. (2005). In a Queer Time and Space: Transgender Bodies, Subcultural Lives. New York: New York Univ. Press.

Halberstam. (2011). The Queer Art of Failure. Durham: Duke Univ. Press.

Hall, Stanley. (1904). Adolescence: Its Psychology, and Its Relations to Physiology, Anthropology, Sociology, Sex, Crime, Religion, and Education I och II. New York: D. Appleton and Company.

Handesten, Lars, Klaus P. Mortensen och May Schack (red.). (2007). Dansk Litteraturs Historie: bd. 5, 1960-2000. Köpenhamn: Gyldendal.

Hedén, Birger. (1984). ”Det jämlika tilltalet: Ungdomsboken från 40-tal till 70-tal”. Vivi Edström och Kristin Hallberg (red.). Ungdomsboken. Stockholm: Liber.

Hertel, Hans. (1957). ”Oprør mod tomhed”. Politiken. 22 juni.

Hesselaa, Birgitte. (1976). Leif Panduro: Romaner, noveller, journalistik. Köpenhamn: Borgen.

Joosen, Vanessa. (2018). Adulthood in Children’s Literature. London: Blumdbury Academic.

Kafer, Alison. (2013). Feminist, Queer, Crip. Bloomington: Indiana Univ. Press.

Keller, Keith. (1957). ”Er generationen i tyverne i den forstand en tabt generation?”. Berlinske. 29 april.

Keller. (1952) ”Den tavse generation”. Information. 3 mars.

Kruuse, Jens. (1958). ”Unge vrede vittige Genier”. Jyllands-Posten. 10 oktober.

Lundqvist, Ulla. (1994). Tradition och förnyelse: Svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal. Stockholm: Rabén & Sjögren.

McRuer, Robert. (2006). Crip Theory: Cultural Signs of Queerness and Disability. New York: New York Univ. Press.

Panduro, Leif. (1958). Rend mig i traditionerne. Köpenhamn: Steen Hasselbalch.

Petersen, Jørn, Klaus Petersen och Niels Finn Christiansen. (2012). Dansk velfærdshistorie: Bd 4, Velfærdsstatens storhedstid : 1956-1973. Odense: Syddansk universitetsforlag.  

Rasmussen, Søren. (2009). Den kolde krigs billeder. København, Gyldendal.

Romesburg, Don. (2013). ”Making Adolescence more or less modern”. Paula Fass (red.). The Routledge History of Childhood in the Western World. London: Routledge.

Seeberg, Peter. (1955). ”Den tavse generation”. Information. 19 april.

Sode-Madsen, Hans. (2005). Farlig ungdom; Samfundet, ungdommen og ungdomskommissionen 1945-1970. Århus: Aarhus Universitetsforlag.

Sörensen, Arne, & Klaus Petersen. (2006). ”Ameri-Danes and Pro-American Anti-Americans: Cultural Americanization and Anti-Americanism in Denmark after 1945”. Alexander Stephan (red.). The Americanization of Europe: Culture, Diplomacy, and Anti- Americanism after 1945. New York and Oxford: Berghahn Books.

Sørensen, Villy. (1957). ”Den tavse generation”. Berlingske. 25 juli.

Thurah, Thomas. (2010). Textanalyse og literær metode. Köpenhamn: Nordisk Forlag.

Tiemroth, Jørgen. (1977). Panduro och tredivernes drøm. Köpenhamn: Vinten.

Wamberg, Bodil. (1978). Den gale kærlighed: Motiver i Leif Panduros forfatterskab [diss.], København: Gyldendal.

Wistisen, Lydia. (2017). Gångtunneln: Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890-2010 [diss.]. Lund: Ellerströms.

Westin, Boel. (1988). ”Tolv år men stor för sin ålder: Några anteckningar om Holden Caulfield”. Boel Westin (red.). Böcker ska blänka som solar: En bok till Vivi Edström. Stockholm: Rabén & Sjögren, s. 197-207.

1Childhood and Society är ett av de första mer övergripande utvecklingsteoretiska arbetena om ungdomstiden sedan G. Stanley Halls Adolescence: Its Psychology, and Its Relations to Physiology, Anthropology, Sociology, Sex, Crime, Religion, and Education I och II (1904). Eriksson bygger vidare på flera idéer presenterade av Hall. Andra tongivande namn inom tidens utvecklingspsykologi är Anna Freud och Peter Blos.
2Det producerades emellertid flera filmer på temat tidigare under 1950-talet och Lau Lauritzens Farlig Ungdom (1953) blev startskottet för en serie danska filmer om ungdom på glid i storstadsmiljö, tex. Johannes Allens Ung leg (1956) och Natlogi betalt (1957), Palle Kjærulff-Schmidts Bundfald (1957).
3Salingers roman ges ut i dansk översättning 1953. David refererar vid upprepade tillfällen till Holden Caulfield, framför allt i relation till sin ålder. T.ex. när en bartender frågar hur gammal han är och svaret blir: ”– Tolv år, sagde jeg. – Men jeg er stor af min alder.” (168)
4Engelskans ”crip theory” översätt i samtida svensk forskning som cripteori. Den har sin rötter i queerteori samt amerikansk normkritisk handikappsforskning (disability studies). Såväl queer- som cripteori undersöker dialektiken mellan normalt och onormalt utifrån ett perspektiv av sexualitet resp. funktion (funktionsnedsatt–funktionsfullkomlig).
5T.ex. Homi Bhabhas ”enunciative present” (1994), Jacques Derridas ”time out of joint” (1994) och Barbara Adams ”timescapes” (1998).
6Resonemanget vilar på Michel Foucaults tanke om att dikotomier som frisk-sjuk eller normal-avvikande skapas i en process av kontroll och disciplin. Se Foucault (1977), s. 136.
7Halberstam använder begreppet ”life schedules” medan Ahmed talar om ”life lines”. Inom svensk forskning har begreppet livslinje etablerats av t.ex. Fanny Ambjörnsson och Maria Jönsson (red.), Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet (2010), Hilda Jakobsson, Jag var kvinna: Flickor, kärlek och sexualitet i Agnes von Krusenstjernas tidiga romaner (2018). Inom psykologin har dessutom begreppet livsschema en annan betydelse och används för att tala om mönster som uppstår i barndomen och återupprepas genom livet.
8John Osborne och Kingsley Amis är mest kända. De är dock för det mesta samhällskritiska, beskriver social alienation, är ofta vänster eller anarkister. Där fanns ett par unga existentialister, t.ex. Colin Wilson, Stuart Holroyd och Bil Hopkins. Annars var det förutom Osborn främst Harold Pinter, John Braine, Arnold Wesker, John Arden, Stan Barstow, Edward Bond, Michael Hastings, Thomas Hinde, Bernard Kopa, Davis Storey, Kenneth Tynan, John Wain, Keith Waterhouse, Arnold Wesker, Colin Wilson och Alan Sillitoe som nämndes. Det var främst en manlig rörelse, men det fanns även en arg ung kvinna, Shelagh Delaney, som skrev A Taste of Honey (1958).

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon