Maria Andersson: Att bli människa. Barn, sedlighet och kön i Amanda Kerfstedts, Helena Nybloms och Mathilda Mallings författarskap 1880–1910. Makadam. 2010. 336p.

Amanda Kerfstedt, Mathilda Malling och Helena Nyblom är idag inte särskilt uppmärksammade författare men i sin samtid var de mycket lästa och omskrivna. De tre författarna har det gemensamt att de alla skrivit för både barn och vuxna. I övrigt är de mycket olika i sin framtoning, och de har tidigare inte heller jämförts sinsemellan. De skrev i olika genrer, hade skilda inriktningar i sina författarskap och motstridiga uppfattningar angående kvinno- och sedlighetsfrågan. Vad som förenar dem är dock att kärlek, äktenskap och sexualitet är återkommande ämnen i deras litterära verk.

Det som i första hand intresserar Maria Anderson i hennes avhandling Att bli människa är just denna gemensamma problematik i ämnesvalet hos de tre författarna. Hennes syfte är däremot inte att ställa författarna mot varandra eller granska utvecklingslinjer i de enskilda författarskapen. Andersson undersöker således diskurser om barn, sedlighet och kön i barn- och vuxenlitteraturen under perioden 1880 – 1910. Med utgångspunkt från Kerfstedts, Mallings och Nybloms författarskap visar hon hur idéerna om begreppen sedlighet och sexualitet skilde sig åt när det gällde barn, kvinnor och män. Hon för också en diskussion om vilka begränsningar eller möjligheter de olika litteraturkategorierna, barn- respektive vuxenlitteraturen, skapade för författarna.

Delar av de tre författarnas verk har behandlats av andra forskare, men deras böcker för barn och ungdom har studerats i mycket liten omfattning. Det originella och i många avseenden nydanande i Anderssons avhandling är att hon sammanställer och jämför barn- och vuxenlitteraturen. När texter för barn och vuxna på detta sätt läses parallellt kan tidigare inte uppmärksammade idémässiga och tematiska kopplingar mellan de båda litteraturkategorierna iakttas och analyseras. Till exempel visar Andersson att sedlighetsdebatten gav eko i barnlitteraturen redan på 1880-talet. Det framfördes då i en del texter en kritik mot en uppfostran som ville hindra barnen från att få kunskap om sexualitet och mörkare aspekter av livet.

Sedlighetsdebatten har studerats av många forskare, men de har enbart intresserat sig för vuxenlitteraturen och helt bortsett från barnlitteraturen. En av de stora förtjänsterna i Anderssons arbete är att hon behandlar hur denna debatt togs upp också i barnböckerna. Därmed kan hon visa bredden i debatten, där olika föreställningar fanns sida vid sida. Sedligheten, kvinnans roll som mor och ansvarig för barnets uppfostran kunde utnyttjas både för att kritisera och legitimera att kvinnor tog till orda offentligt i dessa frågor. När Andersson exemplifierar hur flera teman och idéer var gemensamma för båda litteraturerna, kan hon på ett intressant sätt fördjupa och berika bilden av det förra sekelskiftets litteratur.

Metodiskt utgår Andersson från diskursanalysen såsom den formulerats av Michel Foucault och senare inom genusvetenskapen. Hon ser litteraturen, särskilt barnboken, som ett medel i uppfostran och i formandet av framtidens medborgare i det borgerliga samhället. Sedlighet, en term som hade en vid innebörd, var den dygd som stod i fokus för uppfostran i den borgerliga familjen. Under den studerade perioden dominerade föreställningen om könen som kompletterande varandra, även om det går att urskilja en ambivalens i uppfattningen om vilka regler som gällde för flickor och pojkar, kvinnor och män. Självkontroll och behärskning var viktigt för båda könen, men graden av självkontroll kunde variera beroende på om det rörde sig om en flicka eller en pojke.

Anderssons avhandling är som framgått genusinriktad och med utgångspunkt från olika genusforskare ger hon exempel på hur skilda manlighets- och kvinnlighetskonstruktioner kan utläsas i de studerade verken. Ett av hennes syften är att belysa de villkor som var rådande för kvinnorna i 1800-talets litterära offentlighet. För att kunna dra några slutsatser om de kvinnliga författarnas villkor behöver man dock veta något även om männens villkor. Det hade därför, vill jag framhålla, varit en fördel om även någon manlig författare hade studerats. Det hade gett möjlighet att grundligare diskutera betydelsen av författarens kön, både i fråga om textens utformning och den samtida receptionen. Andersson är dock väl orienterad i tidigare forskning samt i studier rörande genus, uppfostringsfrågor och synen på pojkar och flickor. Hon gör många intressanta jämförelser med andra författare och för likaså en dialog, ibland i polemisk form, med andra forskare och deras tolkningar. På så sätt belyses även de manliga författarnas villkor.

Den tematiskt upplagda avhandlingen består förutom av en inledning och en avslutning av tre delar, var och en i sin tur indelad i två kapitel. Tal och tystnad behandlas i den första delen av studien, och oskuld och erotik står i fokus i den andra delen. I den tredje delen ställs självständighet och självkontroll mot varandra. Analysmaterialet, både välkända och mindre kända texter, utgörs av ett tiotal prosaverk, huvudsakligen sagor och noveller. De skönlitterära texterna läses även mot annat samtida material, t.ex. debatt artiklar, recensioner och rådgivningslitteratur. Genom att studera Mallings och Kerfstedts förord kan Andersson bl.a. föra ett belysande resonemang om författarnas strategier när det gäller att uttala sig offentligt, något som kunde skilja sig åt beroende på genre och litteraturart. Litteraturen och inte minst förorden blev ett förhandlingsrum för föreställningar om författarskap, kön och sedlighet. Författarna kunde skickligt bygga upp olika typer av auktoritet och föra ett spel mellan blygsamhet och självsäkerhet. De nya estetiska krav som ställdes på barnlitteraturen vid tiden runt förra sekelskiftet gjorde det dock svårare för kvinnan att tala med auktoritet i texten. Hyllandet av det naiva medförde enligt Andersson ett tystande av den myndiga kvinnliga berättaren.

Men borgerlighetens könsordning innebar inte enbart begränsningar för de kvinnliga författarna. De var inte bara offer för könsnormer utan kunde själva bida till att utforma normer. Kerfstedt konstruerade i sina förord en kvinnlig författarpersona som på en gång är både blygsamt tillbakadragen och säljande. Malling å sin sida bröt tidigt i sina romaner och berättelser mot förväntningarna om kvinnlig ödmjukhet och utmanade i ämnesval såväl som i stil rådande normer. I sin granskning av Mallings roman Berta Funcke, som i sin suggestiva skildring av kvinnliga begär ansågs mycket utmanande för sin tid, kan Andersson nyansera tidigare forskning. Andra studier av denna roman har främst tagit fasta på hur sexualiteten undertryckts i den borgerliga kulturen. Andersson visar istället hur den trots allt kommer till uttryck.

Genom att Andersson genomgående relaterar till barnlitteraturen kan också tidigare uppfattningar rörande de vuxenlitterära texterna nyanseras. Det kan gälla en så enkel sak som barns lekar. I tidigare forskares analyser av Mallings Berta Funcke har det hävdats att hon är en könsöverskridande person som i sitt beteende avviker från konventionell kvinnlighet. Bland annat har man pekat på hennes vilda pojklekar som barn. Andersson kan visa att fysisk aktivitet uppmuntrades för både flickor och pojkar i tidens uppfostringsråd, och skildringar av vilda lekar även för flickor förekom ganska ofta i samtidens barnlitteratur.

I övriga analyser behandlas bl.a. kroppsligheten, som var central i framställningen av det oskuldsfulla barnet. Likaså uppmärksammas den rikligt förekommande natur- och djurmetaforiken som framstår som en symbol för barnets oskuld och uppvaknande sexualitet. Analysen av några texter av Kerfstedt och Nyblom ger vid handen hur tystnaden runt sexualitet och osedlighet och ett alltför starkt beskyddande av flickors oskuld kunde bidra till dubbelmoral, avståndstagande från äktenskap, förförelse och t.o.m. barnamord. Diskussionen av Kerfstedst berättelse ”Hvad knackningen betydde” visar hur ingivandet av skuld var en uppfostringsmetod som utvecklades under senare delen av 1800-talet. Andersson studerar också Kerfstedts roman Reflexer, som anses vara den första romanen om en transvestits livshistoria.

Avhandlingen har en tydlig disposition, och resultat och huvudlinjer lyfts fram i stringenta sammanfattningar efter varje avsnitt. Arbetet kännetecknas av stor mångsidighet och vittnar om uppslagsrikedom och god analysförmåga. Anderssons studie utgör således ett väsentligt bidrag till förståelsen av de undersökta författarnas författarskap liksom av den aktuella periodens ideologiska klimat ifråga om synen på barn, familj, sedlighet och sexualitet. Samspelet mellan barn- och vuxenlitteraturen under en period, då många författare växlade mellan att skriva för barn och för vuxna tyliggörs på ett mycket förtjänstfullt sätt. Möjligen kan man efterlysa en definition av begreppet offentlighet som förekommer då och då. Vidare saknar jag några referenser, i ett arbete som i övrigt ger prov på mycket god överblick över aktuell forskning. Per Rydéns studie över kritiken, Domedagar (1987) borde finnas med liksom Marika Andraes avhandling om könskonstruktionen i B Wahlströms ungdomsböcker Rött och grönt (2001).

Sammanfattningsvis ger avhandlingen intressanta inblickar i samtidens litteratursyn, särskilt som också receptionen av de behandlade texterna tas upp. Det rör sig alltså om en avhandling som ger nya perspektiv på litteraturen under det sena1800-talet genom att ifrågasätta det tidigare isärhållandet av barn- respektive vuxenlitteraturen liksom de statusskillnader som vanligen upprätthålls mellan de båda litteraturerna. Vi får även genom avhandlingsförfattarens analysmetoder nya infallsvinklar även på de enskilda texter som tidigare varit föremål för studier.