Slettan: Inn i barnelitteraturen. Artiklar om bøker for barn og unge. Høyskoleforlaget 2010, 370 s.

Barnlitteratur som brottas med mansbilder

Maskulinitetsstudier är ett aktuellt men ändå rätt outforskat fält inom barnlitteraturforskningen. I nuläget finns enstaka analyser och ett standardverk av pionjärkaraktär, John Stephens antologi Ways of Being Male (2002), som belastas av relativ rundgång då det gäller metodologiska angreppssätt. Sedan slutet av 1990-talet har det barnlitterära forskningsfältet, i kölvattnet av feministisk barnlitteraturforskning, stegvis fått upp ögonen för en diskussion om maskulinitet. Men en stötesten för maskulinitetsforskningen är fortsättningsvis förhållandet till modervetenskapen kvinnoforskning, som varit riktningsgivande för hur maskulinitetsstudier över lag utvecklat sig.

Svein Slettans artikelsamling Inn i barnelitteraturen samlar hela arton artiklar skrivna under åren 1996 till 2010, av vilka merparten tidigare publicerats i tidskrifter samt i avhandlingen Mannlige mønster. Maskulinitet i ungdomsromanar, pop og film som utkom 2009. Artikelsamlingen rör sig till stora delar inom området maskulinitetsstudier. Boken är indelad i tre huvudavsnitt: ett om barnlitteraturens genrer, ett om ungdomslitteratur ur könsperspektiv och ett om äldre barnlitteratur. En introducerande artikel diskuterar relationen mellan barnboken och läsaren, relationen mellan texter (intertextualitet), samt relationen mellan text och bild (ikonotext). Slettan pekar på barnlitteraturens explosiva och kvalitativa utveckling i Norge. Han hänvisar i första hand till norsk barnlitteraturforskning, vilket är både viktigt och hedervärt, men ibland kunde källorna ytterligare kompletteras med själva ursprungstexterna som exempelvis då diskussionen om barnlitteraturens dubbla stämma enbart hänförs till Harald Bache-Wiig, utan att antyda anknytningen till internationell forskning. I inledningsartikeln tangeras bland annat den dynamiska norska bilderboken för att sedan helt försvinna ur synfältet, vilket är synd. I övrigt är artikelsamlingen en välformulerad exposé över ett barnlitterärt landskap med särskild tyngdpunkt på traditioner inom norsk barnbok och norsk barnlitteraturforskning. Slettan beskriver träffande barnlitteraturen som ett rörligt och estetiskt utmanande område och följer kunnigt upp den tanken i de efterföljande artiklarna.

Efter inledningstexten följer en rad genreanalyser av vitt skilda slag. Slettan avhandlar analkomik i Rune Belseviks Dustefjerten, kärleksparadigmet i Tormod Haugens Georg og Gloria-böcker, vägens kronotop i norska barnnoveller, språkliga drag i facklitteratur för barn, barnlyrik, samtalskonst i klassiska barnböcker av Einar Økland, för att slutligen landa hos Harry Potter. Trots att de enskilda analyserna är välgjorda och väcker intresse lider sammanställningen av att de disparata diskussionerna blir fritt svävande. Läsaren kastas gång på gång in i något nytt och då hon slutligen hamnar hos Harry Potter, i en diskussion on ondska, känns detta besök överflödigt. Här blir åter igen bristen på koppling till internationell forskning tydlig. Potter-forskningen är ymnig, men det ignorerar Slettan som refererar enbart till några standardverk och inte till den nyaste forskningen överhuvudtaget. Det är förstås här som problemet med att samla artiklar som spänner över några decennier gör sig gällande eftersom forskningen ofta hastat vidare, särskilt då det gäller ett litterärt fenomen som Harry Potter. Ett stramare grepp om materialet, en fokusering på enbart norsk barnlitteratur, rentav en genomgående fokusering på maskulinitet, och en lätt uppdatering av sekundärlitteraturen hade överlag gett denna artikelsamling mer ryggrad. Harry Potter hade dessutom varit intressant att studera som maskulinitetskonstruktion särskilt som han uppfyller flera av de maskulinitetskoncept som Slettans bok tar upp, exempelvis den sensitiva maskuliniteten.

Slettans nästan konsekventa fokus på manliga författare, även då annat än maskulinitet diskuteras, gör barnlitteraturen till en manlig affär, något som gärna kunde ha signalerats med en mer inringande titel. Genom fokuseringen på manliga författare påminner hans grepp om Ulla Lundqvists i Tradition och förnyelse (1994), där manliga författare lyftes fram som förnyare av den svenska ungdomsromanen på bekostnad av de kvinnliga förnyarna. Den stora behållningen med Slettans bok är dock att läsaren bjuds in att betrakta kön som ett rikt variationsfält. Feminismens brist har ansetts vara att en biprodukt av könsanalysen är att enbart kvinnan framstår som könsbestämd. Hos Slettan är det tvärtom främst manliga författare som skriver om maskulinitet och pojkar som framstår som könsbestämda, vilket är uppfriskande.

Den andra delen av Inn i barnelitteraturen består av renodlade maskulinitetsstudier och utgörs av analyskapitlen i Slettans artikelavhandling om maskulinitet i ungdomsromanen, popmusik och film. Avhandlingskapitlen presenteras lösryckta från sin teoretiska inramning i något omvänd ordning, men är i övrigt identiska med avhandlingen. I sin studie om maskulinitet är Slettans avhandling, i Norge vid sidan av Harald Bache-Wiigs pojkboksstudier och Rolf Romørens ungdomsromanstudier, banbrytande inom barnlitteraturforskningen. Hans analyser av hur maskulinitet omförhandlas i ungdomsromanen är därför synnerligen välkomna, men den som verkligen vill sätta sig in i ämnet bör också läsa avhandlingens inledningskapitel där den grundläggande teoridiskussionen som fördjupar artiklarna förs.

Slettan uppsöker centrala ideologiproducerande fält i ungdomsromaner och belyser könskonstruktion i vardande, maskulinitetens mognadsimperativ, om man så vill. Han diskuterar både den karnevala pojkkroppen och den narcissistiska pojkberättaren och, vilket är bland det mest tankeväckande i analysen, undersöker vad som sker om maskulinitet berättas genom ett kvinnligt medvetande. Slettan presenterar alltså en grundlig och övertygande analys av hur maskuliniteter görs i ungdomsromanen. Han intresserar sig särskilt för alternativa och underordnade maskuliniteter, i stil med dem forskare som Raewyn (tidigare Robert) Connell eller John Stephens fört fram. Slettan analyserar en rad ungdomsromaner inom olika genrer och visar hur maskuliniteter formuleras och omformuleras med hänsyn både till de unga karaktärerna och till de unga läsarna. Särskilt lyckat är draget att granska olika genrerepertoarer. Hans redogörelse för maskulinitet i gotisk inramning i Harald Rosenløw Eegs Vrengt och Alle duerne öppnar nya perspektiv. Slettan framhåller bland annat att pojken i gotiken innehar samma position som kvinnan har i female gothic och knyter dessutom konsekvent analysen av de barnlitterära karaktärerna till klassisk litteratur. Det kontextualiserande greppet berikar analysen och placerar de barnlitterära figurerna i ett övergripande sammanhang. Han driver även tesen om detektivintrigen som bildningsresa och diskuterar förskjutningar inom deckargenrens pojkskildring där hjältemaskuliniteten bryter mot en stiliserad maskulinitetsmodell, som i Ingvar Ambjørnsens Fillip Moberg-serie. Trots dessa lyckade manövrar uppstår vissa luckor i analysen. Exempelvis visar Slettan att i Mats Wahls ungdomsdeckare är dekonstruktionen av kön påtaglig. Tyvärr saknas referenser till tidigare Wahl-forskning, som exempelvis Maria Nikolajevas eller Mia Francks syn på Wahls flickhjältar som kvasifeminina eller inte. Visserligen anför Slettan relevant och intressant teori som på ett elegant sätt öppnar för kunniga analyser, men samtidigt är återkopplingen till tidigare forskning i många fall bristande. Särskilt synd är detta då det kunde leda till livgivande polemisk diskussion. Eftersom analysen av de enskilda verken står i förgrunden blir den teoretiska förankringen onekligen rumphuggen. Risken med att generera diskussionen ur enskilda analyser är att den teori som Slettan anför framstår som frikopplad från en större teoridiskussion och ter sig mer sporadisk än vad den i själva verket är. Exempelvis dialogen med Raewyn Connell och Judith Butler hålls på en mycket elementär nivå, elegant sammanfattad men oproblematiserad. Eftersom dessa teoretiker redan använts en hel del i barn- och ungdomslitteraturforskningen hade det varit givande med en fördjupande diskussion av dem. Sammanfattande kommentarer som den till Zygmunt Baumans modernitetsfigurer-flanören, vagabonden, spelaren – kunde också ha använts flitigare och för att lyfta blicken från de enskilda analyserna till ett mer övergripande sammanhang. Utöver denna kritik vill jag framhålla att Slettan presenterar en rad välskrivna, stimulerande och användbara analyser av hur ungdomsromanen förhandlar om och förhåller sig till maskulinitet. Hans exempel är väl valda och öppnar fascinerande perspektiv då det gäller dessa förhandlingar och fördjupar väsentligen bilden av hur könsidentitet behandlas i ungdomsromaner.

Artikelsamlingens tredje del är en tillbakablick som behandlar äldre litteratur, främst mellankrigstidens pojkböcker. Här berörs den romantiska synen på barnet som naturvarelse, modernitetsbegreppet i reseromanens kostym, samt natur och nation. Särskilt läcker är analysen av det som kunde kallas skidspårets kronotop, där natur och nation sammanstrålar i en sammansatt bild. Artikelsamlingen avrundas med en fragmentarisk text om maskulinitet i Astrid Lindgrens Emil-böcker. Det korta formatet gör att artiklarna endast förmår bjuda på ett smakprov av vad som kunde byggas ut till större relevanta bokprojekt i dessa ämnen. Förhoppningsvis vilar här frön till fler uppslagsrika studier av Slettan.

Vägens kronotop, performativ identitet och maskulinitet återkommer som nyckelbegrepp i Svein Slettans initierade räcka barnlitterära analyser, som dessvärre skyms av sin ymnighet och lider av artikelsamlingens förbannelse genom att framstå som sammanfösta utan en överbryggande kommentar som hade flätat samman dem och gjort Inn i barnelitteraturen mer tillgänglig. Som nedslag i olika författarskap fungerar däremot de enskilda artiklarna utmärkt.