Henrik Jøker Bjerre & Carsten Bagge Lausten,

Den nyttige idiot. En introduktion til Slavoj Žižeks samfundsteori.

Frederiksberg: Samfundslitteratur 2013.

Hur nyttig är Žižek för vänstern?

När jag skriver denna recension rasar en debatt på kultursidorna i Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning. Jasenko Selimovic, liberal debattör och teaterregissör, anklagar vänsterdebattören och litteraturvetaren Judith Kiros för att indirekt gå rasismens ärenden i sin radikala kamp för antirasismens sak. Likt tidiga nationalister som Fichte och Herder förutsätter Kiros att «grupper är i sitt väsen olika varandra och inte kan förstå varandra». Likt samtida nationalister ser hon invandrare som determinerade av sin kultur, med andra «vanor, känslor och logik som bara den som har samma kultur kan förstå». Detta låsta synfält, argumenterar Selimovic vidare, är inget annat än den givna produkten av vänsterns nedärvda människosyn: «Ni i vänstern har alltid sett människor som svaga, förtryckta, infångade i övermäktiga strukturer, oförmögna att opponera sig mot medias och eliters makt» (DN, 2.9.2014).

Selimovic debattinlägg är i flera avseenden en karikering, både av Kiros ursprungliga artikel (DN, 28.8.2014) och av «vänsterns människosyn». Inte desto mindre säger hans karikering något om röstläget i den svenska kulturvänstern idag. Den egentliga bakgrunden till Selimovic häftiga angrepp är inte Kiros aktuella artikel, utan en nio månader gammal artikel i Aftonbladet där Kiros tillsammans med tre andra skribenter lanserar hemsidan «Rummet», ett diskussionsforum reserverat för dem som «delar erfarenhet av att vara rasifierade» (AB, 20.1.2014). Premisserna för Rummet, som varit föremål för flitig debatt under året, är att det finns en utbredd strukturell rasism i Sverige och att den som är offer för denna rasism bär på erfarenheter som inte kan förstås eller delas av den som själv inte erfarit rasistiska fördomar.

Om Selimovic blottar sin okunskap om vad «vänstern» historiskt sett utmärkts av – universalism, egalitarism och en okuvlig tro på människans förmåga att bryta sig ur förtryckande strukturer och vända sig mot eliternas makt – så beror detta kanske delvis på att det finns få inom svensk offentlighet som idag förvaltar detta arv på ett tydligt sätt. I allt högre grad har debatten kommit att cirkulera kring grupprelaterade erfarenheter av att vara förtryckt (där Rummet bara är ett symptomatisk uttryck) och i allt lägre grad förs den övergripande kritiska diskussionen om den politiska och ekonomiska ordning som ytterst betingar de förtryckande strukturerna.

Ironiskt nog tycks gångna decenniers radikala konstruktivism dessutom ha gått varvet runt och landat i en ny form av essentialism, vilket långtifrån gynnar den traditionella vänsterns emancipatoriska ideal. Vad som under 1990-talet började som en sund strävan att visa på det finstilta i varje mänsklig identitet mynnar idag allt oftare ut i låsta epitet («rasifierad», «HBTQ-person», «vit heterosexuell man») där bärarna av vissa epitet har givet tolkningsföreträde före andra och där möjligheten att höja sig över sitt epitet tycks minimerad (som när en god vän vid en middag nyligen fick veta att han i egenskap av vit-heterosexuell-man inte hade rätt att uttala sig om utlandsfödda svenskars situation; att mannen i fråga vuxit upp i en familj av krigsflyktingar föresvävade aldrig personen som fällde det kategoriska uttalandet, än mindre att en sådan erfarenhet skär igenom varje given identitet och kanske rentav skänker förmåga till inlevelse och empati för andra människors utsatthet).

 

*

 

Om jag i ett nötskal ska sammanfatta det som gör Slavoj Žižek till en djärv och viktig röst i dagens kulturkritiska samtal är det hans skarpa analys av hur vänstern under senare decennier trasat sönder sig själv. I verk efter verk har den slovenske filosofen visat hur förskjutningen mot identitetspolitik och grupprelaterade krav på erkännande undergrävt vänsterns principiella och universella kritik. Genom att rikta fokus mot den partikulära gruppens kamp för erkännande tar man inte bara energi från den övergripande kampen mot den kapitalistiska världsordningen. Mer allvarligt är att man inte ser hur identitetspolitiken i själva verket spelar kapitalismen rakt i händerna.

Žižek belyser mönstret med otaliga anekdoter, låt mig här återge en. I början av 2000-talet blev det känt att McDonald’s stekte sina pommes frites i animalisk olja från kor. Nyheten fick en rad hinduiska organisationer att gå i taket och kräva att man istället började använda vegetabilisk olja. Hur slutade episoden? McDonald’s anpassade sig kvickt och lovade att man hädanefter enbart skulle använda vegetabiliskt fett och de protesterande hinduerna konsumerade belåtet vidare. Inget i protesterna utmanade den miljötärande köttproduktionen, än mindre den globala konsumtionskultur som McDonald’s utgör en sinnebild för. Žižeks poäng är att kapitalismen lever av denna diversifiering av våra krav och behov. I själva verket har kapitalet inga som helst problem att anpassa sig till specialinriktade önskemål från olika subkulturer; för McDonald’s krävdes bara en minimal justering för att bevara en stor konsumentgrupp. Det som går om intet på särintressenas marknad är, återigen, den samlade och riktade kampen för en annan världsordning.

Få i den samtida debatten för denna kamp lika outtröttligt som Žižek. Om inte annat av detta skäl borde fler ta del av hans verk, i synnerhet i den svenska – och kanske skandinaviska överlag – kontexten där få röster idag förvaltar vänsterns universalistiska arv. Problemet är bara att det är lättare sagt än gjort att ta till sig Žižeks filosofi. Dels av skälet att Žižek är extremt produktiv (han publicerar i regel flera böcker om året och ett ständigt flöde av artiklar och debattinlägg); dels för att hans resonemang är invävda i bitvis svårtillgängliga filosofiska och psykoanalytiska diskurser.

Därför är det något av en skandinavisk kulturgärning att de båda danska författarna Henrik Jøker Bjerre och Carsten Bagge Lausten satt sig före att författa en systematisk framställning av Žižeks kritiska analyser av det samtida kulturtillståndet. Den nyttige idiot. En introduktion til Slavoj Žižeks samfundsteori är en föredömligt klar och pedagogisk introduktion till Žižeks tänkande för den som vill skaffa sig en överblick över hur hans samhällskritik vuxit fram och utvecklats under åren.

Bokens titel, «den nyttiga idioten», slår an tonen för framställningen. Bjerre och Lausten vill skriva fram Žižek som den provocerande gestalt han är i mångas ögon. Framför allt betonar de vikten av att förstå Žižek som kulturanalytiker. Žižek är inte någon John Rawls som kommer med en teoretisk skiss över hur ett samhälle bör fungera. Han är snarare terapeuten som vill utsätta kulturen för analys och synliggöra dess patologiska drag.

Vilka är då de obekväma sanningar som dagens västerländska samhällen inte vill kännas vid? Vår tids verkliga sjukdom, om vi ska tro Žižeks analys, är den illusoriska föreställningen om politisk neutralitet eller vad som ibland omtalas som det «postpolitiska tillståndet». Vid Östblockets fall för tjugofem år sedan fanns en genuin öppning för en annan världsordning, och Žižek tillhörde dem som delade optimismen och engagerade sig politiskt (1990 ställde han upp i det slovenska presidentvalet). Men öppningen stängdes snabbt. Istället började den liberala marknadskapitalismen sitt politiska segertåg och idag lever vi med mantrat att den liberala demokratin är det minst dåliga av möjliga samhällsskick.

Det är detta mantra Žižek vill få oss att avbryta genom att peka på det som inte står rätt till i de västerländska demokratierna. Priset för den demokratiska självbilden är ett hyckleri satt i system. Vi upprörs över att «odemokratiska» rörelser växer i Europa, men är inte särskilt intresserade av de vidare mönster (utbredd arbetslöshet, ökade inkomstklyftor, nedskärningar i välfärden) som gör att de växer. Vi handlar fairtrade kaffe och känner oss nöjda över vårt bidrag till en bättre världsordning, men profiterar dagligen på det gigantiska komplex av unfair trade som gör det befogat att alls säkra sfärer av fair trade. Vi förfasas över det våld som begås av «skurkstater» och totalitära regimer, men ser inte det anonyma våld som ständigt sker med de västerländska demokratiernas goda minne (som när europeiska stater köper upp afrikanskt fiskevatten sedan de egna vattnen fiskats ut och därmed driver afrikaner på flykt – och i förlängningen ofta undergång – sedan deras försörjningsgrund ryckts undan).

Detta är alltså detta hyckleri, denna övertygelse om att vi lever i den bästa av världar, som Žižek vill åt genom att få människor att börja tänka efter och ifrågasätta. Genom bestickande anekdoter och ofta burleska exempel vill han utmana människor att föreställa sig en annan värld. Nu tillhandahåller Žižek som sagt inte någon färdig skiss över en alternativ samhällsordning. Däremot har han klara principiella idéer om hur ett brott med det rådande systemet bör ske.

Det är här Žižeks i mångas ögon kontroversiella referenser till Lenin kommer in i bilden. Som Bjerre och Lausten framhåller handlar försvaret för leninismen dock inte – som kritiken ofta gör gällande – om att hylla revolutionär galenskap. Istället vill han rädda den utopiska glöden hos Lenin. Om demokratin idag uppfordrar människor att nöja sig med sakernas tillstånd, vill Žižek via leninismen visa på möjligheten att tänka verkligt politiskt ansvar. Nyckeln ligger i leninismens «excessiva» drag. Precis som psykoanalytikern försöker fånga det som överskrider analysandens berättelse om sig själv, hade Lenin en omisskännlig känsla för den radikala potential som folket omedvetet bar på. Žižek belyser med Oktoberrevolutionen 1917. Efter Februarirevolutionen intog Lenin en «excessiv» roll genom att artikulera en potential som varken fanns formulerad i den kommunistiska teorin eller i ett folkligt krav på ytterligare förändring. Genom att driva på mot Oktoberrevolutionen uttryckte Lenin på folkets vägnar det folket ännu inte visste att de önskade.

Parallellen till psykoanalysen ligger i att det inte finns något optimalt tillfälle att bryta in i analysandens tal, men om terapeuten aldrig bryter in kommer det överhuvudtaget inte att ske något framsteg i analysen. Och precis här ligger det bestående värdet i leninismen: Lenin insåg att den reformistiska tron på gradvis förändring inte tjänade till något annat än att befästa den rådande ordningen. Förutsättningen för genuin politisk intervention är helt enkelt att man erkänner att det perfekta ögonblicket aldrig kommer att komma och att det därför krävs en instans, Partiet, som agerar utan förankring i folket men ändå i folkets tjänst. Med Žižeks egna ord: «det finns ingen Händelse bortom det engagerade subjektiva beslut som skapar den – om vi väntar på att tiden ska bli mogen för Händelsen, kommer Händelsen aldrig att inträffa. […] Autentisk revolution inträffar tvärtom alltid i en absolut Närvaro, i Nuets ovillkorliga nödtvång.» (The Puppet and the Dwarf, 135).

I senare verk, bland annat i In Defense of Lost Causes från 2008, brukar Žižek rentav termen «proletariatets diktatur» för att namnge detta radikala agerande i folkets intresse. Nu är provokativa formuleringar som sagt en del av Žižeks filosofiska jargong, och det han själv avser med proletariatets diktatur är delvis något annat än vad begreppet historiskt stått för. Inte desto mindre kan man fråga vad som hindrar Žižeks variant av proletariatets diktatur från att utvecklas till diktatur i vedertagen mening, eller till vad proletariatets diktatur i sina hittillsvarande historiska gestaltningar har utvecklats till. Leninismen mynnade trots allt inte ut i något idealt socialistiskt samhälle.

Žižek skulle svara att det är just här som leninismen misslyckades. Lenin lyckades helt enkelt inte förbli trogen sin egen manual för politiskt handlande, vilken gick ut på att Partiet enbart agerade å den uteslutna partens vägnar. Det är dock denna manual som Žižek vill återaktualisera. Svaret på varför hans eget tal om «proletariatets diktatur» inte löper risken att mynna ut i diktatur i vedertagen mening är helt enkelt att proletariatet utgörs av de som per definition inte har någon makt, eller med ett uttryck han lånar av Jacques Rancière, «den del som inte har någon del» (la part des sans-part). Denna del inkarnerar för Žižek också det universella.

 

*

 

Frågan är om Žižeks nyleninistiska manual ändå inte kan problematiseras. Jag menar att den kan det, och här inträder efter hand mina frågetecken kring Bjerres och Laustens framställning. Nu gör författarna förvisso klart att deras ärende inte primärt är av kritisk art (även om de mot slutet av boken redogör för en del av den kritik som riktats mot Žižek av bland andra Ernesto Laclau och Simon Critchley). Men presentationen av Žižeks tänkande hade onekligen blivit mer själfull om författarna emellanåt hade övergett den sakliga tonen och gått i engagerad närkamp med hans resonemang.

Framför allt kunde man pressa Žižeks retorik om den uteslutna delen som den sanna bäraren av en universell emancipatorisk potential: «det är de som uteslutits, de som inte har någon verklig plats i den globala ordningen, som direkt förkroppsligar den sanna universaliteten och som representerar Helheten i kontrast till alla andra som enbart står för sina partikulära intressen.» (The Puppet, 109). Detta är vid första anblicken en god tanke. Men existerar denna uteslutna del någonsin bortom partikulära drag och egenskaper? När man tränger djupare in i Žižeks verk upptäcker man att hans intresse för den uteslutna delens verkliga subjekt – människor av olika kulturell bakgrund med skiftande ideologiska, politiska och religiösa föreställningar om frihet och rättvisa – är närmast obefintligt. Detta negligerande av att även de som i det rådande systemet förnekas (sexuell, kulturell, religiös eller annan) identitet de facto är konkreta subjekt som är oskiljaktiga från sina identiteter är helt enkelt förutsättningen för att Žižek ska kunna hävda den uteslutna delen som bärare av en universell emancipatorisk potential. «Den uteslutna delen» visar sig helt enkelt vara en tom figur, en ren princip utifrån vilken Žižek kan argumentera för att sann emancipation utgår från marginalen. Skulle han istället rikta blicken mot den mångfald av substantiella visioner om rättvisa och befrielse som den uteslutna delens subjekt representerar skulle han bli tvungen att medge det komplexa och finstilta i varje ansvarsfull diskussion om universell mänsklig emancipation.

Jag tar upp denna fråga därför att den synliggör en djupare problematik i Žižeks författarskap. Om styrkan i hans position ligger i hans outtröttliga försvar för vänsterns universalistiska arv, ligger svagheten i att han till sist har svårt att hantera de partikulära förutsättningar som häftar vid varje universalistiskt anspråk. Därmed blir spärrarna gentemot en universalism som tar sig förhävande drag till sist få. Detta leder mig tillbaka till den svenska debatt där jag tog min utgångspunkt. Det är sant att delar av kulturvänstern idag domineras av en identitetspolitisk retorik som tenderar att mynna ut i låsta positioner av karaktären «endast du som är rasifierad kan förstå mig som rasifierad». Men frågan är om vägen ut ur denna återvändsgränd är en retorik som lika kategoriskt markerar mot partikulära identiteter.

Žižeks vidräkning med identitetspolitiken stannar dessutom inte vid den befogade invändningen att dess fokus på partikulära rättigheter riskerar att avleda blicken från den övergripande kampen för ett bättre samhälle. Identitetspolitiken beskylls också för att vara moraliskt blind. Bjerre och Lausten exemplifierar:

Alle «progressive» slutter op bag bøsserne og de lesbiskes sag. Men hvad med rockernes ret til deres livsform: til at køre stærkt på deres Harleyer, gå med rygmærker og give dummebøder. Har unge diskoteksgæster ret til at tage stoffer, og er det dermed legitimt at være techno-pusher – det er vel også en slags livsstil? Og hvad med forældres ret til at omskære deres børn? Eller nazisternes ret til at sprede propaganda og marchere gennem byen med naziflag? Identitetspolitikken kan legitimere hvad som helst, hvorfor Žižeks i forlængelse av Lenin sætter en ret til sandhed for en ret til at narrere (s. 151).

Kritiken, som författarna av allt att döma stämmer in i, går alltså ut på att den «postmoderna identitetspolitiken» leder till en kulturrelativism där vissa livsstilar premieras framför andra, men där möjligheten att säga att en livsstil är mer legitim än en annan till sist undergrävs. Detta är en karikatyr som möjligen fångar en urartad form av identitetspolitik, men som egentligen säger mer om den okänslighet inför verkliga skillnader som utmärker Žižek och hans vapendragare. Om «progressiva» krafter idag hellre sluter upp bakom HBTQ-rörelsen än bakom HD-kulturen är det väl just ett bevis för att identitetspolitiken inte kan legitimera vad som helst? Tvärtemot Žižeks slentrianmässiga kritik handlar god identitetspolitik inte om indifferens, utan om att ständigt väga olika identiteter mot varandra utifrån etiska, juridiska och politiska kriterier – exempelvis hur utsatt en viss grupp är i ett givet samhälle. Om HBTQ-rörelsen under senare decennier åtnjutit mer stöd för sin sak än HD-kulturen beror det kanske helt enkelt på att det är en mindre akut angelägenhet att bekämpa förtryck mot HD-gäng än mot HBTQ-personer.

Det är dessa ständiga förhandlingar mellan olika gruppers behov och krav som den demokratiska rättsstaten är satt att hantera. Rätten till spädbarnsomskärelse – som författarna okänsligt räknar upp vid sidan av nazisters rätt att sprida propaganda – är ett belysande exempel. I Sverige liksom i flera andra länder har krav på ett förbud mot spädbarnsomskärelse framförts under senare år. De som yrkat på ett förbud har med få undantag tillhört en etablerad svensk majoritetskultur. Förbudskravet har medfört en mycket produktiv debatt på både politiska, mediala och akademiska arenor. Samtidigt har man från politiskt håll gjort klart att man inte kommer att ändra i rådande lagstiftning (som tillåter spädbarnsomskärelse under förutsättning att bedövning sker). Hållningen bygger på ett finstilt sammanvägande mellan olika kriterier, såsom minoritetskulturers rätt att förvalta sitt arv i förhållande till varje individs rätt att inte utsättas för fysiska och psykiska övergrepp. Utifrån denna sammanvägning har man dragit slutsatsen att lagligt utförd omskärelse bevisligen inte utsätter ett barn för högre risker än att exempelvis rida, köra motocross eller bli närd med skräpmat.

Den fråga som dröjer sig kvar efter läsningen av Den nyttige idiot är vilka resurser Žižeks samhällskritik erbjuder för att hantera den här typen av komplexa sociala frågor. Žižek är träffande i sin kritik av den liberala rättsstatens brister, men han har föga att säga om dess förtjänster. Istället raljerar han i schmittiansk anda över den liberala demokratins tendens att fastna i ändlöst överläggande och institutionaliserad obeslutsamhet. Men övervinner vi verkligen demokratins brister genom att basunera ut storord som «Händelse», «Revolution» och «Sanning»? Utspelar sig inte den politiska verkligheten snarare i spänningsfältet mellan det villkorade och det villkorslösa, mellan det partikulära och det universella? Och är det inte här vänsterns verkliga utmaning ligger idag: att erkänna att politik förvisso kan kräva ögonblick av vilja och beslutsamhet, men i lika väsentlig grad bygger på förmåga till kompromiss, medling och kritiskt vägande av olika «sanningar» mot varandra?