Else Marie Lingaas,

Vestens idéhistorie, bind 2: Renessanse og reformasjon 1350–1600.

Oslo: Cappelen Damm Akademisk 2013.

Då världen både mentalt och rumsligt blev större

Else Marie Lingaas översikt över renässansens och reformationens idéföreställningar ingår i ett imponerande projekt att i fyra volymer teckna västvärldens idéhistoria från antiken och fram till 2000. Lingaas bidrag Renessanse og reformasjon 1350–1600 utgör den andra delen. Här skall jag endast uppehålla mig i min granskning vid hennes bok även om en del av mina mer allmänna synpunkter skulle kunna ha relevans för hela sviten. Rimligt nog har väl alla fyra författarna försökt att enas om vissa bestämda val, men mer därom senare.

Det är – det skall genast sägas – en storslagen prestation som Lingaas här har gjort men den är förvisso inte invändningsfri. Det första och mest elementära problemet man står inför då man skall skriva eller tala om idéernas historia är att ta ställning till ett genomgripande val. Frågan är hur man i grunden betraktar idéföreställningar; det gäller med andra ord att bestämma vilken roll kontexten i form av samhälle eller annat spelar. Var placerar man sig eller sin översikt i relation till å ena sidan Lovejoys unit ideas och å den andra Skinners kontextuella idéer? Det bestämmer indirekt kanske också om man mer skall ta fasta på tankarna och idéerna i sig själva eller om man istället skall lyfta fram dem som formulerat dessa. I det senare fallet kan man lätt hamna i den fälla som exempelvis så många filosofihistorier har råkat och mer skildrar filosoferna än hur de olika filosofiska problemen och lösningarna hänger samman. Å andra sidan blir det naturligtvis problematiskt att hantera filosofiska tankegångar som fritt svävande. Med andra ord måste lösningen vara någonstans mitt emellan dessa ytterligheter.

Alldeles säkert har dessa frågor dryftats bland författarna till hela denna svit. Lingaas vill uppenbarligen undvika en koncentration till tänkarna och istället fokusera på böckerna. I sin inledning förklarar hon sitt val att frigöra sig från en kronologisk framställning och en inriktning på en rad viktiga tänkare utan att istället följa en tematisk linje som kompletteras av en betoning på vissa viktiga verk. Giovanni Pico della Mirandolas berömda tal om människans värdighet är ett sådant, en essä av Montaigne eller Thomas Mores Utopia är andra sådana exempel. Till denna skara hör inte oväntat också den kanske största av renässansens alla klassiker, Machiavellis Fursten. Men just i det referatet blir även svagheten med Lingaas upplägg tydligt.

Skildringen av innehållet i Fursten betonar särskilt sådant som eftervärlden särskilt tagit till sig. Däremot blir boken tämligen utan sammanhang i sin tid och utan förankring i den politiska diskussionen i renässansens Florens. Lingaas är trogen sin utgångspunkt. Machiavelli själv eller hans avsikter är inte centralt, inte omständigheterna utan istället boken; viktigast blir då de moraliska frågorna, konsekvensen av hans utrerade framställning. Det är emellertid lättare att acceptera en sådan inställning då det gäller vissa böcker än andra och då särskilt dem som rör politiska och juridiska frågor.

Det finns dock – det måste medges – ändå flera fördelar med valet. Det lyfter fram vissa idékomplex som är obestridliga och skapar ett sammanhang av en mosaik av idéer. Men kanske är detta sammanhang en konstruktion och frågan kvarstår för läsaren hur allt detta hänger ihop med den övriga historien. Lingaas är nog medveten om problemet och ibland försöker hon ändå ge en hel del information om den politiska och sociala historien men på det hela taget får nog läsaren skaffa sig de kontextuella sammanhangen på annat håll.

 

De åtta temata som Lingaas har valt är sådana som man uppfattar som centrala. Hit hör periodens ökade intresse för individualiteten med en ny syn på människan. Till de allra mest läsvärda hör det andra kapitlet där hon lyfter fram det ökade intresset för världen i stort, naturligtvis manifesterad framför allt i en serie upptäckter såsom den av Amerika eller av sjövägen till Indien. Men framför allt ges möjlighet att häri se de första synbara tecknen på ett globalt perspektiv. Lingaas griper sig an detta tema med särskilt tydlig entusiasm. Att hon uppmärksammar kartografins språngvisa utveckling är ytterst rimligt men man kan väl däremot ifrågasätta om det är så lyckat av henne att i detta sammanhang fördjupa sig i Thomas Mores Utopia. Mores beskrivningar av sin idealstat är påverkad av intresset för en ny kontinent och ökade upptäckter men samtidigt bär ändå hans bok vittnesbörd om annat och i sammanhanget viktigare aspekter. Det bör sägas att hanteringen i sig av More på intet sätt är dålig men ändå blir sammanhanget tveksamt. Det blir en konsekvens av valet att framställningen skall vara tematiskt men med koncentration till de viktigaste böckerna.

De följande båda temakapitlen handlar om humanismen och renässansplatonismen, båda företeelser som traditionellt har ansetts utgöra kärnan i renässansen. Häri ryms återerövringen av den antika litteraturen både i bildlig och bokstavlig mening; denna tog sin början i Italien och den datering som Lingaas följer, att alltså låta den börja i mitten av fjortonde århundradet är gängse och ganska rimligt. Det mesta som man kan förvänta sig finns här med men utan särskild fördjupning. Att inte närmare skildra humanisterna som yrkesmän och deras roll i den särpräglade miljö som de italienska stadsstaterna utgjorde reducerar betydelsen av deras aktiviteter och minskar förståelsen. Här tas visserligen avstamp i Rafaels berömda fresk över filosoferna och här framhålls antikens betydelse och här nämns manuskriptjakten. Men det är Poggio Bracciolinis fynd av Lucretius som lyfts fram, inte hans i stort sett samtida fynd av Quintilianus. Visserligen omnämns både denne senare och Cicero men den retoriska kulturen och språket sätts aldrig i centrum. Och då humanisternas intresse för historien lyfts fram blir det snarare Ibn Khalduns universalhistoria än en politisk användning av en pragmatisk historieskrivning som hamnar i blickfånget.

Då Lingaas kommer till Machiavelli märks detta ointresse för kontexten; här relateras hans användning av historien nästan uteslutande till retoriken. Det blir såsom vi nyss påtalade ifråga om Fursten ett begränsat perspektiv. Som konsekvens av det tematiska upplägget behandlas emellertid inte denna här utan längre fram i kapitlet om politiska idéer. Där bestås den ett ordentligt referat och det gör Lingaas väl även om jag möjligen reagerar inför anakronismen att tala om Machiavellis politiska gärning som en «byråkratkarriere».

Däremot är det mer vilseledande då hon hävdar att Machiavelli till skillnad mot Aristoteles inte utgick från att människan styrs av naturen. Förvisso är Machiavellis utgångspunkt inte alls samma som Aristoteles, men också han bygger hela sin teori på människans natur men då är det en mer social interpretation av människans natur som innebär att människan alltid förväntas bete sig på ett enahanda sätt. Det verkligt intressanta är att han därmed öppnar vägen för att göra politik till en vetenskap där historien blir till det centrala instrumentet. Något sådant var otänkbart ur ett renodlat aristoteliskt synsätt men blev centralt för innehållet i undervisningen i politik såsom skedde runtom i Europa.

Innan vi kommer till kapitlet om politik avhandlar Lingaas först den platonska renässansen och hon gör det genom att särskilt betona erosbegreppet. Och efter en kort och allmän inledning blir hon konkret och hamnar först i den platonska akademin i Florens för att därifrån reflektera över kärlekstraktatens betydelse. Här är hon på säker mark och kan bygga på aktuell forskning; därmed blir det ett av de bästa och mest läsvärda avsnitten i boken. En konsekvens är dock att hon därmed tonar ner andra och viktiga element i den platonska renässansen som de mer ontologiska perspektiven och de teologiska aspekter som blev konsekvens av dessa. Cusanus avhandlas följaktligen heller inte här utan under ett annat tema. En annan konsekvens är att en så central tanke för renässansfilosofin som tanken på en evig filosofi, en philosophia perennis, aldrig riktigt betonas. Betecknande nog omnämns heller inte Agostino Steuco.

En annan viktig konsekvens av Lingaas val är att hon i praktiken huvudsakligen glider förbi de strukturella förändringarna i samhället, sådant som utbildningen, ekonomi och sociala omständigheter och politik. Mycket av detta hade kanske inte direkt utan bara indirekt med idéhistorien att skaffa men är ändå viktiga för förståelsen. Därför glider hon också förbi mycket av renässanshumanisternas gärningar; många av de enskilda humanisterna, sådana som Bruni eller Valla omnämns men inte mycket mer, Salutati inte alls, medan rejält utrymme istället ägnas Pico och Ficino.

Därefter närmare vi oss försiktigt reformationen genom att först avhandla mystik, skepticism och fideism innan det blir dags för ett långt kapitel om reformationen och kyrkosplittringen med skildring både av dess omedelbara förlöpare som Wycliff och Hus och sedan en ordentlig redogörelse för de bärande idéerna. Här går förf. tämligen ingående in på några av Luthers skrifter och särskilt hans bok om den kristna människans frihet. I huvudsak ger hon en god sammanfattning. Sak samma kan sägas om hennes redogörelse för kritiken som riktades mot Luther och för den katolska reformationen som Lingaas i likhet med många numera kallar den katolska kyrkans teologiska preciseringar. Här ges möjligen litet överraskande särskild uppmärksamhet åt den speciella engelska reformationen och dess konsekvenser medan däremot Lingaas är ganska sparsam med efterdyningarna i andra länder såsom de nordiska. Utvecklingen i Frankrike uppmärksammas något men då sker detta i ett annat kapitel som avhandlar makt, rätt och politik. I detta sistnämnda kapitel smyger sig naturligtvis också den politiska kontexten in litet mer men i huvudsak vidhåller ändå förf. sin bestämda linje att koncentrera sig till idéernas och den skrivna textens värld. Märkligt är att hon inte gör mer av konfessionaliseringsbegreppet som hade givit henne goda möjligheter att förena reformationens idéer med den politiska kontexten. Hon har ett underkapitel som ändå ägnas vad hon kallar religiös politik. Men det blir en ganska traditionell och förenklad beskrivning av hur en folklig reformation hamnar i händerna på furstarna.

Sista större kapitlet handlar om natursynen och där får Lingaas anledning att ta ganska vida svängar. Här ryms både Foucaults tolkning av renässansens epistemologi, John Dees änglalära, allmän magi och dess effekter på trolldomsprocesserna och slutligen Francis Yates uppfattning om hermetismens och renässansmagins roll.

 

Lingaas bidrag följer ett mönster som mer eller mindre tycks vara signifikant för alla delarna. Ändå förefaller det finnas nyansskillnader som säkerligen både beror på den enskilda författarens faibless och på materialets olika karaktär. Christine Amadou skriver i förordet till det första bandet hur väsentligt det är att inte låta idéerna ses enbart som fritt svävande sådana utan att man skall knyta dem till deras sammanhang. Lingaas lever inte helt upp till detta men man måste också medge att uppgiften att skildra renässansen och reformationen på knappas 300 sidor kräver val och utmönstring. Det är rimligt att författarens personliga intresse avspeglas i valet. Det bidrar till att göra framställningen spänstig och levande. I det stycket tycker jag att Lingaas lyckas väl.

Alla delarna synes på en berömvärt sätt inkludera forskningen i framställningen och man gör det så långt att man även har noter med litteraturhänvisningar och även en del utvikningar. Lingaas är generös med allt sådant och i de flesta fall är des utmärkta. Men här finns ändå en liten hake. Referenserna avslöjar också hur beroende framställningen ibland blir av en enda bok. Ett exempel är den betydelse McGraths introduktion till reformationens tankevärld synes ha fått. Det kan lätt framkalla möjligen oberättigad irritation över att inte andra arbeten också har fått komma till tals. En översiktlig framställning kan självklart inte i det avseendet vara hur ambitiös och heltäckande som helst; då hade det blivit ett evighetsprojekt. Ändå funderar man ibland över valet av auktoriteter som fått bli Lingaas underlag; ibland är de självklara, ibland litet godtyckliga.

Ett enda exempel skall ges. Vid behandlingen av Pico della Mirandolas berömda tal om människans värdighet refererar och analyserar Lingaas detta och sätter in Pico i hans sammanhang och på det hela taget gör hon det utmärkt; det innebär exempelvis att hon inte ansluter sig till en föråldrad och litet heroiserande tolkning av Pico som en förlöpare av en ny syn på människan utan snarare som en plaidoyer för en kristen användning av kabbalan. Så långt är allt gott och väl men hon hänvisar i det fallet inte till den som framför allt i sin forskning lanserat detta synsätt, Brian Copenhaver.

Naturligtvis är detta en randanmärkning. Det är omöjligt att skriva en översikt liknande den som Lingaas har gjort utan invändningar och utan fel. Vissa delar av idéhistorien ges mindre utrymme och uppmärksamhet, annat får både större plats och mer grundlig behandling. Just den politiska idéhistorien hade behövt mer och djupare kommentarer i belysning av den moderna statens framväxt; här finns en hel del om den platonska renässansen och hermetismen men vart tog nystoicismen vägen? Jag hade också gärna sett mer om humanistkulturen och kanske inte minst om vilka effekter denna i förening med boktryckarkonsten fick på utvecklingen. Erasmus återfinns på flera ställen i boken men hans helhetsinsats får ingen riktig beskrivning o.s.v.

Så vitt jag kan se är de rena slarvfelen få. Men förvisso hakar man upp sig på att Lingaas påstår att ordet renässans kommer från det franska ordet renaissance. Naturligtvis kommer det av det latinska renasci men däremot kan den direkta influensen exempelvis i den dansk-norska vokabulären närmast vara från det franska ordet. Hur som helst, alla dessa anmärkningar må inte dölja min behållning av Lingaas framställning liksom min häpna glädje och beundran för den oförvägenhet och kompetens som ligger bakom hela projektet.