Michel Foucault,

The Government of Self and Others. Lectures at the Collège de France 1982–1983. 

New York: Picador 2011. 

 

Michel Foucault,

The Courage of Truth. The Government of Self and Others II. Lectures at the Collège de France 1983–1984.

New York: Picador 2012.

Foucault och drömmen om den akademiska friheten

I Foucaults seminarier från det tidiga 80-talet öppnar sig en svunnen värld. En värld där staten, liksom det fria universitetet, är en självklarhet. Foucaults seminarier från 1982–83, och 1983–84, The Government of Self and Others, öppnar med Kant, och en av Foucaults älsklingstexter: «Vad är upplysning?» På många sätt har Foucault kanske mer gemensamt med Kants Aufklärung än med Europa på 2010-talet, där nyliberalismen och new public management sopat banan med varje begrepp om att den offentliga institutionen skulle stå i sanningssökandets tjänst. Det är knappast möjligt att föreställa sig att en tänkare som Foucault skulle kunna återuppstå idag, då den akademiska institutionen blivit privatiserad, bolagiserad och effektiviserad.

För Kant var upplysningen något absolut. Friheten alstrar sig själv i en offentlighet för vilken staten står som yttersta garant. Foucault visar hur tron på det absoluta är en diskurs som blir möjlig i Fredrik II.s Preussen. Idag, trettio år senare, då vi läser Foucaults egen text om Kant ser vi den ram tydligare som kringgärdar Foucaults egen diskurs: Mitterrands Frankrike erbjuda hela den osynliga bakgrund som gjorde Foucault möjlig. En priviligierad studiegång. En snabb karriär med några bakslag, bland annat i Uppsala. En plats på Collège de France, den absoluta höjdpunkten, den fria tankens olympiska arena.

Foucault själv var inte omedveten om detta. Tvärs genom de olika verken sticker en frågeställning ut: hur förhåller sig den fria tanken till institutionen? Kämpar den mot sin ram, eller produceras den, tvärtom, med institutionen som förutsättning?

Foucault dog i juni 1984, och de seminarier på Collège de France som föregick hans död har ofta betraktats som hans testamente. 1982 påbörjades del 1 i serien som i engelsk översättning blir The Government of the Self and Others. Påföljande år gavs The Courage of Truth, som direkt knyter an till den första delen. Båda serierna återkopplar till teman som Foucaultläsaren redan känner till allt sedan den vändning mot biopolitiska undersökningar som äger rum i tredje delen av Sexualitetens historia. Samtidigt blir seminarierna allt mer uppmärksammade inte bara som komplement till de tryckta texterna, utan som en djupgående ingång till den sene Foucault. I Frankrike gavs de ut så sent som 2008 av Frédéric Gros, som påtalar den talade karaktären: seminarierna har inte så mycket karaktären av skrivna manus, de är inte nödvändigtvis tänkta att forma en helhet från början och innehåller en hel del stickspår som inte utvecklas. De blev översatta på engelska av Graham Burchell i 2010, och kommer nu ut i en strid ström av språk, också på svenska.

Foucault såg en bräcklig offentlighet födas hos Kant. Men han förstod också hur grunden för en sådan offentlighet skulle kunna ryckas undan. Just föreläsningarna på Collège de France iscensätter en sådan vändning. De börjar i Kants transcendentala subjekt, men fortsätter sedan med att undersöka det fenomen som vi brukar kalla «självteknologier» – en vändning som innebär en resa från idén om det cartesianska subjektets självklara universalitet och oberörbarhet till tanken på jaget som något formbart och historiskt betingat. Jaget har i långa historiska perioder stått i en prekär relation till idén om sanning, ett begrepp som för Foucault aldrig kan bli absolut; liksom det finns olika begrepp om jaget finns det olika begrepp om sanning.

I fokus för föreläsningarna står begreppet parrhesia: konsten att säga sanningen. Den välkända kritik mot «tvånget att bekänna» som Foucault riktar mot exempelvis psykoanalysen i Sexualitetens historia kommer senare att vändas i en annan riktning. Den tidiga Foucault ser sanningssägandet som en produkt av en subjektivationens diskurs, i vilken subjektet blir till i korsvägen mellan olika, ibland motstridiga former av hierarkier. Den sene Foucault vänder på problemet. Istället för att se sanningssägandet som en diskursens produkt betraktar han det som en konst: en konst i vilken frågan om sanning framstår inte bara som en etisk utan också som en estetisk frågeställning. Som så många andra före honom – Hegel, Heidegger, Arendt, och givetvis Nietzsche framför andra – återvänder Foucault till grekerna för att finna en form för sanningssägandet bortom moderniteten, bortom Kants universalism, bortom tron på det absoluta. Många har påpekat att Heidegger blev allt viktigare för den sene Foucault, inte minst med hänvisning till en berömd intervju strax före hans död. Men kontrasten mot Heidegger är slående. Där Heidegger ser sanning som en fråga om språk, ser Foucault en fråga om kropp, om beteenden och om praktiker. Det Heidegger beskriver i termer av Sorge – den vändning mot världen som villkorar Dasein – blir i Foucaults Souci något helt annat: en omsorg om kroppen, en sanningens bryderi, ett slags helhetsgrepp på tillvaron där såväl frågande som ätande, älskande och döende blir ett mått på vad som definierar jaget. Den som läst Nietzsches fragmentariska skrifter förstår också att detta helhetsgrepp näppeligen låter sig undersökas på ett systematiskt vis. Också den sene Foucaults seminarier framstår mer som ett sökande än som en övertygad iscensättning av ett system. Desto mer komisk framstår den anekdot som James Miller återger i sin biografi, om hur Habermas kommer till stan och ger några föreläsningar kring det som ska bli The Philosophical Discourse of Modernity, på engelska, i den franske Nietzscheanismens högborg. Kanske var attacken mot den franska filosofin mer principiell än personlig, men behovet av en sådan attack framstår, mot bakgrund av den högst allvarliga och personliga undersökning Foucault ägnar sig åt, som obegripligt.

Under 90-talet blev Foucaults diskursanalys ett metodiskt instrument som i hög grad kom att märka såväl samtidens humaniora som samhällsvetenskap. Idag är det den sene Foucault och det biopolitiska komplexet som står i fokus. De samlingar som givits ut av Paul Rabinow, James Bernauer, David Rasmussen och andra pekar på en väv av idéer om självteknologier, parrhesia, lydnad och kontroll, religiositet och krig. Men faktum är att få filosofer egentligen plockat upp handsken efter Foucault och på allvar undersökt filosofins frågeställning i termer av en art de l’existence, där etik och estetik samexisterar. Kanske är Judith Butlers performativa vändning närmast att betrakta som den naturliga arvtagaren, en filosofi som märker ut själva livsrummet som den plats där filosofiska frågeställningar bör avgöras. Men man hade också kunnat tänka sig flera arvtagare. Faktum är att det kanske är just i återgången till senantiken som det intressanta finns. Visserligen föds Foucaults egna frågeställningar mot en modernitetens bakgrund, men det är i återgången till cynikerna som det väsentliga sägs. Här blottas den historia i vilken sanningen blir till skandal snarare än heroisk erövring, där själva livsstilen blir till en aleturgi, en form för en sanningens framspringande (The Courage of Truth, s. 180). Det är lätt att läsa Foucaults egen besatthet av cynikerna som en projektion av egna idéer. Cynikerna, till skillnad från stoikerna och epikuréerna, har inte haft något avgörande inflytande över etiska normer och ideal. Medan stoikernas inflytande blev enormt under senantiken, och i hög grad levde kvar och blommade upp även under senare epoker, exempelvis som krigarideal under 1600-talet, kom cynikerna snarare att leva kvar som en blindtarm, en grupp vars idéer på sätt och vis blev undgängliga. Vad Foucault dock visar är att det är i själva livsstilen som cynikernas anspråk på sanning levt vidare. Till exempel i askesens form, den askes som plockades in i den tidiga kristendomen. Men också i andra former av hemliga sällskap där sanningens skandal blottas som en livsstil vid sidan av samhället: i reformationen och motreformationen, i 1800-talets revolutioner och hemliga sällskap, i den moderna konstens genidyrkan, i den militanta livsstil i vilken formerna för sällskapets existens på sätt och vis blir mer väsentliga än deras ideologiska projekt. De källor som Foucault har haft att tillgå är egentligen inte så många. Visserligen skriver exempelvis Diogenes Laërtes en del om cynikernas faktiska liv, liksom Epiktetus och Lucianus. Men Foucaults poäng är att cynikernas skandalösa sanning både föregår och efterlever dem själv, på olika sätt och i olika former av diskurser: det som är intressant är egentligen inte att hitta historiska belägg utan snarare indikationer, i olika tider och på olika platser, kring hur denna sanning kan ha sett ut.

I en intervju med Paul Rabinow beklagar Foucault själv sig över att hans filosofi placerats in i så många olika ideologiska sammanhang: han har anklagats för att vara Marxist, nyliberal, revolutionär, konservativ. Men i föreläsningarna på Collège de France framstår Foucault i sitt verkliga sammanhang. Det han undersöker är den akademiska friheten själv och dess institutionella villkor. Varje filosof, säger Foucault också, bör någon gång återvända till Sokrates. Det är också precis det som sker i föreläsningarna: en återgång till akademins själva uppkomst, till de frågeställningar som alltid stått på spel: den akademiska friheten själv.