PDF-versjonPDF-versjon
UtskriftUtskrift
MobilvisningMobilvisning
Lagre referanse (RIS)Lagre referanse (RIS)
A A A
Del:

Harald Eia & Ole-Martin Ihle: Født sånn eller blitt sånn?

av Isabelle Dussauge

Harald Eia & Ole-Martin Ihle:

Født sånn eller blitt sånn?

Gyldendal, Oslo 2010

Sex, lögner och evolutionens förvrängda löften1

Født sånn eller blitt sånn? Föds vi eller blir vi till de människor vi är? Harald Eias och Martin Ihles hjärntvättande bok svarar: Vi föds till de vi blir. Och vi är – och föds – olika: Med olika naturliga intressen, olikt begåvade, olikt empatiska, olikt kapabla till livet – ja, olikt mänskliga. Boken Født sånn eller blitt sånn? (FSEBS i fortsättningen) tar till light-versioner av evolutionsteori och beteendegenetik samt vardagsklyschor för att driva sin huvudtes: Att vi människor föds olika, att sociala o(jäm)likheter förklaras av våra medfödda olika förutsättningar och val, och att det ligger något humanistiskt i det.

Født sånn! Født sånn! Født sånn!

Utöver en inledning och en avslutning är FSEBS uppdelad i sju kapitel som behandlar var sitt huvudtema: könsidentitet; jämställdhet och könsskillnader; klass och intelligens; sexualitet och könsskillnader; våld; homosexualitet; ras och intelligens. Bokens övergripande argument kan sammanfattas enligt följande punkter.

För det första, paradoxen: Dagens samhälle är strukturellt jämlikt, därför kan inte o(jäm)likheter mellan människor förklaras socialt med hjälp av samhällsvetenskapliga/humanistiska teorier. Tvärtom, hävdar FSEBS: människor föds med olika naturliga förmågor, intressen och behov; och biologin får mer utslag i ett fritt och jämlikt samhälle som dagens Norge än i det förflutnas tvingande strukturer, där till exempel klass reglerat människors öden med järnhand. Våra medfödda naturliga olikheter är små, men leder till stora

Side: 434

gruppskillnader i samhället, som kvinnors och mäns olika yrkesval och att arbetarbarn i mindre utsträckning än medelklassbarn studerar vid universitet.

För det andra, teorin: Att hävda att människor har olika liv, för att de har olika förmågor och behov är ingen tillräcklig förklaring – varför föds vi med olika förmågor och behov som gör att vi dras till olika saker och beslut i livet? Jo, på grund av evolutionen.

Evolutionen ger oss den ultimata förklaringen till de olikheter som finns i samhället. Evolutionsteorin förklarar varför arbetarklassens barn föds mindre intelligenta än medelklassens: Intelligens är ärftlig. Varför vinner ashkenaziska judar fler Nobelpris än andra: «De» har varit isolerade som grupp och tvingats arbeta med finanser, vilket lett till att de smartaste haft mer social framgång och därför fler partners än andra, och deras bättre gener spritts i befolkningsgruppen. Varför vill inte flickor/kvinnor bli ingenjörer medan pojkar och män attraheras av teknik: Kvinnor är födda med bredare intressen och män som mer enspåriga, systematiska och oempatiska. Varför föds män våldsamma: De har alltid använt vapen för att försvara sig själva och sina kvinnor och barn.

Den version av evolutionsteori och genetik som bokens bevisning vilar på innehåller tre viktiga delargument: att karaktärsdrag och intelligens är ärftliga; att naturligt och sexuellt urval förklarar de flesta beteenden; att vi är biologiskt de samma som våra förfäder och lever beteendemässigt som grottmänniskor, med deras behov och förmågor, men indirekt även med deras hierarkier och arbetsdelning.

För det tredje, är denna teori bättre än andra teorier, för att den är så kallad ultimat. I evolutionsbiologi brukar «ultimat» betyda evolutionära förklaringar som svarar på varför någon egenskap har utvecklats, i kontrast till förklaringar om hur samma egenskap styrs exempelvis fysiologiskt. I FSEBS används «ultimat» i mer vardaglig och utökad mening: Där betyder «ultimat förklaring» att förklaringen anger djupa, bakomliggande orsaker till människors beteenden, och olikheter i dessa. För att citera FSEBS på ett inledande exempel på detta, som en kritik av sociologiska förklaringar av mäns våld mot kvinnor som resultat av maskulinitetsideal:

[L]a oss anta at hun [sosiologen Hedda Giertsen] har rett: at den norske mannsrollen åpner for drap. La oss si at menn som dreper, føler noe i retning av: «Jeg er en mann! Ingen kan tråkke på en man på den måten! Hun må dø!» Likevel må vi forklare hvorfor menn tenker og føler sånn. (s. 11)

Varför män gillar maskulina saker och bejakar maskulint beteende, är det som evolutionsteorin erbjuds att förklara – och alla andra beteenden. I jämförelse ger samhällsvetenskaperna enbart «ytliga» förklaringar, argumenterar FSEBS: Samhällsvetenskap lär oss att folk beter sig som de gör på grund av normer och ideal, men enligt FSEBS förklarar det inte varför människor bejakar dessa normer och ideal. Alltså är evolutionsteorin överlägsen och djupare än samhällsvetenskaperna: Att «vi föds så» med olika, specifika beteendeegenskaper och behov, förklarar beteendemönster som samhällsvetenskaperna i bästa fall enbart kan beskriva.

Slutsats: Så som vi är, är vi födda! Låt oss begrava samhällsvetenskap, humaniora och andra teorier som försöker belysa maktförhållanden inklusive hur vi naturaliserar orättvisor (orden makt, naturalisera eller orättvisa används inte i boken). Och låt oss älska att vi föds olikt begåvade; det är naturligt och därför värdefullt.

Side: 435



Korthuset: Varför argumentet byggs upp med stor möda, men ändå inte håller

Huvudproblemet med FSEBS:s argument är inte att de är osmakliga eller farliga, det är att de är felaktiga och bygger på så hårt kritiserade studier att man inte kan betrakta dem som vetenskapligt sanna. Vi bör därför läsa FSEBS:s bevisning som ett korthus. Som alla korthus vilar den på olika nivåer, som är beroende av varandra. Blåser ingen vind, ser det ut att hålla – men börjar ett kort darra, faller allesamman. Korthusets bärande delar följer bokens uppbyggnad: Inledningen lägger grundkorten som en bottenvåning för bygget, sedan läggs några återkommande teorikort som bär bokens sex huvudkapitel och till sist, några trumfkort, som dels är strategiskt placerade där det behövs extra stöd, dels avslutar boken och skall skydda den mot väntade anklagelsevindar.

1. Grundkorten (den inledande paradoxen)

Dagens norska samhälle är mer jämlikt än för hundra år sedan, men tyvärr är det inte jämlikt och inte jämställt, varken ekonomiskt, socialt eller kulturellt. Människor har inte tillgång till samma rättigheter, livsvillkor, intressen, önskningar, drömmar eller möjligheter till att förverkliga dessa. Beroende på om vi föds vita eller ej, rika eller fattiga, i en intersex-, mans- eller kvinnokropp, i en utbildad familj eller inte, i Norge eller någon annanstans – beroende på allt detta och mer får vi olika chanser i livet i det norska samhället. Det är också en illusion att tro att människor är befriade från en social reproduktion av normer om vad som är ett möjligt och önskvärt liv. Eller, som sexualitetssociologen och genusvetaren Michael Kimmel skriver: «Genusskillnader är resultatet av genusojämlikheter, och inte tvärtom» (citerad i Fine 2010:235, min översättning.)

FSEBS:s existensberättigande är beroende av dess inledande, falska paradox. Är samhället inte jämlikt, är det inte konstigt att över- och medelklassbarn lyckas bättre i skolan än andra. Det är inte heller konstigt att olika sociala grupper har olika önskemål för sina liv i ett samhälle där människor inte har lika tillgång till olika livsideal, till exempel vad gäller könsidentitet och könsuttryck; utbildning eller jobb; att bli ingenjör eller sjuksköterska; promiskuitet eller monogami; hetero-, homo- eller annan sexualitet, et cetera.

FSEBS:s inledande paradox är konstlad – och vinglig. Dess funktion är att rama in och i varje kapitel legitimera bokens huvudbygge, vars argumentstruktur analyseras i det som följer.

2. Huvudkorten

Bokens huvuddel är beroende av flera teorikort. Inte minst för att empirin inte finns eller inte stödjer bokens huvudtes, vilket detta avsnitt kommer till viss del att behandla (se Facit i internetversionen av denna artikel för detaljer om detta). Den förklaring som FSEBS utgår från, är att allt är ett resultat av evolutionen – inte bara detta att många av oss har två ögon att se med och två öron att höra med; utan även varför vi beter oss som vi gör, och varför vår kultur och våra sociala normer ser ut som de gör. De huvudsakliga teorikorten i de återkommande resonemangen ser ut att bygga en fin struktur: ärftlighetskortet; urvalskortet; grottmänniskokortet. Här sammanfattas varför dessa kort är bara kort.

Ärftlighetskortet: Karaktärsdrag och intelligens är inte ärftliga, och de studier som försöker bevisa att de är det, lider av så allvarliga tillkortakommanden att forskare upprepade gånger har uppmanat vetenskapssamhället att hålla sig borta från dessa studiers metoder (Joseph 2004, Holmberg 2005, Richardson &

Side: 436

Norgate 2006). Ärftlighetsfakta om intelligens vilar på tvilling- och adoptionsstudier, det vill säga jämförelser mellan biologiskt relaterade och icke-relaterade barn som växer upp i olika familjer. Resultat från dessa studier återspeglar först och främst de antaganden och metodfel som är inbyggda i tvilling- och adoptionsstudier. I sådana ärftlighetsstudier av intelligens handlar det i första hand om att resultaten återspeglar det samband som finns mellan deltagarnas IQ och deltagargruppernas ålder och klass, samt så kallade indirekta genetiska effekter. Indirekta genetiska effekter betecknar det faktum att biologiskt relaterade personer, som barn och deras biologiska föräldrar eller biologiska syskon, är mer lika än biologiskt orelaterade personer vad gäller utseende och etnicitet. Det spelar stor roll för omgivningens bemötande av barnet/personen som intelligent eller ej, vilket i sin tur har stark påverkan på barnets/personens IQ och beteende. Studiernas resultat kan således inte åberopas som vetenskapliga bevis för ärftligheten av IQ, personlighetsdrag eller beteende (se fler detaljer i Facit). Spekulativa evolutionstolkningar av hur det kan komma sig att vissa grupper föds mer intelligenta än andra, är därför meningslösa – ungefär lika nyttiga som att idag spekulera över varför jorden är platt.

Urvalskortet: Den saliga kombination av evolutionsteoretiska och beteendegenetiska resonemang som åberopas i FSEBS erbjuder skräddarsydda förklaringar till alla mänskliga beteenden. När det inte handlar om naturligt urval, eller idén om survival-of-the-fittest, är förklaringen sexuellt urval, som utgår från att män och kvinnor har levt under olika, könsspecifika omständigheter på grund av skillnader i deras reproduktiva system. När inte urval ligger till grund för gruppskillnader, som till exempel i bokens resonemang om IQ och ras, blir det genetisk drift som åberopas, det vill säga idén om att människogrupper som lever relativt isolerade från varandra, utvecklas genetiskt olika. Och inom ramen för genetisk drift blir det urval igen, som i bokens spekulationer om ashkenasiska judars framgångar i intellektuella yrken. När det inte hittats några gener eller ens genkombinationer som går ihop med ett påstått genetiskt ärftligt beteende, såsom intelligens eller sexuell preferens, blir FSEBS:s nödutgång att det säkert finns så många möjliga genkombinationer som leder till dessa egenskaper att det inte går att identifiera dem. Anar ni oråd? Det är helt enkelt så att beteende inte styrs av gener, och att naturligt urval och sexuellt urval, två pelare i darwinistisk evolutionsteori, inte förklarar allt hos människan. Den feministiska evolutionsbiologen Malin Ah-King har visat att teori och forskning i evolutionsbiologi historiskt sett har påverkats och fortfarande är påverkade av samhällets normer om manligt och kvinnligt, vilket leder till felaktiga beskrivningar och tolkningar av kön och sexualitet (Ah-King 2009). Mer generellt, som till exempel paleontologen Stephen Jay Gould (2000) och neurobiologen Steven Rose (2000) har förklarat, är inte människans beteenden «designade» för någonting. Urval av de mest anpassade människodragen är bara en av evolutionens mekanismer. Mycket slump ingår i evolutionen, hela tiden. Många av våra mänskliga egenskaper har aldrig haft någon funktion, och aldrig valts ut av någon evolutionsmekanism.

Grottmänniskokortet: För att undvika att behöva presentera bevis för evolutionsspekulationer, till exempel i form av identifierade gener eller genkombinationer som inte finns, tar FSEBS gärna till det evolutionspsykologiska resonemanget om att vi är genetiskt lika de människor som levde för 40 000–100 000 år sedan, och därför beter oss som våra förfäder. Till exempel förklarar FSEBS att män är

Side: 437

våldsammare än kvinnor för att män, men inte kvinnor fick bära vapen under denna forntid. Många kritiker refererar till sådana spekulativa evolutionsscenarier som «just så-historier», just so-stories.2 Namnet är lånat från Rudyard Kiplings Just So Stories (1902), som är en samling av korta, underhållande fiktionstexter som ser ut som vetenskap, men bygger på fantasifulla påhitt. På norska heter en av de senaste översättningarna av boken efter en av sagorna, Hvordan elefanten fikk snabel.3 Evolutionsberättelser om mänskligt beteende av den typ som utvecklas i FSEBS är minst lika underhållande, men inte mer vetenskapliga än den charmiga sagan om hur elefanten en gång fick sin snabel. Sanningen är att vi knappast vet någonting om arbetsdelning, sexualitet, familjeliv eller människornas psykologi i den «fornhistoriska miljö» som FSEBS:s evolutionspsykologiska sagor hänvisar till, som sociologen Hilary Rose påpekat (H. Rose 2000). Vilket är praktiskt ur evolutionspekulatörernas synvinkel, då det inte kan presenteras bevis eller motbevis för scenarier om hur människor levde och tänkte då. Istället brukar samtida förhållanden projiceras på denna imaginära forntid, som sedan används som förklaring på samtiden (S. Rose 2000:253).

Med tunna teorikort och felaktiga empirikort bygger författarna resonemang som ger sken av att hålla. Men FSEBS behöver dessutom övertyga om att dess bygge håller bättre än konkurrenterna inom den forskningsfront som också gör anspråk på att förklara samhällets maktförhållanden, till exempel inom sociologi, antropologi, historia, psykologi, genusforskning och statsvetenskap. För att kunna legitimera sitt perspektiv bygger därför FSEBS upp en osynlig fiende och tar till ett par trumfkort som presenteras nedan.

3. Trumfkorten och den osynliga fienden

Den osynliga fienden är FSEBS:s egen version av samhällsvetenskap och humaniora, en halmdocka som korthuset kan göra anspråk på att överträffa. I denna version likställs all samhällsvetenskap och humaniora med socialdeterministiska teorier och presenteras nästan som ett skämt. FSEBS uppvisar ett fascinerande ointresse för att förstå eller återge något av de senaste trettio årens teorier som utvecklats och använts i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, särskilt inom genusvetenskap. 1990- och 2000-talets queerteori beskrivs och kritiseras som om den var identisk med John Moneys psykosociala teorier om kön på 1950- och 1960-talen.4

Denna hum-sam-genus-halmdocka är inte svår att skratta åt och hata. Halmdockan är dum (John Money hade fel! Hahaha!), och halmdockan är arrogant (queerteoretiker ler åt frågan om biologin! Bu!). Och då välkomnar vi hjälten, FSEBS iklädd evolutionspsykologins och beteendegenetikens kappa, som fäller denna halmdocka, räddar oss från lögn och indoktrinering och istället erbjuder till synes förnuftiga förklaringar. Anja Sletteland (Sletteland 2010) förklarar att detta är en dramatisering, som är möjlig just på grund av att samhällsvetenskap, humaniora och genusforskning har en svag ställning i den norska offentligheten, och folk har för lite kunskap om dessa fält. Sletteland påpekar också att vetenskapliga discipliner som har hög status i politiken, som till exempel nationalekonomi, eller i den allmänna opinionen, som naturvetenskap och biologi, antingen inte behandlas alls eller undgår kritisk granskning i tv-programmet Hjernevask. Det samma gäller i FSEBS.

Det faktum att samhällsvetenskaper, humaniora och genusforskning oftast erbjuder mer tillfredställande teorier för de frågor som

Side: 438

FSEBS lyfter fram, som våld, könsidentitet, sexualitet, segregation och socialreproduktion, gör att dessa teorier aldrig kan fungera som en halmdocka för FSEBS:s behov. Istället måste en osynlig fiende, till exempel en karikatyr av queerteori, målas upp i varje hörn så att FSEBS blir den som modigt avslöjar fiendens sanna ansikte och närvaro i alla samhällskick. Förstås är denna bild konspiratorisk och lätt paranoid. Queerteori genomsyrar norska lagar? – you wish. Men konspirationsbilden hjälper bygga upp denna dramatik i vilken FSEBS är en modig hjälte som läsaren därför gärna vill identifiera sig med, och vars projekt man således implicit uppmanas att omfamna.

Halmdockan räcker dock inte hela vägen. För att övertyga skeptiker om att naturvetenskapliga verktyg är bäst lämpade att förklara samhälle, psykologi och kultur, är det inte tillräckligt att hum-sam-genus-halmdockan är dålig. FSEBS måste kunna erbjuda bättre och visa sig mer humanistisk än humaniora. Där kommer bokens trumfkort in: ultimatförklaring och biologins inneboende humanism.

Ultimatförklaring är det som evolutionsteorin erbjuder, enligt FSEBS. En förklaring till allt, en teori som förklarar de förhållanden som samhällsvetenskap och humaniora sägs enbart kunna kartlägga, till exempel varför män vill vara maskulina. Det finns dock tre huvudproblem med FSEBS:s «ultimata» förklaringar. För det första, och som Rose och Rose (2000) påpekat, duger i många fall sociologins närmare förklaringar bättre än evolutionspsykologins möjliga ultimata förklaringar: De förklarar mer och har bevis för de orsakssamband de föreslår, medan ultimata förklaringar inte kan förklara specifika situationer. FSEBS:s utsagor om varför många kvinnor och många män dras till ett-köns-dominerade-yrken erbjuder ingen förklaring till varför många andra inte gör det. FSEBS:s förklaring till att homosexuella män i mindre utsträckning dras till mansdominerade yrken – att de är födda kvinnligare än normala, det vill säga heterosexuella män – förklarar inte varför många ändå gör det. I kontrast visar sociologiska studier av hbt-personer att dessa väger in olika intressen i sitt yrkesval, inklusive föreställningar om homofoba maskulina arbetskulturer respektive andra yrkeskulturers förväntade öppenhet för olika köns- och sexualitetsuttryck (Lehtonen 2002, Ljunggren m.fl. 2003, Ungdomsstyrelsen 2010:189–190).

För det andra, som Steven Rose (2000) förklarat, förväxlar evolutionspsykologins ultimata förklaringar två helt olika saker: möjliggörande och orsakssamband. Till exempel är konst, i de olika former som mänskligheten producerar den idag, möjlig tack vare att människor har utvecklade egenskaper: ögon som ser vissa våglängder (färger), hjärnor och kroppar som gör det möjligt att producera såväl råmaterial som konstverk. Men ingen av dessa förmågor är en orsak till den konst som produceras: om det var så, vore all konst likadan. Varken evolutionen eller utvecklade mänskliga förmågor är en orsak eller en förklaring till mänsklig konst; ännu mindre kan de åberopas som specifika förklaringar till de olika sorters konst som mänskligheten producerar.

Ett tredje problem med FSEBS:s ultimatförklaringar är att dessa gör ett abstrakt begrepp – evolutionen – till överordnad anledning till alla våra mänskliga beteenden, och gör människor till passiva fordon för evolutionens riktning (eller för själviska gener, med sociobiologins hjälte Richard Dawkins metafor). FSEBS:s ultimatförklaringar fungerar därför som en religiös teori som bygger på ett närmast religiöst språk och religiösa känslor hos dess läsare (Nelkin 2000).

Det tilltalande argumentet att evolutionsteori erbjuder ultimata, och därför bättre, förklaringar till mänskligt beteende, är följaktligen felaktigt. FSEBS:s påstådda ultimata

Side: 439

förklaringar förklarar mindre, håller som regel inte teoretiskt, misstar möjligheter för orsaker i deras tolkningar av människobiologi och appellerar istället till religiösa känslor.

Biologins inneboende humanism är ett sista trumfkort, med vilket FSEBS genomgående försöker vifta bort möjliga anklagelser om rasism och sexism. Argumentet upptar bland annat hela avslutningskapitlet. Istället för att stå för konsekvenserna av de pseudovetenskapliga berättelser som rullats upp i boken, vänder författarna tvärt i sista kapitlet och hävdar dels att de medfödda skillnader de påstår finns mellan olika sociala människogrupper, är små jämfört med vår gemensamma mänskliga natur; dels att biologin erbjuder en ärlig, men snäll, humanistisk syn på mänskligheten. Vi uppmanas att älska de små olikheter som skiljer oss människor, vilket i praktiken skulle innebära att älska de grovt värdeladdade kategoriindelningarna som boken serverat, bland annat: dumma svarta och dumma arbetare, smarta medelklass vita, enspåriga våldsamma icke-kommunicerande män och omsorgsfulla ofokuserade bröllopssökande kvinnor.

Problemet är att de olikheter som FSEBS påstår finns medfödda i vår biologi, inte beskrivits som små. Man kan undra vilka gemensamma drag som finns kvar i denna «gemensamma mänskliga natur» som författarna uppmanar läsaren att vilja bygga ett samhälle på, när vi sägs födas, bland annat, med starkt olika intelligens, sexuella begär, lekintressen, yrkesintressen, förmågor att orientera oss i främmande landskap, empati, våldsbenägenhet, könsidentitet och politiska åsikter. FSEBS listar några universella egenskaper som författarna menar utgör vår gemensamma mänskliga natur, bland annat skvaller, humor, rädsla för ormar, konst och lek. Är inte detta ett magert underlag för ett samhälle att vila på? Dessutom, och mer allvarligt, hävdar FSEBS att strukturella ojämlikheter, såsom vita och svartas olika framgångar i utbildning och arbete i USA, eller kvinnor och mäns olika representation i statusyrken i Norge, är ett naturligt och därför acceptabelt resultat av människors olika medfödda, naturliga intressen, förmågor och behov. Detta FSEBS:s argument, menar jag, går inte – varken politiskt eller logiskt – att vifta bort med en vädjan om mångfaldstolerans. Och medan biologisk mångfald är ett sympatiskt och politiskt användbart argument för maktminoriteter i behov av legitimitet, är det ett hån mot alla minoriteter att FSEBS föreslår det som plåster på det stora rasist-sexist-homofob-sår som boken skapar med sina ogrundade påståenden. Det är också ett hån mot alla organisationer som arbetar dagligen med att reparera de skador som strukturell och individuell rasism, sexism, klassförtryck, transfobi och homofobi tillför människor i minoritetsposition.

FSEBS:s huvudargument håller således inte mer än ett korthus. Blåser man lite logik och lite vetenskap på det, faller det ihop. Min förvåning var därför stor när jag läste aprilrecensionerna av FSEBS i norska tidningar. Bokens vetenskapliga innehåll ifrågasattes inte, och tvärtom hylllades författarna ofta för sin pedagogiska förmedling av svår biologisk forskning.5 Utöver etiska principer bryter FSEBS mot grundläggande vetenskapliga värden som ärlighet, logik och konsekvens. FSEBS ger en skadligt förvrängd bild inte bara av samhällsvetenskap och humaniora, vilket författarna inte försöker dölja, utan även av biologi och psykologi.

Luftslott: Att äta den ovetenskapliga kakan och ha den kvar

Ett generellt problem med FSEBS är att den är dåligt påläst (eller värre, oärlig), samtidigt

Side: 440

som den ger sig ut för att bygga på vetenskapliga studier och resonemang. Medan det bedrivs en hel del seriös – och ödmjuk – evolutionsbiologi i världen, baseras de flesta av bokens kapitel på berättelser och böcker från några få gurus som Steven Pinker and Martin Daly, från evolutionspsykologin, en ovetenskaplig disciplin som växt fram i kölvattnet av 1970-talets diskrediterade sociobiologi.6 När FSEBS bygger sina resonemang på studier genomförda av mer respekterade forskare, som till exempel beteendegenetikern Robert Plomin, vars arbete åberopas i FSEBS för att bevisa intelligensens ärftlighet, försöker inte ens FSEBS referera till den allvarliga vetenskapliga kritik som riktats mot studiernas metod, vilket skulle motbevisa deras resultat att intelligens är ärftlig. Den typen av vetenskaplig kritik kräver bara lite research (se Facit för några referenser). Men medan FSEBS ibland och parentetiskt anger varför en hard-core-biologistisk tolkning av studierna kan ifrågasättas, skonas de flesta åberopade källorna från den typen av granskning.

Där bör tilläggas två allvarliga svagheter i bokens påstådda vetenskaplighet: För det första refererar aldrig FSEBS direkt till vetenskapliga studier. Istället är det – med få undantag – de åberopade forskarnas populära böcker eller intervjuer med dem FSEBS bygger på. För det andra består en nyckelretorik i FSEBS's resonemang i att erkänna de egna teoriernas spekulativa karaktär, men lägga till att de ändå är möjliga tolkningar – och vad ska vi göra om de stämmer? Till exempel s. 264:

Etter alt som er skrevet og sagt, er det faktisk slik at man pr. dags dato ikke vet hvorvidt det er genetiske intelligensforskjeller mellom ulike raser. Det eneste man vet, er at muligheten er der. Men det reiser et viktig spørsmål: Hva gjør man hvis man finner det?7

Alltså framställer först FSEBS sida efter sida av högst spekulativa pseud-/ovetenskapliga förklaringar med till exempel rasistiska innebörder; men erkänner samtidigt att de inte utgör den bästa tänkbara förklaringen; för att sedan igen fortsätta driva bilden att människogrupper föds med olika förmågor och personligheter, ifall förklaringen ändå skulle vara sann.

Det heter att äta kakan och att ha den kvar. Retoriskt innebär det att FSEBS kan komma undan med felaktigheter och rasistiska uttalanden, men med politisk korrekthet i behåll. Rent logiskt håller det inte; och politiskt är det oärligt och föga subtilt.

Att göra karriär på ovetenskap och evolutionens förvrängda löften

Varför skriva en hel bok om osannheter, om än i god tro? Varför ger sig två utbildade människor in på att publicera ovetenskapliga berättelser med destruktiva politiska konsekvenser? Kanske för att det säljer. Den enorma uppmärksamhet som Hjernevask och FSEBS fått, tyder på det. FSEBS påminner lite om succén för Män är från Mars och kvinnor är från Venus (1992), där själva boken utgör bara en liten del i en hel självhjälps- och terapiindustri som gjort författaren John Gray trollrik på rekordtid. Slående likheter mellan de två företeelserna är ett stort offentligt genomslag för deras utsagor; att dessa utsagor är ovetenskapliga; att kritiken av böckernas innehåll inte nått fram i samma utsträckning; att ett grundbudskap till läsaren är att gilla läget; att många människor läser dessa böcker och använder deras innehåll, om än med en nypa salt, som moralisk vägledning i sina liv.

Man kan däremot undra varför FSEBS:s berättelser är så populära idag trots den osmakliga resonansen med nuförtiden långt mer impopulära teorier som hade sin guldålder under första hälften av 1900-talet: euge

Side: 441

niken, det vill säga rashygienen. Likheterna finns: FSESBS:s utsagor naturaliserar samhällets orättvisor; de ger sig på såväl människogrupper utanför nationalstatens vita gemenskap som maktminoriteter innanför (i FSEBS, först och främst icke-vita, kvinnor, intersexbarn, arbetare, homosexuella och outbildade). Men det vore felaktigt att tro att FSEBS är tillbaka till 1930-talet. Tvärtom är FSEBS på många sätt ett barn av sin tid, åtminstone när det gäller dels fokusskiftet från människors förmågor till människors intressen; dels individcentreringen i den nya samtida biomedicinen.

Naturliga intressen: I det viljande subjektets namn

Den äldre eugenikens teorier intresserade sig för människogruppers olika naturgivna förmågor. I kontrast är en stor del av FSEBS:s evolutionsberättelser besatta av människors olika naturliga intressen; särskilt män och kvinnors då dessa intressen anses förklara skillnader i livsval och inte minst i karriär- och strukturella löneskillnader.8 Förutom att detta kan tolkas som en strategisk omfokusering, vill jag läsa detta skifte mot intressen som en trend i linje med en viss samtida förståelse av demokrati och civilisation. FSEBS argumenterar att det är ociviliserat att eftersträva en jämn fördelning av män och kvinnor i olika yrken då det skulle göra våld på dessa människors påstådda medfödda intressen. Argumentet gör den individuella viljan till överordnad i förhandlingen mellan individer och samhällsordning. Vidare inskriver det sig i idén att vi människor i grund och botten är viljande subjekt i ett samhälle vars institutioner ska fungera som en service för medvetna individer-konsumenter. Att inte ifrågasätta människors intressen och viljor är således en mycket specifik ingång i frågan om hur jämlikhet och frihet ska uppnås i ett samhälle. Det finns en resonans mellan FESEBS:s evolutionspsykologiska berättelser om våra medfödda intressen och den samtida liberala/nyliberala ordningen där människors individuella viljor anses viktigare att respektera än andra former av jämlikhet och frihet som skulle kunna resultera från till exempel statsintervention.

Som dussintals genusvetenskapliga studier visat, och som socialpsykologen Cordelia Fine skriver om mäns och kvinnors yrkesva, är det dock inte svårt att se hur människors intressen formas av de sociokulturella sammanhang de lever i:

[Psykologen] Susan Pinker tolkar den yrkesmässiga könssegregationen i USA, Australien och Sverige som en återspegling av kvinnors sanna preferenser, otvingade av ekonomiska bekymmer, familjepress eller statskontroll. Men (...) yrkesintressen är inte något som vi kan bära omkring i våra huvud, avskilt och skyddat från påverkan från den yttre världen. (...) [K]ulturella verkligheter och föreställningar om kvinnor och män – representerade i befintliga ojämlikheter; i reklam; i samtal; i andra människors tankar, förväntningar eller beteenden; eller framkallade i våra egna tankar av omgivningen – påverkar vår självbild, intressen och beteenden. (Fine 2010:95, min översättning)

Att ifrågasätta att individuella människors viljor är ett uttryck för en autentisk individualitet och alltid är det bästa för individen och samhället, är inte omöjligt, och det har humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning gjort i betydande grad. Men det är helt enkelt inte populärt idag; och FSBES:s evolutionsberättelser med mäns och kvinnors icke-ifrågasatta olika intressen och viljor i fokus ekar starkt med denna trend.9

Min poäng var att FSEBS:s evolutions

Side: 442

berättelser i detta skiljer sig avsevärt från den äldre eugeniken. Däremot blir FSEBS:s hållning mer tvetydig när den kombinerar evolutionspsykologins fokusering på intressen med beteendegenetikens fokusering på olika förmågors ärftlighet. Medan det inte går någon rak historisk linje från rashygienen till beteendegenetiken, överlevde eugenikens vision «om att förklara . . . mänskliga egenskaper och beteenden med ärftlighet . . . i nästa nya biologi: molekylärbiologin» och därifrån i beteendegenetiken (Holmberg 2005:76).

Kombinationen av tankegångar om viljande individer och om ärftlighet av egenskaper är en inte helt uppenbar intellektuell övning som skapar många diskrepanser i FSEBS:s resonemang. Men det intressanta här är att boken gör de mindre trevliga ärftlighetstankarna mer tilltalande genom att integrera dem i den idag mer bärande och mer attraktiva ideologin om viljande individer.

Den nya biomedicinen: I individens namn

Den andra stora skillnaden mellan FSEBS och eugeniken som gör FSEBS till en samtidens bok, är den biologiska människosyn som härskar genom boken. Som bland andra sociologerna Adele E. Clarke och Nikolas Rose har påpekat (Clarke m.fl. 2003, N. Rose 2007, N. Rose 2008), har samtida biomedicinska förståelser av människan förflyttat sig från det tidiga 1900-talets indelning i stora standardkategorier som ras mot en individualiserad syn på biologin. I dagens molekylär-genetiska biologi är varje människa unik och bär med sig individuella förmågor och risker, som hon väntas förvalta och ta ansvar för.

Ska man inte studera olika genetiska skillnader mellan olika etnicitetsgrupper för att ta fram bättre anpassad medicin? frågar Rose (2008) retoriskt. Medan det i sig inte är något dåligt, då den vite unge mannen ofta utgjort en ickeproblematiserad medicinsk norm för hela världens behandlingar, är det en felriktad åtgärd, menar Rose. De största orsakerna till högre ohälsa hos icke-vita i västerländska samhällen är bristande rättigheter orsakade av strukturella orättvisor, inklusive sämre sociala villkor och sämre tillgång till bra hälso- och sjukvård. Detsamma gäller även hbt-personers hälsa och tillgång till kvalitetsvård. Individinriktad genetisk forskning klingar ju sexigare, men låter plötsligt som ett dåligt skämt när de strukturella och politiska problemen dagligen sopas under mattan av såväl allmänheten som av politiska instanser.

Men som Sujatha Raman och Richard Tutton förklarat i respons till Rose (Raman & Tutton 2010) innebär inte den samtida individualiseringen av biologin att de stora kategoriernas tid i medicinen är förbi. Tvärtom, det som pågår nu, är att den nya individcentrerade biomedicinen fortfarande definierar människor i relation till indelningarna ras, klass, kön, sexualitet. Historiskt sett är skillnaden att dessa sociala kategoriseringar nu får ett nytt liv i en annan form, till exempel i statistiska beräkningar där de är svårare att komma åt, förstå, eller kritisera.

Evolutionspirr i en nyliberal tid

Idag är vi alltså individer med naturgivna viljor enligt denna nya biologi och psykologi som alltför väl passar i den nyliberalt inspirerade ordningen som installerats de senaste tjugo åren i Skandinavien. När vi yttrar vår individualitet med hjälp av rådande biologiska och evolutionspsykologiska berättelser, såsom FSEBS:s, positionerar vi oss igen i ett landskap av ras, etnicitet, kön, sexualitet, klass. En skillnad till 1930-talets rashygien är att FSEBS:s utsagor gör det möjligt för de av oss som är vita, födda i rätt land, i rätt familj och med rätt och otvetydigt kön, med ett fint jobb vi gillar och med tillräcklig inkomst, att inte se denna

Side: 443

position. FSEBS:s berättelser gör det möjligt för vissa av oss att njuta av våra socialt medfödda privilegier, utforska våra individuella viljor, känna oss lite utvalda (vilken tur jag hade som föddes intelligent!) och samtidigt unna andra att också känna sig som fullständiga individer, om än i en lite mindreskalig fullständighet.

Det är där FSEBS:s popularitet ligger. 1930-talets rashygien passade alla politiska partier i Sverige – den fungerade såväl för konservativa som för socialdemokrater – och den var statens rashygien. I kontrast till 1930-talets eugenik som var en statens rashygien, utgör FSEBS berättelser mer av en individens livshygien. De just-så-teorier som FSEBS levererar passar också i olika politiska landskap med genomindividualiserad syn på samhället. Det är ingen slump att FSEBS blev skriven och fick sitt genomslag nu i Norge, tio till trettio år efter att samma eller liknande utsagor slog igenom i USA och Storbritannien. Antropologen Roger Lancaster skriver att de senaste årtiondens stora samhällsomvandlingar är nyckeln till evolutionspsykologins popularitet sedan 1990-talet. Å ena sidan har nyliberalisering inneburit statens avstående från dess tidigare samhällsansvar och inneburit att «det sociala ansvaret ökat någon annanstans» vilket varit kärnfamiljen i politiskt högervända samhällen. Å andra sidan har nyliberaliseringens frihetsideal gynnat nya sociala rörelser som hbt-rörelsen, sexuell frihet och tolerans samt en problematisk marknadifiering av nya identiteter. Således, resonerar Lancaster, har nyliberaliseringen utgjort en grogrund för motsägelsefulla politiska trender – konservatism och motstånd – om äktenskap, skilsmässa, genusrelationer, homosexualitet och familjeliv. I detta sammanhang fyller evolutionspsykologiska berättelser en tydlig funktion: de erbjuder «ett insisterande på att män och kvinnor är olika och komplementära trots snabba förändringar i genusrelationer; en nostalgi för heterosexuell familjelycka årgång 1950, trots pågående förändringar i familje- och släktskapsformer; och den fantastiska tillskrivningen av dessa fasta identiteter och institutioner till evolutionens mytiska tid.» (Lancaster 2006:117, min översättning, kursivering i original).

Den nya hygienen som erbjuds i FSEBS, innehåller även den en moralisk lära. Men denna gång står det individuellt och ovetande nostalgiskt levda hoppet att varenda av oss ska lyckas uppnå sin medfödda potential i fokus. FSEBS:s historier om biologisk utvaldhet ger näring åt detta hopp, och pirr åt de livsscenarier som är möjliga inom ramen för detta: Vi är alla utvalda av evolutionen, särskilt vi som föddes smarta! Men kommer jag med tillräcklig självkännedom fatta de beslut som är bra för mig, och välja ett yrke som passar mina intressen och ge mig en lön som jag förtjänar? Det som inte alltid syns lika väl är att detta hopp, detta pirr är andra sidan av samhällskravet att alla människor ska ta ansvar för att veta vad de vill och individuellt bevisa vad de är värda inom skenbart meritokratiska samhällssystem. I denna logik älskar många av oss att hoppas att vi kommer att få de mänskliga rättigheter (uppnå vår medfödda potential!) som ett flertal för inte så länge sedan trodde var allas rättigheter värda att politiskt kämpa för.

FSEBS:s popularitet består av att den erbjuder fiktioner som är som klippta och skurna för en avpolitiserad, individualiserad tid av ökande sociala orättvisor. Med dessa berättelser underhålls publiken med att utforska sina egna medfödda begränsningar, skratta åt dem, acceptera dem och älska allas, men särskilt andras, underordning.

Side: 444

Referenser

Ah-King, Malin 2009. «Queer Nature, Towards a Non-Normative Perspective on Biological Diversity». I: Janne Bromseth, Lisa Folkmarson Käll och Katarina Mattsson (red.): Body Claims. Uppsala: Centre for Gender Research, Uppsala University.

Clarke, Adele E., Jennifer Fishman, Jennifer Fosket, Laura Mamo och Janet Shim, 2003. «Biomedicalization: Technoscientific Transformations of Health, Illness, and U.S. Biomedicine». American Sociological Review 68:161–194.

Eia, Harald og Martin Ihle 2010. Født sånn eller blitt sånn? Utro kvinner, sjalu menn og hvorfor oppdragelse ikke virker. Oslo: Gyldendal.

Fine, Cordelia 2010. Delusions of Gender: How Our Minds, Society, and Neurosexism Create Difference. London: Icon Books.

Gould, Stephen Jay 2000. «More Things in Heaven and Earth». I: Rose, H. & Rose, S. (red.): Alas, Poor Darwin: Arguments Against Evolutionary Psychology. London: Jonathan Cape.

Gray, John 1992. Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Stockholm: Bromberg.

Holmberg, Tora 2005. Vetenskap på gränsen [Science on the line]. Lund: Arkiv förlag.

Jordan-Young, Rebecca 2010. Brain Storm: The Flaws in the Science of Sex Differences. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Joseph, Jay 2004. The Gene Illusion: Genetic Research in Psychiatry and Psychology Under the Microscope. New York: Algora Publishing.

Kipling, Rudyard 2007. Hvordan elefanten fikk snabel: og andre fortellinger. [Oslo]: Gyldendal.

Kraus, Cynthia 2010. «A Brain of One's Own: Feminism, Neurobiology, and the Subversion of Identities?», presenterat på NeuroGenderings: Critical Studies of the Sexed Brain (Symposium, Uppsala Universitet, 25-27 mars 2010).

Lancaster, Roger N. 2006. «Sex, Science, and Pseudoscience in the Public Sphere ». Identities: Global Studies in Culture and Power 13 (1): 101–138.

Landström, Catharina 2007. «Queering Feminist Technology Studies». Feminist Theory 8 (1): 7–26.

Lehtonen, Jukka (red.) 2002. Sexual and Gender Minorities at Work. Helsingfors: Stakes.

Ljunggren, Gunilla, Kerstin Fredriksson, Åsa Greijer och Marie-Louise Jädert Rafstedt 2003. Arbetsvillkor och utsatthet. En studie genomförd som ett led i arbetet att motverka diskriminering eller kränkande särbehandling beroende på sexuell läggning, Stockholm: Statistiska centralbyrån, programmet för arbetsmiljöstatistik.

Maasen, Sabine och Barbara Sutter (red.) 2007. On Willing Selves: Neoliberal Politics and the Challenge of Neuroscience. Palgrave Macmillan.

McCaughey, Martha 2008. The Caveman Mystique: Pop-Darwinism and the Debates Over Sex, Violence, and Science. London, New York: Routledge.

Nelkin, Dorothy 2000. «Less Selfish than Sacred? Genes and the Religious Impulse in Evolutionary Psychology». I: H. Rose och S. Rose (red.): Alas, Poor Darwin: Arguments Against Evolutionary Psychology. London: Jonathan Cape.

Raman, Sujatha och Richard Tutton 2010. «Life, Science, and Biopower». Science, Technology & Human Values 35 (5):711–734.

Richardson, Ken och Sarah H. Norgate 2006. «A Critical Analysis of IQ Studies of Adopted Children». Human Development 49 (6):319–335.

Rose, Hilary 2000. «Colonising the Social Sciences?». I: H. Rose och S. Rose (red.): Alas, Poor Darwin: Arguments Against Evolutionary Psychology. London: Jonathan Cape.

Rose, Hilary och Steven Rose 2000. Alas, poor Darwin : arguments against evolutionary psychology. London: Jonathan Cape.

Rose, Steven 2000. «Escaping Evolutionary Psychology». I: Rose, H. & Rose, S. (red.): Alas, Poor Darwin: Arguments Against Evolutionary Psychology. London: Jonathan Cape.

Rose, Nikolas 2007. The Politics of Life Itself : Biomedicine, Power, and Subjectivity in theTwenty-First Century. Princeton: Princeton University Press.

Rose, Nikolas 2008. «Race, risk and medicine in the age of «your own personal genome». Biosocieties 3 (4): 425–441.

Sletteland, Anja 2010. «Hjernekrigens kortslutning» [online]. Samtiden. Elektroniskt tillgänglig på: http://www.samtiden.no/10_2/art1.php.

Ungdomsstyrelsen 2010. Hon Hen Han: En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner, Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

1Tack till Malin Ah-King, Fanny Ambjörnsson, Janne Bromseth, Cordelia Fine, Tora Holmberg, Rebecca Jordan-Young och Cynthia Kraus, för olika klargöranden och litteraturtips i samband med denna artikel. Extra tack till Cordelia Fine, Cynthia Kraus och Rebecca Jordan-Young för att ha delat med sig av opublicerade texter. Slutligen, tack till Malin Ah-King, Janne Bromseth och Hilde Danielsen för synpunkter på artikeltexten. Eventuella missuppfattningar är naturligtvis helt mina.
2Se t.ex. Martha McCaugheys underhållande kulturanalys av populära just så-evolutionshistorier om manlig sexualitet: McCaughey, Martha 2008. The Caveman Mystique: Pop-Darwinism and the Debates Over Sex, Violence, and Science, London, New York: Routledge.
3Kipling, Rudyard 2007. Hvordan elefanten fikk snabel: og andre fortellinger, [Oslo]: Gyldendal.
4Money var en psykolog som tillsammans med andra kliniker och forskare formulerade en teori enligt vilken barns könsidentitet utvecklades upp till två–treårsåldern, och kunde styras till önskat kön genom en bestämd socialisering i den valda könsrollen. Inte minst var föräldrarnas ansvar i att bemöta och uppmuntra könat beteende mycket viktigt i denna praktik. Denna teori kom först och främst från Money och hans kollegors arbete med intersexbarn, dvs. barn födda med tvetydiga könsorgan. Moneys arbete med att omfostra barn till ett bestämt kön visade sig inte så framgångsrikt som det utlovats. Inte minst var det ett problem att socialiseringen använde sig av mycket strikta eller överdrivna könsroller. Efter ett uppmärksammat misslyckande med att uppfostra till kvinna ett barn som förlorat sin penis i tidig ålder, har Moneys teorier ofta presenterats av kritiker som en biologifientlig teori. Detta stämmer inte riktigt överens med hur Money och hans medarbetare relaterade sin teori till fynd från bl. a. embryologi, genetik och neurobiologi på 1970-talet; och hur de såg barnens upplevda kropp (inte minst genitalias utseende) som central i könsidentitetsformandet. Se Kraus, Cynthia 2010. «A Brain of One’s Own: Feminism, Neurobiology, and the Subversion of Identities?», presenterat på NeuroGenderings: Critical Studies of the Sexed Brain (Symposium, Uppsala Universitet, 25–27 mars 2010).
5«Leserne får en intelligent, fornøyelig og munnfrisk gjennomgang av alt det snodige biologer forsker på,» skriver Stian Bromark i Dagbladet (17 april). «På alle disse spørsmålene og problemstillingene finner Eia og Ihle fram til forskere [evolusjonsbiologer, kognisjonspsykologer og genetikkforskere] som gir oss i egentlig forstand naturlige, og dermed naturvitenskapelige, forklaringer på atferd og handlingsmønstre,» sier Kjell Lars Berge på nrk.no (21 april). «[Forfatterne] bruker illustrative eksempler og formidler komplisert naturvitenskap i sikker . . . prosa,» skriver Halvor Finess Tretvoll i Dagsavisen (21 april). Trond Berg Eriksen (Morgenbladet 23 april) hinner bara börja ifrågasätta sanningshalten i bokens åberopade fakta («Presisjonsnivået varierer sterkt, fra det flåsete og omtrentlige til det interessevekkende og intelligente.») innan han styr sin intressanta kommentar i en annan riktning.
6För en nu klassisk inomvetenskaplig och tvärvetenskaplig kritik av evolutionspsykologin, se en bok från vilken många av denna artikels argument kommer från: Rose, Hilary & Rose, Steven 2000. Alas, poor Darwin : arguments against evolutionary psychology, London: Jonathan Cape.
7Andra utvalda exempel: «At menn har bedre romsforståelse og tredimensjonalitet, at de er bedre [enn kvinner] på å lese kart, er antakelig heller ingen tilfeldighet.» Efter att ha presenterat några evolutionsspekulativa förklaringar till varför det skulle vara så, skriver författarna: «men dette er foreløpig bare løse spekulasjoner» (s. 87). «Slike teorier [om ras] er derfor farlige, fordi de kan bidra til å bekrefte gamle stereotyper. Men at en teori er farlig, betyr ikke at den er gal. Og det finns raseteorier som er langt farligere enn Cochrans [om judars intelligens].» (s. 254)
8Psykologer har på senare tid intresserat sig alltmer för kvinnor och mäns intressen istället för deras förmågor; enligt dem själva är anledningen till det, att skillnader mellan män och kvinnors intellektuella förmågor är mycket små men att deras intressen och viljor skiljer sig avsevärt, se: Jordan-Young, Rebecca 2010. Brain Storm: The Flaws in the Science of Sex Differences, Cambridge, MA: Harvard University Press. Jordan-Young citerar ironiskt professor Roy Baumeister: «Baumeister went on to apply this observation to the vexing question about sex disparities in math and science faculties: ‘Maybe women can do math and science perfectly well but they just don’t like it . . . And by the same logic, I suspect most men could learn to change diapers and vacuum under the sofa perfectly well too, and if men don’t do those things, it’s because they don’t want or don’t like to, not because they are constitutionally unable . . .’ I think we’d be hard-pressed to find many women who like changing diapers or vacuuming under sofas, either.» (Jordan-Young 2010:199) Tyvärr producerar en del samhällsvetenskaplig forskning en liknande essentialisering av män och kvinnors olika intressen i yrkesval, om än på andra grunder. Om detta, se Landström, Catharina 2007. «Queering feminist technology studies». Feminist Theory (8) 1:7–26.
9För en översikt över en viljande subjektens sociologi samt en analys av samtida hjärnforskning i relation till den nyliberala ordningen av individuella viljor, vilket till viss del liknar de paradoxer inbyggda i FSEBS:s argument, se Maasen, Sabine & Sutter, Barbara (red.) 2007. On Willing Selves: Neoliberal Politics and the Challenge of Neuroscience. Palgrave Macmillan.

© Universitetsforlaget