Utskrift
MobilvisningStrafferett
77. DHR Dom 2010-11-05 UfR 2011 s. 448/2
Strafferet. Medvirken.
Under politiets rydning af et hus, som var bosat af større grupper af unge, blev der straffet for medvirken til vold mod politiet, selv om de tiltalte ikke deltog aktivt i denne. De var klar over, at domstolene havde truffet afgørelse om, at brugerne ikke længere var berettiget til at benytte ejendommen, at brugerne i konsekvens heraf skulle udsættes af ejendommen, og at et betydeligt antal personer var involveret i planlægningen af organiseret voldsom kamp med livsfarlige våben og kasteskyts m. mod de politifolk, der ville komme til at deltage i rydningen af det barrikaderede hus. På den baggrund, og under hensyn til de tiltaltes ophold i huset i tiden op til rydningsaktionen, herunder deres deltagelse i møder m.v., fandt Højesteret, at de ved deres tilknytning til huset og deres ophold og færden i bygningen havde understøttet den planlagte og udøvede vold således, at de på strafbar måde havde medvirket.
Se dom nr. 29 DHR Dom 2010-11-19 UfR 2011 s. 539, under hovedkategorien Internasjonal markedsrett
78. FHD:2010-09-13 KKO:2010:59
Utlämning för brott. Ändring av åtal
På grund av åklagarens europeiska arresteringsorder har underrätten i Vilnius år 2006 beslutit att utlämna S till Finland på grund av vissa i ordern specificerade brott, bland annat för att åtalas för grovt bedrägeri. Han påstods ha förorsakat målsägandena ekonomisk skada genom att år 1999 – 2000 ha vilselett dem att överlåta en avsevärd summa pengar för fastighetsköp trots att han inte ens haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren.
Vid behandlingen av målet framfördes ett åtal i andra hand gällande förskingring. Enligt åtalet hade S under åren 2001-2002 olovligen tillägnat sig de medel som han fått i sin besittning som köpesumma. Hovrätten har dömt S för förskingring (underslag) samt 40 andra i arresteringsordern nämnda brott till ett gemensamt fängelsestraff.
I HD ansåg S att åtalet som gällde förskingrig inte borde ha prövats då det gällde annat brott än det som låg till grund för utlämningen.
HD konstaterade, att genom EU-utlämningslagen genomfördes rådets rambeslut 2002/584/RIF om europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Enligt den s.k. specialbestämmelsen i 58 § 1 mom. nämnda lag får den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen.
Brottsbeskrivningarna i arresteringsordern och i det sekundära åtalet har i sig hänfört sig till samma historiska händelseförlopp. Gärningsbeskrivningarna och tidpunkterna har dock varit olika. Detta har inneburit att den straffrättsliga karakteriseringen av gärningarna har förändrats från bedrägeri, som bygger på vilseledande, till tillgreppsbrott. Detta har betydelse vid tillämpningen av artikel 2.2 i rambeslutet. Bedrägeri är ett s.k. listabrott för vilket den misstänkta utlämnas utan kontroll av dubbel straffbarhet. Däremot är utlämning på grund av förskingring beroende av prövning. Andrahandsyrkandet har således avsett ett annat brott än det som legat till grund för utlämningen. Utgångspunkten är att ändring av åtalet kräver samtycke av S eller verkställighetsstaten. Varken S eller Litauen har gett sådant tillstånd.
S:s frihetsberövande har haft lagliga förutsättningar på grund av andra brott och det har inte funnits hinder att pröva åtalet angående förskingring och döma honom för det. Frihetsstraffet får dock inte verkställas innan den myndighet i Litauen som svarar för verkställigheten gett sitt tillstånd till det.
L om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen 3 §, 58 §. (Omröstn.)
Se dom nr. 12 FHD:2010-10-22 KKO:2010:74, under hovedkategorien Diskriminering
79. FHD:2010-10-28 KKO:2010:77
Straffrätt – Ansvarsålder
Den som på sin 15-årsdag hade begått ett brott ansågs inte ha uppnått den 15 års ålder som förutsätts för straffansvar.
SL 3 kap 4 § 1 mom
80. FHD:2010-11-3 KKO:2010:79
Straffrätt – Legalitetsprincipen
A hade kört på grund med en nöjesbåt utanför Helsingfors. A dömdes i hovrätten till ett bötesstraff med stöd av 20 kap. 2 § sjölagen för underlåtenhet att iaktta gott sjömanskap. Högsta domstolen ansåg att straffbestämmelsen i 20 kap. 2 § sjölagen inte gällde nöjesbåtar och förkastade åtalet för underlåtenhet att iaktta gott sjömanskap.
81. FHD:2010-12-22 KKO: 2010:94
Straffrätt – Politiskt brott – Utlämning för brott
Huvudåklagarämbetet I Ryssland har bett att K skulle utlämnas till Ryssland misstänkt för gärningar i Tjetjenien och Georgien huvudsakligen i juli 2002. Brottsrubrikerna gällde bland annat mord, smuggling, terrorism.
Enligt åtalet hade K under åren 2000 – 2002 varit aktiv i beväpnade brottslingsgrupper, som haft för ändamål att kapa makten i republiken Tjetjenien, och som grundats för att skapa instabilitet, begå brott mot liv, utöva terrorism och begå andra grova brott i anknytning till beväpnade attacker. I slutet av juli 2002 hade gruppen bland annat gjort ett attentat mot soldater som bevakat statsgränsen och skjutit mot dem i syfte att orsaka förluster av människoliv och fara för detta. De hade också öppnat eld mot en helikopter med militär besättning. Under skottlossningen och explosionerna miste åtta soldater livet och över 2000 soldater var utsatta för livsfara.
HD ansåg att brotten i sig uppfyllde kraven i 4 § lagen om utlämning för brott. Enligt 6 § 1 mom. nämnda lag får utlämning ej ske för politiskt brott. Är ett brott av icke politisk beskaffenhet innefattat i eller anknutet till ett politiskt brott, må utlämning likväl beviljas, såframt gärningen bedömd såsom en helhet icke kan anses övervägande äga karaktären av ett politiskt brott. Enligt 2 mom. bör uppsåtligt dödande eller försök därtill, som icke ägt rum i öppen strid, icke i något fall anses vara ett politiskt brott.
Det har inte uppkommit internationell praxis angående förutsättningarna för att ett brott skall anses vara politiskt. Vid tolkningen bör uppmärksamhet fästas vid syftet för begränsningen. Det finns inte skäl att ta ställning till förmån för någon part. Det är inte befogat att anse ett brott som politiskt bl.a. om det inte står i rimlig proportion till det ändamål man syftat till. Hänsyn bör tas till, utöver brottets allvarliga natur, om det har anknytning till en vidare plan för att nå politiska ändamål på ett sätt som kan försvaras.
K:s påstådda gärningar har begåtts under det s.k. andra Tjetjenienkriget i samband med en väpnad konflikt. De kämpande tjetjenerna hade som mål att frigöra Tjetjenien från den Ryska Federationen. De gärningar som nämns i utlämningsansökningen är del av en större konflikt. Det framgår även ur ansökningen att K anses ha agerat i en grupp för att uppnå politiska ändamål.
Med hänsyn till att vardera parten har använt vapenmakt och att bruket av maktmedel varit återkommande kan de kämpande tjetjenernas åtgärder inte anses vara i orimlig proportion till det ändamål de syftat till. Motiven till gärningarna har tydligt avvikit från de motiv som föreligger vid konventionella brott. Gärningarna som lett till förlust av människoliv har uppenbarligen begåtts under öppen strid.
Gärningarna har riktats enbart mot militärer. Med hänsyn till att konflikten skett i närheten av statsgränsen och mellan två beväpnade parter är det inte antagligt att gärningarna skulle ha kunnat riktas mot civilpersoner. De kan inte anses ha förorsakat allmän fara för oskyldiga människor och således betraktas som ett terrordåd som avses i den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism.
HD ansåg att de brott som K åtalats för är att betrakta som politiska varför det inte fanns förutsättningar för utlämning.
82. IHR Dom 2010-11-18. Sag nr. 147/2010
Politi. Lovovertrædelse i offentlig tjeneste. Betinget dom.
Politibetjenten G blev dømt skyldig i overtrædelse af den almene straffelov, § 132 ved at være gået for vidt i udøvelsen af sin politimyndighed og ikke have fulgt lovlige metoder, da han som leder af en politiaktion i Reykjavíks centrum beordrede en anden politibetjent til at køre en arresteret person derfra ud på havnemolen Grandi og efterlade ham der. Lov nr. 90/1996 om politiet, § 16, stk. 1 foreskriver at en arresteret person skal bringes til politistationen eller et andet sted hvor politiet har lokaler. Dette gælder hvis han ikke straks slippes fri. G’s beslutning om at man skulle køre med A derhen hvor man havde gjort, for at forsøge at berolige ham så politibetjentene hurtigst muligt kunne fortsætte med at løse opgaver på stedet for politiindsatsen som de var udkommanderet til, havde ikke støtte i politiloven, § 15 og overskred de almene beføjelser som politiet sædvanemæssigt har til at opretholde lov og orden. Under henvisning til sagens omstændigheder blev strafudmålingen for G udsat, og den skulle bortfalde efter to år hvis G overholdt de almene betingelser.
Se dom nr. 56 NHR Dom 2010-08-25. Rt. 2010 s. 956, under hovedkategorien Prosess
83. NHR Dom 2010-10-27. Rt. 2010 s. 1271
Norsk strafferetts stedlige virkeområde. Straffutmåling
Svensk statsborger bosatt i Sverige kunne straffes i Norge etter norsk straffelov for forsøk på innførsel av et større narkotikaparti fra Nederland til Sverige. Etter straffeloven § 12 første ledd nr. 4 bokstav b er det et vilkår for norsk straffelovs anvendelse at «den skyldige har bopel i riket eller oppholder seg her». Dette omfatter også helt kortvarige og feriemessig pregete opphold. HR reduserte imidlertid den idømte straffen fra åtte til syv års fengsel under henvisning til at det noe lavere straffenivået i Sverige skulle vært lagt til grunn, strl § 13 annet ledd annet punktum.
84. NHR Plenum Dom 2010-12-03. Rt. 2010 s. 1445
Krigsforbrytelser. Grunnloven § 97. Tilbakevirkning
Saken gjaldt hvorvidt bestemmelsene om forbrytelse mot menneskeheten og krigsforbrytelser i straffeloven av 2005 kapittel 16, som trådte i kraft i 2008, kunne anvendes på handlinger begått i Bosnia-Hercegovina i 1992. HR fant enstemmig at straffansvaret ikke var foreldet. Flertallet kom til at det ville stride mot tilbakevirkningsforbudet i Grunnoven § 97 å anvende de nye reglene i §§ 102 og 103. Det ville utgjøre en tilbakevirkning til ugunst for tiltalte om han ble dømt etter de nye reglene, selv om straffen ble holdt innenfor strafferammen etter tidligere straffelov av 1902 § 223. Dissens 11-6.
Se dom nr. 21 NHR Dom 2010-12-14. Rt. 2010 s. 1537, under hovedkategorien Erstatningsrett
Strafferet. Medvirken.
Under politiets rydning af et hus, som var bosat af større grupper af unge, blev der straffet for medvirken til vold mod politiet, selv om de tiltalte ikke deltog aktivt i denne. De var klar over, at domstolene havde truffet afgørelse om, at brugerne ikke længere var berettiget til at benytte ejendommen, at brugerne i konsekvens heraf skulle udsættes af ejendommen, og at et betydeligt antal personer var involveret i planlægningen af organiseret voldsom kamp med livsfarlige våben og kasteskyts m. mod de politifolk, der ville komme til at deltage i rydningen af det barrikaderede hus. På den baggrund, og under hensyn til de tiltaltes ophold i huset i tiden op til rydningsaktionen, herunder deres deltagelse i møder m.v., fandt Højesteret, at de ved deres tilknytning til huset og deres ophold og færden i bygningen havde understøttet den planlagte og udøvede vold således, at de på strafbar måde havde medvirket.
Se dom nr. 29 DHR Dom 2010-11-19 UfR 2011 s. 539, under hovedkategorien Internasjonal markedsrett
78. FHD:2010-09-13 KKO:2010:59
Utlämning för brott. Ändring av åtal
På grund av åklagarens europeiska arresteringsorder har underrätten i Vilnius år 2006 beslutit att utlämna S till Finland på grund av vissa i ordern specificerade brott, bland annat för att åtalas för grovt bedrägeri. Han påstods ha förorsakat målsägandena ekonomisk skada genom att år 1999 – 2000 ha vilselett dem att överlåta en avsevärd summa pengar för fastighetsköp trots att han inte ens haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren.
Vid behandlingen av målet framfördes ett åtal i andra hand gällande förskingring. Enligt åtalet hade S under åren 2001-2002 olovligen tillägnat sig de medel som han fått i sin besittning som köpesumma. Hovrätten har dömt S för förskingring (underslag) samt 40 andra i arresteringsordern nämnda brott till ett gemensamt fängelsestraff.
I HD ansåg S att åtalet som gällde förskingrig inte borde ha prövats då det gällde annat brott än det som låg till grund för utlämningen.
HD konstaterade, att genom EU-utlämningslagen genomfördes rådets rambeslut 2002/584/RIF om europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Enligt den s.k. specialbestämmelsen i 58 § 1 mom. nämnda lag får den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen.
Brottsbeskrivningarna i arresteringsordern och i det sekundära åtalet har i sig hänfört sig till samma historiska händelseförlopp. Gärningsbeskrivningarna och tidpunkterna har dock varit olika. Detta har inneburit att den straffrättsliga karakteriseringen av gärningarna har förändrats från bedrägeri, som bygger på vilseledande, till tillgreppsbrott. Detta har betydelse vid tillämpningen av artikel 2.2 i rambeslutet. Bedrägeri är ett s.k. listabrott för vilket den misstänkta utlämnas utan kontroll av dubbel straffbarhet. Däremot är utlämning på grund av förskingring beroende av prövning. Andrahandsyrkandet har således avsett ett annat brott än det som legat till grund för utlämningen. Utgångspunkten är att ändring av åtalet kräver samtycke av S eller verkställighetsstaten. Varken S eller Litauen har gett sådant tillstånd.
S:s frihetsberövande har haft lagliga förutsättningar på grund av andra brott och det har inte funnits hinder att pröva åtalet angående förskingring och döma honom för det. Frihetsstraffet får dock inte verkställas innan den myndighet i Litauen som svarar för verkställigheten gett sitt tillstånd till det.
Side: 33
L om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen 3 §, 58 §. (Omröstn.)
Se dom nr. 12 FHD:2010-10-22 KKO:2010:74, under hovedkategorien Diskriminering
79. FHD:2010-10-28 KKO:2010:77
Straffrätt – Ansvarsålder
Den som på sin 15-årsdag hade begått ett brott ansågs inte ha uppnått den 15 års ålder som förutsätts för straffansvar.
SL 3 kap 4 § 1 mom
80. FHD:2010-11-3 KKO:2010:79
Straffrätt – Legalitetsprincipen
A hade kört på grund med en nöjesbåt utanför Helsingfors. A dömdes i hovrätten till ett bötesstraff med stöd av 20 kap. 2 § sjölagen för underlåtenhet att iaktta gott sjömanskap. Högsta domstolen ansåg att straffbestämmelsen i 20 kap. 2 § sjölagen inte gällde nöjesbåtar och förkastade åtalet för underlåtenhet att iaktta gott sjömanskap.
81. FHD:2010-12-22 KKO: 2010:94
Straffrätt – Politiskt brott – Utlämning för brott
Huvudåklagarämbetet I Ryssland har bett att K skulle utlämnas till Ryssland misstänkt för gärningar i Tjetjenien och Georgien huvudsakligen i juli 2002. Brottsrubrikerna gällde bland annat mord, smuggling, terrorism.
Enligt åtalet hade K under åren 2000 – 2002 varit aktiv i beväpnade brottslingsgrupper, som haft för ändamål att kapa makten i republiken Tjetjenien, och som grundats för att skapa instabilitet, begå brott mot liv, utöva terrorism och begå andra grova brott i anknytning till beväpnade attacker. I slutet av juli 2002 hade gruppen bland annat gjort ett attentat mot soldater som bevakat statsgränsen och skjutit mot dem i syfte att orsaka förluster av människoliv och fara för detta. De hade också öppnat eld mot en helikopter med militär besättning. Under skottlossningen och explosionerna miste åtta soldater livet och över 2000 soldater var utsatta för livsfara.
HD ansåg att brotten i sig uppfyllde kraven i 4 § lagen om utlämning för brott. Enligt 6 § 1 mom. nämnda lag får utlämning ej ske för politiskt brott. Är ett brott av icke politisk beskaffenhet innefattat i eller anknutet till ett politiskt brott, må utlämning likväl beviljas, såframt gärningen bedömd såsom en helhet icke kan anses övervägande äga karaktären av ett politiskt brott. Enligt 2 mom. bör uppsåtligt dödande eller försök därtill, som icke ägt rum i öppen strid, icke i något fall anses vara ett politiskt brott.
Det har inte uppkommit internationell praxis angående förutsättningarna för att ett brott skall anses vara politiskt. Vid tolkningen bör uppmärksamhet fästas vid syftet för begränsningen. Det finns inte skäl att ta ställning till förmån för någon part. Det är inte befogat att anse ett brott som politiskt bl.a. om det inte står i rimlig proportion till det ändamål man syftat till. Hänsyn bör tas till, utöver brottets allvarliga natur, om det har anknytning till en vidare plan för att nå politiska ändamål på ett sätt som kan försvaras.
K:s påstådda gärningar har begåtts under det s.k. andra Tjetjenienkriget i samband med en väpnad konflikt. De kämpande tjetjenerna hade som mål att frigöra Tjetjenien från den Ryska Federationen. De gärningar som nämns i utlämningsansökningen är del av en större konflikt. Det framgår även ur ansökningen att K anses ha agerat i en grupp för att uppnå politiska ändamål.
Med hänsyn till att vardera parten har använt vapenmakt och att bruket av maktmedel varit återkommande kan de kämpande tjetjenernas åtgärder inte anses vara i orimlig proportion till det ändamål de syftat till. Motiven till gärningarna har tydligt avvikit från de motiv som föreligger vid konventionella brott. Gärningarna som lett till förlust av människoliv har uppenbarligen begåtts under öppen strid.
Gärningarna har riktats enbart mot militärer. Med hänsyn till att konflikten skett i närheten av statsgränsen och mellan två beväpnade parter är det inte antagligt att gärningarna skulle ha kunnat riktas mot civilpersoner. De kan inte anses ha förorsakat allmän fara för oskyldiga människor och således betraktas som ett terrordåd som avses i den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism.
HD ansåg att de brott som K åtalats för är att betrakta som politiska varför det inte fanns förutsättningar för utlämning.
Side: 34
82. IHR Dom 2010-11-18. Sag nr. 147/2010
Politi. Lovovertrædelse i offentlig tjeneste. Betinget dom.
Politibetjenten G blev dømt skyldig i overtrædelse af den almene straffelov, § 132 ved at være gået for vidt i udøvelsen af sin politimyndighed og ikke have fulgt lovlige metoder, da han som leder af en politiaktion i Reykjavíks centrum beordrede en anden politibetjent til at køre en arresteret person derfra ud på havnemolen Grandi og efterlade ham der. Lov nr. 90/1996 om politiet, § 16, stk. 1 foreskriver at en arresteret person skal bringes til politistationen eller et andet sted hvor politiet har lokaler. Dette gælder hvis han ikke straks slippes fri. G’s beslutning om at man skulle køre med A derhen hvor man havde gjort, for at forsøge at berolige ham så politibetjentene hurtigst muligt kunne fortsætte med at løse opgaver på stedet for politiindsatsen som de var udkommanderet til, havde ikke støtte i politiloven, § 15 og overskred de almene beføjelser som politiet sædvanemæssigt har til at opretholde lov og orden. Under henvisning til sagens omstændigheder blev strafudmålingen for G udsat, og den skulle bortfalde efter to år hvis G overholdt de almene betingelser.
Se dom nr. 56 NHR Dom 2010-08-25. Rt. 2010 s. 956, under hovedkategorien Prosess
83. NHR Dom 2010-10-27. Rt. 2010 s. 1271
Norsk strafferetts stedlige virkeområde. Straffutmåling
Svensk statsborger bosatt i Sverige kunne straffes i Norge etter norsk straffelov for forsøk på innførsel av et større narkotikaparti fra Nederland til Sverige. Etter straffeloven § 12 første ledd nr. 4 bokstav b er det et vilkår for norsk straffelovs anvendelse at «den skyldige har bopel i riket eller oppholder seg her». Dette omfatter også helt kortvarige og feriemessig pregete opphold. HR reduserte imidlertid den idømte straffen fra åtte til syv års fengsel under henvisning til at det noe lavere straffenivået i Sverige skulle vært lagt til grunn, strl § 13 annet ledd annet punktum.
84. NHR Plenum Dom 2010-12-03. Rt. 2010 s. 1445
Krigsforbrytelser. Grunnloven § 97. Tilbakevirkning
Saken gjaldt hvorvidt bestemmelsene om forbrytelse mot menneskeheten og krigsforbrytelser i straffeloven av 2005 kapittel 16, som trådte i kraft i 2008, kunne anvendes på handlinger begått i Bosnia-Hercegovina i 1992. HR fant enstemmig at straffansvaret ikke var foreldet. Flertallet kom til at det ville stride mot tilbakevirkningsforbudet i Grunnoven § 97 å anvende de nye reglene i §§ 102 og 103. Det ville utgjøre en tilbakevirkning til ugunst for tiltalte om han ble dømt etter de nye reglene, selv om straffen ble holdt innenfor strafferammen etter tidligere straffelov av 1902 § 223. Dissens 11-6.
Se dom nr. 21 NHR Dom 2010-12-14. Rt. 2010 s. 1537, under hovedkategorien Erstatningsrett
© Universitetsforlaget
PDF av hele heftet