26. DHR Dom 2010-03-22 UfR 2010 s. 1609

Forsikringsret. Ulykkesforsikring. Psykisk skade.

Udtalt, at anvendelse af udtryk som »legemsbeskadigelse« i beskrivelsen af et ulykkestilfælde går årtier tilbage og ikke har været til hinder for – inden for snævre rammer – som almindelig opfattelse at anse psykisk personskade for omfattet af ulykkesforsikringsdækningen på samme måde, som tilfældet er inden for erstatningsretten efter erstatningsansvarsloven. Det har således været almindeligt at anse en selvstændig psykisk skade for omfattet af ulykkesbegrebet, når forsikrede personligt under omstændigheder, som i øvrigt karakteriserer et ulykkestilfælde, har været udsat for en sådan trussel om eller fare for at blive påført en fysisk skade, at den psykiske skade må anses for påregnelig. På den baggrund fandt Højesteret, at dækning af psykisk skade, uden at der tillige foreligger en fysisk skade, ikke kan anses for afskåret, blot fordi der i de almindelige forsikringsbetingelser er anvendt ordet »legemsbeskadigelse« i beskrivelsen af et ulykkestilfælde.

27. FHD 2010-03-25 KKO:2010:25

Försäkringsrätt – försäkringstagares informationsplikt – fondansluten pensionsförsäkring

Ett försäkringsbolag ansågs i sin marknadsföring ha gett försäkringstagaren bristfälliga och vilseledande upplysningar om priset på en fondansluten pensionsförsäkring och om hur pensionen intjänades. Innehållet i försäkringsavtalet bestämdes utifrån den uppfattning som försäkringstagaren hade fått, trots att detta ledde till att försäkringsvillkoret angående försäkringsbolagets förvaltningskostnader inte alls blev tillämpligt. (Omröstn.)

FörsäkringsavtalsL 5 § 1 mom, 9 § 1 mom

28. SHD Dom 2010-04-20. NJA 2010 s. 227

Fråga om innebörden av ett försäkringsvillkor som anger att försäkringen bara gäller om försäkringstagaren är «bilens verklige ägare».

En kvinna köpte en bil på kredit av ett finansbolag med rätt för bolaget att vid bristande betalning säga upp krediten och kräva omedelbar betalning av hela restskulden eller i stället återta bilen. Finansbolaget förbehöll sig också äganderätten till bilen till dess kvinnan fullgjort sina förpliktelser enligt avtalet. Trots att bilen inte var fullt betald såldes den av kvinnan vidare till en man, som i ett mål mellan honom och finansbolaget om bättre rätt till bilen senare förpliktades utge bilen till finansbolaget. Innan bilen kunnat utges förstördes den emellertid genom brand. Sedan mannen rapporterat skadan till sin försäkringsgivare som ett försäkringsfall och försäkringsgivaren därefter avböjt att betala försäkringsersättning uppkom fråga om mannen – trots att han vid sitt förvärv inte varit i god tro – ändå var att anse som «verklig ägare» av bilen i försäkringsvillkorens mening. Vad som enligt Högsta domstolen talade för att mannen skulle anses vara bilens verklige ägare var att han vid skadetillfället var registrerad som ägare i bilregistret, att han var bilens huvudsaklige brukare, att han hade betalat rätt premie i förhållande till den försäkrade risken och att han gentemot kvinnan syntes ha gjort ett obligationsrättsligt giltigt förvärv av bilen. Vad som talade däremot var emellertid att han inte haft sakrättsligt skydd mot finansbolaget, eftersom han inte förvärvat någon mot finansbolaget gällande rätt till bilen. Därmed hade han inte heller förvärvat äganderätten till bilen i den mening som avsågs i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lös- öre. Enligt Högsta domstolen hade mannen vid tidpunkten för skadan inte haft ett sådant försäkringsbart intresse i bilen att han i försäkringsvillkorens mening skulle anses ha varit verklig ägare av bilen.