10. DHR Dom 2009-04-16 UfR 2009 s. 1835

Erstatningsret. Patientskade.

Ægtefælle og barn fik erstatning efter hustru/moders selvmord under indlæggelse på psykiatrisk center. Hun havde været uden tilsyn fra kl. 1430 til 1615 og skulle efter retningslinjerne have været tilset mindst én gang i perioden, senest 1530. Der forelå derfor en forsømmelse, som også efter almindelige erstatningsretlige regler måtte anses for ansvarspådragende. Selvmordet kunne efter de lægelige oplysninger være sket et hvilket som helst tidspunkt mellem 1430 og 1600. Der kunne imidlertid ikke ses bort fra, at selvmordet kunne være afværget, hvis der havde været tilsyn i overensstemmelse med retningslinjerne.

11. DHR Dom 2009-06-29 UfR 2009 s. 2469

Erstatningsret. Hundeejer erstatningsansvarlig over for hundelufter.

Ved affyring af et kanonslag nogle hundrede meter væk trak en hund sin lufter omkuld. Hundeeje-

ren blev pålagt erstatningspligt efter den objektive erstatningsregel i hundeloven. Der kunne ikke ske nedsættelse eller bortfald af erstatningen ud fra et synspunkt om accept af risiko. Der foreligger ikke uden videre accept af risiko, fordi en skadelidt selv har indladt sig med en hund, der forvolder skade. Det foreliggende uheld fandtes at skyldes et hændelsesforløb, som gik ud over, hvad hunde- lufteren burde have været forberedt på.

12. FHD 2009-04-07 KKO:2009:24

Skadestånd utom kontraksförhållanden. Offentligt samfunds skadeståndsansvar

En byråsekreterare vid generalkonsulatet i St Petersburg hade förmedlat ett oriktigt råd till ett bolag angående betydelsen av arbetstillstånd som beviljats för arbete i Finland när det gäller arbete i Spanien. Detta hade inte hört till hennes tjänsteuppgifter. Att förmedla rådet ansågs inte ha inneburit myndighetsutövning. Byråsekreteraren ansågs ha handlat vårdslöst när hon förmedlade det felaktiga rådet. Bolaget krävde skadestånd för så kallad ren förmögenhetsskada. Statens skadeståndsansvar för sådan skada förutsätter synnerligen vägande skäl.

HD konstaterade, att avtalet till vilket förfrågan anknöt hade varit ekonomiskt sett mycket betydelsefullt för bolaget. Bolaget skulle ha haft anledning att redan vid förhandlingsskedet utreda alla betydande faktorer angående avtalets lönsamhet. Bolaget borde ha utrett behovet av arbetstillstånd av spanska myndigheter som skulle ha känt till praxis gällande tillämpningen av Europarå- dets direktiv 96/71/EG. Detta har bolaget försummat och börjat utreda ärendet i Finland först nära den överenskomna tidpunkten för när arbetet skulle börja i Spanien.

På grund av ett samtal med en tjänsteman vid Utlänningsverket i Finland borde bolagets VD även ha förstått att fanns skäl att anse att rådet som gavs av generalkonsulatets tjänsteman åtminstone var osäkert.

Med hänsyn till bolagets eget förfarande ansåg HD vägande skäl för skadestånd inte föreligga. SkadeståndsL 3 kap 1 § och 2 §, 5 kap 1 §

13. FHD 2009-06-30 KKO 2009:56

Skadestånd. Skada förorsakad av otillräknelig. Jämkning av skadestånd

A hade skjutit ihjäl sin hustru B. Han hade ansetts skyldig till mord men lämnats såsom otillräknelig utan straff. B:s myndiga dotter C krävde skadestånd för kostnader samt ekonomisk förlust sammanlagt 17 802 € samt ersättning för det lidande som dödsfallet orsakat 15 000 €. Hovrätten fann beloppet av den ekonomiska skadan styrkt men uppskattade beloppet för lidande till 10 000 €. På grund av den utredning som företetts om A:s själsliga tillstånd jämkades ersättningsskyldigheten till hälften av nämnda belopp.

I HD var det fråga om jämkning av ersättningsskyldigheten på grund av A:s otillräknelighet.

Enligt hävdvunna rättsprinciper har den straffrättsliga otillräkneligheten inte betydelse för det civilrättsliga ersättningsansvaret. Den vars själsverksamhet är rubbad skall ersätta av honom orsakad skada i den mån det prövas skäligt med hänsyn till hans tillstånd, handlingens beskaffenhet skadevållarens och den skadelidandes ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Jämkningen av skadestånd förutsätter orsakssammanhang mellan störningen och orsakandet av skadan.

HD konstaterade att A enligt företedd utredning handlat konsekvent för att förverkliga sitt dåd. Dråpet har varit avsiktligt och planerat med svartsjuka som motiv. A har förstått betydelsen av sin gärning och dess konsekvenser. Dessa omständigheter talar emot att ersättningsskyldigheten åtminstone i större grad skulle jämkas. För en jämkning talar att A varit oförmögen att på normalt sätt kontrollera sitt uppförande. Det är uppenbart att A:s själsliga störning som förorsakat hans otillräknelighet har inverkat på hans i sig uppsåtliga gärning och medvetna skadegörelse. Det är således motiverat och konsekvent att jämka skadeståndsansvaret till den del detta kan anses vara skäligt med beaktande av nämnda omständigheter.

Vid skälighetsprövningen bör hänsyn tas till arten och storleken av skadorna. Det kan inte anses vara oskäligt att A till fullt belopp svarar för de i sig sedvanliga direkta kostnaderna samt den ekonomiska förlusten. Full ersättning dömdes ut för dessa.

Angående ersättning på grund av lidande skulle jämkning av ersättningen däremot inte betyda att den skadelidande skulle bli utan ersättning för sådana kostnader som dödsfallet direkt förorsakat henne. Skadeståndsansvaret kan alltså jämkas på ett sätt som inte betyder att den skadelidande själv skulle svara för ekonomisk förlust utan endast innebär nedsatt gottgörelse.

I detta fall ansåg HD att det var skäligt att ta hänsyn till A:s otillräknelighet på det sättet att gottrörelsen för lidandet nedsätts med en fjärdedel. A ålades att ersätta C:s lidande med 7500 . (Omröstn.)

SkadeståndsL 2 kap 3 §, 5 kap 4 a §

Se dom nr. 52 IHR Dom 2009-04-07. Nr. 444/2008 under hovedkategorien Offentlig rett

14. IHR Dom 2009-06-18. Nr. 604/2008.

Statens erstatningsansvar. Prosess

P krævede erstatning af den islandske stat idet hans rettigheder var blevet krænket med Islands Højesterets dom af 25. april 1997 i hans sag mod L. Sagen mod L havde han rejst for at få erstatning for et tab han mente han havde lidt på grund af ulovlige handlinger af L. Sagens udfald blev at tre dommere ville frifinde L, mens to dommere afgav dissens og ville godtage P’s krav. I 2003 kom Den Europæiske Menneskerettighedsdomstol til den konklusion at en af de tre dommere der udgjorde flertallet i Islands Højesteret, havde været inhabil til at deltage i dommen på grund af økonomisk forbindelse med L, og at Islands Forfatningslov, § 70 og Den Europæiske Menneskeret- tighedskonvention, art. 6, stk. 1 dermed var overtrådt. P mente at den islandske stat havde pådraget sig økonomisk erstatningsansvar over for ham, dels fordi han ikke havde fået en retfærdig sagsbehandling, og dels fordi man ikke havde restitueret hans ret tilstrækkeligt efter Menneskeret- tighedsdomstolens konklusion.

Retten fandt at man måtte gå ud fra at højesteretsdommeren burde have veget sæde ved behandlingen af sagen. Deltagelsen af en inhabil dommer havde indebåret en krænkelse af vigtige principielle rettigheder for P. Den islandske stat var derfor ansvarlig for et økonomisk tab der måtte være opstået derved. Retten fandt at det var umuligt at forestille sig hvorledes voteringen i Islands Højesteret var foregået hvis en anden dommer havde deltaget i voteringen i stedet for den der med rette burde have veget sæde ved behandlingen af sagen. Det samme var tilfældet hvis islandsk lov om behandling af civile sager var ændret, og hans sag genoptaget, og der var afsagt dom på ny. Det kunne kun blive gætterier og ikke noget tilfredsstillende bevis for årsagssammenhæng mellem det formodede tab og det at man ikke havde overholdt reglerne om en retfærdig rettergang, og et sådant bevis var forudsætningen for at der kunne tildømmes P erstatning på dette grundlag. Retten fandt at den islandske stat havde opfyldt sin forpligtelse ifølge Den Europæiske Menneskeret- tighedskonvention, art. 46, stk. 1 ved at yde P den erstatning for tort som Menneskerettighedsdomstolen havde tilkendt ham. Staten havde således ikke undladt at reagere på dommen.

Retten kunne ikke give medhold i at den ordning for genoptagelse af dømte sager som den islandske lovgivende myndighed havde valgt med islandsk lov nr. 91/1991, § 169, var i modstrid med Islands Forfatningslov, § 70, og den afviste derfor at tildømme skadeserstatning på det grundlag. P begrundede desuden sin sag med at sagens udfald havde været juridisk forkert og havde givet ham et økonomisk tab. Retten fandt at sagens genstand havde været endeligt afgjort med Islands Højesterets dom fra 1997. Dommens formelle gyldighed bestod uændret, jf. islandsk lov nr. 91/1991, § 116, stk. 1. Der var ikke hjemmel i loven for at en dom nu indholdsmæssigt kunne revideres af Islands Højesteret på det grundlag som P havde anlagt sin sag på. Endvidere fandt ret- ten ikke at bestemmelser i islandsk lovgivning forhindrede at der tildømtes P erstatning for tort selv om Menneskerettighedsdomstolen tidligere havde tildømt ham en sådan erstatning. Når man imidlertid tog ovenstående argumenter om grundlaget for erstatningen i betragtning, kunne ret- ten ikke give medhold i at der forelå betingelser for at tildømme P erstatning for tort ifølge islandsk lov om erstatning, § 26, stk. 1. Den islandske stat blev derfor frifundet for P’s krav.

15. NHR Dom 2009-04-01. Rt. 425

Erstatning. Standardisert erstatning for barn

En ungdom fikk standardisert erstatning for barn etter skadeerstatningsloven §3-2 a for en pasi- entskade. Han hadde da ikke i tillegg krav på erstatning for inntektstap fram til oppgjørstidspunktet.

16. SHD Beslut 2009-03-17. NJA 2009 s. 104

Ersättning för inkomstförlust och pensionsförlust till följd av trafikskada.

Sedan en kvinna till följd av en trafikolycka blivit helt arbetsoförmögen har hon drabbats av en sjukdom som i sig också skulle ha gjort henne helt arbetsoförmögen. Högsta domstolen uttalar att sjukdomen inte ska beaktas när trafikskadeersättningen för inkomstförlust och pensionsförlust till följd av trafikolyckan bestäms.

Lagrum: 9 § trafikskadelagen (1975:1410), 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)