71. DHR Dom 2009-01-30 UfR 2009 s. 1036

Strafferet. Forbudet mod dobbeltstraf.

En landmand havde overtrådt reglerne om øremærkning og registrering af kvæg. Som følge af overtrædelsen skulle han tilbagebetale 5 % af landbrugsstøtten for det pågældende år med DKK 9.455. Denne sanktion var ikke til hinder for at idømme ham straf i form af en bøde på DKK 7.000 for overtrædelsen. Pligten til tilbagebetaling var en civilretlig følge. Selv om tilbagebetalingsbelø- bet var fastsat ud fra en vurdering af overtrædelsens alvor, omfang og varighed, kunne denne sanktionering ikke anses som eller sidestilles med en strafferetlig sanktion med den konsekvens, at «ne bis in idem»-princippet var tilsidesat, jf. herved art. 4 i tillægsprotokol 7 til EMK (4-1 afgørelse med hensyn til begrundelse).

Se dom nr. 82 DHR Dom 2009-02-02 UfR 2009 s. 1143 under hovedkategorien Utlendingsrett. Utvisning

72. DHR Dom 2009-03-25 UfR 2009 s. 1453

Strafferet. Økonomisk støtte til terrorgrupper.

Økonomisk støtte fra salg af T-shirts til FARC og PFLP fandtes at være omfattet af forbuddet mod at yde støtte til grupper, der begår terror.

73. DHR Dom 2009-05-14 UfR 2009 s. 2142

Strafferet. Værdipapirhandel. Videregivelse af intern viden som led i medarbejderrepræsentation og fagforeningsvirksomhed.

Ikke strafbart efter reglerne om insiderhandel, hvorefter intern viden ikke må videregives, medmindre det sker som et normalt led i udøvelsen af vedkommendes beskæftigelse, erhverv eller funktion, at et medarbejdervalgt bestyrelsesmedlem havde drøftet fusionsplaner, der ville berøre 20.000 af en fagforenings 50.000 medlemmer, med fagforeningsformanden, og at fagforeningsformanden havde drøftet planerne med sine nærmeste medarbejdere.

74. DHR Dom 2009-06-12 UfR 2009 s. 2368

Strafferet. Gentagen straf for tilstandsforbrydelse. Menneskerettigheder.

En mand, der var iransk statsborger, blev i januar 1999 skilt fra sin hustru, der fik forældremyndigheden over deres to fællesbørn født i 1995. I december 1999 rejste han uden moderens samtykke med børnene til Iran, hvor han efterlod dem, og hvor de fortsat opholder sig. I 2003 blev han ved en højesteretsdom idømt fængsel i 2 år for at have undladt at medvirke til, at børnene blev ført tilbage til moderen. Ved en ny højesteretsdom i 2004 blev han på ny idømt fængsel i 2 år for at have opretholdt unddragelsen af forældremyndigheden over børnene. Han blev nu igen idømt fængsel i 2 år for fortsat at have unddraget moderen forældremyndigheden over børnene. Højesteret udtalte, at en retstilstand, hvorefter den, der opretholder en tidligere iværksat unddragelse af for- ældremyndighed, straffes, ikke er i strid med princippet i EMK art. 6 eller med art. 4 i 7. tillægsprotokol.

75. DHR Dom 2009-06-19 UfR 2009 s. 2392

Strafferet. Turneringspoker strafbart som hasard.

En pokerforening arrangerede pokerturneringer, hvor deltagerne betalte et forudbestemt indskud mellem 50 og 1.000 DKK, og hvor præmierne afhang af de indbetalte indskud. Pokerspillet Texas Hold’em afviklet i sådan turneringsform blev anset for strafbart hasardspil (dissens).

76. FHD 2009-01-15 KKO:2009:1

Informationsbrott som gäller värdepappersmarknaden - grovt missbruk av insiderinformation – förverkande av vinning

A och B hade före teknologiföretaget C Abp:s aktieemission och aktieförsäljning, vid vilken de sålde aktier i bolaget och bolaget emitterade aktier, i ett prospekt för upptagande till officiell notering framfört osanna och vilseledande uppgifter om bolagets resultat och framtidsutsikter, utnyttjat dessa som insiderinformation vid försäljningen av aktier och därmed gjort sig skyldiga till informationsbrott som gäller värdepappersmarknaden och grovt missbruk av insiderinformation. Fråga om förverkande av ekonomisk vinning av brotten.

Vinning döms inte förverkad till den del den har återburits eller dömts eller döms att betalas till den kränkta i form av skadestånd eller återbäring av obehörig vinst. Då det gäller brott som begåtts i samband med den offentliga handeln på värdepappersmarknaden har den ekonomiska vinsten

dock inte en liknande fast anknytning till skadan som brott av annat slag i många fall förorsakar. Den enskilda köparen av visst parti av värdepapper kan ofta inte ens identifieras. Det går inte att bevisa att en viss säljares vinst skulle motsvara förlusten hos en viss köpare. Även andra personer som sålt aktier under samma tidsfrist har dragit nytta av brottet. Köparnas rätt till skadestånd eller återbäring å andra sidan beror bland annat på vilka fakta de har baserat sitt köp på och när de köpt aktierna och när eventuellt avstått från dem.

HD dömde den ekonomiska vinsten förverkad.

Det finns inget entydigt sätt att beräkna hur insiderinformationen påverkar kursen av värdepapper. I detta fall har den osanna och vilseledande informationen getts i en situation där ifrågavarande bransch har väckt speciellt intresse på marknaden och kurserna har stigit utan att man kan bevisa någon enskild faktor som påverkat dem. Oberoende av den falska informationen har kursen på C:s aktier stigit avsevärt. Vinningen bör därför uppskattas. Den ekonomiska vinningen uppskattades stiga till ca 7,8 milj. för A:s och B:s del. Det fanns inte anledning till att jämka den.

För bolagets del uppskattades vinningen av brottet till ca 6,3 milj. . HD konstaterade bland annat att medlen som samlats in vid emissionen blev bolagets eget kapital. Dess värde påverkar bolagets affärsverksamhet, värdet av aktierna och därmed även aktieägarnas förmögenhet. Förverkligandet av vinningen skulle indirekt drabba även dem som vid emissionen och försäljningen betalat överpris på sina aktier och fortfarande hade dem i sin besittning. Förverkandepåföljden dömdes inte ut å bolagets del. (Omröstn.)

SL 51 kap 2 och 5 § (475/1999) SL 6 kap 1 § (466/1976) SL 2 kap 16 § 1 mom. (143/1932) SL 10 kap 2 och 10 § SL 9 kap 6 §

77. FHD 2009-01-22 KKO:2009:3

Mänskliga rättigheter. Privatlivets skydd. Ytrandefrihet. Ärekränkning. Sekretessbrott.

A hade dömts till straff i ett sexualbrottsmål, där det hade bestämts att rättegångshandlingarna skulle hållas hemliga, med undantag av de tillämpade lagrummen och domslutet. Senare hade A intervjuats av redaktören B i ett aktualitetsprogram i TV som handlade om incestpåståenden i samband med vårdnadstvister och undersökning av dem. I programmet hade omständigheter som gällde det nämnda brottmålet kommit fram. Fråga om brottsbeskrivningarna för spridande av information som kränker privatlivet, för sekretessbrott, för anstiftan och medhjälp till sekretessbrott samt för grov ärekränkning var uppfyllda.

78. NHR Dom 2009-06.26. Rt. 2009 s. 868

Strafferett. Straffutmåling

Straffesak om narkotikaforbrytelse ble gjenopptatt etter at EMD hadde fastslått at det var begått rettergangsfeil. Saken ble derfor først endelig avgjort mer enn 10 år etter at forbrytelsen var begått. Den lange behandlingstiden førte til at straffen ble satt ned fra tolv til åtte års fengsel, hvorav to år ble gjort betinget. Dette innebar at domfelte hadde om lag 11 måneder igjen å sone, under forutsetning av at han ble løslatt etter å ha sonet to tredeler av straffen. En dommer stemte for å gjøre en større del av straffen betinget for å unngå at domfelte måtte gjeninnsettes til soning. Dissens 4-1.

79. NHR Dom 2009-06-29. Rt. 2009 s. 888

Utlendingsrett. Straffutmåling

En mann ble dømt for å ha hjulpet en iransk statsborger til ulovlig å reise inn i riket. Høyesterett la til grunn at allmennpreventive hensyn tilsa at det ble idømt en følbar reaksjon, men det ble også tatt hensyn til at hjelpen til innreise ikke var gitt i vinnings hensikt. Straffen ble satt til fengsel i 60 dager. En dommer ville idømme samfunnsstraff. Dissens 4-1.

80.SHD Dom 2009-03-24. NJA 2009 s. 111

Utgör det urkundsförfalskning att en person har fört över information om nummer hänförliga till kreditkort till magnetremsor på plastkort?

En person tog del av nummer hänförliga till kreditkort utfärdade av ett visst utställarföretag och förde via dator och kortläsare över dessa kortnummer till särskilt införskaffade plastkort med magnetremsor. Till följd av åtgärden innehöll magnetremsorna därefter koder genom vilka man i kortläsare kunde utläsa utställande företag och kontoinnehavare. Därigenom gav korten sken av att vara utfärdade av utställarföretaget och kopplade till olika personers konton i företaget. Fråga uppkom i målet om detta utgjorde urkundsförfalskning. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att ett sedvanligt kredit- eller betalkort är en handling som har upprättats till bevis och som även i övrigt uppfyller de krav som lagen ställer på en urkund. Att de kreditkort som den tilltalade framställt

– till skillnad från sedvanliga kreditkort – inte var försedda med någon text som angav vem som var utställare och vem som var innehavare av kreditkortet föranledde inte annan bedömning. Dessa uppgifter framgick i stället av den kod som den tilltalade hade försett kortens magnetremsor med. Att det krävdes maskinell behandling i en kortläsare för att identifiera den skenbara utstäl- laren och den kontoinnehavare vars konto skulle belastas fråntog inte korten deras egenskap av att vara urkunder som upprättats till bevis. Förfarandet utgjorde därför urkundsförfalskning. Två ledamöter var skiljaktiga.

Lagrum: 14 kap. 1 § brottsbalken

81. SHD Beslut 2009-06-10. NJA 2009 s. 350

Vägransgrunder enligt lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Enligt 2 kap. 3 § 2 arresteringsorderlagen får en arresteringsorder inte beviljas om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 1 § samma lag krävs för att överlämnande ska få beviljas. Enligt 3 kap 1 § får överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, som dömts ut efter en rättegång som hållits i den eftersöktes utevaro och utan att han eller hon kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för rättegången, beviljas endast om den utfärdande staten lämnar garantier för att den eftersökte kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten och att där bli dömd efter en rättegång vid vilken han eller hon har möjlighet att närvara. Högsta domstolen uttalar att bestämmelsen i 3 kap. 1 § arresteringsorderlagen avser förfaranden i vilken prövning skett av antingen skuldfrågor som ligger till grund för den påföljd som arresteringsordern avser eller av påföljden som sådan. Bestämmelsen – och därmed också vägransgrunden enligt 2 kap. 3 § 2 – var därför inte tillämplig vid erkännande och verkställighet av ett beslut om att en villkorlig påföljd skulle verkställas på grund av att den dömde undandragit sig förpliktelser och övervakning. Beslutet hade fattats i den dömdes utevaro. Han hade dock kallats till den rättegång vid vilken det villkorliga fängelsestraffet dömdes ut.

Lagrum: 2 kap. 3 § 2 och 3 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder