Skadestånd. Avvisning eller ogillande av skadeståndstalan som förs med anledning av stöld av brottsutbyte?

En person blev bestulen på pengar som av allt att döma utgjorde utbyte av hans egen narkotikabrottslighet. Mot dem som misstänktes för tillgreppet väcktes åtal för grov stöld och i anslutning härtill krävde den bestulne skadestånd motsvarande värdet av de stulna kontanterna. Fråga uppkom om den omständigheten att pengarna kunde antas utgöra utbyte av brott medförde att skadeståndstalan borde ogillas eller avvisas. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att hittillsvarande rättspraxis inte gav stöd för att det i ett fall som det aktuella skulle gälla något generellt undantag från den rätt till skadestånd som följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Inte heller var det lämpligt att nu formulera ett sådant undantag, trots att principen om pactum turpe i och för sig hade betydelse även för otillbörliga utomobligatoriska anspråk och således inte kunde anses begränsad till osedliga avtal. Högsta domstolen fann att den bestulne genom stölden fick anses ha lidit en skada som gav honom grund för rättsliga anspråk mot dem som stulit pengarna från honom och att det inte framkommit något enskilt intresse som hade företräde framför den bestulnes anspråk. Hans talan skulle därför inte avvisas eller ogillas. Av betydelse var därvid att något yrkande om förverkande av pengarna inte hade framställts i anslutning till det åtal som väckts mot den bestulne för grovt narkotikabrott. Eftersom domen i det målet hade vunnit laga kraft, kunde förverkande inte längre äga rum. Det förhållandet att kontanterna fick anses vara utbyte av den bestulnes brott kunde mot den bakgrunden inte leda till att skadeståndsanspråket frånkändes rättsordningens skydd. Något annat kunde tvärtom innebära

att en inskränkning i rätten till skadestånd från det allmännas synpunkt blev ett alternativ eller komplement till förverkande i fall där förverkande inte sker eller kan ske.

Lagrum: 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)