Kontraktsrätt. Finansiering. Skadestånd. Bankrätt

A hade på våren1991 för ett under bildning varande bolags, sedermera M Ab:s, räkning med 1,1 miljon mark köpt vissa aktier av bolaget H. Aktierna berättigade till besittning av vissa lokaler i en byggnad, som var under uppförande. Enligt parterna i köpet var föremålet för köpet fritt från servitut. Banken B hade ordnat finansieringen för köparen. M hade under hösten 1991 börjat sälja aktierna vidare. Köparen, som M ingått föravtal med, hade skaffat gravationsbevis (panteattest) ur vilket det framgick att fastigheten i början av året 1991 på banken B:s ansökan hade intecknats till säkerhet för ett innehavarskuldebrev på 2,5 milj. mark som blivit pantsatt hos banken i december 1990 för bolaget H:s och dess aktieägares skulder.

M påstod sig ha lidit skada av skäl som banken svarade för. Banken borde ha underrättat A om innehavarskuldebrevet enär banken finansierat köpet och då banken själv dragit nytta av köpet.

Banken hävdade att den inte enbart på grund av att den ordnat finansieringen var förpliktad eller med hänsyn till banksekretessen ens berättigad att avslöja sina kunders inteckningssäkerheter.

Banken hade ordnat finansieringen av ifrågavarande köp på det sättet, att A för M:s räkning åtagit sig ansvaret för H:s skuld till en annan finansiär för vilken skuld banken själv givit bankgaranti.

HD konstaterade att avtalsförhållandet mellan banken och M gällde enbart finansieringen av köpet. Banken hade dock medverkat till köpet som uppenbart var förenligt med bankens egna intressen bl.a. på den grunden att banken fått en solvent gäldenär för den skuld för vilken banken givit garanti.

Utgångspunkten är att kunden, som anhåller om finansiering, själv utreder riskerna för det planerade projektet. Banken är inte heller enbart på grund av pantinnehav skyldig att dra försorg om köparens intressen. I detta fall skulle uppgifter om det i fastigheten intecknade skuldebrevet ha varit tillgängliga i fastighetsregistret. Att A inte skaffat denna utredning ens under överläggningarna om finansieringen tyder i sig klart på hans okunskap om de rättsliga aspekterna och vikten av att klargöra dem. Banken borde som en professionell finansiär ha upptäckt bristerna i A:s kunskaper.

Vid bedömningen av bankens ansvar bör uppmärksammas att en inteckning på 2,5 milj. mark är en omständighet som med säkerhet skulle ha påverkat köparens inställning till köpet. Banken som innehavare av det intecknade skuldebrevet borde ha insett detta.

HD ansåg att banken under dessa omständigheter borde ha dragit försorg om att de centrala intressena hos den andra parten i finansieringsarrangemanget skulle ha beaktats. Även om bankens tidigare avtalsförhållande med säljaren H som sådant lytt under banksekretessen borde banken ha fäst A:s uppmärksamhet på att sådan utredning var tillgänglig som normalt ger information om riskerna i projektet, och som i detta fall skulle ha framgått ur gravationsbeviset. Detta har banken försummat och var pliktig att ersätta den skada som M lidit till följd av avtalsbrott.

Se dom nr. 51. IHR 2007-10-25. Nr. 109/2007

Se dom nr. 53. NHR Dom 2007-09-21. Rt 2007 s. 1308