Utbildning. Kursavgift. Ersättning för utebliven vinst.

En deltagare i en utbildningskurs hade efter en tids närvaro hoppat av kursen. Frågan i målet gällde hur mycket kursdeltagaren (A) var skyldig att betala arrangören (B) då han avbrutit utbildningen i förtid på grund av att han fått anställning. Något avtal om hur parternas ekonomiska mellanhavanden skulle regleras i den uppkomna situationen hade inte visats föreligga. Det fanns inte heller någon direkt tillämplig lagstiftning. Däremot ansågs ledning kunna hämtas från lagstiftningen inom närliggande områden. Därvid ansågs främst konsumenttjänstlagen (1985:716) vara av särskilt intresse. Med tillämpning av principerna i nämnda lag ansågs A skyldig att betala först och främst den del av kursavgiften som hänförde sig till de kursavsnitt som han deltagit i. Eftersom han avbrutit kursen därför att han erhållit anställning och detta inte var en omständighet som medförde att ersättningsskyldigheten kunde stanna vid nämnda post, ansågs B kunna tillerkännas ytterligare ersättning för förlust som B gjort i anledning av A:s avhopp från kursen. Av det förhållandet att kursen var fulltecknad fick anses följa att B skulle ha kunnat ta emot en annan elev, om A inte anmält sig. B fick därmed anses ha inrättat sig efter A:s beställning och var därför berättigad till ersättning för utebliven vinst. Denna utgjordes av den avgift som en alternativ kursdeltagare hade betalat utöver vad A enligt vad som sagts i det föregående ansetts skyldig att betala minus de kostnader som B kunnat spara genom att platsen stod tom under en del av kursen. En förutsättning för att A skulle vara skyldig att utge ersättning för B:s uteblivna vinst var att B inte kunnat rekrytera annan deltagare sedan A avbrutit kursen.Denna förutsättning ansågs uppfylld.