I dag, noen få uker etter en av de verste naturkatastrofer i moderne tid, sitter vi fortsatt rystet tilbake. Da tsunamien bølget innover de asiatiske landenes kyster og feide med seg hundretusener av mennesker, tusenvis av byer og landsbyer, satt en hel verden forferdet og fulgte med. TV bildene brakte katastrofen tett inn på oss, og gjorde det umulig å ikke føle seg personlig berørt av det som hadde skjedd, enten vi hadde venner eller familie som var direkte berørt eller ikke.

Katastrofen utløste et solidaritets- og hjelpearbeid fra hele verden som vi knapt har sett maken til. Innlevelse, sjenerøsitet og et ønske om å dele byrdene ble tydelige opplevelser for veldig mange som fulgte med. For mange av oss var det ikke bare snakk om å bidra med penger, vi ble også mobilisert til å møte og snakke med overlevende og pårørende. Katastrofen kom veldig nær oss fordi så mange av våre nordiske landsmenn var ofre, og fordi mange, mange flere lett kunne ha blitt det. I forhold det totale omfanget av katastrofen er selvsagt de svenske, norske og danske offertallene små. For alle dem som har mistet et familiemedlem, en venn eller en klassekamerat er dette en liten trøst.

Minst like uhyggelig som selve tsunamikatastrofen er kunnskapen vi ikke lenger kan lukke øynene for: Hver eneste tre måneders periode skjer det en katastrofe av minst tilsvarende omfang i det stille. Hundretusener av mennesker dør av sult, krig og epidemiske sykdommer i Afrika, Asia og Sør-Amerika. Vi vet det. Vi føler oss fortvilet maktesløse i forhold til det. Kanskje tsunamikatastrofen vil gjøre det vanskeligere for oss å glemme?

Refleksjonen over forholdet mellom katastrofen som blir gigantisk fordi den rammer så mange, og den katastrofen som er like stor, men som rammer enkeltvis, ligger også snublende nær. Trafikkulykker, overdosedødsfall, unge menneskers selvmord – dette er enkeltfamilienes og enkeltmenneskenes katastrofer, som ikke følges av medias observerende øyne, men som allikevel får grunnfjellet til å riste, og gjør at livet aldri blir det samme igjen. Dette er også den virkeligheten mange av oss deler med våre klienter, som en stadig påminnelse om at den skjøre hinnen mellom liv og død, mellom hverdagslykke og den sønderrivende tragedien alltid er nærmere bristepunktet enn vi i hverdagen orker å erkjenne.

Spranget kan synes langt mellom all menneskelig lidelse og død i verden og et vanlig nummer av Fokus på familien. Men, på den annen side, er alle som er opptatt av familiebehandling også engasjert i å bidra til å fokusere på det som berger oss igjennom menneskers smerte og lidelse. Vi er opptatt av å finne muligheter, liv og livslyst, vennlighet og kjærlighet, der det håpløse, konfliktfylte og triste ser ut til å råde grunnen alene. Dette nummeret

er et godt eksempel på hvordan en slik søken preger vårt fagfelt.

Martin Söderquists artikkel Nu vet vi vad vi er bra på beskriver hvordan et løsningsfokusert perspektiv kan brukes i familieutredninger i barnevernet. Isteden for en kritisk vurdering av hva som ikke holder mål i familiene, får de hjelp til å få øye på sin egen kompetanse, og til å utvikle den videre. Linda Mochau Jenssen beskriver i Systemisk/narrativt familiesamarbeid i sengepost for unge voksne med schizofrenidiagnose på samme måten hvordan en schizofrenidiagnose heller ikke er noen hindring for å fokusere på samarbeid, ressurser, glede og nærhet. Elena Smith går i Kærlighetens narrativer direkte til kjærlighetens vesen og gir dens uttrykksformer og språk plass i terapirommet. Kari Skjælaaen og Anne-Beth Grøndahl beskriver i Intervensjon og konsultasjon hvordan en felles utforsking av prosesser i terapirommet øker engasjement og entusiasme i forhold til det arbeidet som legges ned i søken etter ny mening og nye muligheter både fra terapeut og klienters side. Og Christina Lønnblom og Yvonne Hagebring fyller ut med et blikk på det livgivende lekende samværet mellom foreldre og barn i Barnorienterad familjeterap. Fokus på «mestring og ressurser» kan fort få et skjær av ovenfra og nedad-kommunikasjon over seg. Men i nærhetens, kjærlighetens, entusiasmens og gledens språk stiller vi alle i samme klasse - like viktige, like livgivende faktorer for oss alle i alle slags tider, både de gode og de smertefulle.

Geir Lundby og Vigdis Wie Torsteinsson

Till minne av Klas Grevelius

Den fruktansvärda Tsunamivågen i södra Indiska Oceanen har på ett eller annat sätt nått oss alla. Familjeterapeuter har varit aktiva i att möta överlevande från katastrofen, i arbetet med räddningsarbetare och med anhöriga till saknade. Men våra kollegor fanns också bland de mer direkt drabbade. I Sverige har budet om att Klas Grevelius hör till de saknade väckt en djup förstämning. Klas var en välkänd familjeterapeut och handledare för systemiskt förändringsarbete sedan trettio år tillbaka. Han var på semesterresa i Thailand med sin hustru Minni och deras två barn Matti, tolv och Maija nio år gammal. Endast Minni återvände, Klas och barnen har blivit kvar i vågorna. För familjeterapeuter och systemiskt orienterade behandlare är detta en stor förlust.

Klas Grevelius arbetade i många år tillsammans med Mia Andersson och Ernst Salamon i AGS-teamet. Tidigt började de resa utomlands, först för att lära, men ganska snart också för att undervisa. AGS-gruppens «uppdragsmodell» blev snart ett välkänt

begrepp för familjeterapeuter på olika håll i världen. Många av oss minns väl när den lanserades på den Nordiska Kongressen i Linköping 1987. Som handledare var Klas välkänd för både sin kärva utmanande inställning och för sitt humoristiska och känsliga sätt att skapa en god atmosfär i en grupp.

«Jag tror att betydelsen av metodhandledning är våldsamt överdriven» sa Klas till mig en gång för många år sedan, «sjuttiofem procent av terapeuterna som drar ett ärende i handledning talar helt enkelt med fel personer». – «Vad menar du med fel personer?» frågade jag. – «Personer som inte är tillräckligt oroade för att vilja jobba med förändring. I sådana fall är det förmodligen mer givande att prata med dem som har puttat in personen i behandlingsrummet. I tjugo procent av fallen talar behandlarna med rätt personer men om fel saker.» – «Fel saker?» – «Ja, de kastar bort tid genom att prata om saker som inte går att förändra. Men i fem procent av fallen, då talar behandlarna med rätt personer om rätt saker, men med fel metod. Det är i sådana lägen jag arbetar med metodhandledning.»

Ett sätt att minnas Klas, som jag tror att han skulle känna sig hedrad av, vore att i en knepig samtalssituation ställa frågan till sig själv: «Talar jag med de rätta personerna? Och, om så är fallet, talar vi om de rätta sakerna?»

Magnus Ringborg